Vattnet från framhjulen slog dunkande i underredet, dom lämnade Kungsholmen, ut på St Eriksbron, pilen på hastighetsmätaren rörde sig över tavlan, 60, 70, 80, 90.

Tillsammans hade dom bestämt att klättra uppåt i Stockholms kriminella hierarki. Efter ett inköp på Toys Are Us av två leksakspistoler och ett par damstrumpor, som glidit ner i en jackficka på Åhlens, hade ett större uttag skett på Se Bankens kontor nere vid Kungsholmstorg.

Uttaget på 250000 kronor i omärkta sedlar låg nu i en sportbag i baksätet och slog mellan Volvons bakdörrar när dom sladdade runt hörnen i innerstan.

Han satt på passagerarsidan tyst och tittade på dom utslitna torkarbladen, som tappert försökte få bort slagregnet från vindrutan. Allt hade gått perfekt bankpersonalen hade varit ytterst samarbetsvillig och inte ifrågasatt äktheten i pistolerna. Valet av flyktbil kunde däremot varit bättre, men deras tekniska kompetens rådde inte över modern teknik med startspärrar. En över 20 år gammal Volvo, som man lätt knäckte rattlåset på, om man tog spjärn med ena foten mot sparklådan och ryckte hårt i ratten hade det blivit.

Han tittade tyst på sin kumpan, som försökte hålla bilen kvar på St Eriksgatan och verkade vara på ett strålande humör.
”Shit ser du vilken förare jag är,” utbrast han glatt, ”vet du förresten varför Norrmännen har P-piller i spolarvätskan ?”
Han svarade inte.
”För att dom skall slippa ha gummi på vindrutetorkarna. Fan vilket väder, vi skulle slängt i ett par piller så man ser ut.” Sen skrattade han åt sitt skämt.

Han skrattade inte tillbaka, utan ifrågasatte tyst för sig själv om någon skrattat åt norgehistorier på den här sidan om 80-talet. Skämtet ihop med Volvons dåliga stötdämpare, gjorde att den kräkvarning han fått på grund av all den flytande Novalucol han hällt i sig, åter gjorde sig påmind.

Men nu glömde han sin dåliga mage eftersom viktigare saker dykt upp, genom vattnet som rann nedför bakrutan syntes blinkande blåljus igen.

Föraren tystnade och tvärbromsade, Volvon gled som en båt genom vattenmassorna, pilen på hastighetsmätaren dök från 110 ner till 50, en tvär högersväng och dom sladdade in på Odengatan
Växellådan protesterade med ett rasslande ljud när tvåan åkte i, bakhjulen studsade mellan refugerna vid busshållplatserna och Volvon accelererade förbi några nedstänkta väntande bussresenärer.

Vid Vasaparken närmade sig mätaren 90 igen, blåljusen tog in på dom, sen small det till mellan framstolarna, hur mycket motorn än varvade sjönk mätaren tillbaka. Dom rullade in mot trottoarkanten.

”Jävla växellåda” skrek föraren, ”spring för i helvete.”

Han glömde totalt bort den förmögenhet, som låg och väntade på dom i baksätet, kastade sig ut på trottoaren och började springa i regnet så vattnet stänkte om honom. Förbi Vasaparken, över Dalagatan, i höjd med Intima teatern stannade han och vände sig om. Han såg föraren stå bredbent med händerna mot biltaket, medan ett par kraftigt byggda poliser visiterade honom. Nya sirener och blåljus satte fart på honom igen, men magen ville inte vara med längre, han påminde mest om en lufsande fällkniv.

Vek in på Upplandsgatan, ryckte i dörren till sceningången och ytterdörren med den trygga femtiotalspanelen gick upp. Här kunde han gömma sig. En smal trappa ledde honom ned till Thalias undre värld, ytterligare en dörr, en smal korridor, sen kom han in i ett rum med pentry och en grårandig soffa. Han ramlade tungt ner i den, men när han slog i ryggstödet kom en gammal transistoradio i tung bakelit, som troligtvis tillhörde någon bortappad rekvisita, från en hylla ovanför rätt ned i huvudet.

Vakna hörde han en röst, det är bara du kvar, dags att gå upp på scen. En ung tjej, i jeans och vit t-shirt ruskade honom försiktigt. Han reste sig upp, magen var i olag, huvudet sprängvärkte och han kände sig yr. Men han insåg att det bästa han kunde göra var att spela med, eftersom han inte var i något vidare skick att springa från poliser.

