Anna Lindberg, fy fan vilken häftig tjej, vi gick i grundskolan ihop och hon var annorlunda redan då.

När vi andra tjatade på våra föräldrar om dator, byggde hon ihop en själv av gamla delar. Råkade stöta på henne här om dagen och blev hembjuden till henne på fika.

”Var gör du nu för tiden ” frågade hon.
”Jobbar som Uska, sen skriver jag rätt mycket på fritiden, blogg och ett bokprojekt. Du då?”
”Fick just en doktorandplats i fysik på KTH” svarade hon stolt.
”Fritiden då ?”
Hon böjde sig fram och svarade med tyst röst, ”kan du bevara en hemlighet ?
”Visst”
”Det här får inte komma ut, gör det det så blir jag betraktad som galen, jag har just byggt en tidsmaskin”
”Va !”
”Häng med in i garaget så får du se.”

Vi gick ned i källaren, där stod en metallkupol, lite mindre än en liten bil. Den hade fyra små hjul under som enligt henne bara var till för att kunna flytta på den. Hon fällde upp en lucka i den och vi gick in. Det fanns två bilstolar med kraftiga bälten, en laptopp och en stor röd knapp. Bakom stolarna hängde två overaller, i lila med grafiska mönster i svart och rött, ursnygga.

”Vad är dom där till för”, frågade jag.
”Säkerheten”, förklarade hon. ”Det tog åtta år att utveckla och sätta ihop maskinen, overallerna klarade jag på ett år. Dom står emot kyla, ifall man av misstag skulle hamna på istiden. Vattentäta med flytkraft, ifall man måste nödlanda på t.ex. Titanic 1914 och hjälm inbyggd i huvan. Tyvärr kunde jag inte göra dom skottsäkra. Det hade varit bra ifall man hamnar mitt i något gammalt krig.
”Får jag testa, frågade jag entusiatiskt?
”Visst” suckade hon och lät besviken för att jag var med intresserad av overallerna än av maskinen.
”Sitter ju perfekt på mig. Himla skön också.”
”Okej, fortsatte hon och noshalerade mitt outfittande i sminkspegeln, jag kallar den för tidskapsel. Håller på med en del slutjusteringar innan jag provar den. Den är inställd på Google, man googlar alltså på en historisk händelse. Man kan även köra den via årtalsinställning i tid och google maps i rum. Sen är det bara att trycka på den röda knapp …..”
Hon hade inte hunnit klart meningen för än jag var där och fingrade. Det blixtrade till och vi landade med en duns på golvet. Anna tappade luften och blev blå i ansiktet.. Det tog en stund innan hon fick tillbaka andningen.
”Fan skall du ta livet av mig”skrek hon
”Kände inget alls ”svarade jag.
”Men du har ju overallen som skydd, G-krafterna är enorma när man slungas bakåt i tiden.”
”Tur vi bara äkte en vecka tillbaka”
”Vad har du gjort ?”
”Äsch jag googlade på Gina Tricots hemsida vi befinner oss i Kistagallerian i förra veckan,”
”Va !”
”Jag köpte en topp där som jag inte var nöjd med, det var bara öppet köp i tio dar, så jag tänkte …..”
”Fan ! Här lägger jag ned tio års arbete på att skapa en bättre värld, så skall du åka runt i tiden som någon jävla modebloggare.”
”Okej, dra på dig overallen så åker vi, du förresten, du ser ju helgrym ut i den, vi måste snabbt i på Gina Tricot i alla fall tror jag”
Jag lyckades få Anna att hänga med in, nyfikna människor hade samlats runt kapseln och vi väckte stor uppmärksamhet när vi outfittade oss i en spegel i butiken.
”Shit vad grymma vi ser ut började jag, tycker du skall ta bort den där forskarknuten i nacken och släppa ut håret, då blir vi ju superhjältar. Kom nu timegirl så åker vi. ”
Vi hoppade in i kapseln igen, det fanns ju många historiska asshole man kunde terrorisera, Hitler, Stalin, Pinochet, Pol Pot med flera Jag sa åt Anna att eftersom hon gjort kapseln, fick hon välja.

