”De säger att det blir stora störningar i trafiken. Jag gör mig beredd
på en natt på tåget och ringer när jag kommer fram. Kram L”
Lise-Lotte tryckte på ”skicka” och slängde telefonen på sängen. Den
landade mittemellan de prydliga staplarna med kläder och julklappar.
Det yrde utanför fönstret. Cykelvägen hade snöat igen fast det bara
var ett par timmar sedan den blev plogad. Hon hoppades att det skulle
lugna sig över natten men det verkade inte så. Vad skulle hon jämnt
vara så duktig och stanna kvar så länge för? Det fanns nog inte ens en
utbytesstudent kvar i huset. De sista i korridoren hade stuckit i
morses och hon skulle inte resa förrän dagen därpå – den tjugotredje –
men hon skulle behöva gå hemifrån klockan fem så hon behövde packa nu.
Sedan skulle hon få sitta hela dagen på tåget och att döma av hur det
snöade hela natten också. Hon började bli hungrig men bestämde sig för
att åtminstone samla ihop allt som skulle packas innan hon gick och
såg om det fanns något kvar i kylskåpet. Mp3spelaren spelade ”I Saw
Mommy Kissing Santa Clause”.
Hon räknade över julklapparna. Mössa till mamma, presentkort till
syrran, en film till brorsan, böcker till kusinerna. Pappa? Hon hade
väl en present till honom? Jo, det hade hon ju. Hon hade köpt en
flaska whisky till honom på nationens Skotlandsresa. Det var därför
han inte hade stått med på julklappslistan.
Hon hade dessutom varit smart. Man kan inte förvara en flaska whisky i
ett korridorsrum i två månader. Förr eller senare försvinner den på
någon fest. Flaskan låg kvar i resväskan och resväskan stod på vinden.
Tyvärr betydde det att hon behövde gå upp och hämta den nu.
Hon tog nycklarna i handen och klev i sina fopptofflor. Som tur var
bodde hon på översta våningen. Det här skulle inte behöva ta många
minuter.
Det var kallt på vinden. Riktigt kallt. Det rök om munnen och ett
ögonblick ville hon gå tillbaka efter en tröja. Typiskt henne att gå
upp i bara linne och träningsoverallsbyxor. Men så drog hon efter
andan och lät den tunga brandsäkra plåtdörren gå igen bakom henne. I
lurarna spelades ”Driving home for Christmas”. Ett par minuter till så
skulle hon få lägga en filt över axlarna och sätta på en kopp te.
Hennes förråd låg nästan längst in, bara att gå på.
Hur kunde det finnas så mycket skräp i ett hus där så unga människor
bodde så kort tid? Genom de grova plåtnäten såg hon bleka skuggor.
Hoprullade mattor och madrasser, avhakade dörrar, travar med
flyttlådor, undanställda möbler, väskor och säckar. Varje skrubb full
med saker kring väggarna och lite luftigare utrymme mitt på golvet.
Nästan som små rum. Nej, bon. Det skulle mycket väl kunna bo något
inne i båsen men knappast något mänskligt. På sin höjd halvmänskligt.
Hennes förråd var nog det enda som var nästan tomt. Vinterkläderna
hade hon redan hämtat och bagen stod nere på sängen för att bli
packad. Det enda som stod tog upp hennes förrådsutrymme var tre tomma
banankartonger och resväskan. Hon borde kanske försöka hyra ut det i
andra hand.
Det kändes ännu kallare här borta. Det drog förstås från alla hörn.
Tunna masonitinnerväggar och strax utanför det ytterväggar av plåt.
Rent tekniskt var hon antagligen ovanpå huset och inte på översta
våningen. Det hade säkert varit minusgrader häruppe flera gånger på
sistone. Hon hoppades att inte något hänt med flaskan. Sprit frös ju
inte så lätt men man kan aldrig riktigt veta. Det kunde bildats
isklumpar och i så fall kunde det kanske skadat flaskan.
Hänglåset var iskallt. Ändå behöll hon det i handen när hon hakat av
det och klivit in i förrådet. Kanske för att inte tappa bort det.
Kanske för att stål är bra om man vill skydda sig mot spöken.
Där stod väskan. Hon ställde in koden. 2525. Tippade försiktigt ned
väskan på golvt. Snäppte upp låsen. Öppnade. Flaskan inslagen i tre
lagar tidningspapper. Oskadd. Utandning. Stängde väskan. Reste sig upp
och tog ett steg mot dörren. Såg att den var stängd och att det satt
ett hänglås på utsidan. Ett ögonblicks förvirring. Såg låset hon
fortfarande höll i handen. Mp3spelaren började spela ”Do they know
it’s Christmas?” Slet av lurarna. Hörde steg som försvann mot dörren.
– Hallå?
Högg tag i dörren och försökte skaka den. Den skramlade knappt. Ropade igen.
– Hallå!
Ljuset släcktes. Ett ögonblick kunde hon fortfarande se gallret
framför sig. Sedan hörde hon dörren till trapphuset slå igen och det
blev alldeles mörkt. Hon skrek. Hon skrek så att den kalla luften rev
sönder hennes hals. Hon visste att även ifall hon skulle skrika så
högt att ljudvågorna trängde genom golvet fanns det inte där som kunde
höra henne.
Skriven av: Lord Peter Wimsley
Senaste kommentarer