Han följde henne genom dom trånga källarutrymmena förbi skådespelarnas loger, genom något som liknade en hobbyverkstad.

Plötsligt stod han ute på scen och såg publiken i ögonen. Var fan har jag hamnat tänkte han, lätt förvirrad. Vände sig om och såg texten bakom sig.

Lunchstandup för nya förmågor.

”Kör igång då” ropade en något överförfriskad herre i publiken.
Han kände sig inte rolig alls, men tillslut kom det.
”Vet ni varför Norrmännen har P-piller i spolarvätskan ?”
Publiken var knäpptyst.
”För att dom skall slippa ha kondom på vindrutetorkaren”
Tystnaden i salongen var total, ingen hade skrattat åt norgevitsar på den här sidan om 80-talet, speciellt inte när den som drog dom missade poängen.

Skriven av: April Fools

Lyckoslanten var fylld av roliga, harmlösa aprilskämt; som att ta en tvål och rita sprickor på spegeln i badrummet eller det klassiska plånbokstricket med plånboken fäst i fiskelina och så snart någon tror sig ha gjort ett fynd – rycks det undan. Här skulle man istället för plånbok satsa på en inslagen godisbit. Jag bestämde mig för att utföra spruckna-spegel-tricket och gick upp tidigare än till och med pappa, och trots att jag verkligen gjorde tvålkanten skarp såg det inte ut som något annat än tvål på spegeln. I alla fall om man tände badrumsbelysningen. Och det gjorde man ju alltid.

Aprillureriet föll inte i god jord, men som första april var en söndag hade jag ju hela dagen på mig att komma på en uppföljare. Lillasyster Anna fick vara med i planeringen. Ja, hon utgjorde hela förutsättningen för det nya lureriet och jag drillade henne hårt i hur hon skulle rusa till mamma, och skrika och nästan gråta och berätta den hemska sanningen, som jag hoppades skulle skapa känslor av sorg och kanske ånger och sedan lycka – när det visade sig att det bara var ett aprilskämt. I ett obevakat ögonblick tog jag ketchupblodet ur den röda flaskan, sprang in i badrummet och kletade in det i håret och lät det konstfullt slingra sig ner i smala rännilar över hela pannan. På håll skulle det absolut se verkligt ut! Jag hade lite ketchup kvar till att smeta in på elementet, där olyckan skulle ske.

Vi gjorde oss redo. Anna var alls inte lika engagerad som jag och hon var rädd att mamma skulle bli arg. Det blev hon också. Topp, tunnor rasande. Dessutom sa hon att jag inte var riktigt klok. Hon visade ingen sorg och ingen ånger och glad blev hon verkligen inte. Bara arg, alltså.

Straffet blev att gå med sopor varje dag – och det visste både mamma och pappa att jag hatade. För att komma till soprummet måste man gå i långa, mörka, prångiga källargångar. Och lukten var så stinn av förruttnelse att jag kräktes nästan varje gång. Mamma pläderade för att jag skulle ha ett kännbart straff, och att det skulle inpräntas i mig hur olämpligt mitt uppträdande var. Inget hjälpte. Inte ens att jag visade upp lyckoslanten med tipset om ketchup som blod – nej, mamma hade blivit rädd när Anna kom springande och talade om att jag var död. Jag hade bara sett arg.

Jag bad Anna att följa med ner till soprummet. Men si det ville hon inte. Hon sa att mamma hade sagt att hon inte skulle låta mig tvinga henne till något. Så jag gick. Med tunga steg och när jag började närma mig stanken vände jag mig bort, drog ett djupt andetag och höll andan – ända till jag var tillbaka på samma ställe igen. Vilken befrielse att åter få dra in någotsånär obesmittad luft!

Runt kvällsmaten satt vi med den nya transistorradion på. Den var vit och röd med en lång antenn; pappa hade köpt den i Stockholm. Nyheterna berättade om den förrymda mördaren Axel Berg, som rymt från fängelset i Falun. Han troddes ha tagit sig upp till Orsa Finnmark efter att ha rånat banken i Mora, och stora polisresurser ägnades hans tillfångatagande. Allmänheten i Orsa uppmanades till försiktighet. Man misstänkte att sagde Axel Berg var beväpnad och att han hade rånpengarna – hela 250000 kronor i en väska med ordet sport på. Mamma och pappa pratade om rånmördaren och de försökte dra sig till minnes mordet han satt inne för, och därefter spann de vidare om vad man kunde göra för 250000 kronor.

