”De säger att det blir stora störningar i trafiken. Jag gör mig beredd
på en natt på tåget och ringer när jag kommer fram. Kram L”

Lise-Lotte tryckte på ”skicka” och slängde telefonen på sängen. Den
landade mittemellan de prydliga staplarna med kläder och julklappar.
Det yrde utanför fönstret. Cykelvägen hade snöat igen fast det bara
var ett par timmar sedan den blev plogad. Hon hoppades att det skulle
lugna sig över natten men det verkade inte så. Vad skulle hon jämnt
vara så duktig och stanna kvar så länge för? Det fanns nog inte ens en
utbytesstudent kvar i huset. De sista i korridoren hade stuckit i
morses och hon skulle inte resa förrän dagen därpå – den tjugotredje –
men hon skulle behöva gå hemifrån klockan fem så hon behövde packa nu.
Sedan skulle hon få sitta hela dagen på tåget och att döma av hur det
snöade hela natten också. Hon började bli hungrig men bestämde sig för
att åtminstone samla ihop allt som skulle packas innan hon gick och
såg om det fanns något kvar i kylskåpet. Mp3spelaren spelade ”I Saw
Mommy Kissing Santa Clause”.

Hon räknade över julklapparna. Mössa till mamma, presentkort till
syrran, en film till brorsan, böcker till kusinerna. Pappa? Hon hade
väl en present till honom? Jo, det hade hon ju. Hon hade köpt en
flaska whisky till honom på nationens Skotlandsresa. Det var därför
han inte hade stått med på julklappslistan.
Hon hade dessutom varit smart. Man kan inte förvara en flaska whisky i
ett korridorsrum i två månader. Förr eller senare försvinner den på
någon fest. Flaskan låg kvar i resväskan och resväskan stod på vinden.
Tyvärr betydde det att hon behövde gå upp och hämta den nu.
Hon tog nycklarna i handen och klev i sina fopptofflor. Som tur var
bodde hon på översta våningen. Det här skulle inte behöva ta många
minuter.

Det var kallt på vinden. Riktigt kallt. Det rök om munnen och ett
ögonblick ville hon gå tillbaka efter en tröja. Typiskt henne att gå
upp i bara linne och träningsoverallsbyxor. Men så drog hon efter
andan och lät den tunga brandsäkra plåtdörren gå igen bakom henne. I
lurarna spelades ”Driving home for Christmas”. Ett par minuter till så
skulle hon få lägga en filt över axlarna och sätta på en kopp te.
Hennes förråd låg nästan längst in, bara att gå på.

Hur kunde det finnas så mycket skräp i ett hus där så unga människor
bodde så kort tid? Genom de grova plåtnäten såg hon bleka skuggor.
Hoprullade mattor och madrasser, avhakade dörrar, travar med
flyttlådor, undanställda möbler, väskor och säckar. Varje skrubb full
med saker kring väggarna och lite luftigare utrymme mitt på golvet.
Nästan som små rum. Nej, bon. Det skulle mycket väl kunna bo något
inne i båsen men knappast något mänskligt. På sin höjd halvmänskligt.
Hennes förråd var nog det enda som var nästan tomt. Vinterkläderna
hade hon redan hämtat och bagen stod nere på sängen för att bli
packad. Det enda som stod tog upp hennes förrådsutrymme var tre tomma
banankartonger och resväskan. Hon borde kanske försöka hyra ut det i
andra hand.

Det kändes ännu kallare här borta. Det drog förstås från alla hörn.
Tunna masonitinnerväggar och strax utanför det ytterväggar av plåt.
Rent tekniskt var hon antagligen ovanpå huset och inte på översta
våningen. Det hade säkert varit minusgrader häruppe flera gånger på
sistone. Hon hoppades att inte något hänt med flaskan. Sprit frös ju
inte så lätt men man kan aldrig riktigt veta. Det kunde bildats
isklumpar och i så fall kunde det kanske skadat flaskan.

