skrivuppgift

You are currently browsing the archive for the skrivuppgift category.

Hon lovade sig själv att i fortsättningen vara snäll, med synonymer som god, vänlig, rar, mjuk, blid, trevlig, sympatisk, tjänstaktig, ömsint, gullig, medlidsam, foglig, väluppfostrad, lydig, tam, ofarlig, fredlig och annat liknande. En något kletig lista, tänkte jag. Kan det vara bra?

Det var hennes löfte till sig själv och om det var ett nyårslöfte eller inte har jag ingen aning om. Helt lakoniskt sa hon bara: I år har jag har lovat mig själv att vara snäll och gav ingen plats för frågan: När och varför? Antagligen har hon haft en tragisk konflikt, tänkte jag, med den tendens vi har att vara rationella och söka orsaker.

Kanske är det ett bra löfte eftersom enligt en bok jag läst ”Snälla flickor kommer till himlen och elaka överallt.” Utan tvivel var hon mycket målinriktad. Himlen vet vi alla var den finns men ”överallt” är vagt, fyllt av risker och definitivt inte målinriktat.

Under tiden som min väninna gick ut i världen med siktet inställt på att vara snäll, började jag tänka på om ”elak” egentligen är motsatsen till snäll.

Efter en surfsesion på Internet hittade jag Dodde som frågade sig – ”Kan man verkligen säga att dum är motsatsord till snäll?” Dum var ett ord jag inte tänkt på. Men Dodde tillägger – ”Dum betyder väl mer korkad, hur blir det motsats till snäll? ”

Snälla flickor till himlen och korkade överallt, låter inte som ett lätt val.

Mike kommer genast till räddning och upplyser om att dum har två betydelser. Ordet kan även betyda elak. Men Dodde krånglar till det genom att begära upplysning om en källa för denna uppfattning. Mike refererar en halv timme senare till tre nätuppslagsverk, varefter han anser det är rätt självklart att dum även kan betyda elak. Andreas anser det uppenbart att dum kan betyda elak och tillägger att många grundskolebarn tror att att elak är grundbetydelsen.

Grundskolebarn, tänkte jag, en intressant källa.

Doddo redogör för att både Lexin och SAOB bara anger exemplet – vara dum mot någon-, SAOB tillägger taggen – vardagligt- och Lexin anger att ordet är ett barnspråk.

Där ser man, grundskolebarn som källa.

Givetvis, skriver Andrea, barnspråk är nog en korrekt analys.

Det är nu som det blir så intressant att jag nästan glömmer nyårslöftet.

Mike, som inte sovit under natten, skriver klockan 08.12 följande dag att – Hur är det egentligen med ”snälltåg”. Doddo ifrågasätter att snäll i betydelsen snabb finns. Ever wonder kommer in i debatten och upplyser om att snäll=snabb har han för sig är den ursprungliga betydelsen, då givetvis ett lån från tyska. Dodde upplyser om att enligt NEO används snäll bara i sammansättningar och inte självständigt när det lånas från tyskan. Men tillägger att den traditionella betydelsen och även självständigt kommer från fornsvenskans ord ”sniälder”. Ever wonder ger Dodde rätt och skriver att SAOB anger också det fornsvenska ordet sniälder.

Sista ordet i denna debatt kommer från Lisa som upplyser om att en folkvisa som uppges finnas i en handskriven visbok från 1640 börjar så här:

Döden han är en jägare snäll

den ingen man kan undlöpa

idag tar han en, i morgon tar han fem

så månde han världen utdöda.

Och konstaterar sedan att i denna visa används ordet helt klart i betydelsen snabb.

Min Slutsats av detta blir att Snabba flickor kommer till himlen och långsamma överallt. Dags att debattera med min väninna och definitivt inte ge sig själv förhastade nyårslöften eller löften överhuvudtaget.

Tags: ,

1/1 2012
Kära dagbok, jag tycker om konkreta nyårslöften. Sådana som går att
mäta. Som att plugga engelska en gång i veckan. Eller att ligga med
åtminstone en ny kille varannan helg. Då kan jag bocka av det och
känna mig nöjd. Därför är jag stressad över årets nyårslöfte. ”Att
tycka bättre om mig själv.” Jag vet inte hur ska mäta det.

10/1
Kära dagbok, jag har gjort upp en plan på hur jag ska lära mig att
tycka bättre om mig själv och jag har några idéer. 1. Säga till mig
själv att jag duger varje morgon när jag går upp. 2. Titta mig själv i
spegeln varje dag och säga att jag är fin. 3. Sätta upp speglar i hela
lägenheten så jag måste se mig själv. Jämt. Då kanske jag vänjer mig.
4. Varje gång jag blir arg och ledsen på mig själv, så ska jag ge mig
själv en kram och säga att det inte gör något.

25/1
Kära dagbok, det går inte så bra att tycka om mig själv. Jag har inte
fått upp speglarna, och varje morgon tycker jag att jag är ful och
misslyckad. Jag fortsätter med planen, men jag behöver nog fler idéer.

3/3
Kära dagbok, jag har nu prövat att bara dejta killar som säger att jag
är fin. Problemet är att när de inte är här och säger det, så glömmer
jag bort det. Jag behöver en ny plan.

5/5
Kära dagbok, jag vet att jag skulle sluta dejta killar som behandlar
mig dåligt, men det känns så tryggt med sådana killar. De har samma
syn på mig som jag har. Och det känns bra. Fan.

7/6
Kära dagbok, jag prövar nu E-R-B-metoden som jag hittade på Internet.
Så fort någon säger något som inte är uppskattande, eller om jag själv
tänker att jag inte är bra, måste jag säga ”Fuck you.”. Högt. Jag
säger Fuck you rätt ofta numera. Och varje gång som jag tänker en bra
tanke om mig själv, belönar jag mig själv med att krama om mig själv
och så ska jag ge mig själv en minuts kärlek.

25/8
Kära dagbok, det här med att ge mig själv kärlek har verkligen funkat.
Så fort jag tänker något bra om mig själv, så stannar jag i tanken,
först kunde jag bara stanna några sekunder, men nu kan jag stanna
flera minuter. Det är som när man går förbi solen en vårdag. Om man
stannar till och blundar och solljuset skiner, så är det rätt bra.

15/9
Kära dagbok, jag kan stolt säga att jag börjat tycka om mig själv nu.
Inte hela tiden. Men flera gånger om dagen tänker jag bra saker om mig
själv. Och jag har sagt nej till killar som inte säger bra saker. Och
så har jag hånglat med killar som säger snälla saker. Vet du vad det
bästa är? Det bästa är att när killarna säger taskiga saker så behöver
jag inte ens säga Fuck you längre. Jag känner i hela kroppen att de
har fel, och jag tycker att de känns osexiga.

11/11
Kära dagbok, jag har slutat gå ut. Det är fantastiskt. Jag är den
bästa människan på jorden, jag behöver ingen annan. Jag har klätt hela
hemmet i speglar och går alltid omkring naken, så att jag kan se min
fantastiska kropp och mina intressanta ansiktsuttryck. Man vill inte
missa en sekund av underbara mig.

23/12
Kära dagbok, för första gången i mitt liv ska jag fira jul ensam. Det
känns underbart och kravlöst. Jag har beställt perfekta julklappar
till perfekta lilla mig på internet. Och imorgon kommer jag bli så
perfekt lycklig av alla saker som jag tänkt ut.

31/12
Kära dagbok, vilket år det har varit. Vilken underbar resa. Tänk att
det kunde vara så fint att tycka om sig själv. Med tanke på vilken
utomplanetariskt gudomlig varelse jag är, tycker jag att det är
obegripligt att jag inte tyckte om mig själv tidigare.
Nästa års nyårslöfte är att sprida det här till alla människor på hela
jorden. Det håller inte att vara kristen, buddist eller muslim, när
det finns en livs levande gudinna att tillbe.

Skriven av: Virginia Slims

Tags: ,

Jag vaknar exakt 06:00, som vanligt. Rummet är lika skinande vitt som det alltid är. Mina nanometerstora städrobotar gör ett bra jobb. De städar till och med bort varandra om någon av dem slutar fungera. Jag tar i vanlig ordning en antibakteriell dusch. Några få mikroorganismer och bakterier är ännu inte fullständigt utrotade men på det här sättet håller jag åtminstone mig själv fri från dem. Jag klär på mig dagens uppsättning av vita kliniskt rena kläder. Gårdagens identiska plagg brändes ett fåtal minuter efter att jag tog av dem igår.

Jag äter min syntetiskt framställda frukost. Efter år av arbete både smakar och luktar det som ägg och bacon, men inga smutsiga höns eller grisar har varit inblandade i framställningen. Att bli av med dem högre livsformerna var relativt enkelt. Det blev förstås en del protester och det var väl ungefär då jag förstod att människorna också msåte bort.

Efter frukost och omsorgsfull tandborstning tar jag en titt på övervakningssystemet. Ingenting onormalt har inträffat. Mängden fria bakterier och mikroorganismer minskar stadigt. Med nuvarande takt kommer det att vara rent om fem år. Jag går ut på balkongen och betraktar det tomma sterila landskapet. En vind helt utan lukt slår emot mig. Jag får ta en dusch och byta kläder när jag kommer in. Trots smutsen unnar jag mig en kort stund av eftertanke. Fem år kvar, snart färdigt, men jag undrar ändå: Var det ett så bra nyårslöfte att städa bättre?

Skriven av: Camel Menthol Crush

Tags: ,

31:a december 2008. Fyrverkerierna gnistrar på himlavalvet och gömmer stjärnorna med sitt strålande sjus. Klockan är 23.59 när jag pussar min lillebror på pannan, önskar honom gott nytt år och tänker att i år är året som jag ska låta världen vagga mig in i ett självsäkert rus. 2009 ska bli mitt år, året då jag ska kolla på mig själv i spegeln och se den där fantasiska superkvinnan som jag faktiskt är. 2009 är året då mitt självförtroende ska nå himlavalven och lysa i kapp med raketerna. 2009 är mitt år.

31:a december 2009. Fyrverkerierna gnistrar på himlavalvet och gömmer stjärnorna med sitt strålande sjus. Klockan är 23.59 när jag pussar min lillebror på pannan, önskar honom gott nytt år och tänker på vart jag var förra året. Snöflingorna smeker mina ögonfransar när jag tänker på var jag är nu. Det började med ett litet leende. En liten tanke som sa att du är bra! Med den lilla tanken var det som att något knäppte på plats. Saker som verkat så komplicerat komplexa och omöjligt stora blev enkla. Mina tankar samlades och enades, och jag växte. Växte närmare det där himlavalvet som jag så gärna ville nå.

Det var den 21:a mars. Jag gick längst andra gatan med min lillebror. I hörnet med den lilla butiken som luktar som vanilj och hallon där de säljer sorbe i bubbelgumsrosa bägare stod han. Min framtid. Nu tror du säkert att det var mitt hjärtas utvalde, det där ögonblicket där världen stannar och alla världens själar börjar sjunga. Om du tror det, så tror du fel. Det var en skäggig flintskallig man med kläder som luktade långresa med en Marlboro light i mungipan, och med en Canon hängande runt halsen. ”Can I take a photo of you miss? I work for New York Streetstyle”.