I min fantasi levde han mer eller mindre som fredlös uppe i Noppikoski men suktade efter att komma ner i bygden och mörda några flera. Jag målade upp en bild av en blek och smutsig man med grymma ögon och alldeles för långa naglar.

I två dagar hade sopbärandet gått bra men jag avskydde det ännu mera än tidigare, och såg fram emot sista gången. Tog trappen ner mot källargången i tre skutt och sprang till dra-efter-andan-stället, låste upp och hivade in påsen. Då, precis då, släcktes ljuset och jag kände den omisskännliga lukten av cigarrettrök. Nästan ingen rökte av de jag kände. Bara Agnetas morbor och doktor Nyberg, men de rökte pipa. Det här var definitivt cigarrettrök. Längre bort i gången såg jag en man närma sig; det glimmade till i grymma ögon och jag sprang. Sprang för livet och precis när jag nådde trappans krön föll jag handlöst och tog emot mig med händerna. AAAAJ! Det gjorde så ont att jag tappade andan, och värken bara vräkte på mera och mera och fyllde till sist hela huvudet. Jag kved och grät och precis då öppnades dörren bakom mig och jag visste att min sista stund var kommen. Jag gjorde som när jag mötte björnen. Spelade död. När han skulle gå ut ur huset vågade jag kisa med ena ögat och såg en clown med cigarrett i ena handen och en väska med ordet sport på i den andra. Utanför vräkte regnet ner.

Mamma och pappa trodde inte ett ord av vad jag berättade, inte ens att jag hade så ont i högerhanden att minsta beröring fick mig att skrika. Och det skulle bli värre. Dagen därpå kunde jag inte sätta på mig min kofta ens och handen och armen hade svullnat rejält.

Portvakten höll på att skura porttrappen och muttrade om att det var så svåra färgfläckar och att vi barn borde veta bättre än att måla på sten. Jag sa att det var en clown. Men det gick inte hem.

I skolan skrev jag med vänster hand och fröken Lindqvist tyckte nog att jag var väl tillgjord. Vi hade roliga timmen och Hans, som alltid skickade roliga brev till mig med morötter som sa roliga saker (han var rödhårig), skulle berätta nya skämt och som vanligt höll han sig till växtriket. Den handlade om två tomater som var ute och gick. En tomat blev påkörd och då sa den andra: Kom ketchup så går vi! Gissa om vi skrattade, men Hans stod inte kvar som han brukade för att njuta av våra skratt och applåder – nej han rusade ner och ut, rundade skolhuset och nådde killtoan – försent. Resten av lektionen var han försvunnen, men på rasten var Peter på toan och då hittade han Hans och blev ombedd att hämta rena kläder hemma hos honom.

Hemma var allt som vanligt. Mamma berättade dock att portvakten hade sagt att vi barn inte fick rita på trappen. Jag försökte återigen berätta att det var clownen, men mamma hade slutat lyssna när jag förde fram mina teorier om regnet som löst upp färgen och …

Skriven av: I’ll Remember April

Han satt på ett café och väntade. En transistorradio stod på. Det var ett hopplöst program med en hel radda ståuppkomiker. Hon som just börjat var värst hittills. Det var så man kunde höra fjärilarna hon hade i magen genom radion.

– Ni förstår, jag är ganska snabb…

När ordet snabb kom ur radion for han upp och började springa som skjuten ur en kanon. Samtidigt brakade ett ösregn loss. En väldig blixt skar över himlen och åskan mullrade nära. Han tog ingen notis om detta utan sprang tvärs över gatan ackompanjerad av ett otal signalhorn och svärande bilister.

– Jag kallas till och med för Blixten, kom det ur en bilradio.

På andra sidan gatan greppade han sportbag från flaket till en liten pick-up, som rivstartade samtidigt. Han försvann in i en gränd på andra sidan gatan och hoppade upp på en motorcykel som just startat. Föraren svängde tvärt ut ur gränden och lät motorn accelerera. Två kvarter senare hoppade mannen av och sprang in genom en dörr som omedelbart stängdes bakom honom.

Han var redan inne i hissen som tog honom till takvåningen.
– …och då sa jag: ”Tjena Åskan”, malde det ut ur radion i hissen.

Väl uppe kastade han en snabb blick i bagen för att förvissa sig om att de 250.000 kronorna var där. En helikopter gled upp framför fönstret, som splittrades in oräkneliga småbitar när han utlöste en sprängladdning.

– Vadå Åskan? hördes det från takvåningens radio.

