Står i badrummet. Tänker: Det är för hans skull, det är för fan för hans skull.

Kaklet är kallt. Golvvärmen är avstängd. Spar el med avstängd golvvärme. Kaklet var kallt mot knäna första tiden. Ja, för fan, för hans skull.

Tror inte jag vill det här. Har aldrig velat. Men velar nu. Skrattar till. Gör en grimas. Ser ner på magen. Fy fan. Ett monster.

Tvångstankarna kommer. Förut var det ögonen. Att jag skulle plocka ut mina ögonglober. Ta tag i ögat och dra ut det. Gröpa ur med sked. Nu tänker jag på Charles Mason. Skära upp som Sharon Tate. Har alltid tänkt på det. Sedan jag var liten. Men speciellt nu. Varje natt kallt kakel under fötterna och då tänker jag: Här inne är det lätt att städa upp sedan.

Det är inte logiskt. Hur ska fostret annars komma ut. Det är inte logiskt att samma smala slida som svider när tampongen hamnar snett ska öppna upp sig för ett huvud. Axlar. Knä och tå. Knä och tå.

Fy fan. Han sover. Trynar. Jag tänker: För hans skull vankar jag på kallt kakel.

Skriven av: Alexander

För länge sedan – det var kanske fyra eller fem månader sedan – hade
Jon tyckt att gravida kvinnor var det sexigaste som fanns. Han mindes
hur han som trettonåring smygläst familjens sex- och samlevnadsböcker
och oftast bläddrat förbi de där sidorna om olika samlagspositioner
för att istället stanna och vila blicken på illustrationen av den
gravida kvinnans utveckling. Fem likadana nakna kvinnor bredvid
varandra i ”havandeskapets olika stadier”. Den första av dem var
ganska oansenlig. Den femte var gudomlig.

När han hade blivit äldre hade han sett dem oftare på riktigt. De hade
förstås kläder på sig men det gjorde inte så mycket. De var gudinnor i
alla fall.

Jon var en snäll och väluppfostrad pojke. Han skulle aldrig antasta en
gravid kvinna, men han hade ibland fantiserat om att bli uppraggad av
och en och han tänkte mycket på att han kanske skulle leva med en – en
vacker dag.

När så varelserna kom och tog honom, körde honom genom sina mäkliga
maskiner och inseminerade honom tyckte han faktiskt – åtminstone en
del av honom – att det var spännande.

Det varade tyvärr inte länge. Han delade bur med fyra andra nyblivna kvinnor. De hade alla fått
samma behandling men vid olika tidpunkter och därför var de olika långt gångna. Själv kunde han nätt och jämt se att det var en större putning mellan bikinins över- och underdel. De hade inte vidare säker tidsuppfattning men var överens om att Matti borde föda vilken dag som helst. Han kunde helt enkelt inte bli större.

Jon verkade komma lindrigt undan. Han hade ännu inte kräkts, vilket
William gjorde varje morgon, trots att han låg minst en månad efter.
Bortsett från lite yrsel vållad av järnbrist och att han kände att
brösten blivit tyngre mådde han ungefär som tidigare.

De var alla goda väninnor. De pratade och skämtade om att Abdi –som
ursprungligen kom från Somalia – hade blivit den blondaste av dem.
William fick dem att vika sig av fnitter när han berättade hur han
alltid brukade säga att kvinnor skulle stå vid spisen och föda barn.

– Men, sade han i vad situationen förädlade till en punchline, här
finns ingen spis! Win!

Om någon av dem kände sig hängig hjälptes de åt att ge honom massage.
Sedan kramades de och fnissade åt sin gamla uppfattning att tjejer
alltid nakenkramades i smyg när de kom åt.

Livet i buren var verkligen inte obehagligt. Maten var mycket god och
förmodligen nyttig. När de väl stigit upp ur sängen, dragit på sig
sina toppar och ordnat till frisyrerna fanns det gott om spel och
underhållning, både från jorden och främmande, fantastiska
upplevelser.