BAM! Hade jag gått på avenyn i min nya ljusblåa kjol och mitt småprickiga linne om jag inte stått inne på provrummet på H&M och tänkt att jag är bra? Icke! Och nu är jag här. I mitt kontor på 47th street mellan 6th avenue och Broadway. Med min egen tidning. Med min egen garderob i min egna lägenhet. Jag sitter på min dröm, jag håller den som en fågelunge i mina bara händer. Mitt liv. Bara för att jag är bra.

Skriven av: Gula Blend

Tags: ,

TT-AFP-Reuters BREAKING

En svensk man i övre medelåldern blev på
onsdagen den första människan på jorden som består av enbart muskler.
Enligt uppgifter till TT hade mannen genomfört ett nyårslöfte, som
enligt bekanta till mannen påstås innehålla uppmaningen att ”träna
oftare”.

På grund av att muskelmassan också ersatt hjärnan hos mannen, var han
inte tillgänglig för en kommentar. I alla fall inte en begriplig
sådan.

Skriven av: Marlboro Lights

Tags: ,

Nej, vad fan … här ger man ett löfte om att det kommer en ny skrivuppgift alldeles snart … men så blir det som med det sämsta av nyårslöften … och först bryter man sitt löfte … och sedan bryter man ihop … och först nu kommer det en ny skrivuppgift. Bläh.

Därför är veckans skrivuppgift inspirerad av just nyårslöften. Vi vill att ni ska skriva en berättelse om ett lyckat nyårslöfte. Men givetvis inte bara så där rakt av skriva ner något om hur bra du varit på att sluta röka/gå ner i vikt/säga till din mamma att du älskar henne – utan vi har en slags idé om hur ni ska komma på er berättelse.

Denna vecka ska vi nämligen ägna oss åt extrapolering – förklaring här.

Gör så här:

  1. Dra dig till minnes ett nyårslöfte som du en gång gav (eller något speciellt som du har tänkt att du banne mig ska klara av, det behöver ju inte vara nyår för att man ska avlägga ett löfte) och som du ganska snart bröt.
  2. Fantisera nu hur ditt liv skulle ha sett ut om du inte hade brutit ditt löfte.
  3. Fantisera nu vilt och galet och uppförstorat hur ditt liv skulle ha sett ut om du hade klarat ditt löfte x 100 → och det är detta du skriver din berättelse om.
  4. Välj själv om du vill skriva den i jag-form eller mer fritt fabulerande! Och kommer du inte på något eget löfte, hitta på något!

Exempel: Sandra tänkte förra året att hon skulle ha mer läppstift på sig under 2011. Detta skedde inte. Men tänk om hon hade haft det. Vad trevligt! Men tänk om hon hade haft så mycket läppstift att hon målade sig i hela ansiktet med Chanel Rouge Allure. Som en chic krigsmålning. Och sen ser en fotograf från DN Söndag henne på stan, Sandra hamnar i tidningen och plötsligt är det värsta trenden att måla sig med läppstiftet i hela ansiktet och inte bara på läpparna. Trenden toppas av att Lady Gaga har läppstift över hela kroppen på MTV Awards.

Ja, ni förstår?

Uppgiften sträcker sig från onsdag 11 januari till onsdag 18 januari (med risk för att en del texter kommer upp en dag sent pga jobbresa)

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Löftet

Veckans pseudonym kommer att vara olika cigarettmärken
Veckans tag på texterna blir löftet

Tags: ,

Det var en gång en gran som inte ville fira jul med stammen fastskruvad i en fot, och ändock låg hon där samman med en mängd andra granar i en väl utstagad hög vid Stigbergsparken. Det regnade och ännu hade ingen försäljare dykt upp och granen hade en plan, en plan som hon inte visste om hon överhuvudtaget behövde sätta i verket – men ifall om …

Det hade gått tre dagar och nu var det bara en vecka kvar till jul och se där, där kom försäljaren. Han började slita granarna ur sina korvnät och ställa upp dem i en kvadrat där varje gran blev maximalt exponerad. Vår gran låg fortfarande kvar i högen och hoppades att så förbli.

Hon låg där och väntade på lite action men inte en enda kund dök upp och granförsäljaren började till sist att tala med sig själv; så tråkigt hade han det och så dåligt gick affärerna.

”Det ska då va självaste hundan att en inte har sålt en enda gran till de här storstadsborna. Här har jag stått sedan 1959 och aldrig har vi börjat försäljningen så sent och aldrig har det varit sån usel avans. Nej fy fanken. Detta år får bli det sista!” Det här hade han förstås sagt flera gånger tidigare men glömt. Och tur var väl det för nu kom en kund.

Hon vred och vände på gran efter gran och tittade lystet på högen och gick beslutsamt fram till försäljaren och bad honom ta fram några flera granar. Försäljaren var dock nödbedd i det här vädret men ryckte tag i två granar och slet av höljet och visade upp dem.

”Nja, jag hade tänkt mig en något högre men inte så hög. ”Där pekade hon mot en grupp granar som var över tre meter. Och så gick hon beslutsamt fram mot vår gran och slet upp den.

”Den här är perfekt! Få se hur den ser ut när du tagit av nätet.”

Granen som alldeles innan känt sig ganska säker på att slippa undan, försökte att komma ihåg allt hon tänkt och bestämde sig för att hänga med alla grenarna på det mest bedrövade vis. Hon knep och knep när nätet slets av, och kvinnan ojade sig över en sorgliga synen och ville inte alls ha granen. Försäljaren försäkrade att den skulle se annorlunda ut när den tinat. Jo pytt, det var faktiskt plus tio, genmälde damen och tog en annan gran, som redan nu spretade jämnt med alla grenarna.

Vår gran var nöjd och så här höll hon på ända fram till dagen före julafton, på kvällen. Då var det bara hon kvar och där hon stod med sina sorgsna grenar slokandes som vore hon avsågad i maj och inte i november, som ju egentligen var fallet med dessa utmärkta granar från Småland. De var kända för att hålla sig ända fram till tjugondagknut utan att barra nämnvärt. Men som sagt, vår gran gjorde inte namn för sägen och ingen hade velat ha henne.

Försäljaren hade sopat hela försäljningsytan och gjort sig klar för hemfärd. Drog han nu skulle han vara hemma före midnatt. Han tittade misslynt på granen och tog fram yxan och skulle precis börja att hugga av grenarna för att lättare kunna slänga den i sopsorteringen ett kvarter ner, för hem tänkte han inte ta den! Men så var det som att något föll över honom och han gick bort till ett buskage i parken och eftersom det inte var någon tjäle kunde han ganska lätt stöta ner granen i jorden. Han tyckte att den genast ändrade form och såg glad och stolt ut.

Där stod den nu, den lilla granen från de småländska skogarna, mitt bland lindar, med en kaukasisk vingnöt som närmsta trädgranne – och som hon njöt. Dock hade hon inte räknat med att några barn såg henne på julafton och de bad sin mamma och pappa om att få ta några fina kulor och rosetter och fästa dem i henne och trots att hon varit så rädd för att fira jul kände hon dels att det här var skillnad, och dels var hon lite road av barnens påfund och av att få uppmärksamhet.

När parkarbetarna inventerade parken om våren fann de vår gran full av nya skott och nändes därför inte såga ned henne. Den hade rotat sig rejält, blivit stockholmare för gott.

Hon växte flera decimeter varje år och barnen hade med åren blivit flera och flera som behängde henne med de finaste smycken till jul och någonstans nere i roten och uppe i toppen kände sig granen lycklig över de kommande jularna hon skulle vara med om. Hon sträckte på rötterna och gladdes åt att hon aldrig skulle behöva fira jul, med stammen fastskruvad.

Skriven av: Pip

Tags: ,

på julgransmattan

de torra barren vittnar

julen är över

Skriven av: Little Dorrit

Tags: ,

”Jag såg pappan kyssa tomten”, skrev pepparkakan i sin blårutiga skolbok.
Skolboken var prydd med knagglig text: ”Tredje pepparkakan från
vänster, klass 2A”

”Då kom mamman in och hon tappade kastrullen i marken. Sen gick hon
och pappan på promenad ihop med tomten. Under tiden åt pojken Egon upp
allt julgodis. Carol drack upp all läsk. Sen kom pappan och hans
kompis Lars hem till oss. Då fick Egon och Carol öppna julklapparna.
Carol fick ett dockhus och en dockspis. Pappans kompis Lars sa att
Carol borde fått en verktygslåda också. Då öppnade pappan en flaska
med brun saft som han fått av tomten. Sen kräktes Egon av allt godis.
Sen kräktes pappan också, men Lars sa att det inte var Egons fel utan
att pappan druckit för mycket brun saft. Mamman kommer inte tillbaka,
sa pappan. Hon har rymt med tomten, sa Lars. Sen skrattade de båda
två. Och det var då de åt upp min mamma, min pappa och mina tre
lillasystrar. Nu är det bara jag och morbror kvar i familjen.”

Skriven av: Ebenezer Scrooge

Tags: ,

Den lilla kompaktkameran kisade med objektivet, från hylla D65 precis vid ingången.

Genom glasdörrarna vid kassan, kunde den se rätt ut genom det grovmaskiga gallret. Det var mörkt där ute, nästan lika mörkt som inne i köpladan. En öde parkeringsplats med blankvåt asfalt, som lystes upp av ett blåaktigt sken från gatubelysningen. Bort mot horisonten radade dom lysande skyltarna upp sig. Biltema, Stadium, Intersport, El-giganten. Dom verkade fortsätta bort i oändlighet, men diset och dom stora snöblaskflingorna gjorde att det ytterst begränsade objektivet inte kunde urskilja vad det stod.

Dom dyra systemkamerorna på hyllan mitt emot, behövde ju bara använda sin autofocus, men den ville inte fråga. Systemkamerorna var för fisförnäma, dom diskuterade vitbalansinställningar och annat som den inte var utrustad med. Dom skulle knappast nedlåta sig att prata med den.

Egentligen hade den bara haft en önskan, att få bli julklapp. Ligga inslagen under en gran och fota barn som åkte pulka på Annandagen. Men drömmen som funnits ända sen den lämnade fabriken i Kina, hade inte uppfyllts och den visste varför. Bara 3.1 megapixel, nästan så en Iphone tog bättre bilder.

”Se inte så sur ut, det här är ju jättemysigt.” En röst avbröt kompaktkamerans funderingar.
Nedanför hylla D65 stod en låda som det stod fynd på, den kisade ned och förstod vad rösten kom ifrån.

Den hade hört talas om den rosa locktången, Bimboliss 2000 design for fashion life. Där nere i lådan låg den och dom långa platta tängerna smattrade för fullt.

Locktången var en legend inne i köpladan, det enda som återstod av Bimboliss 2000 serien, den åkte in och ut inför varje mellandagsrea. Hårfönen och den rosa uppladdningsbara nagelfilen, hade lämnat köpladan för flera jular sedan och säkert hamnat i elåtervinningen vid det här laget.
Dom andra apparaterna hade lite olika uppfattningar om locktången. Vissa ansåg den djupt filosofisk, medan andra avfärdade den som en tjatande jobbig jävel.

”Mysigt, utbrast kompaktkameran, det är ju bara mörk och knäpptyst, var är alla människor som sprang runt här igår?”