Mannen kastade sig genom luften ombord på helikoptern som genast steg och ökade farten.

– Ja du vet åskan kommer ju alltid _efter_ blixten, radion stod på här också.

Skriven av: April Stevens

Det var en ”kul” ung man ifrån Hjo
Som i sin mage inte fick ro
Radion tappade ton
så han stal en miljon
Han skrattar i ösregn må du tro.

Disclaimer:
1. En miljon består faktiskt av 4*250.000. Så det är med.
2. Ni vet ju alla att det var i en sportbag, så krångla inte.
3. Det platta skämtet är två. Dels markerat med hjälp av citattecknen
kring ”kul” och dels faller ju denna dikt mycket platt till marken.
Meta-meta, no?

Skriven av: Little April Shower

Det kommer alltid en dag när sidan verkar förbli blank för evigt. Kanske är fritt tankeflödande en lösning? En annan möjlighet är research. Möjligen skulle man kunna koppla samman research med tankeflöde. Visserligen finns det en risk för att texten blir kaotisk men so what. Speciellt i temat skämt har jag en oöverstiglig gräns. Redan som liten hade jag svårt att få folk att skratta. Det var lättare att få dem förbannade på grund av allt bus jag hittade på. Inte en chans att jag skulle kunna komma, ses och segra. Redan på ingång var alla i rummet förberedda på något sattyg. Dörrarna var så att säga stängda för positiva nyheter, som till exempel en rolig historia.

Tack och lov har inte ett blankt papper fördommar och min tanke är inte att försöka vara rolig bara nyfiken, ställa frågor och försöka besvara dem. Research och tankeflöde.

Vad får folk att skratta? En fundamental fråga. Egentligen verkar det som en del föds skämtare och andra blir publik. En tredje kategori skulle man kunna kalla gråsonare och till dem hör jag. Utifrån detta gråsonsperspektiv kan båda sidor betraktas på ett neutralt och objektivt sätt, vad som kallas vetenskapligt, vilket redan från början undanröjer misstanken att det är frågan om att busa. Man flaggar, så att säga, redan från början att man blivit en seriös och busfri person.

Vetenskapliga arbeten har fastslagit att publiken tilltalas av att tillhöra samma lag som sändaren. Sändaren är i detta fall en ståuppkomiker, som ar en person som roar andra med sitt eget material, är till synes sig själv, uppträder ensam på scenen under eget namn utan rollkläder, men talar om saker som berör henne/honom. En mycket utsatt position varför en nervös mage kan antas tillhöra det normala stadiet . Helt logiskt dessutom eftersom arbetet går ut på att till varje pris få publiken att skratta.

Hur får man skrattet att flöda? Enligt Vetenskapen gäller det att inte vara onåbar, att vara vem som helst, om man vill vinna publikens välvilja och förtroende. Med andra ord tillit. Det är alltså nödvändigt att visa att man är en sympatisk person det går att lita på. Om man är tvungen att skämta om en sportbag med 250.000 kr. i omärkta sedlar ser jag det som ett absolut måste att tänka på följande saker:

Att man fortfarande efter skämtet ska vara en sympatisk person

det går att lita på, att humor är logiska krockar mellan mänskliga

erfarenheter, att skämtet inte blir trovärdigt om det inte på något

sätt hör ihop med komikern.

Om man spekulerar i temat sportbag med mycket pengar kanske man skulle kunna vidareutveckla en reflexion om en krock mellan mänskliga konflikter som berör att ha och att inte ha, att vara och inte vara. Om det röra sig om en politikerpublik vana vid att hitta sportbagar med omärkta märkta sedlar, måste poängen givetvis modifieras. (Omärkta märkta sedlar går ofta hand i hand med en bygglicens eller liknande varför maximal försiktighet är av vikt, trots att temat korruption ligger komikern varmt om hjärtat. )

Vad skämtar man om? Betydelsefullt är att publiken, som varierar, förstår kopplingarna och att det stämmer med personen som står på scenen. Skämten måste beröra något vi alla känner till, känslor vi upplever i vardagen. Till exempel vrede och ilska över att det ösregnar tre veckor i sträck. Naturligtvis ska infallsvinklarna vara nya och överraskande. Om det ösregnat i tre veckor och inget slut kan skönjas måste extra kraft läggas på poängen. Det viktiga är att skapa ”vi-känsla” mellan sändaren och publiken, kanske någon form av singing in the rain. Om det är en övervägande kvinnlig publik kan kanske Babbens analogi att karlar är som blandfärs – hälften nöt och hälften svin- vara en ljuspunkt. Vill man dra en riktig rysare inför en kvinnlig publik med infiltrerade SCUM-anhängare kan man gå till Linne och blåsippans tjugo ståndare och en pistill. Enligt information från Vetenskapen ska ursprunget till beteckningen vara metaforen 20 män i samma säng som en kvinna. Eftersom man vill att SCUM- anhängarna också får sig ett gott rått skratt kan man ställa 20 kvinnor runt om en liggande man, skapa en dramatisk tystnad och ge fantasin frihet.