Hänglåset var iskallt. Ändå behöll hon det i handen när hon hakat av
det och klivit in i förrådet. Kanske för att inte tappa bort det.
Kanske för att stål är bra om man vill skydda sig mot spöken.
Där stod väskan. Hon ställde in koden. 2525. Tippade försiktigt ned
väskan på golvt. Snäppte upp låsen. Öppnade. Flaskan inslagen i tre
lagar tidningspapper. Oskadd. Utandning. Stängde väskan. Reste sig upp
och tog ett steg mot dörren. Såg att den var stängd och att det satt
ett hänglås på utsidan. Ett ögonblicks förvirring. Såg låset hon
fortfarande höll i handen. Mp3spelaren började spela ”Do they know
it’s Christmas?” Slet av lurarna. Hörde steg som försvann mot dörren.
– Hallå?
Högg tag i dörren och försökte skaka den. Den skramlade knappt. Ropade igen.
– Hallå!
Ljuset släcktes. Ett ögonblick kunde hon fortfarande se gallret
framför sig. Sedan hörde hon dörren till trapphuset slå igen och det
blev alldeles mörkt. Hon skrek. Hon skrek så att den kalla luften rev
sönder hennes hals. Hon visste att även ifall hon skulle skrika så
högt att ljudvågorna trängde genom golvet fanns det inte där som kunde
höra henne.

Skriven av: Lord Peter Wimsley

Det var en mörk, kall och fuktig natt. Stockholm i november. Klas var på väg mot sin etta på Åsögatan. Han hade tillbringat större delen av natten med att omsorgsfullt supa sig full. Trots att han lyckats bra med sin föresats hade han bestämt sig för att gå hem istället för att ta en taxi. Han rock var slarvigt knäppt, mössan satt på sniskan och han frös. Han hatade november. Snart skulle julskyltningen dra igång. Då skulle det åtminstone bli lite ljusare. Någon snö var förstås inte att räkna med. Det var delvis för att i någon mån förkorta novemberlidandet som han gjort ett så grundligt jobb med att byta sina pengar mot rusdrycker.

Han gick hemåt längs den öde Skeppsbron. En jättelik halvfärdig gran skymtade i natten. Han bestämde sig för att gå fram till Slussen. I sitt något förvirrade tillstånd hoppades han att slussportarna skulle stå öppna. Han gillade att se vattnet forsa ut i Saltsjön. När han närmade sig slussdiket anade han ett par gestalter i mörkret. Det var två män som kämpade med en stor säck. Han noterade att de såg väldigt kraftiga ut när han gick fram till räcket och kikade ner i vattnet. Där nere under Skeppsbron var det om möjligt ännu mörkare och fuktigare.

I slussen låg en båt. En man stod på däck iklädd oljerock och kaptensmössa. Mycket märkligt eftersom slussen var stängd. De två männen hade bekymmer med sin stora oformliga säck. Den var kall och hal förstås, vad annat kunde man vänta sig. Den var uppenbarligen tung och saker i den verkade glida runt. Ordet liksäck flöt omkring i Klas omtöcknade hjärna. De två männen försökte få ner säcken till han i båten. Det såg ut som att säcken när som helst kunde hamna i vattnet.

– Behöver ni hjälp? frågade Klas utan egentligen veta varför.
De två männen på kajen och han i båten vände sig hastigt om och stirrade på Klas.
– Nej tack, vi klarar oss, sa den något mindre av männen på kajen.
– Jo, kom hit och hugg i, avbröt den andre.
– Jaha, sa Klas lite osäkert.
– Ta tag här, sa den storvuxne mannen.
– Så här? undrade Klas.
– Jag tror verkligen inte att det behövs, försökte den andre mannen.
– Precis och så böj dig lite framåt, kom det genast med eftertryck från den store.