”Det är Julafton svarade locktången, dom är hemma och firar men i övermorgon blir det värre än någonsin, då är dom tillbaka passa på att njuta av lugnet.”

”Men jag ville så gärna bli julklapp”

”Ha ha, ha inga större förväntningar. Jag har åkt in och ut på lagret i flera år. Hur många gråtande apparater tror du inte jag träffat, som kommit tillbaka efter tio dagars öppet köp. Besvikna över att dom inte fått visa vad dom är bra på. Människorna besvarar inte deras känslor och har på tok för mycket prylar för att uppskatta dom.”

”Men vad hemskt, är världen där bortom parkeringsplatsen så grym ?”

”Värre, först sätts man ihop på andra sidan jordklotet av lågavlönade tjejer som knappt är vuxna. Dom jobbar upp till sexton timmar om dagen för urusel lön, sen hamnar man här och blir man köpt har folk tröttnat på en efter en vecka.”

Kameran fick plötsligt en flashback av sin födelse. Hur objektivet fastnat på tvären i gripklon och den gråtande tjejen som arbetade vid den stationen fått en örfil av chefen. ” Men är alla människor så” frågade den.

”Nej svarade locktången bittert. Det finns många barn med fattiga, arbetslösa eller sjuka föräldrar som skulle uppskatta en rosa locktång och en kompaktkamera med bara 3,1 megapixel.”
”Tänk om vi två skulle hamna på ett sånt ställe i mellandagarna, vad kul vi skulle kunna ha.”
”Jovisst kameran, men det finns ett problem.”
”Vaddå ?”

”Dom har inga pengar och kommer inte ens hit när det är mellandagsrea. Tro mig, satsa på lagret, tänk att få ligga där i lugn och ro i ett år till, bara filosofera och reflektera över tillvaron. Sen ut nästa år igen och skratta åt alla hysteriska människor. Satsa på det, du kommer inte att ångra dig.”

Kompaktkameran hade noga lyssnat på locktångens råd. Den tittade ut en sista gång på snöflingorna som föll över den våtblanka asfalten, i skenet av det blåaktiga ljuset, innan den slöt objektivskyddet för natten.

En plan hade börjat ta form inne i den, det var lagret som gällde. Skulle den mot all förmodan bli köpt i mellandagarna så skulle den radera sitt minneskort inom tio dagar.

Skriven av: David Copperfield

Tags: ,

Julskinkan
Här ligger jag och pressar!
December 23 at 11:40pm via mobile
Köttbullarna, Senapssillen and Prinskorven like this.

View all 10 comments
Brysselkålen Hörrö, lite i senaste laget eller?
Friday at 11:45am

Senapssillen Nu är ju Julskinkan griljerad, inte lagd i lag.
Friday at 11:52am

Brysselkålen Haha! Väldigt kul! 🙂 Fångades du på västkusten eller?
Friday at 11:53am

Julskinkan Klar!!1! Bring it on, julen! Bring it on!
Saturday at 1:22am

Skriven av: Martin Chuzzlewit

Tags: ,

Det var för några år sedan en prästgård på landet. Huset var
egentligen för stort för prosten, som levde där ensam med sin hustru
men en gång om året – några dagar kring jul – levde alla rummen upp
för prosten hade fyra vuxna barn och de i sin tur hade många barn och
alla ville de komma och fira julen där.

Julfirandet innebar ett intensivt och blandat program med lekar,
mat, upptåg, gudstjänstbesök och stilla begrundan om vartannat men
inleddes alltid på julaftons morgon med att man samlades vid krubban.
Rummet var fullt av tända ljus. Man läste evangeliet, sjöng en psalm
och sist fick det yngsta barnbarnet högtidligt lägga jesusbarnet på
dess plats mellan Josef, Maria, oxen, åsnan och de andra.

Krubban var i sig egentligen varken särskilt gammal eller särskilt
märkvärdig – de centrala figurerna hade prostens barn gjutit i gips
ett trettiotal år tidigare – men den hade vårdats omsorgsfullt och
vuxit med åren. Nästan varje år hade något av barnbarnen med sig nya
får, kameler eller andra figurer. Krubban hade vuxit till ett landskap
av mossa och stenar som rymde träd, kullar, bäckar och dammar. Det
upptog nu ett ganska stort bord i vardagsrummet under de dryga tre
veckor som huset var julpyntat. Resten av året låg delarna inrullade i
gamla tidningspapper och nedpackade i tre skokartonger på vinden.

De flesta av dem var inslagna i nyhets- eller familjesidor men
jesusbarnet hade av en händelse kommit att varje år bli inslagen i en
stor kolorerad annons vilket han såg som ännu ett tecken på sin stora
betydelse. Det hände däremot att de figurer som hamnade i samma låda
som honom skiftade och han ägnade större delen av året åt att upplysa
dem om vilken ära det var för dem att få dela låda med honom. Ja, de
fick ju umgås med honom nästan hela året medan husets folk som mest
fick göra det några veckor. Med åren hade han kommit att förstå att
det fanns en särskild rangordning: Efter honom själv kom josefiguren,
mariafiguren, den lilla oxen och den lilla åsnan som stod närmast
honom. Herdarna växlade något i rang eftersom deras avstånd till honom
i den färdigbyggda krubban skiftade något från år till år. Ännu längre
ned kom får och kameler. Längst ned kom ljusen som brukade stå kring
krubban, vilka inte var något att tala om alls utan på sin höjd en
sorts hedersvakt. De var alla helt lika och utbytbara och dessutom var
ingen av dem med om ens två jular.

– Egentligen borde jag ha min egen kartong, brukade jesusbarnet säga,
men jag låter er dela den med mig för jag vet att det är en stor och
ärorik upplevelse för er. Tänk bara på alla människor som reser hit
bara för att hylla mig och hur huset städas och pyntas. De bär in träd
och ris från skogen för att visa att även naturen dyrkar mig. Ja, det
är faktiskt så att all stress och alla föreberedelser vore helt
meningslösa om det inte vore för mig.

Det där visste han för det hade prosten själv sagt. Dennes
arbetsrum låg bredvid vardagsrummet och jesusbarnet hade många gånger
hört honom öva på sin julpredikan där han med emfas förkunnade att den
som förlorade sig i julens materiella överflöd eller gick vilse i
juljäktet utan att sända en tanke till barnet i krubban minsann var en
riktig stackare. Riktigt vad julstress var hade jesusbarnet en ganska
vag uppfattning om men han förstod att det var något som människor
genomled för hans skull och att det inte var angenämt för det var
vanligt att julgästerna beklagade sig över alla bestyr och gladdes
över att det äntligen var över.

Det gick åter mot jul. Vintern var mild och regnig och människor
fick snuva men de tog en extra mugg glögg och gnodde på som vanligt.
Lådorna togs fram och packades upp. Jesusbarnet i sitt färgglada
pappersark lades åt sidan i ett hörn av ett vitrinskåp och låg där som
vanligt och inväntade sin ankomst i härlighet medan de andra
arrangerades av den växande skaran gäster. Mörket föll. I morgon
skulle det vara julafton. Som vanligt kunde jesusbarnet inte slappna
av ett ögonblick den natten. Han kunde bara tänka på vad som skulle
komma dagen efter.

Morgonen därpå kom de sista gästerna och det kramades och hälsades och
skrattades. Till slut satt alla i vardagsrummet med varsin mugg glögg
och prosten höll ett kort hjärtligt tal om hur glad han var att åter
få ha dem alla hos sig för att fira Herrens ankomst. Hans hustru läste
julevangeliet och därefter sjöng de alla psalmen ”ett barn är fött på
denna dag”. Det lilla jesusbarnet borta i vitrinskåpet var mycket nöjd
med valet då den innehöll en av hans favoritrader: ”Om världen ännu
större var, av guld och pärlor klar, så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.”

Så var det dags för lilla Maja att gå och hämta jesusbarnet. Det
var alldeles tyst, bortsett från ett lågt elektriskt surrande från
hennes pappa som tagit fram sin kamera. Maja bar det lilla jesusbarnet
i handen och skred långsamt och högtidligt fram mot krubban men när
hon hade några steg kvar nös hon och den lilla figuren for i golvet
och gick i småbitar. Flickan började storgråta men hennes farfar
prosten var strax där och kramade om henne och bad henne att inte vara
ledsen. Hon såg på smulorna på golvet:

– Den går kanske att limma ihop?
Prosten skakade på huvudet.
– Nej, det blir nog inget bra men vi har faktiskt formarna kvar uppe
på vinden. På annandagen får vi hjälpas åt att gjuta ett nytt
jesusbarn. Och då kan vi passa på att förbättringsmåla de andra
figurerna lite också för de börjar bli rätt slitna.
– Men vi kan väl inte ha jul utan Jesus i krubban?
– Vi tar hit ett värmeljus. Det går precis lika bra. Det är ju
världens ljus vi firar.

Ett värmeljus skaffades fram och Maja tände det högtidligt. Josef,
Maria, oxen, åsnan, herdar och visa män samlades kring det nytända
ljuset för att hylla det. Under tiden plockade prostens hustru fram en
sopskyffel och svepte upp resterna av jesusbarnet med några snabba
tag. Hon lade inte märke till de små tårar som glimmade till på
skyffeln när hon tömde den i skräppåsen.
Detta jesusbarn kände ingen fader i himlen att ropa till.

Skriven av: Nicholas Nickleby

Tags: ,

Vi förekommer julstressen genom att låta den nya skrivuppgiften sträcka sig över två veckor – så hinner ni slå in julklappar, öppna julklappar och byta julklappar – samtidigt som ni filurar på ny pennfajt.

Av rubriken kan du säkert förstå vad för slags text vi är ute efter. En sådan där lite magisk saga, inspirerad av julen. Om du är en julhatare så går det bra, du kan säkert få antiinspiration från det också.

Augustin skrev för ett par år sedan en julsaga med namn Julgranskulan – en julsaga – den kan du läsa som inspiration!

Din text får vara i vilket format du vill. Bestäm själv om du vill skriva prosa, lyrik, fakta, leka med tid och rum, och rim. Längd bestämmer du själv.

Enda regeln: Din julsaga ska utspela sig ur vinkeln från/för ett typiskt julföremål (du får böja på den här regeln om du vill).

Uppgiften sträcker sig från onsdag 14 december till onsdag 28 december

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med En julsaga

Veckans pseudonym kommer att vara inspirerad av Dickens
Veckans tag på texterna blir julsaga

Tags: ,

Pennfajtens mode

Madeleine strålade i luciatåget – i hellång vit klänning och pälsjacka stal prinsessan Madeleine showen.

Hon frångick sitt beiga tema och satsade på vitt i klänningsval och kompletterade detta med glitter i håret. Prinsessan Madeleine stal hela showen i luciatåget på Tumba Gymnasium.

Som hedersgäst på Tumba Gymnasium gjorde Madeleine en strålande entré på egen hand. SVTs direktsändningsbuss var på plats och i publiken fanns kvasikristallälskande personer såsom Babsan, Agneta Sjödin och Dan Shechtman.

Iförd en hellång vit klänning, vitluddig pälsjacka och nya rödatonade lockar bidrog prinsessan i allra högsta grad till julstämningen i luciatåget när tillställningen gick av stapeln i tisdags morse.