Vad får en ståuppkomiker inte göra? En ståuppkomiker får inte ta med sig en transistorradio. I princip är inga hjälpmedel tillåtna. Men som i allt annat finns det undantag. Ett undantag är miljonär och ansedd ett geni, se videon här.

Hon/han får heller inte be om applåder. Det är en dödssynd. Kan inte nog upprepas – inte be om applåder.

Hur ska framträdandet planeras? Ska man ståuppframträda måste allt vara planerat i minsta detalj. För detta är ett hjärnskafferi nödvändigt med varje skämt noggrant katalogiserat och utplacerade så att de finns lätt tillgängliga. Förutom detta bör kroppsspråket vara innehållsrikt och få sitt uttryck i miner och gester som attraherar publiken. Aldrig en död stund utom när tystnaden får tala. Själva upplägget bör vara en smart ingång som publiken förstår. Möjligheten att bomba finns, men det har alla ståuppkomiker varit med om. Man kan då gå vidare efter att med ljusets hastighet grabbat tag i ett mer passande skämt ur skafferiet. Om allt går som det ska, vilket innebär att publiken skrattar, kan man sedan varva ner i mitten, låta energi och tempo dala något, för att mot slutet accelerera upp i ett crescendo och avsluta på topp.

Vad händer om skämttorka uppstår? Inga problem om man älskar att studera. Helst går man då tillbaka till Aristoteles och sedan framåt. Många gamla, bortglömda och överraskande vinklingar på mänskliga konflikter finns i Historien. Det är förunderligt hur aktuella och samspelta med dagsfärska nyheter de kan vara.

Skriven av: Vinter i april

Allt var precis som vanligt på Lundbergs konditori, de rutiga dukarna på de vingliga borden, kaffet som stått framme så länge att smaken nästan blivit metallisk, den trasiga transistorradion i fönstret, servitrisens sura blickar när en kund tagit både en och två påtårar men ändå inte gett sig av. Enda skillnaden från igår är regnet som öser ner utanför konditoriet. Världen utanför grumlas av vattnet och det går knappt att se ut. Inte mycket att titta på hur som helst. Vem är dum nog att ge sig ut i det här vädret. Men inne på konditoriet är allt sig likt, mer eller mindre identiskt från när det öppnade på 50-talet och jag antar att det kommer vara sig likt om femtio år till.

Jag sitter med min andra påtår och försöker verka oberörd inför servitrisens onda öga. Har ingen lust att bli genomvåt så fort jag stigit utanför dörren. I värsta fall får jag väl köpa en dammsugare om någon kvart eller så. Men även om det inte regnade, vart skulle jag ta vägen? Ingen idé att röra sig hemåt förrän framåt kvällen. Skulle bli ett jävla liv om jag dök upp mitt på dagen utan förvarning. Blir ett jävla liv hur som helst så det är lika bra att vänta.

Gräver efter pengar i byxfickan. Räknar småmynten och inser att pengarna inte räcker till både en dammsugare och en trisslott. Det är just typiskt. Tar jag dammsugaren kan jag vara säker på att lotten jag kunde köpt istället hade varit vinstlotten. Tiotusen månaden i tio år, jo jag tackar jag, hade inte varit helt fel det. Eller som den där killen jag läste om i morse, han som hade hittat 250.000 kronor i en sportbag på väg hem från jobbet. Tydligen hade sedlarna varit omärkta men idioten hade lämnat in allt till polisen. Jag hade tagit mitt pick och pack och dragit till Teneriffa samma dag. Har han tur kanske han får hittelön men ingen lär väl hämta ut det. Knarkpengar så klart.

Men vad fan, det kunde ju varit värre. Jag kunde varit en ståuppkomiker med nervös mage. Hade inte varit en lång karriär det. Verkar som om det slutat regna i alla fall. Om jag tar en tur i parken kanske jag kan hitta nog med tomburkar så jag kan köpa den där trisslotten ändå. Reser mig från den knarrande stolen och drar på mig jackan. På väg mot dörren nickar jag mot servitrisen och säger ”god natt” men hon bara stirrar tillbaka på mig uttryckslöst. Så mycket för det skämtet.