”Vi tar Hitler,” sa hon bestämt.
”Då måste vi ha vapen, en maffig kulspruta på taket kanske.”
”Anna suckade, men tänk på att overallerna inte är skottsäkra, vem kommer att ge oss en kulspruta utan motstånd ?”
”Du jag har en ide, dom fixar ju köld, googla på Östfronten 1941, vill ha en riktigt kall dag.”
”Sjunde December, minus 43 grader kanske”
”Kör”
Jag klev ur kapseln vintern 1941-42, strax utanför Moskva den iskalla vinden tjöt och snön yrde runt mig. Men Annas overall var helt suverän, jag frös inte alls, fast jag bara hade en kortärmad Gina Tricot-topp under. Behövde inte gå långt förrän jag hittade en ihjälfrusen tysk soldat i en snödriva med en kulspruta. Det kändes otäckt att bända upp dom stela fingrarna runt avtryckaren, för att få loss den. Men jag var övertygad om att ändra historien så jag lyckades. Sen släpade jag den tunga kulsprutan genom snön till Anna i kapseln och slängde in den bakom sätena.
”Fixat,” sa jag kaxigt, ”Partidagarna i Nurnberg 1937, lets go and kick some ass.”
Vi spände fast oss.

Skriven av: Zeusstatyn i Olympia

Sakta smyger jag över heltäckningsmattan. Den är tjock och mycket tät. Att gå på den känns som om fötterna är på väg åt ett håll och jag mot ett annat. Svag musik hörs genom surroundsystemet. Jag stannar i några sekunder och lyssnar. Nickar. Bra ljudkvalitet, måste ha varit det allra bästa som fanns på marknaden, hur dyrt som helst att köpa och installera. Men jag antar att om man är kungen så både förtjänar man och ser till att skaffa det bästa.

Jag landade i det rum jag mindes bäst från mitt tidigare besök. Jag hade hört så mycket om huset innan jag var här. Att det skulle vara vräkigt, hemskt tacky, men kungen hade mycket mer stil och smak än vad gemene man verkar förstå och huset var mycket mindre än vad han hade haft råd att köpa. Han hade ju haft råd att köpa hela stan om han hade velat.

På grund av dessa, något förutfattade förväntningar, blev jag förvånad över det stilfulla i kungens inredning när jag gick på min rundvandring. Jag stannade upp i flera minuter bara för att njuta av det här rummet. Tyckte att det var riktigt snyggt. Inrett i svenska färger, mörkt blått, gult. Soffgrupp à la mode à la den tiden, lite yuccapalmer, tre tv-monitorer inmonterade i väggen. Och den tjocka heltäckningsmattan. Vilken svensk som helst hade dödat för en gillestuga som den här back in the day.

Det är tidig morgon den 16:e augusti och solen kommer snart gå upp. Jag har planerat det här ett tag nu. Läst på, tänkt igenom min strategi, gjort en riskanalys. Jag måste lyckas med det här uppdraget. Jag måste rädda kungens liv.

Jag vet att han kommer vakna tidigt. Han kommer relaxa med familjen och ta hand om lite sista minuten detaljer inför konserten i Portland i morgon, innan han drar sig tillbaka till övervåningen och där får hjärtslag inne på sin toalett och dör innan ambulansen anländer.

Min plan är att ta mig in i hans sovrum och ställa mig vid fotändan av hans säng. Jag har en vit särk på mig och en luciakrona som jag smyckat med vanligt julgransglitter. När han vaknar så ska jag stå där och mässa.

”Sir, you need to go to the hospital or The Lord will come to bring you home. The Lord awaits you, but your fans await you more.”

Sedan ska jag snabbt ta mig tillbaka till bottenvåningen och kasta mig in i tidsmaskinen igen. Förhoppningsvis fungerar det även att resa tillbaka till framtiden. Min vän som hjälpte mig konstruera maskinen var bombsäker på att den skulle fungera bakåt, men ej helt säker på om den kunde ta mig tillbaka.

Jag har förberett mig även på det, packat ett litet kit viktiga saker, ordnat ett pass med utgångsår 1978 och det gör inget om jag måste göra om 80- och 90-talet. Kanske jag kan tjäna en hacka på att sälja av Farmacia-aktier innan det går i putten. Kanske jag kan stoppa Lasermannen. Kanske jag också kan rädda Kurt Cobain. Vilka valmöjligheter.

Det är bara ett riktigt stort problem med min plan. Jag har aldrig varit på övervåningen i huset och jag vet inte vilket som är kungens sovrum. Övervåningen har varit stängd i stort sett från i morgon. Ingen får befinna sig där. Det är helig mark. Och nu sätter jag foten på trappan som leder dit upp.

Skriven av: Babylons hängande trädgårdar

Men det var då självaste fan att man inte, så att säga, paid more attention i plugget. Då skulle inte hela den här jävla situationen uppstått.

Det började med att jag inte visste var jag var, eller hur jag hamnade här, och jag har noll clue om hur jag ska komma härifrån. Eller rewind, den stora frågan är när jag är. Vilket fucking år är det? Nån annan jävla historiebuff skulle kunnat rabbla viktiga historiska årtal som ett rinnande vatten, själv vet jag inte ens när man uppfann rinnande vatten.