Att hon under morgonen, för World Childhood Foundations räkning, fick ta emot en hemlig julklapp, gjorde henne om möjligt ännu mer strålande. Visst har prinsessans strategi att satsa på nedtonade färger och neutrala plagg varit lyckad under hösten, men när hon nu återigen vågar satsa på glitter blir det resultatet jul-strålande.

Reporter: Ris à la Malta

Tags: ,

En basistdemonstration orsakade störningar i trafiken igår
eftermiddag. Basisternas val att demonstrera på Nobeldagen fick den
svenske pristagaren Tomas Tranströmer att avstå från sitt deltagande
på festen. Poeten gick till Mynttorget och tillsammans med ett
luciatåg från Tumba Gymnasium, kronprinsessan Victoria och många andra
skanderade han ”Inga basister på våra gator”. Sveriges Television
direktsände båda händelserna, vilket retade upp antibasisterna. ”Ge
dem ingen TV-tid”, sprayade de på direktsändningsbussen. Sveriges
Television har polisanmält klottret och säger till Pennfajten.se att
de framöver kommer ha en bättre beredskap för att skydda sin
utrustning.
En misstänkt paket, inslaget i rött blankt papper och med en
silverfärgad rosett, fick polisen att utrymma Mynttorget i förtid.
Efter några timmar kunde polisens bombenhet konstatera att paketet
inte var en bomb, utan en kvarglömd julklapp.
Basisternas talesperson, B. Kymmer, sa sig vara nöjd med lördagen och
lovade att återkomma även nästa år.

Reporter: Julskinka

Tags: ,

Sorry, att det dröjde lite innan den nya skrivuppgiften blev utlagd – men det börjar ju lacka mot jul och det har pågått avancerade testkok av kola (ja, det börjar likna något) och det tog tid från administrerandet av Pennfajten!

Så för att spara tid går vi direkt på veckans skrivuppgift, som består i att skriva en tidningsartikel. Du väljer själv hur lång den ska vara – den kan vara i notisform – men den ska givetvis passa till de övriga val som du gjort. Här är stegen du ska ta innan du börjar skriva:

Del 1 – Välj vilken slags tidning du skriver för. Exempel: Snaskig kvällspress, fin morgontidning, sporten, glassigt månadsmagasin, herrtidning …

Del 2 – Välj vilken slags journalist du är. Exempel: Expressenmurvel, skvallerspalt under pseudonym, krimreporter, utrikeskorrespondent från annat land på besök i Sverige, hipp nöjesskribent …

Del 3 – Din redaktör har fått ett mycket hett nyhetstips och skickar ut dig att skriva knäcket (no pun intended). Vad är det som har hänt? Det här är ledtrådarna du har, och som alla ska figurera i din artikel:

  • Ett luciatåg bestående av en skolklass från Tumba
  • En nobelpristagare
  • En person från Hovet
  • En direktsändningsbuss från Sveriges Television
  • En hemlig julklapp

Uppgiften sträcker sig från onsdag 7 december till onsdag 14 december

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Not-is

Veckans pseudonym kommer att bli julmat
Veckans tag på texterna blir murvel

Tags: ,

35 år gammal och redan på serviceboende. Han hatade sin kropp och det faktum att huden nybildades i en katastrofal takt. Den låg i vedervärdiga drivor över allt han ägde och därför undvek han att röra sig och hade utvecklat ett mycket sparsmakat rörelseschema. Trots det såg det ut som en orkan med stora snöflingor vräkt ut hela sitt innehåll i hans rum. Möblerna hans mamma valt var dessutom svarta och det gjorde att allt såg så mycket värre ut och inte ens när det var alldeles nystädat såg det rent ut. Håret stod på ända av hans eviga klianden och hårstråna var liksom beklädda med fet stearin. Ganska osympatiskt. pannan fjällade, kinderna fjällade, händer, armar, ben, rygg, mage, ja till och med kuken fjällade. Och han hatade. Fjällen, och sig själv.

Han plockade upp en av Lois Armstrongskivorna , ruskade av sitt tillkortakommande och satte den på skivspelaren. Han måste låta henne göra ren den varje dag om han skulle kunna fortsätta använda den. Han öppnade balkongdörren och drog på volymen så att hon skulle höra att hon var väntad, ”The flat Foot Floogie” vrålade ut över Hägerstensvägen. Han visste att hon uppskattade det och även om hon inte delade hans fablaisse för Armstrong nynnade hon med, ja rent av jammade när hon dammsög och försökte hålla rent i hans grotta. En omöjlig uppgift förvisso men som hon sa: Om hon inte gjorde det varje dag skulle han till sist begravas i sina egna hudflagor. En ganska vidrig tanke, som tidigare i livet varit ömkansvärt trösterik men sedan han mötte henne hade viljan växt. Hon brukade alltid vara lite sen men hon stannade alltid längre, tog aldrig någon rökpaus och var så direkt och glad. Visst hade han retat sig på henne i början och han minns när hon ville att han skulle bada och han tvärvägrat. Först tre dagar senare hade hon med lock och pock, som med ett litet barn, fått av honom hans kläder. Och då skämdes han. Han skämdes för att han var så osmaklig när han märkte att hon fick lova att hålla andan för att stå ut. Du luktar, sa hon och sedan var det inget mera. Men hon stod ut och han hade funnit sig i att bli omsedd och smord, som vore han en helig.

Musiken hade tystnat men hon var ännu inte hos honom och han lyssnade efter hennes steg. De var inte tripp tripp utan mera dada med knorr. Just så var hon: Dadá med knorr. Han hade utvecklat sina sinnen att han kunde identifiera människor på flera hundra meters håll från balkongen och inne i husets tredelade kropp kunde han avgöra om det var en känd eller okänd och om det var en känd visste han alltid vem det var – även om han eller hon kom i sällskap. Han kunde till och med identifiera rullstolarna och rullatorerna. Och han förde bok. In och utgående. Tider. Ibland förde han in spekulationer kring humör och var de varit eller vart de skulle. Det stämde i princip alltid, på pricken, när han hörde sig för med antingen den det gällde eller oftare: Med henne. Men hon hade bara jobbat sedan i våras och han visste att hon skulle sluta om ett par veckor. Semester med barnen, som nu var uppe hos mormor och morfar i Falun. Därefter Universitet igen.

Han hade upptäckt att även hon hade sitt att dras med en exman som ibland dök upp och var våldsam. Det hade hon inte vare sig sagt eller bekräftat men han hade antecknat lokaliseringen av blåmärkena och dessutom beskrivit dag för dag hur de förändrades. Att exmannen var svartsjuk hade han förstått när han flera gånger hade sett henne komma cyklandeuppför backen från Aspudden, med en man springande vid sidan om.

Han ringde ner till föreståndarinnan och undrade var hon var, hans hemhjälp, men föreståndarinnan hade inte fått något meddelande och ungefär då visste han att något hänt henne. Något hemskt och hårt och oåterkalleligt. Han satte på samma skiva igen och gick ut på balkongen och vrålade ikapp med Lois trumpet. ”The flat Foot Floogie with a floy Joy …”

Skriven av: Lundagatan

Tags: ,

Den headbangande ensamstående tvåbarnsmorsan Linda är nog den karaktär som står mig närmast. Ibland hänger hon med mig ut i cyberrymden och gör bloggosfären osäker på rockkonserter och annat. En hårdrocksvariant av Viktoria Silvstedt som kör gaffeltruck på ett lager, hur det fungerar på en helt mansdominerad arbetsplats har jag aldrig begripit, men tydligen så har hon satt sig i respekt.

Precis som många andra starka personligheter som Batman och Spindelmannen lever hon ett dubbelliv. Det ena som går ut på att laga mat, hämta ungar på dagis.

Men varannan söndagskväll packar hon stövlar, bävernylonoveraller mössor och annat i två små ryggsäckar med Iron Maidenmotiv och lämnar över barnen till sin ex. Det är då själva förvandlingen sker.

I ytterfacken på ryggsäckarna har hon packat ned alla mentala spärrar, så hon vet var hon har dom när hon hämtar Anders och Amanda nästa söndag.

Däremot byter hon aldrig skepnad. Hon går alltid klädd i utslitna jeans eller skinnbyxor till sin skinnpaj och svarta basker. Kreationen toppas med hennes kraftiga blonda hårsvall som under dom nästan 30 åren jag känt henne aldrig varit uppsatt. Naturligtvis bär hon sina stora dödskalleörhängen till, som alltid gör succe på föräldramöten.

Förutom hårdrockskonserter är hennes stora intresse killar. En bra metafor för hur hon beter sig är motorsåg, hon fäller dom en efter en.

Ser man till hennes yta så kan man missförstå henne som hård och kall. Men bakom finns det en människa som är väldigt mjuk och känslig. Dom sidorna hos henne delar jag exklusivt med hennes två barn. Mitt förhållande till henne har hamnat på någon konstig fjortisnivå, sen vi bägge blev singlar. Bland dom mysigaste stunder vi har ihop är efter en sen utekväll. Vi kryper ihop tillsammans i en busskur i väntan på nattbussen, hon lägger armen om mig och tar upp en burk Buddington ur handväskan som vi delar på. Sen har vi dom mest förtroliga samtal, som i och för sig blir rätt skruvade, för så är hon.

Tänkte beskriva en situation med henne som är rätt ovanlig, normalt tappar hon aldrig ansiktet, men under den här shoppingrundan blev det så.

Linda blev avbruten av ett telefonsamtal, hon drog åt sig sin stora svarta handväska och rafsade upp mobilen, samtidigt som det kom ut en tjej och fyllde det minimala bordet med koppar och fat. Det här var början på en serie händelser som skulle sluta i total katastrof.

Nu gick det snabbt, telefonsamtalet var från Amanda som bara var nyfiken på vad hennes morsa hade för sig. När dom pratat klart skulle Linda lägga tillbaka mobilen, men hon tittade ned i handväskan lite frånvarande, för att studera sitt inköp som låg där. Själv hann jag bara tänka nej gör det inte, innan hon tog upp den med samma loja frånvarande uttryck som folk har, när dom leker med sina mobiler på allmän plats.

”Stoppa ner den” väste jag.
Linda hörde mig inte, utan lyckades slå på den, sen tappade hon den på sockerskålen, glad över sin nyvunna frihet åkte Herr Framtidskanin runt på bordet och sprätte iväg sockerbitar med klitoriskittlaren. Både Linda och jag satt som förstenade, situationen drog uppmärksamhet till sig, det blev tyst i lokalen, allt som hördes var framtidskaninens surrande. Tillslut drog Linda av sig baskern och fångade in den, sen lade hon armarna över alltihop och dök ner med ansiktet mot bordet.
”Jag vill gå härifrån” mumlade hon under sitt blonda hårsvall.
Ett spontant fnitter började höras i lokalen, jag ville just nu också befinna mig någon annanstans, men plötsligt dök …….. 3.0 upp och räddade situationen.
”Vi spelar bara coola och dricker kaffe i lugn och ro” viskade jag till henne, ”man får ta sånt här helt enkelt, ser det som en del i att öka min självkänsla.”
Linda reste på huvudet och försökte få sitt röda ansikte att se så coolt ut som möjligt. En äldre dam vid bordet bakom knackade henne på ryggen.