Skriven av: Dead by April

Erik var lång och gänglig och hade en stor näsa och stora fötter. Hans hållning var slapp och hans markanta glasögon gled gärna ner på näsryggen. Trots sitt mindre attraktiva utseende hade det aldrig varit något fel på hans självförtroende. Han älskade att ha uppmärksamheten och den fick han, hade han upptäckt, genom att skämta och spela clown. Därför extraknäckte han som ståuppkomiker för att få lite extra utöver studiemedlet.

Han stod under taket vid studenthusets trappuppgång och stirrade stint ut i ösregnet. Armarna låg korsade över bröstet för att hålla värmen, men det var också en försvarsposition. Vid hans fötter låg en sportbag.

Kvällen innan hade hans kompis, Tommy kommit förbi oanmält. När Erik öppnade dörren hade Tommy pressat sig förbi honom i dörren med sportbagen i handen. Han var stor och vältränad, kortklippt och hade hårda ögon. Tommy hade lämnat kvar sportbagen hos Erik och sa till honom, att han skulle ställa sig med bagen utanför trappen kvällen därpå och invänta den som skulle komma och hämta den. Erik vågade inte säga emot och gjorde som han blev tillsagd.

Och nu stod han där och var jätte nervös. De körde rejält i magen och han funderade på om han skulle hinna att springa upp till lägenheten och kasta sig på toaletten, innan den där personen skulle komma, men han vågade inte. En bil kom körandes och stannade framför honom. Dörren öppnades och en röst sa:
– Hoppa in.
– Men, Tommy sa att…
– Nu! röt rösten från bilen.
Erik vågade inget annat än att lyda. Magen var i fullt uppror nu. Han slängde in bagen och satte sig sedan tveksamt in i bilen. Så fort han hade satt sig blev det svart. Något hade kastas över huvudet på honom.

Bilen körde i hög hastighet och Erik kastades fram och tillbaka i bilen. Han mådde illa. Det ända han kunde höra, förutom bilens motor, var ösregnets hård slag mot bilen och vindrutetorkarnas eviga slag, fram och tillbaka över vindrutan.

Efter en stund stannade bilen. Dörren öppnades och Erik kastade sig ut, slet av huvan och kräktes. Han fick en hård klapp på bakhuvudet och huvan slets ur handen på honom och drogs över hans huvud igen. Regnet hade redan börjat göra honom blöt och frusen. Erik tänkte att det måste vara minst två som hade kidnappat honom.

De ledde honom en bit innan han hörde en dörr öppnas och sedan smällas igen bakom dem. Han hade svårt att gå trappstegen ner med huvan över huvudet. Fotstegen ekade. De svängde höger, sedan vänster och sedan höger igen. Huvan drogs av.

Det tog en stund innan hans ögon hade vant sig vid ljuset. Det såg ut som att de befann sig i ett källarrum. I rummet fanns det ett bord med några stolar och vid bordet satt en man som såg väldigt allvarsam ut. Bakom mannen stod Tommy.
Männen som hade fört Erik till källarrummet slängde sportbagen på bordet.
– 250 000 kr i omärkta sedlar, sa en av männen.
Mannen vid bordet nickade.

I bakgrunden skorrade musik från en transistorradio.

– Vem fan är benranglet? frågade Tommy och tittade på Erik.
Erik blev förvånad. Vad menade han? Han tittade på Tommy med höjda ögonbryn och kände hur svetten rann längs ryggraden. Han förstod inta varför Tommy sa så, det var ju han som hade sagt åt Erik att överlämna bagen.
– Vi kände inte igen honom och så nämnde han Tommy, därför tog vi med honom hit, sa en av Eriks kidnappare.
– Han vet för mycket.
– Jag vet ingenting, klämde Erik ur sig. Jag… jag har inte sett något… jag… jag lovar.. jag säger inget.
– Håll käften! röt mannen vid bordet.

Mannen gjorde en gest åt Erik att öppna bagen. Någon knuffade fram Erik mot bordet och då gjorde Erik det han brukar göra i situationer som han inte kan hantera och sa:

– Vet ni vad man gör om en blondin kastar en granat mot en?

Tystnad….

– Man drar ur säkringen och kastar tillbaka den! flinade Erik