Vattnet från framhjulen slog dunkande i underredet, dom lämnade Kungsholmen, ut på St Eriksbron, pilen på hastighetsmätaren rörde sig över tavlan, 60, 70, 80, 90.
Tillsammans hade dom bestämt att klättra uppåt i Stockholms kriminella hierarki. Efter ett inköp på Toys Are Us av två leksakspistoler och ett par damstrumpor, som glidit ner i en jackficka på Åhlens, hade ett större uttag skett på Se Bankens kontor nere vid Kungsholmstorg.
Uttaget på 250000 kronor i omärkta sedlar låg nu i en sportbag i baksätet och slog mellan Volvons bakdörrar när dom sladdade runt hörnen i innerstan.
Han satt på passagerarsidan tyst och tittade på dom utslitna torkarbladen, som tappert försökte få bort slagregnet från vindrutan. Allt hade gått perfekt bankpersonalen hade varit ytterst samarbetsvillig och inte ifrågasatt äktheten i pistolerna. Valet av flyktbil kunde däremot varit bättre, men deras tekniska kompetens rådde inte över modern teknik med startspärrar. En över 20 år gammal Volvo, som man lätt knäckte rattlåset på, om man tog spjärn med ena foten mot sparklådan och ryckte hårt i ratten hade det blivit.
Han tittade tyst på sin kumpan, som försökte hålla bilen kvar på St Eriksgatan och verkade vara på ett strålande humör.
”Shit ser du vilken förare jag är,” utbrast han glatt, ”vet du förresten varför Norrmännen har P-piller i spolarvätskan ?”
Han svarade inte.
”För att dom skall slippa ha gummi på vindrutetorkarna. Fan vilket väder, vi skulle slängt i ett par piller så man ser ut.” Sen skrattade han åt sitt skämt.
Han skrattade inte tillbaka, utan ifrågasatte tyst för sig själv om någon skrattat åt norgehistorier på den här sidan om 80-talet. Skämtet ihop med Volvons dåliga stötdämpare, gjorde att den kräkvarning han fått på grund av all den flytande Novalucol han hällt i sig, åter gjorde sig påmind.
Men nu glömde han sin dåliga mage eftersom viktigare saker dykt upp, genom vattnet som rann nedför bakrutan syntes blinkande blåljus igen.
Föraren tystnade och tvärbromsade, Volvon gled som en båt genom vattenmassorna, pilen på hastighetsmätaren dök från 110 ner till 50, en tvär högersväng och dom sladdade in på Odengatan
Växellådan protesterade med ett rasslande ljud när tvåan åkte i, bakhjulen studsade mellan refugerna vid busshållplatserna och Volvon accelererade förbi några nedstänkta väntande bussresenärer.
Vid Vasaparken närmade sig mätaren 90 igen, blåljusen tog in på dom, sen small det till mellan framstolarna, hur mycket motorn än varvade sjönk mätaren tillbaka. Dom rullade in mot trottoarkanten.
”Jävla växellåda” skrek föraren, ”spring för i helvete.”
Han glömde totalt bort den förmögenhet, som låg och väntade på dom i baksätet, kastade sig ut på trottoaren och började springa i regnet så vattnet stänkte om honom. Förbi Vasaparken, över Dalagatan, i höjd med Intima teatern stannade han och vände sig om. Han såg föraren stå bredbent med händerna mot biltaket, medan ett par kraftigt byggda poliser visiterade honom. Nya sirener och blåljus satte fart på honom igen, men magen ville inte vara med längre, han påminde mest om en lufsande fällkniv.
Vek in på Upplandsgatan, ryckte i dörren till sceningången och ytterdörren med den trygga femtiotalspanelen gick upp. Här kunde han gömma sig. En smal trappa ledde honom ned till Thalias undre värld, ytterligare en dörr, en smal korridor, sen kom han in i ett rum med pentry och en grårandig soffa. Han ramlade tungt ner i den, men när han slog i ryggstödet kom en gammal transistoradio i tung bakelit, som troligtvis tillhörde någon bortappad rekvisita, från en hylla ovanför rätt ned i huvudet.
Vakna hörde han en röst, det är bara du kvar, dags att gå upp på scen. En ung tjej, i jeans och vit t-shirt ruskade honom försiktigt. Han reste sig upp, magen var i olag, huvudet sprängvärkte och han kände sig yr. Men han insåg att det bästa han kunde göra var att spela med, eftersom han inte var i något vidare skick att springa från poliser.
Han följde henne genom dom trånga källarutrymmena förbi skådespelarnas loger, genom något som liknade en hobbyverkstad.
Plötsligt stod han ute på scen och såg publiken i ögonen. Var fan har jag hamnat tänkte han, lätt förvirrad. Vände sig om och såg texten bakom sig.
Lunchstandup för nya förmågor.
”Kör igång då” ropade en något överförfriskad herre i publiken.
Han kände sig inte rolig alls, men tillslut kom det.
”Vet ni varför Norrmännen har P-piller i spolarvätskan ?”
Publiken var knäpptyst.
”För att dom skall slippa ha kondom på vindrutetorkaren”
Tystnaden i salongen var total, ingen hade skrattat åt norgevitsar på den här sidan om 80-talet, speciellt inte när den som drog dom missade poängen.
Skriven av: April Fools
Senaste kommentarer