”Den gick väl inte sönder”
Linda vände sig om ”Va !”
”Jo” fortsätter tanten, ”mina barnbarn ser också dom där tecknade pang-pang serierna på reklamkanalerna, sen vill dom att man skall köpa dom där leksaksrobotarna som är med där på Toys Are Us. Dom är ju jättedyra, hoppas den inte gick sönder.”
Linda lyfte på baskern, slog snabbt på och av framtidskaninen, sen åkte den ned i handväskan igen. ”Nej” sade hon leende tillbaka, ”den höll, tur det, min grabb har tjatat om en sån här jättelänge, inte klokt vad dom lurar på oss föräldrar och barn nu för tiden.” Tanten log och nickade tillbaka.

Skriven av: Hornsgatan

Tags: ,

Vi satt fem man runt bordet och stirrade på den ofungerande prototypen. På bordet blandades urdruckna kaffekoppar med drivor av ritningar, kretsschemor och kodlistningar. Vi hade försökt sedan dagen innan att begripa vad som var fel. Ena kortsidan i rumet upptogs av en stor white board. Överst hade jag textat: ”Document current situation”. Därunder hängde några gula post-it-lappar. Intill stod det: ”Root cause candidates”, i papperskorgen låg ett antal hopknycklade lappar, vilka alla en kort stund framstått som giltiga kandidater. Våra idéer var slut och stämningen hade nått tidernas lågvattenmärke. Då öppnades dörren och Håkan klev in.

– Jag hörde att ni har ett problem!
Ögonen lyste, håret stod på ända och rösten var full av entusiasm. Jag hade bara sett honom på avstånd tidigare, men kände väl till hans rykte. Håkan hade varit länge på firman. Hans roll var oklar för de flesta, men han ansågs helt oumbärlig.

Nu stod han där vid bordet i sin labrock. Han betraktade nyfiket prototypen. Han tog upp den, vände på den, tog av sig glasögonen och petade lite här och var på den.
– Vad gör den?
Hans röst var fylld av önskan att veta och inte det minsta ironisk. Här stod företagets skarpaste hjärna och han hade verkligen ingen aning om vad vår prototyp förvänatdes göra. Vi började förklara lite trevande hur det var tänkt, hur vi hade simulerat, testat delsystem och till slut gjort en prototyp.

– Men nu gör den alltså inte det där och ni fattar inte varför, avbröt han oss till slut.
– Ja precis och vi har liksom kört fast på steg två i problemlösningsmetoden, förklarade jag.
Han log, kliade sig i skägget och bet på sina glasögon. Det hade blivit tyst igen.
– Varför är den grön?
– Eh, ja alltså…
– Jag menar kunde den inte lika gärna vara blå?
– Jo det kunde den väl…
– Är det här toppsammanställningen?

Han hade i en rörelse rest sig, greppat ett papper ur röran på bordet, viftat ner våra post-it lappar och satt upp en ritning på tavlan med två magneter.
– Ja just det, kom det lite osäkert från konstruktören.
Håkan hade redan börjat rita på tavlan runt ritningen. Han formulerade fem frågor ingen av oss tänkt på. vi försökte samla oss för att börja svara då han plötsligt utbrast:
– Vet ni vad, jag tror ni ska kolla om det här interna nätet har råkat bli trippelterminerat, och så borde ni verkligen fundera på det där med färgen. Ursäkta, jag måste rusa.

Han försvann ut genom dörren.
– Det var som, kom det från Petter som slitit fram en multimeter.
Nätet var trippelterminerat. När vi väl rättat till det tickade prototypen igång. De fem frågorna Håkan lämnade efter sig visade sig hjälpa oss hitta flera allvarliga misstag i konstruktionen och ge oss idéer till nästa generation.

Igår meddelade chefen att Håkan bett att få jobba i mitt projekt att ta fram en raket för att resa till Mars. På måndag ska den utökade projektgruppen träffas för första gången. För säkerhets skull har jag gjort motorn blå i min presentation.

Skriven av: Götgatsbacken

Tags: ,

Om vi säger:

Sherlock Holmes.
Madame Bovary.
Lisbeth Salander.

Så tänker du?

Ja, nä … vi vill nog kanske inte veta exakt vad du tänker (om det inte är något snällt förstås). Men vi blir mäkta imponerade om du tycker som vi: Att det där är exempel på tre starka karaktärer. Fiktiva karaktärer som man nästan inte vet om de är påhittade eller ej. Var böckerna om dem biografiska, för mitt minne av personerna är så levande? Var de verkligen inte av kött och blod? Va?

Conan Doyle blev så irriterad över Sherlock Holmes populäritet att han försökte ta livet av honom. Och vem bryr sig om något annat än Lisbeth Salanders öde i böckerna/filmerna hon är med i? För övrigt böcker/filmer som i andra länder alla fått ny titel: The Girl With …

Ibland skapar författare så starka karaktärer att de får ett helt eget liv utanför bokpärmarna. Därför är veckans skrivuppgift denna:

  • Du ska skapa en stark karaktär som någon annan karaktär i din berättelse (och vi läsare) ska möta för första gången.
  • Vem är det som möter karaktären, var är de, vad gör de?
  • Hur vill du beskriva din karaktär? Fysiska attribut? Intelligens? Humor?
  • Skriv en scen som väcker vårt intresse; ta gärna ut svängarna i beskrivningen av din karaktär!

Denna vecka behöver alltså inte texten ha en klar början eller slut, det är viktigast att lyckas förmedla denna känsla av en person som inte är som någon annan person i hela världen.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 30 november till onsdag 7 december

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Karaktäristiskt

Veckans pseudonym kommer att bli gator på Södermalm i Stockholm där Mikael Blomkvist druckit kaffe (dvs alla)
Veckans tag på texterna blir karaktär

Tags: ,

”De säger att det blir stora störningar i trafiken. Jag gör mig beredd
på en natt på tåget och ringer när jag kommer fram. Kram L”

Lise-Lotte tryckte på ”skicka” och slängde telefonen på sängen. Den
landade mittemellan de prydliga staplarna med kläder och julklappar.
Det yrde utanför fönstret. Cykelvägen hade snöat igen fast det bara
var ett par timmar sedan den blev plogad. Hon hoppades att det skulle
lugna sig över natten men det verkade inte så. Vad skulle hon jämnt
vara så duktig och stanna kvar så länge för? Det fanns nog inte ens en
utbytesstudent kvar i huset. De sista i korridoren hade stuckit i
morses och hon skulle inte resa förrän dagen därpå – den tjugotredje –
men hon skulle behöva gå hemifrån klockan fem så hon behövde packa nu.
Sedan skulle hon få sitta hela dagen på tåget och att döma av hur det
snöade hela natten också. Hon började bli hungrig men bestämde sig för
att åtminstone samla ihop allt som skulle packas innan hon gick och
såg om det fanns något kvar i kylskåpet. Mp3spelaren spelade ”I Saw
Mommy Kissing Santa Clause”.

Hon räknade över julklapparna. Mössa till mamma, presentkort till
syrran, en film till brorsan, böcker till kusinerna. Pappa? Hon hade
väl en present till honom? Jo, det hade hon ju. Hon hade köpt en
flaska whisky till honom på nationens Skotlandsresa. Det var därför
han inte hade stått med på julklappslistan.
Hon hade dessutom varit smart. Man kan inte förvara en flaska whisky i
ett korridorsrum i två månader. Förr eller senare försvinner den på
någon fest. Flaskan låg kvar i resväskan och resväskan stod på vinden.
Tyvärr betydde det att hon behövde gå upp och hämta den nu.
Hon tog nycklarna i handen och klev i sina fopptofflor. Som tur var
bodde hon på översta våningen. Det här skulle inte behöva ta många
minuter.

Det var kallt på vinden. Riktigt kallt. Det rök om munnen och ett
ögonblick ville hon gå tillbaka efter en tröja. Typiskt henne att gå
upp i bara linne och träningsoverallsbyxor. Men så drog hon efter
andan och lät den tunga brandsäkra plåtdörren gå igen bakom henne. I
lurarna spelades ”Driving home for Christmas”. Ett par minuter till så
skulle hon få lägga en filt över axlarna och sätta på en kopp te.
Hennes förråd låg nästan längst in, bara att gå på.

Hur kunde det finnas så mycket skräp i ett hus där så unga människor
bodde så kort tid? Genom de grova plåtnäten såg hon bleka skuggor.
Hoprullade mattor och madrasser, avhakade dörrar, travar med
flyttlådor, undanställda möbler, väskor och säckar. Varje skrubb full
med saker kring väggarna och lite luftigare utrymme mitt på golvet.
Nästan som små rum. Nej, bon. Det skulle mycket väl kunna bo något
inne i båsen men knappast något mänskligt. På sin höjd halvmänskligt.
Hennes förråd var nog det enda som var nästan tomt. Vinterkläderna
hade hon redan hämtat och bagen stod nere på sängen för att bli
packad. Det enda som stod tog upp hennes förrådsutrymme var tre tomma
banankartonger och resväskan. Hon borde kanske försöka hyra ut det i
andra hand.

Det kändes ännu kallare här borta. Det drog förstås från alla hörn.
Tunna masonitinnerväggar och strax utanför det ytterväggar av plåt.
Rent tekniskt var hon antagligen ovanpå huset och inte på översta
våningen. Det hade säkert varit minusgrader häruppe flera gånger på
sistone. Hon hoppades att inte något hänt med flaskan. Sprit frös ju
inte så lätt men man kan aldrig riktigt veta. Det kunde bildats
isklumpar och i så fall kunde det kanske skadat flaskan.

Hänglåset var iskallt. Ändå behöll hon det i handen när hon hakat av
det och klivit in i förrådet. Kanske för att inte tappa bort det.
Kanske för att stål är bra om man vill skydda sig mot spöken.
Där stod väskan. Hon ställde in koden. 2525. Tippade försiktigt ned
väskan på golvt. Snäppte upp låsen. Öppnade. Flaskan inslagen i tre
lagar tidningspapper. Oskadd. Utandning. Stängde väskan. Reste sig upp
och tog ett steg mot dörren. Såg att den var stängd och att det satt
ett hänglås på utsidan. Ett ögonblicks förvirring. Såg låset hon
fortfarande höll i handen. Mp3spelaren började spela ”Do they know
it’s Christmas?” Slet av lurarna. Hörde steg som försvann mot dörren.
– Hallå?
Högg tag i dörren och försökte skaka den. Den skramlade knappt. Ropade igen.
– Hallå!
Ljuset släcktes. Ett ögonblick kunde hon fortfarande se gallret
framför sig. Sedan hörde hon dörren till trapphuset slå igen och det
blev alldeles mörkt. Hon skrek. Hon skrek så att den kalla luften rev
sönder hennes hals. Hon visste att även ifall hon skulle skrika så
högt att ljudvågorna trängde genom golvet fanns det inte där som kunde
höra henne.

Skriven av: Lord Peter Wimsley

Tags: ,

Det var en mörk, kall och fuktig natt. Stockholm i november. Klas var på väg mot sin etta på Åsögatan. Han hade tillbringat större delen av natten med att omsorgsfullt supa sig full. Trots att han lyckats bra med sin föresats hade han bestämt sig för att gå hem istället för att ta en taxi. Han rock var slarvigt knäppt, mössan satt på sniskan och han frös. Han hatade november. Snart skulle julskyltningen dra igång. Då skulle det åtminstone bli lite ljusare. Någon snö var förstås inte att räkna med. Det var delvis för att i någon mån förkorta novemberlidandet som han gjort ett så grundligt jobb med att byta sina pengar mot rusdrycker.