Alltså, så här mycket förstod jag redan när jag kom hit. Det är typ höst, det är typ inte hemma i Svedala och det är typ inte i framtiden jag har hamnat. För om det här är framtiden, just go ahead and shoot me. Fast det är väl det som ändå kommer hända snart om jag inte fixar läget.

Så anyway, att hamna här var ungefär som att hoppa ut ur ett flygplan, fast med en lite mer smooth landning. I ena stunden sa polaren åt mig att jag skulle vara försökskanin för hans nya apparat han satt ihop, och i nästa sekund satt jag plötsligt på rumpan, på bar backe, och såg mig omkring. Runtomkring såg det ut som om i den där filmen med Kevin Costner när han spelar Robin Hood med amerikansk brytning. Liksom engelskt. Jag ställde mig upp, såg ut över gröna kullar och ett hav, och tänkte att om jag loungar här vid stranden så kanske Robban själv dyker upp bredvid mig … hur han nu ser ut? Som en räv med liten hatt och pilbåge antar jag. Och när levde han då? Fan, att man suger så på det där med årtal.

Okej, fast forward till nu. Jag rantade omkring, var lite hungrig, fick gå och skita bakom en sten och torka mig med löv, lite såna praktiska detaljer. Hann börja känna mig något ensam och desperat, men så dök det upp några tjommar till slut, som snackade engelska. Tack och lov, för engelska hajar man ju. Faktiskt så har jag tänkt att det här stället påminner lite om när jag var på språkresa i East Sussex som fjortis. Ja, fast lite mindre storstad och bilar här nu då.

I alla fall, jag tror de här killarna är något slags soldater, för de har sköldar och vapen och verkar taggade till tusen. De drog någon osammanhängande historia om hur de först gått 40 mil, slagits mot några andra tjommar, sen gått 40 mil tillbaka och nu verkade det som om de skulle slåss mot ytterligare några andra. Tröttsamt liv liksom.

De gav mig lite bröd, torkat kött och vad det nu var att dricka. Sen frågade de om jag kunde någon franska. Å jag då, jävla nöt, svarade:

”Mais oui, bien sûr, s’il vous plaît! Je m’appelle Tomas.”

För man pluggade ju franska, va. Lätt val. Hänga med snygga tjejer tre lektionstimmar i veckan, eller hänga med finniga killar och öva bestämda artiklar. Nein bitte, franska fick det bli.

Krigstjommarna frågade igen vad jag hette, de verkade känna någon som hette Tostig Godwinson, som de precis hade slagits med, eller slagit ihjäl eller hur det nu var. Men jag sa igen att jag hette Tomas, inte Tostig, och sedan verkade de mest vara i extas över det här med franskan. Just nu sitter de vid en lägereld och smider planer om att jag ska infiltrera fiendeleden och ta reda på hur fienden planerar lägga upp det här battlet. Det går rykten om att grejer kommer hända imorgon bitti. Fan, alltså. Hur hamnade jag här? Why me? Min franska är typ lika uppdaterad som alla historiska årtal.

Bonjour, fiende som tänker döda mig och mina nya polare!
Bonjour, ça va?
Ça va bien, merci. Et vous?
KILL KILL KILL!

Skriven av: Fyrtornet på Faros

– Du kan inte på fullt allvar mena att det här funkar. Du känner väl till Hawkings argument?
– Nja, hur menar du?
– Alltså, _om_ det nu gick att bygga tidsmaskiner skulle någon förr eller senare lyckas med det och då borde det krylla av turister från framtiden. 11 september borde det varit nerlusat med folk som hängde ur helikoptrar, när Kennedy sköts borde det stått en hel radda nyfikna på den där lilla gräskullen och när Jesus korsfästes… Till och med de romerska krönikorna borde noterat att staden var överfull den dagen.
– Jamen, den funkar i alla fall, vad Hawking och du än säger. Pröva själv vet jag!
– OK OK, så jag skriver alltså in tidpunkten här?
– Precis och sen trycker du på den gröna knappen och den röda för att åka tillbaka.
– Så här?

Han hör inte min fråga, jag har redan tryckt på knappen och Nicolas labb försvinner. Jag känner ingen acceleration men utanför maskinen förändras allt i snabb takt och instrumenten indikerar att något händer. Jag kan inte tro att jag färdas i tiden. Han måste ha fixat med någon sorts projektion.

Plötsligt är jag framme. Instrumenten har stannat och utanför ser jag ett ökenlandskap. En av displayerna är märkt ”Lokal tid & plats”. Den indikerar att året skulle vara 48 före Kristus och platsen Alexandria i Egypten. Det är naturligtvis omöjligt. En annan display är märkt ”Skeppstid”. Den visar dagen datum och jag ser att ”färden” tagit fem minuter.

– Imponerande Nicola. Hur har du gjort det här?

Inget svar. Jag reser mig upp och öppnar dörren. En varm vind fylld av dofter slår emot mig. Jag hoppar ner på marken. Jag är utomhus, helt säkert. Hur sjutton har han gjort det här? Jag fånstirrar på omgivningen och låter blicken svepa längs horisonten. På avstånd ser jag en hamnstad. Husen ser absolut inte moderna ut. Jag avbryts i mitt betraktande av en massa skrammel blandat med ord på ett språk jag inte känner igen. Jag snurrar runt och ser en trupp egyptiska soldater på marsch i riktning mot hamnen. Jag ser mig om efter någonstans att gömma mig men inser att soldaterna inte bryr sig om mig.

Jag måste komma på hur Nicola gjort det här. Kan han ha byggt en sån där barnkammare som Bradbury fantiserade om? Jag går i riktning mot hamnen jag också. Det är varmt. Jag är redan törstig och jag har sand i skorna. Om det här är en illusion är den fanstastiskt välgjord.

Efter vad som känns oms en evighet kommer jag fram till hamnen. Här pågår en intensiv strid. Egyptier slåss mot några som jag antar är romerska legionärer. En och annan latinsk glosa hörs över slagfältet. Lite för sent inser jag att det här nog inte är på låtsas. Ett spjut slår ner bara en meter från mig. Jag börjar springa. Åt fel håll. Två romerska vakter viftar med sina spjut och ropar något. Jag lyckas finta bort dem och springer vidare. Bara för att krocka med en högrest romare med höknäsa.
– Pax vobiscum!
Jag chansar på det latin jag kan och ler lite inställsamt. Han ser inte road ut. Plötsligt inser jag vem jag sprungit in i.

Det är Juilius Caesar.
– Ave Caesar!
Jag bugar så ödmjukt jag kan. Caesar vinkar avfärdande och ropar ut några order. Jag ser mig om och inser vad som håller på att hända. Några skepp har kommit in till kajen. En liten patrull romare är på väg dit med olja och facklor. Det är nu de ska sätta eld på skeppen. Den elden kommer stt sprida sig och förstöra biblioteket i Alexandria. Antikens samlade vetande kommer snart att gå upp i rök. Jag måste göra något. Caesar måste stoppa dem. Jag kastar mig fram emot honom men stoppas i luften av att någon griper tag i min krage. Någon som pratar klingande svenska.

– Hallå där!

Skriven av: Kolossen på Rhodos

Rummet föll isär, som om någon tagit en stor sax och klippt det i
remsor. Och sedan kom det tillbaka.
”Den funkade inte”, sa jag.
”Jodå”, så Eva. ”Titta på din mobil.”
Jag tittade ner på bordet. Åh, herregud vilken klump. Den såg ut som
en stor miniräknare. Jag såg på Eva, på hennes blonda hår, hennes blå
ögon och hennes rundade höfter. Vi var bästa vänner i framtiden. Men
vad är vi i det förflutna?
Jag lyfte klumpen från bordet och slog ett nummer.
”Dallas Airport, how may I help?”
”There is a bomb in a plane”, sa jag och la på.
Eva stirrade på mig.
”JFK, how may I help?”
”There is a bomb in a plane”, sa jag.
Hon klev fram och ryckte telefonen ifrån mig. Hon har alltid luktat så
gott, även nu, när hennes svett trängde igenom hennes kofta.
”Du får inte ändra historien.”
”Jag bara skjuter upp den någon timme.”
”Jag skulle aldrig låtit dig följa med.”
”Dom kommer leta efter en bomb. Dom kommer inte hitta någon. Och Bin
Ladens kompisar måste flyga någon annan gång.”
”Nu åker vi hem.”
Hon är vacker när hon är arg. Läpparna blir hårda och smala. Det
blixtrar från ögonen.
”Jag har alltid velat ligga med dig. Ska vi göra slag i saken?”
”Du har blivit helt tokig. Ta mig i handen så åker vi hem.”
”Jag tolkar det som ett nej. Ha det så bra i framtiden.”
”Du får inte stanna här.”
”Jag hinner faktiskt inte prata med dig nu. Den som har rest i tiden
är Gud. Och jag tänker aldrig bli människa igen.”

Skriven av: Cheopspyramiden