Jon tänkte allt oftare att allt nog var som det skulle. Han kunde se
framför sig hur hans livmoder skulle bli allt större och han hade
börjat längta efter att känna den första sparken. Han förstod att han
snart skulle få mer bekymmer med ryggen och att brösten skulle
fortsätta spänna och börja läcka mjölk på nätterna. Och han visste att
han någon gång inom ett halvår skulle få lära sig vad smärta
egentligen var. Men ingenting hade kunnat förbereda honom på att livet
som blivande mor skulle vara så mördande långtråkigt.

Skriven av: Alice

– Vad har du för nåt?
– Ursäkta?
– Vad ska det bli?
Flickan i kassan tittade uppfordrande på min mage. Jag tittade
tillbaka på hennes, som putade den också under den grå
butiksuniformen.
– Flicka, mumlade jag. Du då?
– Flicka. Sång, dans och smart som fan. Har dom lovat i alla fall, jag
tänkte att det skulle vara schyst om hon kan välja om hon vill bli
musikalartist eller typ advokat eller mäklare eller nåt sånt. Vilka
har du tagit?
Jag svarade inte. Slog min pinkod och började packa ner mina varor. På
väg hem med matkassarna som skavde i fingervecken malde tankarna. Hade
jag tagit fel beslut? Var jag naiv som trodde att jag skulle kunna
klara det här? Jag låste upp min ytterdörr och hittade ett brev på
hallmattan. ”Då det har kommit till vår kännedom att det föreligger en
graviditet men vi inte har några noteringar om att du har genomgått
behandling hos modifikationsmyndighetens klinik, ber vi dig kontakta
oss snarast för utredning.”
Jag visste vad utredning betydde. En kvinna i grannhuset blev utsatt
för påtryckningar under hela sin graviditet tills hon i sjunde månaden
inte orkade stå emot längre utan lät dem plocka ut det. Risken var för
stor sa de, det var bättre för alla så här. För modern, för samhället.
Men kunde de verkligen vara säkra på det? Någonstans i mig fanns en
isande skräck för vad som skulle hända när den modifierade
generationen växte upp, alla starka, friska och alla med egenskaper
som skulle ge dem bästa möjliga förutsättningar att lyckas i livet,
att bidra till samhället och undanröja alla behov av kostsamma
välfärdsinsatser. Men egenskaper som empati, generositet, omtanke? Det
fanns inga rutor att kryssa i för sådant. Eller humor och fantasi. Var
det egenskaper som skulle offras? Jag försökte hålla fast vid en
övertygelse om att mitt barn skulle klara sig ändå och hade rätt att
finnas, utan modifiering. Men det var riskabelt. Samtidigt som de blev
allt färre, var de omodifierade barn som föddes allt oftare svaga
numera, och det syntes allt tidigare i åldrarna. Det dåliga
immunförsvaret, inlärningssvårigheterna, sjukdomarna. Och ingenstans
fanns hjälpen. Eller toleransen. Världen var anpassad för de
modifierade nu.
– Hej älskling, jag hörde inte att du kom.
– Jag har handlat, kan du lägga in i frysen?
– Var det nån post?
– Nej. Bara reklam.
– Hur är det, mår du bra?
– Jadå, jag är lite trött bara.
– Lägg dig och vila ett tag då, jag lagar lite mat. Visst har du tid
på kliniken i morgon för uppföljning?
– Ja.
Han visste inte. Skulle inte få veta. Att vårt barn kanske varken
skulle bli en flicka, fysiskt uthållig eller litterärt begåvad. Inget
av det vi tillsammans hade kryssat i på formuläret som han trodde jag
hade tagit med mig till modifikationskliniken. Att jag aldrig hade
varit där och att han skulle få ett helt vanligt barn. Vårt barn. Jag
kunde bara hoppas att han skulle älska det så som jag visste att jag
skulle göra.

Skriven av: Hugo

Det var Elins förslag att åka till Indien. Jag hade som mest åkt ner
till Medelhavet på en sommarveckas charter. Visst hade det varit skönt
att bada i turkost vatten och sippa fruktdrinkar i den varma
kvällsbrisen, men jag tyckte utlandet var överskattat. Det stod inget
i turistbroschyrerna om klibbande värme, påträngande strandförsäljare,
turistdiarre eller det som skulle hända mig.