Han gick hemåt längs den öde Skeppsbron. En jättelik halvfärdig gran skymtade i natten. Han bestämde sig för att gå fram till Slussen. I sitt något förvirrade tillstånd hoppades han att slussportarna skulle stå öppna. Han gillade att se vattnet forsa ut i Saltsjön. När han närmade sig slussdiket anade han ett par gestalter i mörkret. Det var två män som kämpade med en stor säck. Han noterade att de såg väldigt kraftiga ut när han gick fram till räcket och kikade ner i vattnet. Där nere under Skeppsbron var det om möjligt ännu mörkare och fuktigare.

I slussen låg en båt. En man stod på däck iklädd oljerock och kaptensmössa. Mycket märkligt eftersom slussen var stängd. De två männen hade bekymmer med sin stora oformliga säck. Den var kall och hal förstås, vad annat kunde man vänta sig. Den var uppenbarligen tung och saker i den verkade glida runt. Ordet liksäck flöt omkring i Klas omtöcknade hjärna. De två männen försökte få ner säcken till han i båten. Det såg ut som att säcken när som helst kunde hamna i vattnet.

– Behöver ni hjälp? frågade Klas utan egentligen veta varför.
De två männen på kajen och han i båten vände sig hastigt om och stirrade på Klas.
– Nej tack, vi klarar oss, sa den något mindre av männen på kajen.
– Jo, kom hit och hugg i, avbröt den andre.
– Jaha, sa Klas lite osäkert.
– Ta tag här, sa den storvuxne mannen.
– Så här? undrade Klas.
– Jag tror verkligen inte att det behövs, försökte den andre mannen.
– Precis och så böj dig lite framåt, kom det genast med eftertryck från den store.

Ljudet av blydaggen mot Klas huvud påminde om en gren som knäcks. Hans kropp slog i marken med en tung duns. Den sista medvetna tanken i Klas huvud var: ”Jävla november”

Skriven av: Kommissarie Columbo

Tags: ,

Hon stod allvarlig mellan dom två brinnande marschallerna, så här snett nedifrån skapade skuggorna ett stelnat och nervöst ansikte, hon befann sig bara på en meters avstånd, en meter framför henne under den bruna lövmattan så …..
Nej, hon ryste till och viftade bort fantasierna. Det kändes otäckt. När hon besökte graven och det var blå himmel, så inbillade hon sig att hon var iakttagen av någon ovanför dom ulliga små molnen. Den känslan var befriande på något sätt, som det skulle finnas en vacker och förlåtande fortsättning på ondskan här nere på jorden. Men nu, sent på eftermiddagen i början på november när kyrkogården var mörk och övergiven, så drogs hennes fantasier ner mot marken, ner under jorden där en bit av henne själv låg begravd.

Det var på dagen 37 år sedan hon och hennes kära tvillingsyster kom till världen, nu var hon sen sex år tillbaka ensam kvar. Sex år en månad och fyra dagar för att vara exakt, sen polisen hade dykt upp med det hemska beskedet. Nu stod hon vid graven och mindes, hon hade bett honom vänta nere på parkeringen i bilen, just den här dagen på året ville hon gå hit upp ensam, även om den gamla kyrkogården gav henne kalla kårar.
Dom hade ju haft en underbar uppväxt ihop, tänk att alltid ha någon nära sig som förstod en och ett par föräldrar som älskade dom och klädde dom i samma kläder. Det var alltid dom två ihop som gällde, genom hela barndomen, skolan och löpningen dom hade i motionsspåret. Där dom andfådda skrattande fantiserade om sin gemensamma framtid. Så var det alla killar dom träffade tillsammans.
det var det som var början på det som skulle förstöra alltihop.

Dom hade fyllt tjugo, själv hade hon fått influensa men hennes älskade syster verkade ha klarat sig den här gången. Den Lördagen hade ett par andra tjejkompisar övertalat systern att hänga med ut.
När hon kom hem var hon kär upp över öronen, hon hade träffat Robert.

Hennes syster drogs nu mer in i Roberts liv, bort från henne. Det gick bra för systern. Roberts kontakter hjälpte henne till en snabb karriär, dom köpte en stor villa utanför staden och fick barn. Robert var en fin människa och hon kände sig alltid välkommen hem till familjen. Men mellan henne och systern byggdes en mur, som bestod av karriär makt och pengar. En bit av henne levde ihop med Robert på andra sidan muren, deras sociala nätverk började se helt olika ut och dom fick allt mindre gemensamt.
Det började gå sämre för henne också, företaget där hon jobbade skulle göra nedskärningar och hon blev arbetslös. Det var inte lätt att hitta ett nytt jobb, lågkonjunktur och inga kontakter som kunde hjälpa henne. En kväll hade hon i desperation ringt sin en gång älskade syster och bett om ett lån för att slippa bli vräkt från lägenheten. Det var då hon insåg att dom för alltid var skilda åt. Systern hade bara spydigt svarat, ”det finns jobb åt dig också, men du måste anstränga dig lite och inte bara lata dig”
Om hon bara visste hur hon kämpat, ringt, spritt CVn omkring sig, bett och bönat men alltid fått ett nej eller tyvärr tillbaka. Det var som en bit av henne själv slets bort.

Efter att hon kämpat på ett halvår med timjobb ibland, som höll näsan ovanför vattenytan, så fick hon tillslut det hemska beskedet. Hon hade varit försvunnen i en vecka. Dom hade hittat henne inne i skogen, bara 100 meter från motionsspåret där dom alltid sprungit och skrattat i som unga. Skallen var krossad med ett trubbigt föremål. Mördaren hade tydligen stått efter en lång och sugande uppförsbacke, där man var ett lätt byte när man sprungit sig andfådd. Döden hade varit ögonblicklig, sen hade hon släpats in i skogen en bit och täckts slarvigt med granris. Det var inget sexualmord, troligen ett brutalt rånmord, plånboken nycklar och mobilen var borta.
Nu fick hon dom där tankarna igen, systern låg där ensam i granriset, stel och blodig, med blåaktig hy, mitt i skogen i mörkret och kylan, djuren kom fram, nosade och …..
Nej hon rös och sköt bort tankarna.
Hennes föräldrar grät tillsammans med henne. Under det halvåret som gått hade hon hoppats på, att det kanske någon gång i framtiden skulle allt ordna upp sig och dom skulle finna varandra igen. Men nu var allt hopp ute. Mamman och Pappan, till och med Robert försökte stötta henne så gott det gick.

Men det som hände gjorde att hennes bitterhet begravdes i sorg och det började vända för henne. Hon hade nu ett bra jobb och familj med en underbar man som satt och väntade i bilen.

Det blåste till, lågorna från marschallerna lös upp gravstenen, nej, det fick räcka, hon ville tillbaka till parkeringen, tryggheten, sätta sig i en varm bil, krama honom, kyssa honom, åka hem till barnen ha fredagsmys i soffan och glömma.
Medan hon gick över den mörka kyrkogården, genom dom prasslande lövhögarna tillbaka till bilen, kände hon på samma sätt som hon alltid gjorde den här speciella dagen. Robert och barnen begrep ju ingenting och polisen misstänkte inget.
Men hon fick kalla kårar av att läsa sitt riktiga namn på gravstenen.

Skriven av: Agaton Sax

Tags: ,

De två liftarna såg ganska bortkomna ut där de stod på autobahn med sin packning. Hon såg ut som om hon försökte komma över att hon var kissnödig medan han vände och vred på en karta och  försökte förstå exakt var de befann sig. De växlade några ord i sprutande följd och han lyfte sin ryggsäck och började att gå uppför backen medan hon sprang ner i diket. Hon kom strax upp igen och såg förtvivlat  på sin packning som stod kvar och sprang efter honom. Natten var månsvart och stjärnor blinkade lite uppgivet här och var trots att de slapp slåss med ljuset från stan. Hennes ilska var uppenbar och hon skrek ut svordomar mot honom, svordomar som blandades med gråten och i snörvlandet kunde uppfattas att hon bad honom vänta och att det var hans fel att de hade hamnat här. Hon hade sagt ifrån när bilen närmade sig med de två männen och det var med ett stort nej hon ändå hade satt sig bak i bilen med honom.

Han bad henne sluta skrika och att ta en titt på kartan men det gjorde varken till eller ifrån; hon fortsatte snörvelanklaga honom och var de var, förblev ett mysterium.

En bit bort såg de några vägskyltar med namn på orter  som ändå inte gick att hitta på kartan. Båda två var ganska tagna efter det som hänt och på sätt och vis tacksamma över att de slapp undan så lätt men att slänga av dem mitt på autobahn var en neslig hämnd och det skulle bli svårt att få lift igen.

De hade kvar sin gamla skylt där hon hade skrivit KIEL och den plockade hon fram ur hans ryggsäck och lutade mot packningen. Bara för säkerhets skull. När de klivit in i bilen i Wintherur hade det varit nästan 40 grader varmt men nu på natten var det ganska kylslaget, ja iskallt. De hade åkt i timmar och Horst och Dani hade velat ha dem med på hotellet – som tack för liften men det tackade båda nej till med eftertryck och en kaxighet som förvånade båda två. De hade egentligen varit rädda för de båda männen hade rökt på under tiden de körde och ju högre de blev desto märkligare blev deras prat och framfart. Hon hade försökt att följa deras färd på kartan men det var alldeles omöjligt. Antingen var kartan för gammal eller så körde de en helt annan väg.

Men nu stod de här och frös med tunna kläder som de svepte badhanddukarna kring. Förmodligen såg de ut som två spöken för de enstaka bilarna som kom förbi. Hon försökte gnugga liv i händerna men det var stört omöjligt och efter två tuggor från en chokladbit som han räckte fram mot henne kramade hon honom och sa att de bara måste bestämma sig för att gå åt något håll även om de inte visste ifall det var det bästa sättet att komma till en påfart. Vid en närmare besiktning av området såg hon att det fanns vägar överallt i ett system som liknade Slussen i Stockholm med den skillnaden att vattnet och husen inte fanns så lång ögat nådde. Istället var där stora berg av sand och tittade hon noga såg hon något som såg ut som en crossbana i en av de slingriga berg-och-dalvindlingarna snett åt vänster. Backen de stod i lutade svagt nedåt och svängde så att de inte kunde se vare sig vad som fanns före eller efter kurvan.

Tystnaden gjorde slut på den sista chokladbiten. Hon höll på att torka händerna med en våtservett när de hörde hur en ylande motor närmade sig. Att fastställa varifrån ljudet kom var inte lätt men de antog ändå att de snart skulle få se ett vidunder  visa sig på vägen framför sig. Det tog säkert flera minuter innan de såg en man komma på motorcykel. Han kastade huvudet bakåt som om han var förföljd och precis när han såg dem satte han pekfingret för munnen och tecknade: Tyst!

Han tog avfarten till vänster i en skarp kurva nedanför kullen och drog ner mot crossbanan.