Ljudet av blydaggen mot Klas huvud påminde om en gren som knäcks. Hans kropp slog i marken med en tung duns. Den sista medvetna tanken i Klas huvud var: ”Jävla november”

Skriven av: Kommissarie Columbo

Hon stod allvarlig mellan dom två brinnande marschallerna, så här snett nedifrån skapade skuggorna ett stelnat och nervöst ansikte, hon befann sig bara på en meters avstånd, en meter framför henne under den bruna lövmattan så …..
Nej, hon ryste till och viftade bort fantasierna. Det kändes otäckt. När hon besökte graven och det var blå himmel, så inbillade hon sig att hon var iakttagen av någon ovanför dom ulliga små molnen. Den känslan var befriande på något sätt, som det skulle finnas en vacker och förlåtande fortsättning på ondskan här nere på jorden. Men nu, sent på eftermiddagen i början på november när kyrkogården var mörk och övergiven, så drogs hennes fantasier ner mot marken, ner under jorden där en bit av henne själv låg begravd.

Det var på dagen 37 år sedan hon och hennes kära tvillingsyster kom till världen, nu var hon sen sex år tillbaka ensam kvar. Sex år en månad och fyra dagar för att vara exakt, sen polisen hade dykt upp med det hemska beskedet. Nu stod hon vid graven och mindes, hon hade bett honom vänta nere på parkeringen i bilen, just den här dagen på året ville hon gå hit upp ensam, även om den gamla kyrkogården gav henne kalla kårar.
Dom hade ju haft en underbar uppväxt ihop, tänk att alltid ha någon nära sig som förstod en och ett par föräldrar som älskade dom och klädde dom i samma kläder. Det var alltid dom två ihop som gällde, genom hela barndomen, skolan och löpningen dom hade i motionsspåret. Där dom andfådda skrattande fantiserade om sin gemensamma framtid. Så var det alla killar dom träffade tillsammans.
det var det som var början på det som skulle förstöra alltihop.

Dom hade fyllt tjugo, själv hade hon fått influensa men hennes älskade syster verkade ha klarat sig den här gången. Den Lördagen hade ett par andra tjejkompisar övertalat systern att hänga med ut.
När hon kom hem var hon kär upp över öronen, hon hade träffat Robert.

Hennes syster drogs nu mer in i Roberts liv, bort från henne. Det gick bra för systern. Roberts kontakter hjälpte henne till en snabb karriär, dom köpte en stor villa utanför staden och fick barn. Robert var en fin människa och hon kände sig alltid välkommen hem till familjen. Men mellan henne och systern byggdes en mur, som bestod av karriär makt och pengar. En bit av henne levde ihop med Robert på andra sidan muren, deras sociala nätverk började se helt olika ut och dom fick allt mindre gemensamt.
Det började gå sämre för henne också, företaget där hon jobbade skulle göra nedskärningar och hon blev arbetslös. Det var inte lätt att hitta ett nytt jobb, lågkonjunktur och inga kontakter som kunde hjälpa henne. En kväll hade hon i desperation ringt sin en gång älskade syster och bett om ett lån för att slippa bli vräkt från lägenheten. Det var då hon insåg att dom för alltid var skilda åt. Systern hade bara spydigt svarat, ”det finns jobb åt dig också, men du måste anstränga dig lite och inte bara lata dig”
Om hon bara visste hur hon kämpat, ringt, spritt CVn omkring sig, bett och bönat men alltid fått ett nej eller tyvärr tillbaka. Det var som en bit av henne själv slets bort.

Efter att hon kämpat på ett halvår med timjobb ibland, som höll näsan ovanför vattenytan, så fick hon tillslut det hemska beskedet. Hon hade varit försvunnen i en vecka. Dom hade hittat henne inne i skogen, bara 100 meter från motionsspåret där dom alltid sprungit och skrattat i som unga. Skallen var krossad med ett trubbigt föremål. Mördaren hade tydligen stått efter en lång och sugande uppförsbacke, där man var ett lätt byte när man sprungit sig andfådd. Döden hade varit ögonblicklig, sen hade hon släpats in i skogen en bit och täckts slarvigt med granris. Det var inget sexualmord, troligen ett brutalt rånmord, plånboken nycklar och mobilen var borta.
Nu fick hon dom där tankarna igen, systern låg där ensam i granriset, stel och blodig, med blåaktig hy, mitt i skogen i mörkret och kylan, djuren kom fram, nosade och …..
Nej hon rös och sköt bort tankarna.
Hennes föräldrar grät tillsammans med henne. Under det halvåret som gått hade hon hoppats på, att det kanske någon gång i framtiden skulle allt ordna upp sig och dom skulle finna varandra igen. Men nu var allt hopp ute. Mamman och Pappan, till och med Robert försökte stötta henne så gott det gick.

Men det som hände gjorde att hennes bitterhet begravdes i sorg och det började vända för henne. Hon hade nu ett bra jobb och familj med en underbar man som satt och väntade i bilen.

Det blåste till, lågorna från marschallerna lös upp gravstenen, nej, det fick räcka, hon ville tillbaka till parkeringen, tryggheten, sätta sig i en varm bil, krama honom, kyssa honom, åka hem till barnen ha fredagsmys i soffan och glömma.
Medan hon gick över den mörka kyrkogården, genom dom prasslande lövhögarna tillbaka till bilen, kände hon på samma sätt som hon alltid gjorde den här speciella dagen. Robert och barnen begrep ju ingenting och polisen misstänkte inget.
Men hon fick kalla kårar av att läsa sitt riktiga namn på gravstenen.

Skriven av: Agaton Sax

De två liftarna såg ganska bortkomna ut där de stod på autobahn med sin packning. Hon såg ut som om hon försökte komma över att hon var kissnödig medan han vände och vred på en karta och  försökte förstå exakt var de befann sig. De växlade några ord i sprutande följd och han lyfte sin ryggsäck och började att gå uppför backen medan hon sprang ner i diket. Hon kom strax upp igen och såg förtvivlat  på sin packning som stod kvar och sprang efter honom. Natten var månsvart och stjärnor blinkade lite uppgivet här och var trots att de slapp slåss med ljuset från stan. Hennes ilska var uppenbar och hon skrek ut svordomar mot honom, svordomar som blandades med gråten och i snörvlandet kunde uppfattas att hon bad honom vänta och att det var hans fel att de hade hamnat här. Hon hade sagt ifrån när bilen närmade sig med de två männen och det var med ett stort nej hon ändå hade satt sig bak i bilen med honom.

Han bad henne sluta skrika och att ta en titt på kartan men det gjorde varken till eller ifrån; hon fortsatte snörvelanklaga honom och var de var, förblev ett mysterium.

En bit bort såg de några vägskyltar med namn på orter  som ändå inte gick att hitta på kartan. Båda två var ganska tagna efter det som hänt och på sätt och vis tacksamma över att de slapp undan så lätt men att slänga av dem mitt på autobahn var en neslig hämnd och det skulle bli svårt att få lift igen.

De hade kvar sin gamla skylt där hon hade skrivit KIEL och den plockade hon fram ur hans ryggsäck och lutade mot packningen. Bara för säkerhets skull. När de klivit in i bilen i Wintherur hade det varit nästan 40 grader varmt men nu på natten var det ganska kylslaget, ja iskallt. De hade åkt i timmar och Horst och Dani hade velat ha dem med på hotellet – som tack för liften men det tackade båda nej till med eftertryck och en kaxighet som förvånade båda två. De hade egentligen varit rädda för de båda männen hade rökt på under tiden de körde och ju högre de blev desto märkligare blev deras prat och framfart. Hon hade försökt att följa deras färd på kartan men det var alldeles omöjligt. Antingen var kartan för gammal eller så körde de en helt annan väg.

Men nu stod de här och frös med tunna kläder som de svepte badhanddukarna kring. Förmodligen såg de ut som två spöken för de enstaka bilarna som kom förbi. Hon försökte gnugga liv i händerna men det var stört omöjligt och efter två tuggor från en chokladbit som han räckte fram mot henne kramade hon honom och sa att de bara måste bestämma sig för att gå åt något håll även om de inte visste ifall det var det bästa sättet att komma till en påfart. Vid en närmare besiktning av området såg hon att det fanns vägar överallt i ett system som liknade Slussen i Stockholm med den skillnaden att vattnet och husen inte fanns så lång ögat nådde. Istället var där stora berg av sand och tittade hon noga såg hon något som såg ut som en crossbana i en av de slingriga berg-och-dalvindlingarna snett åt vänster. Backen de stod i lutade svagt nedåt och svängde så att de inte kunde se vare sig vad som fanns före eller efter kurvan.

Tystnaden gjorde slut på den sista chokladbiten. Hon höll på att torka händerna med en våtservett när de hörde hur en ylande motor närmade sig. Att fastställa varifrån ljudet kom var inte lätt men de antog ändå att de snart skulle få se ett vidunder  visa sig på vägen framför sig. Det tog säkert flera minuter innan de såg en man komma på motorcykel. Han kastade huvudet bakåt som om han var förföljd och precis när han såg dem satte han pekfingret för munnen och tecknade: Tyst!

Han tog avfarten till vänster i en skarp kurva nedanför kullen och drog ner mot crossbanan.

Han verkade jagad. Mera hann hon inte tänka förrän en vrålande kör av motorcyklar fyllde hela luftrummet. Först tänkte de slita åt sig grejorna och kasta sig ner i diket men insåg när strålkastarna lyste upp sandberget att de inte hann. En av förarna lösgjorde sig från klungan på sådär tio motorcyklar och stannade framför dem, medan de andra saktade ned en bit bort, dock med motorerna på. Över deras axlar kunde de se gevärspipor sticka upp.

”Hat Ihr ein Mann auf ein Motorrad gesehen? Rösten var hård som vore den tagen ut en gangsterfilm och han stötte sin gevärspipa i flickan, som svarade på stapplande årskursniotyska och utan att se på sin vän pekade hon åt avfarten mot höger. Mannen skrek något åt de andra och de satte av efter  något annat än den flyende mannen och hon hoppades att hennes manöver skulle nå sitt syfte.

”Herregud, vad var det där? Skulle de skjuta honom? Mera hann han nästan inte säga förrän de såg ljuslyktorna leta sig uppför grusåsen ända tills de var i höjd med dem igen. Så försvann de bakom kröken däruppe men ljudet var kvar och snart nalkades kören i refrängen. De stod kvar som fastfrusna tungor på ett järnräcke och rätt vad det var stod mannen framför dem igen igen vrålandes på tyska. Han skrattade och slog pojken rakt över munnen. Blodet rann från den spruckna läppen och det såg ut som att näsan fått sig en törn. Han fick ett slag till och ett igen. Hon skrek och bönade och bad ”Wir haben nichts gesehen, nichts!” Istället för att slå till henne slängde han ner henne på marken och sköt ett skott mot pojken. Flickan trodde att han var död ända till hon hörde honom svära.

Motorcyklarna gav sig av. De tog samma avfart som den första mannen och det dröjde säkert en timme av tystnad innan de hörde tre skott. Tre ensamma skott i natten och de visste båda vem som träffats men inte varför eller vem han var. Återigen vrålade motorerna, ja tumlade i röster mot varandra och strax var de förbi igen. Alla körde de i fel riktning och trots att en bil blev synlig kastade de iväg ett skott som tog i ryggsäcken innan de försvann.

Bådas ben ville rusa ner mot grustaget men ville de egentligen se?

Skriven av: Miss Marple