Jag förstår inte varför Elin frågade just mig. Och det är ett ännu
större mysterium att jag sa ja.

”Det finns en vacker helgedom på en klippa bortom stranden. Om vi går
strandvägen slipper vi betala inträde” Elin highlightade en mening i
reseboken. Boken var full av färgglada postit-lappar som ropade
äventyr, kultur, mat, strand. Jag torkade mig i pannan, svettades
trots att jag nyss duschat. Receptionisten Nadir som visade sig vara
både vaktmästare, guide och skräddare på vandrarhemmet hade med ett
flin viftat bort min fråga om airconditioning.
”Om vi går på en gång hinner vi innan solen står som högst. Är du
klar?” Elin drog på sig en flätad hatt och hängde solglasögonen i
linnets urringning. Jag nickade, tog min vattenflaska och vi gick ut.

Det var fem dagar sedan vi lämnat Bombay i ett gnisslande tåg.
Färgerna chockade mig fortfarande, kontrasterna sved på näthinnan.
Elin gick före, zickzackade mellan matstånd, motorcyklar och människor
som om hon var en del i en välregisserad dans. Jag kunde inte
dansstegen och stötte hela tiden i axlar och trottoarkanter.

”Nä men lägg av” sa jag och tittade upp på den lodräta klippväggen.
Saften från mangon jag ätit på vägen klibbade i handflatan. Elin gick
runt, letade efter
något. Den ljusa tunikan lyste starkt mot hennes solbruna hud. Själv
var jag mest röd och huden fjällade och kliade. Händer och fötter hade
svullnat i värmen.
”Det ska finnas en ingång norr om, där det är lättare att klättra” hon
rundade klippan hojtade till några sekunder senare. Jag suckade och
följde efter. Det visade sig vara lättare än jag trott att ta sig upp
på toppen. Stenar var lagda som en trappa.

”Frisk luft” Elin satte sig på ett klippblock, kisade ut över havet
och drack ur vattenflaskan. Hon hade rätt, stadens avgaser och kryddor
nådde inte upp hit. Hon räckte mig vattenflaskan men stannade mitt i
rörelsen. Spärrade upp ögonen.
”Vad är det?” jag tittade bakom mig, men såg ingenting. Då såg jag att
hon stirrade på mig.
”Vad har hänt med din mage?”
Jag kände med handen över magen som var långt ifrån platt som jag
mindes den. Klänningen spände över kulan. Fan hade jag fått någon
tropisk sjukdom nu? Jävla skitland, jag skulle stannat hemma.
”Hur mår du?” hon la en hand på min axel. Det snurrade i huvudet.
Sedan spydde jag i en klippskreva. Jag hörde röster. Elin hade lyckats
vinka till sig ett gäng engelsmän som verkade tillhöra en turistbuss.
”My friend, she is not feeling well!”
Två snaggade män i rugbytröja drog upp mig i sittande ställning och
bar iväg mig till bussen. Min lama protest hördes inte utan jag
somnade när bussen skumpade iväg.

”Har ni druckit?”
”Nej vi har inte druckit!” svarade Elin irriterat. ”Hon har blivit
magsjuk, finns det nån doktor här eller?”
Jag blinkade, såg ett golv. Min kropp hängde över ett par orangea
plastsitsar som var monterade i golvet i en rad. Ett inhemskt barn
mittemot tittade storögt på mig. Huvudvärken var borta.
Jag kändde mig pigg, stark och glad. Glatt gick jag fram till disken
där Elin stod och grälade med en sköterska.
”Vad gör vi här?” frågade jag.
”Ja du.. du spydde och yrade..” Elin sneglade på sköterskan. ”Men
nu…ser du fantastisk ut! Din hy strålar.”
”Det hjälpte väl att spy…” försökte jag.
”Men din mage är fortfarande alldeles uppsvälld”
Då såg jag mig i spegeln vid ingången till väntrummet. Magen var
enorm. Sömmen på klänningens ena sida hade spruckit. En fladdrande
känsla for igenom mig, sedan en duns. Det var något som rörde sig där
inne.
”Jag tror jag kissar på mig” pep jag och tittade ner. Mina flipflops
badade i en liten vattenpöl. En smärta spreds från ländryggen ut i
kroppen. Sen övergick allt i en dimma.