Han verkade jagad. Mera hann hon inte tänka förrän en vrålande kör av motorcyklar fyllde hela luftrummet. Först tänkte de slita åt sig grejorna och kasta sig ner i diket men insåg när strålkastarna lyste upp sandberget att de inte hann. En av förarna lösgjorde sig från klungan på sådär tio motorcyklar och stannade framför dem, medan de andra saktade ned en bit bort, dock med motorerna på. Över deras axlar kunde de se gevärspipor sticka upp.

”Hat Ihr ein Mann auf ein Motorrad gesehen? Rösten var hård som vore den tagen ut en gangsterfilm och han stötte sin gevärspipa i flickan, som svarade på stapplande årskursniotyska och utan att se på sin vän pekade hon åt avfarten mot höger. Mannen skrek något åt de andra och de satte av efter  något annat än den flyende mannen och hon hoppades att hennes manöver skulle nå sitt syfte.

”Herregud, vad var det där? Skulle de skjuta honom? Mera hann han nästan inte säga förrän de såg ljuslyktorna leta sig uppför grusåsen ända tills de var i höjd med dem igen. Så försvann de bakom kröken däruppe men ljudet var kvar och snart nalkades kören i refrängen. De stod kvar som fastfrusna tungor på ett järnräcke och rätt vad det var stod mannen framför dem igen igen vrålandes på tyska. Han skrattade och slog pojken rakt över munnen. Blodet rann från den spruckna läppen och det såg ut som att näsan fått sig en törn. Han fick ett slag till och ett igen. Hon skrek och bönade och bad ”Wir haben nichts gesehen, nichts!” Istället för att slå till henne slängde han ner henne på marken och sköt ett skott mot pojken. Flickan trodde att han var död ända till hon hörde honom svära.

Motorcyklarna gav sig av. De tog samma avfart som den första mannen och det dröjde säkert en timme av tystnad innan de hörde tre skott. Tre ensamma skott i natten och de visste båda vem som träffats men inte varför eller vem han var. Återigen vrålade motorerna, ja tumlade i röster mot varandra och strax var de förbi igen. Alla körde de i fel riktning och trots att en bil blev synlig kastade de iväg ett skott som tog i ryggsäcken innan de försvann.

Bådas ben ville rusa ner mot grustaget men ville de egentligen se?

Skriven av: Miss Marple

Tags: ,

Eftersom november ännu inte är över så fortsätter vi på inslaget bestsellerspår och ja, vi har dragit oss för det … men nu är det dags att skriva deckar-Pennfajt.

För att begränsa oss lite i det massiva deckarutbudet som finns, så har vi bestämt att denna vecka kopiera Henning Mankells sätt att inleda sina böcker (vi tänker då på Wallanderböckerna, inte ”Lögnhalsarna – Nio enaktare om Strindberg”) Henning låter alltid det första kapitlet skildra hur mordet eller brottet går till, och det är först från kapitel två som en trött Wallander börjar sucka sig igenom ännu en psykiskt och fysiskt påfrestande brottsutredning.

Så vi skiter helt sonika i det trista polisarbetet och koncentrerar oss på den gastkramande inledningen. Om man skulle rycka ut det första kapitlet i varje Henning Mankell-bok och sätta ihop texterna till en novellsamling skulle det bli en briljant studie i skräck. Kolla själv! Du har säkert en Wallander-pocket liggandes i en flyttkartong i källaren, erkänn!

Och nu ska du skriva en lika läskig text.

Veckans regler:

• Tänk efter vad som skrämmer dig. Det bästa sättet att skriva en kuslig text är att själv bli lite rädd för det man hittar på.

• Jobba gärna med klichéer. Mörker. Ensam på en gata. Isolerad i ett hus i en skog. Kråkor som lyfter mot himlen. Oro i maggropen.

• Jobba gärna med kontraster. Den trevliga festen som strax kommer urarta. Ett förälskat par som kommer ut från biografen. I många av de tv-serier som visats senaste året har programskaparna klippt från blodig mordscen till kärleksscen, eller tvärtom – för att öka vårt känslomässiga engagemang och också väcka (lagom mycket) äckel.

• Skriv din text i tredje person, beskrivande, gärna med vad man inom film/TV kallar ”subjektiv kamera”. Klassiskt exempel på subjektiv kamera är när vi i en tv-deckare ser en ung tjej komma hem till den tomma lägenheten, hon har ingen aning om vad som väntar där hemma. Klipp till subjektiv (lätt rörlig) kamera: vi ser med inkräktarens ögon hur hen följer den unga tjejen medan hon tar av sig (alla) sina kläder för att ta en dusch. Den subjektiva kameran följer efter till badrummet där nu vattnet är ångande hett bakom duschdraperiet. Ja, du fattar!

• Du behöver inte beskriva ett mord, det kan vara ett annat brott. Är det kanske mest effektivt att avsluta din text, så att säga, innan hammaren faller mot huvudet? Eller är det kanske mer skrämmande att berätta hur någon hittar ett lik? Gör som du vill, bara du skriver riktigt skitläskigt.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 23 november till onsdag 30 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Läs detta i mörker

Veckans pseudonym kommer att bli kända detektiver
Veckans tag på texterna blir Henning

Tags: ,

Taxin försvann uppför Kungsgatan, fram satt Marie och bak låg AnnaLena och snarkade. Vi såg den försvinna vid rödljusen i korsningen Sveavägen. Vår lilla tjeträff hade havererat totalt. Kunde nästan förstått det, när vi satt hemma hos mig och grundade.
AnnaLena den perfekta fitnesstjejen blir alltid tvärt om när hon dricker sprit. Jag hade burit ut henne från restaurangen i benen medan Marie och Linda tog varsin arm. Hon är vältrimmad, men fan vad muskler väger när man är full och har högklackade stövlar.

”Hoppas Marie inte ljög,” sa jag till Linda, ”att hon verkligen skulle upp tidigt på hantverkskurs i morgon. Känns lite taskigt.”
”Ingen fara,” svarade Linda, ”hon nämnde det hemma hos dig, du och jag får väl fortsätta kvällen.”
”Några förslag ?”
”Jo, du det är en sak som jag måste berätta.”

Hon hade velat prata med mig om något, men avbrutit hemma hos mig. Om det var för att hon var nyktrare då eller för att vi inte var ensamma visste jag inte.
”Du måste hjälpa mig att bli av med oskulden,” började hon
”Va!”
”Jo men det är så liksom, jag är oskuld.”

Jag begrep inte ett skit av vad hon menade, Linda och jag har känt varandra sen dagis. En väldigt välutrustad blondin som är ett huvud längre än mig. Under tonårstiden avverkade hon killar så det liknade ett kalhygge efter henne. Sen träffade hon Uffe som hon har två barn med, för ett halvår sedan blev hon precis som jag dumpad.

”Kan du förklara hur du menar” frågade jag.
”Jo, i somras satt ju du och jag i soffan hemma hos dig och storgrät över våra förlorade kärlekar. Men tiden går, jag vill inte bli den där tjejen, som skaffar en enkelsäng inskjuten mot väggen där jag ligger och läser Harlequinromaner i väntan på döden. Det är dags att starta från ruta ett igen, börja om från början, så nu är jag alltså oskuld igen. Du har ju redan fixat det.”

Linda syftade på ett veckolångt förhållande jag haft med en frånskild farsa i scoutgruppen jag ledde.
”Okej, men jag har fortfarande kvar känslan att inte lita på killar även om min så kallade oskuld är tagen, vänta dig inte att du träffar ditt livs stora kärlek, du kan bli besviken.”
”Oskulden räcker för i kväll.”
”Anchor, vi är ju klädda för det.”
”Jättebra ide vi sticker dit på en gång.”

Jag tog min 28-åriga oskuldskompis Linda, blondinen alla killarna vänder sig om efter under armen och vi började gå uppför Kungsgatan. Det är bra när man tar hem sina kompisar på några glas vin och man tar emot nyduschad i badrock. Man tänker aldrig, shit vad snyggt, det skulle jag tagit på mig. Jag hade haft tre alternativ. AnnaLenas svarta kavaj med kort snäv kjol och röd sidenblus som satt så där oförskämt snyggt på henne. Maries vintageklänning, lite småromantisk, eller Lindas hårdrocksstil. Det blev Linda. Vi hade bägge slitna jeans med nitskärp nedstoppade i höga stövlar. Under min jeansjacka hade jag en Danko Joneshoddie och under Lindas MC-jacka satt motsvarande med Motorheadlogga. Eftersom det var i mitten på Februari hade vi våra vadlånga oljerockar över. Det var inte kallt, ett par plusgrader, några enstaka blaskflingor svävade genom luften och jag uppskattade att det inte var halt med dom här höga klackarna.

Vi fortsatte på Sveavägen och gled in på Anchor. Inget band på scenen ikväll, men Burn it to the ground med Nickelback dånade ut genom högtalaranläggningen. Det fanns ett ledigt bord som Linda blixtsnabbt lade beslag på.
”Det vanliga” frågade jag henne och hon nickade. Gick fram till baren där Ozzy hängde på en tavla ovanför spritflaskorna, han höll ett vakande öga och verkade trivas.
När jag kom tillbaka till bordet var Linda inte ensam längre, mitt emot henne satt en skitsnygg Nikki Sixxkopia med mörka ögon svart halvlångt hår och skäggrand på hakan. Linda märkte inte ens att jag sköt över hennes Buddington till henne.
”Din kompis sa att det var okej att vi slog oss ned”
Jag tittade upp och såg rätt in i ett par otroligt vackra blå ögon. Dom tillhörde en kille med långt ljust hår och ett litet bockskägg. Han satt där bredvid Nikki Sixxkopian och jag hade inte märkt honom. Nu upptäckte Linda att jag var tillbaka hon vände sig mot mig med en frånvarande blick och sa  ”kolla tröjorna”. Bägge hade svarta T-shirts med ett pentagram och en knuten näve. Satans Fist stod det under.
”Har ni varit på konsert” frågade jag.
”Dom spelar ju i ett dödsmetallband för i helvete” utbrast Linda i något som liknade extas.
Nikki Sixxkopian skrattade och presenterade sig som trummisen Steve.
”Du sitter just nu mitt emot världens bästa hårdrocksbasist Mike” fortsatte han och Mike rodnade.
Efter att vi suttit en bra stund och pratat förbi varandra om olika hårdrockband med Satans Fists rytmsektion och hällt i oss ännu mer öl tyckte Linda det var en utmärkt ide att vi skulle ta en taxi upp till Steves tvåa på Söder.
Vi hittade en utanför på Sveavägen, Mike satt fram och jag lutade mig framåt för att småprata lite under färden. Bredvid mig i baksätet halvlåg Steve och Linda upptagna med att helt ogenerat försöka äta upp varandra. Taxin stannade på Ringvägen, vi gick in genom en port och upp en trappa till Steves lägenhet. När vi kommit in i hallen, tog Steve tag i min arm och drog in mig i vardagsrummet. Jag undrade vad han sysslade med, men sen viskade han i mitt öra.

”Var rädd om honom, i kväll. Tror du är rätt tjej för honom, han har lite problem, så ta det försiktigt.”
Sen återgick han till att försöka äta upp Linda, vi såg inget mer av dom under kvällen efter att dom försvunnit in i sovrummet. Själv begrep jag inte vad han menade.

