Vad var det han sa? Något om flygplan? Tornen? Pentagon? Fan, inte nu.
Inte nu igen. Vi skulle ju sluta med sådant här. Nu kommer de aldrig
att acceptera det.
Vi borde veta hur det går nu. Varje årtionde är det någon som anfaller
oss, eller kanske inte oss men våra fruktbolag, våra oljeintressen,
vår symboliskt viktiga dominans över världens politiska system. Så då
krigar vi några veckor. Sedan kommer soldatmödrarna på att deras
pojkar dör. Nyheterna tar slut så tidningarna måste göra egna så då
kan de bara skriva om att vi fortfarande inte har vunnit. Så slutar vi
kriga. Vi hittar fiendens fiende istället och ger honom vapen och
dollar. Sedan går det 10-20 år och sedan är det han som anfaller oss
istället.
Vem är det nu? Har Saddam något kvar från 80-talet? Vad hände med alla
de där koranskolorna som vi sponsrade i Långt-bort-i-stan?
Kära amerikaner. Idag är vi alla sorgsna och trötta. Vi kämpar för att
rädda det vi kan. Sedan ska vi begråta våra döda. Kära amerikaner, jag
är kristen. Jag tror på den Gud som manar oss att vända andra kinden
till och säger att hämnden är Herrens. Vi skall inte hata. Vi skall
inte hämnas. Men för världens säkerhets skull skall vi hitta de som
gjorde detta och vi ska se till så att de aldrig kan göra det igen.
Så kan jag inte säga. De skulle aldrig acceptera det. Tusen
amerikaners blod ropar på oss. Fox ylar mot månen efter hämnd.
-Mr President
-Vi gör ett uttalande om fem minuter. Ge mig reservoirpennan och de PM
vi fått hittills.
Nu ska jag skriva ett tal om att slå tillbaka ondskan. Om att stå
starka tillsammans. Jag ska se rakt in i kameran. När kameran slocknat
ska jag ta en drink. Om jag lyckas låta bli att se tre hundra miljoner
amerikaner i ögonen och säga:
-Jag beklagar, men terroristerna vinner igen.
Skriven av: St Mark’s Place
Senaste kommentarer