”Du visste inte om att hon var gravid?” en kvinna i vit rock pratade med Elin.
”Det här fotot tog vi på stranden igår. Kan du se en antydan till
mage?” Elin höll upp sin digitalkamera. Vad hade hon sagt? Gravid? Jag
hörde hur ett ljud skar genom luften, ett bylte las på min mage. Sen
ett till.
”Grattis!” ett läkarteam stod runt omkring mig. ”Det blev tvillingar”

Skriven av: Julia

Äntligen hände det mig också, efter 538 år blev jag gravid, dom andra två föräldrarna blev också jätteglada.
Tycker ni det låter underligt ?
Ja, jag förstår det, ni på Jorden är ju lite trångsynta. Typ ”Jag var i Thailand på semester, gud vad långt bort jag var.”

Jag är alltså Trian och bor i Andromedagalaxen på planeten fyra, ut från stjärnan G-12014-87.B8. Okej, den heter ju något helt annat, men jag tar det namnet era egna astronomer använder, så dom kan peka ut den åt er.

Nej, det är inget underlig med tre kön, i universum existerar alla varianter och läggningar parallellt. På grannplaneten har dom bara ett. Förr i tiden använde dom fingrarna när dom gjorde barn med sig själva, nu har dom batteridrivna lysande vibrerande stavar. Dom ser ut som Jeddariddarnas svärd i Starwars ungefär, men används bara i fredliga syften. Men nu pratar vi inte mer om dom , var där på semester förra året. Inåtvända och osociala varelser, sa knappt ett skit.

Tre kön alltså, män kvinnor och adaptinnor. Vi ser ut precis som er, men våra könsorgan är lite annorlunda. Om ni tänker er att ni åker från Sverige till London, tar in på ett hotell och upptäcker att ni behöver ladda mobilen, nej det går inte, två stift på laddaren och tre hål i väggen, ni måste alltså springa ned till receptionen och låna en adapter. Det är så det fungerar hos oss, det där med stiften och hålen var bara en metafor som skulle förklara sammanhanget. Verkligheten är vackrare och mer komplicerad.

Som adaptinna har jag levt ett underbart liv. Dom sista 459 åren har jag raggat ”one nights stands” på krogen nästan varje helg och på vår planet har vi tre helger i veckan. Bägge könen är ju beroende av mig, eftersom dom inte kan ha sex med varandra. Jag tar ett kön i veckan så jag kan köra säkert sex, släpa runt på två olika preventivmedel är bara jobbigt.

Att ha gravsex med två kön är det underbaraste en adaptinna kan uppleva. Har haft det en gång tidigare, men fick missfall. Jag hukade mig inte tillräckligt när jag skulle värpa, så ägget sprack när det slog i golvet. Men den här gången så hade jag bestämt mig för att stadga mig och göra det ordentligt.

Efter att jag nätdejtat en underbar man och en otroligt vacker kvinna så var det klart. Vi har stora kärleksnät på planeten, som man kan klättra runt i och leta efter partners. Vi stack hem till mig och drack te. Efter lite trekant så lade sig kvinnan på rygg i min säng, jag ovanpå och mannen överst. Bägge jobbade frenetiskt, jag låg still och bara njöt. Först kom mannen (precis som på er planet alltså), hans säd flöt in i mig som en varm lavaström, sen den rakbladsvassa känslan när kvinnan sköt in ägget från andra hållet. Jag flämtade skruvade på mig och bara njöt, men väntade på finalen.

Det här hade jag ju upplevt tre gånger i veckan i över 400 år, men en gång tidigare och den här gången som troligen skulle bli den sista i mitt liv skulle jag få uppleva något som slog allt.
Ägget och säden träffades i mig, det var som en explosion som fortplantade elektriska stötar ut i alla mina nervbanor, jag skrek, grät och skakade, efter att det svartnat för ögonen sjönk jag utmattad ihop.