Nu satt jag i soffan med Mike och drack te, medan jag drunknade i hans blåa ögon så lekte han försiktigt med mina fingertoppar, vårt småpratande avbröts av ett rytmiskt dunkande när sänggaveln i sovrummet slog mot väggen. Jag kunde inte låta bli att fnittra.

”Dom verkar ha roligt,” sa Mike och rodnade.
”Hon håller just på att förlora sin oskuld”
”Oskuld den tjejen ?”

Jag förklarade fnittrande hennes situation och tillade att hon tydligen blivit sjutton år igen. Sen sa jag att det var alltid hon som valde först när vi var tonåringar. Det var då han stötte dolken rätt i mitt hjärta med den helt oväntade frågan.
”Har du haft cancer ?”
”Cancer, nej vaddå varför tror du det ?”
”Jag har ett jobb vid sidan om, för bandet är inte så känt, sjuksköterska på Radiumhemmet. När jag träffat dom som mot alla odds blivit friska, så har många av dom en speciell utstrålning. Dom har fått livet tillbaka och på det viset lyser det även om dig. Dessutom dina gröna ögon och ditt vackra röda hår, av er två så är det du som är stjärnan. Tro inget annat.”

Jag har aldrig känt mig så smickrad, kände hur pulsen ökade, mitt skärpedjup bara försvann och det enda jag kunde se klart var hans underbara blå ögon i ett ansikte inramat av långt ljust hår och ett litet skägg som delvis dolde en kraftfull sexig haka.

”Öh liksom jag har ju haft lite svårt, blivit dumpad ….. inte mått så bra, börjat resa mig igen…”

Jag kom inte längre förrän vi satt fast i varandra. Våra läppar möttes och genom våra öppna munnar virvlade tungorna. Mina händer åkte upp innanför hans T-shirt och jag kände hans hårda hjärtslag mot mina bröst. Det var då det hände, han rykte till.

”Skit också.”
”Vad hände.”

Han blev tyst en lång stund, tittade generat ned och svarade med gråten i halsen.
”Jag har lite problem med tjejer, det är inte första gången. Det kom i brallan”

Jag förstod att han drabbats av en tidig utlösning, det var det Steve menade. Kanske han blivit dumpad precis som jag för det. Jag var precis på väg att säga det gör inget, men jag hejdade mig. Lät så fånigt, precis som jag inte hade några förväntningar alls. Dom hjärnceller som fortfarande inte raglade runt alkoholpåverkade innanför pannbenet arbetade på en lösning. Men tillslut fick mina känslor direktkontakt igen, och jag svarade.

”Vi har alla våra öppna sår, dom gör ont, men tillslut förvandlas dom till ärr och man lär sig leva med dom, det var det du såg hos mig. Jag vill du skall leva med dina. Varför skall jag bry mig om en sån liten detalj när du har världen bästa basfingrar. Dom vill jag smaka på. Men kom ihåg att det inte är stålsträngat där nere.”

Jag sög på hans långfinger och lade sen försiktig ned hans hand mellan mina ben, kände hur mitt nitskårp drogs upp och gylfen  åkte ned.  Något varmt mjukt och försiktigt började massera mig.
Vår puls gick upp igen och våra läppar möttes.

Skriven av: Blåsippa

Tags: ,

Evelyns kinder blossade. Det var ju inte så här hon hade tänkt sig att
hennes första dag på jobbet skulle börja.

Alla på redaktionen tystnade och vände blickarna mot henne. De såg en
brunett i kjol ned till knät och håret uppsatt i knut. Ostyriga
korkskruvslockar letade sig ner längs hennes släta kinder. Hennes
smala händer letade runt i handväskan. Hon rotade bland makeupen,
hårsprayen, läppstiftet och …

”Oh, baby, hit me, baby, one more time”, ekade det skrälligt ut på
redaktionen. Hon hade tyckt att det var en så ironisk telefonsignal.
Nu skämdes hon bara. Var sjutton hade hon lagt telefonen?

Där fick hon tag på den. Hon fick ryckte upp den med sån kraft att den
for iväg på golvet, där den fortsatte att vibrera och spela ”hit me,
baby”. Men den var inte ensam. När hon ryckt upp den hade även den
där olycksaliga kondomen som hon stoppat ner i väskan för evigheter
sedan följt med. Så där låg de nu, mitt på redaktionsgolvet. En iPhone
med ljusgrönt fodral och en kondom av märket ”Okeido”. Hon hade ju
inte ens velat ha kondomen i väskan. Det var Peppy som sagt åt henne
att det var dags att komma över Chip’s otrohet, dags att ta revansch
och att hon alltid borde vara redo. Hon hade förstås svarat att hon
aldrig skulle hänga med en kille som inte har med sig egna kondomer,
men hon hade ändå stoppat ner den. Varför hade hon alltid så svårt att
säga nej till Peppy? Det var också Peppy som mer eller mindre
övertygat henne om att Chip var den rätte.

Hon kastade sig framåt för att få upp pinsamheten från golvet och hon
gjorde det så häftigt att hon krockade med mannen som precis hade böjt
sig ner för att göra samma sak.

Hon dunkade huvudet i hans bröstkorg och uppfattade en mild doft av
mysk och – kan det ha varit tigerbalsam – innan hon satte sig tvärt på
golvet. Mannen, upptäckte hon snabbt, var stjärnreportern Anthony
Blanche, och han var ännu mer bredaxlad i verkligheten än han var i
TV-rutan.

”Du tappade de här”, sa han med den perfekta baryton som varje kväll
klockan nio satte kvinnors hjärtan i dallring över hela nationen. Hon
mötte hans blick, den var inte alls lika bestämd och avståndstagande
som när han sände nyheter. De bruna ögonen var varma och det syntes
skrattrynkor runt dem.

”Tack”, sa hon och tog telefon och kondom i var sin hand. Och nu
kunde hon inte komma upp. Kjolen var för snäv. Anthony tog tag i
hennes arm, hårt, men ändå utan att göra illa henne, och fick upp
henne på fötter.

”Tack”, mumlade hon igen och hon kände hur hon blev ännu rödare i
ansiktet. Åh, denna eviga rodnad. Denna förbannelse som följt henne
sedan hon var fem år. Så fort det hände något så rodnade hon. Det var
som att ha en stor text i pannan som avslöjade vad man kände.

Redaktionschefen, som demonstrativt hade tittat ut i luften medan han
väntat, sköt återigen ner glasögonen på näsan.
”Och som jag just skulle säga så har vi fått en ny medarbetare på
redaktionen. Hon har tydligen valt att presentera sig själv och sin
telefon och sitt… sällskapsliv. Det här är Evelyn Winterstocking som
kommer att vara hos oss på prov en vecka. Och sen får vi se.”

Skriven av: Prästkrage

Tags: ,

Spegeln i den stora garderoben visade inte sanningen. Hon såg riktigt
bra ut i den. Blusen Lollo just lånat henne hängde löst över höfterna,
precis som i höstens modetidningar.

”Kom så går vi ut till killarna”, sa Lollo och puttade henne lätt i
ryggen.

Hon svalde. Det var bara Lollos kille Claes hon träffat förut.
De stod runt barbordet i köket och smuttade på whiskey. En söndag
klockan tre. Anne hade inte vant sig vid de här rika typernas vanor än,
fast hon umgåtts med Lollo sedan i somras.

”Pierre”, sa en av dem och räckte henne sin hand.

Minst fem år äldre, säkert trettio, tänkte hon, presenterade sig
alldeles för tyst och rodnade genast. Claes log och ställde ett glas
framför henne.

Killarna hängde världsvant vid bordet. Själv fick hon verkligen sträcka
på sig för att kunna lägga underarmen på ett någorlunda avslappnat sätt
på bordskivan och greppa glaset. Kanske höll hon det för hårt.

Lollo skrattade till på det där hysteriska sättet som fick killarna att
komma av sig och tystna. När skrattet klingat av vände hon sig mot Anne.
”Anne, berätta om när du vann tävlingen i simhopp!”

”Jo, det var i Paris…” började hon.

”Paris! Pierre är fransman”, sa en av killarna och Pierre log stort,
slog ut med händerna och sa ”Mais oui”.

Lollo tog över och berättade, med mycket större dramatik än Anne skulle
ha lyckats åstadkomma, hur Anne vann den där gången, mot alla odds. Hon
bubblade på om hur Anne ägnat hela sitt liv åt sporten och försakat både
vänner och relationer. Sen berättade hon om skadan.

Pierre slog ut med armarna igen. Helt oväntat slöt han dem omkring Anne,
tryckte henne lätt mot sin överkropp och sa ”Ma petite suedoise” med en
beskyddande röst.

Värmen från honom trängde in i henne.

En av de andra killarna började berätta om när han åkte vattenskidor
alldeles intill klipporna. Pierre släppte taget om henne och la sig i
berättelsen. På något sätt fick han den att handla om bilar, dyra bilar.
Claes utbrast ”Pierre! Nu får du ge dig. När är du redo att ha en
relation med en schyst tjej istället för med bilarna i ditt garage?”

Anne tittade ner i whiskeyglaset och kände hur det hettade på kinderna.
Lollo sparkade henne lätt på smalbenet. Hon ignorerade det, tog en klunk
och fokuserade på händerna på bordet. Hon försvann i sina egna tankar,
hörde inte längre vad någon sa. Plötsligt var de på väg, bort, det var
tydligen något som var planerat.

Lollo ryckte tag i hennes arm. ”Vi skulle ju gå på bio, du och jag”, sa
hon.

Anne tittade på ryggen som just gick ut genom dörröppningen. Hon visste
att skjortans tyg var lent och tunt, exklusivt. Ryggen under den var
bred och stark. Precis som hennes.

Skriven av: Gullviva

Tags: ,

Sandra stod med pennan i handen framför en nästan fullklottrad tavla. Det var något som inte stämde. Hon tvinnade omedvetet en blond hårtest.

– Du tror inte att det är fel där i början? frågade en lätt grånad kollega.
– Ha ha, Sandra skrattade sitt medryckande skratt. När hon skrattade guppade hennes glasögon i takt med skrattet på ett sätt som alla runt henne uppfattade som mycket charmigt. Det var nog därför hennes skratt var så medryckande. De flesta män brukade också lägga märke till att hennes fasta och toppiga bröst också guppade i takt. Själv var hon omedveten om den förtrollning det här guppandet kunde försätta män i.

– Nej du, där i början är det allt rätt men jag måste kolla upp en annan sak.
Hon lämnade seminarierummet med den vita rocken fladdrande efter sig och började gå genom den vita korridoren bort mot sitt kontor. På vägen ångrade hon att hon inte suddat tavlan innan hon gick. Hon tänkte på svinet hon haft som handledare i Stockholm. Inte nog med att han tafsat på henne på julfesten. Dessutom hade han snott några av hennes bästa resultat. Män,hon skulle aldrig lita på någon av dem igen.

Trots problemen med handledaren hade hon disputerat bara 26 år gammal. Nu var hon halvvägs in på sin post-doc vid CERN och om hon bara fick ihop det som inte stämt på tavlan skulle hon få in en artikel i Nature. Hon visste att på hennes skrivbord låg resultaten från de senaste två veckornas körningar. