Jag hade tagit den skrynkliga trenchen över min blommiga sommarklänning och lämnat dom på verandan. Sa att jag behövde tid för mig själv. Stod inte ut med stämningen längre. Nu tar vi en snaps till sillen, skall vi sjunga tjejer.
Fyra singeltanter som desperat försökte hitta tillbaka till en svunnen tid. Skall vi skråla kärringar, what a fuck.
Kikade ut under hattbrättet på evighetsduggregnet, i fickorna på trenchen låg mina två enda riktiga vänner. Min platta bourbonflaska och min Smith & Wesson. Vattenpölarna på den smala grusvägen speglade bilstrålkastare från barnfamiljer som gett upp midsommarstången och tröttnat på frusna griniga ungar. Några naiva varelser som försökt fånga dagen på en lerig gräsmatta.
Vad hade hänt om jag satt kvar ? Hade Daisy föreslagit att vi skulle plocka sju sorters blommor och drömma om ……. Nej, ingen midsommarnattsdröm för mig. Det var när jag vaknade hos honom mardrömmen startade. Ju mer jag mindes, ju mer ville jag glömma. Efter en kväll, när han tittat för djupt i whiskyflaskan och vi gått lös på varandra med knytnävarna, så insåg jag mitt eget bästa. Jag ville förändras men först måste jag överleva och lämnade honom.
Ibland har jag ångrat mitt beslut. Jag borde stannat hos honom och blåst skallen av honom med min Smith & Wesson. Då hade ingen annan kvinna riskerat bli behandlad som jag blev.
Om ett par timmar skulle dansbanan öppna. Jag hade länge sökt kärlek men bara mött lustar och åtrå. Även om jag insåg detta, så tackade jag inte nej till att ett par ådriga underarmar höll mig i ett fast grepp och att jag fick något hårt mellan benen.
Stannade till, kollade min mejk. Tog upp sminkspegeln ur handväskan, kände den där känslan, du tittar i spegeln och allt du kan se är en främling. En kvinna som kastat bort sina bästa år på kärlek, patetiskt.
Jag fällde upp kragen på trenchen och körde ned händerna i rockfickorna. Kramade min bourbon med handen, den behövde värme för att drickas ljummen. Jag insåg redan på verandan att min lever ville ha annat en snaps.
Fortsatte grusvägen fram och kom in i sommarstugeområdets sämre delar. Bakom dom regnvåta faluröda fasaderna, dolde sig TV-licensskolkare CV-förfalskare och annat pack.
Nere vid den nästan övergivna festplatsen. Några galonklädda barn rullade runt i leran runt stången medan deras huttrande föräldrar tryckte sig in under taket på lottståndet. En fuktig dimma började växa upp genom marken. Jag hade hört knastret mot gruset bakom mig en stund, någon förföljde mig, jag kramade kolven på min Smith & Wesson och vände mig snabbt om.
Det var Daisy, med sitt blonderade hår och en grå rand högst upp på hjässan. När jag såg henne stående inlindad i en filt, så förstod jag varför hon ville vi skulle sjunga ”Ju mer vi är tillsammans”.
Hon kände sig som en tjej på balkongparty i en TV-reklam för bostadsrätter i Hammarby sjöstad. Något Daisy i sin miljonprogramstvåa, med nikotinfärgade väggar knappast levde upp till.
Egentligen levde hon inte upp till någonting alls.
”Vilken konstig klädsel på midsommar” påpekade hon och tände en ny cigarett.
”En del av jobbet, hurså ?”
”Brukar inte du vara extrainkallad och bära polisuniform på midsommarafton.”
”Jag har lämnat in brickan och tjänstevapnet, kör eget”
”Just nu ?”
”Det ligger en 40-fotare vid en brygga några kilometer bort. Ägd av en som saknar inkomst. En klient har blivit blåst, skall kolla i morgon.”
”Trivdes du inte hos polisen”
”I tryed to discower the truth, but some truth are to painfull to now.”
”Har det här något att göra med ditt spruckna förhållande ?”
”The more you now about yourself, unless you like the man.”
”Varför pratar du engelska”
”En del av min hårdkokta image.”
Nu var min bourbon lagom fickljummen, jag bjöd henne på ett par stadiga klunkar.
Det hördes ett brak bakom oss. Jag vände mig blixtsnabbt om, midsommarstången var borta och en skugga försvann genom dimman mot skogsbrynet. Vi gick fram genom det blöta gräset. Midsommarstången låg i en onaturlig ställning med kransarna rätt ut. Den hade lämnat den här världen.
Jag böjde mig ner, den var av precis vid marknivån. Med en kulspetspenna från innerfickan petade jag lite i flisorna. Ett snabbt hugg, den som gjort det här visste vad han gjorde.
Daisy vände sig om och kräktes i gräset, om det berodde på den avskyvärda synen av den uppspjälkade stongen eller på min taskiga bourbon fick jag aldrig veta.
”Vem vill en midsommarstång något ont grät hon.”
”You always look for old friends but your enemys will get you first” svarade jag torrt. ”Stick hem, jag kommer efter.”
Såg något liggande i gräset, en tändsticksask, den var torr så den kunde inte legat där länge. Jag stoppade den i fickan och tittade upp. Några män och en kvinna kom gående mot mig, kände igen kvinnan, Kommissarie Ohlson på våldet. Tydligen hade hon sommarstuga här ute, har aldrig tålt den kvinnan.
”Vad gör du här” frågade hon.
”Kollar runt lite” svarade jag, ”det har skett ett brott här.” och pekade på brottet på stången.
”Det här är något för samfällighetens festkommite” fortsatte hon argt, ”vi vill inte ha några privatsnokar här. Förresten såg du hur det gick till?”
”Nej, men skicka upp dina plattfötter i skogen och be dom leta efter en yxa,” hånlog jag tillbaka.”Men jag tvivlar på att dom hittar något, är säker på att det var ett proffs.”
Jag gick därifrån och tog några klunkar bourbon, för att stå ut med sällskapet på verandan. Sen tog jag upp tändsticksasken ur fickan. Det var en reklamask från en pizzeria i stan, som inte tillhörde dom bättre. Jag kände kände ett par ådriga underarmar som kavlade deg där.
Bestämde mig för att söka upp dom, bjuda på några drinkar och pumpa dom på lite information.
Dessutom ville jag ha något hårt mellan benen.
Skriven av: Midsommarstången
Senaste kommentarer