Jag var öm i bägge könsorganen, låg kvar en stund och kände hur mannens sjönk ihop i mitt och hur mitt sjönk ihop i kvinnans. Något hårt blev mjukt och mysigt, varmt och behagligt. Kände hur pulsen på oss tre gick ned i hastighet, hennes dunkade hjärta mot min bröstkorg och mannens mot min rygg.

Jag känner nu hur ägget växer i mig och jag skall huka mig ordentligt den är gången. Mannen kommer att fortsätta gå till jobbet och kvinnan att ruva på ägget några månader. Min uppgift blir att förse det nyfödda barnet med näring, men jag kommer inte att amma. Tyvärr har denna enorma njutning ett pris.

Jag har satt mig själv på gödning i väntan på att bli uppäten.

Skriven av: William

Solens första strålar silas genom lövverket. En ensam fågel kvittrar samtidigt som dagen börjar. Jag sträcker på mig för att få bort stelheten i kroppen. Det går inte så lätt som det brukar. Det kan inte dröja så länge till nu. Igår var det svårt att orka följa de andra, jag hoppas vi inte ska lika långt idag. Runt omkring mig prasslar det i buskarna när mina följeslagare mornar sig. Det finns lite mat kvar från igår, jag äter den hasigt innan någon annan hinner märka det.

Nu kallar han på oss. Det är dags att ge sig iväg. Vi måste förtsås gå, jag förstår det. Det är inte säkert här längre. Trots det tar det emot. Jag skulle hellre ligga stilla tills det är dags, men att bli ensam kvar är inte ett alternativ.

Längre och längre in i skogen går vi. En del av oss börjar tänka på mat, men han driver på. Vi måste längre bort. Snåren slår mot min spända mage. Undrar om det känns därinne. Snart kommer du ut och får lära känna skogen själv.

Plötsligt hörs ljudet igen. Ett entonigt hotande surrande. Alla sätter fart, skräcken håller på att gripa tag i oss. Jag kämpar för att inte bli efter. Jag får inte bli efter nu när det sparkar i magen och jag anar att jag snart måste föda. Jag kommer behöva de andra, måste följa. Då hörs två kraftiga knallar. Allt stannar upp, vi fryser fast där vi råkar stå. Så avtar det surrande ljudet, en fågel kvittrar och vi börjar försikigt gå igen.

Ingen förstår vad som har hänt, men jag är tacksam för den korta pausen. Skogen blir som vanligt igen. Skräckens ljud och lukter är borta. Vinden får träden att susa. Det doftar av ljung och skvattran. Jag hittar vatten och dricker ivrigt. De andra trängs runt mig för att komma åt vattnet. Alla är törstiga, men bara jag dricker för två.

Så hör vi ett nytt ljud; hundskall. Han skyndar på oss, vi måste bort. Vi springer igen. Det bränner inuti mig. Jag måste stanna. Det är dags. Till slut upptäcker han det och leder oss till en tät dunge. Äntligen får jag göra det. Skallen har tystnat. Vi är säkra. Smärtan är ohygglig. Jag förstår inte hur jag ska orka. Utröttad av flykten. Törstig. Måste.

– Ooooyyyl…

Jag slickar tacksamt min valp. Han står bredvid och ser uppskattande på flockens nya medlem.

Skriven av: Emma

Han svor på att han var steril. Man tror ju att man ska vara luttrad
när man är fyrtio. Man tror att man har hört allt. Männen som säger
att de är impotenta, männen som säger att de kanske är bögar, männen
som säger att frun dött i cancer. Och allt de vill är ha sexuellt
umgänge med en kvinna. Konstigt att de tycker att de har rätt att
ljuga bara för att få sex. De skulle ju kunna få sex ändå, i alla fall
med mig, för jag tycker inte att det är så märkvärdigt. Och så låter
jag ändå lura mig. Gravid. Med en lågutbildad man från socialgrupp
ett. Det här kommer att bli kostsamt för mig. Nu måste jag alltså åka
tillbaka i tiden, lägga en kondom på mitt nattygsbord, och skriva en
lapp att jag behöver använda den. Men jag ska inte klaga. Jag kan ju
faktiskt åka tillbaka och göra misstaget ogjort. Jag kan inte
föreställa mig hur det måste ha varit på den tiden då alla trodde att
inget kunde gå fortare än ljuset. Tänk att leva i en tid när
verkligheten och tiden bara går åt ett håll, framåt. Det måste ha
varit fruktansvärt.

Skriven av: Oscar

Jag är med barn! Jag bara vet det. En rap tränger undan tankarna och jag försöker med alla krafter att trycka tillbaka kräkreflexen. Lyckas men istället rapar jag om och om igen. Varför, VARFÖR! Jag vill inte en gång till. Jävla kärringjävel som ordade vitt och brett om att man inte kunde bli med barn när man ammade och nu står jag här och får ta hand om frukten av hennes okunskap. Och min.

Fast jag anar en tanke som föddes redan när han tryckte upp mig mot väggen. Tänk om jag blir med barn! Men lika snabbt som den dök upp stuvade jag ner den till de bakre bänkraderna där den trivdes och mötte honom halvvägs och vilt. En enda gång i en trappuppgång på Söder och jag var med Mats barn och här ligger jag och mår pyrt med Peter i sängen bredvid och vi har definitivt inte haft sex.

Aldrig att jag kan berätta det för någon av dem. Men hur skulle jag kunna skyla över det faktum att jag är gravid – utan att Peter skulle misstänka något. Han skulle slå mig sönder och samman om han gjorde det. Det är jag fullt på det klara med. Vi är ett miserabelt par som är förenade av sorgen över vår döda son – inget annat. Vi har fått en dotter för sju månader sedan men Peters sorgkräfta växer sig bara starkare och han kan knappt se åt henne. Lena.

Minst tio gånger om dagen funderar jag på skilsmässa men jag vet ju hur det har gått när jag tar upp ämnet. Blåslagen och rädd för vad han skulle kunna ta sig till med Lena har jag bara lagt ner projektet. Trots att jag mindes hur han var innan – räcker inte det för att hålla undan för hatet och föraktet, som har ökat i mig i takt med övergreppen.

Mats är väl inget att hålla i handen när åskan går, eller det är han nog men han har en egen familj och egna problem och behöver knappast flera. Vi var snarare varandras ventiler och vi delar massor av värderingar och jobbar och skrattar bra ihop. Peter har slutat skratta och skulle han vetat om det lilla livet som växte i mig skulle han se till att vare sig jag eller det skulle kunna skratta – någonsin.

Ringer Huddinge och beställer tid för abort. Får komma redan på torsdag. Är trött på att vara en jävla frögurka som blir med barn så himla lätt. Ja sista gången är den enda gången jag har slarvat – men alla spiraler och piller till trots är detta elfte gången. Om jag hade levat för hundra år sedan hade jag varit elvabarnsmamma. Vilket öde! Kunde inte sörja det lilla livet som inte visste om sin existens men som själv helt vände upp och ner på min. Jo, kanske lite, lite.

Lena ligger i vagnen och sover bredvid mig när de spänner det gröna skynket rakt över magen och jag ber dem i vanlig ordning att ta bort det och precis som vanligt säger de att det är bättre för mig att inte se. Jag vill se, säger jag och rapar.

Skriven av: Lucas

Det har varit tungt så länge att jag inte minns hur det var att ha
varit lätt. Har jag ens varit lätt? Jag har varit tyngre och tyngre
ända sedan den där dagen i mars, då den där rödhårige bondkatten, den
med de gröna ögonen, buffade omkull mig. Han luktade gott. Och nu
luktar jag annorlunda. Jag rör mig klumpigare. Inte för att jag
någonsin varit smidig. Det finns tydligen en film på ett av min min
ungdoms försök till hopp utlagt på Youtube. Min husse klappar på mig
mer än vanligt i dessa dagar. Jag går undan, precis som jag gjort
ikväll, för det är tungt och jag vet inte hur jag ska orka en dag
till. Kanske är det att jag äter för mycket, jag äter som om jag vore
en hund och inte en nätt siames. Men jag är ju inte nätt längre. Jag
vill inte vara här. Jag vill inte gå omkring. Inte vara still. Vart
tar man vägen om man inte vill vara någonstans? Jag går och gömmer mig
under sängen. Det känns som om jag behöver bajsa.

Skriven av: Maja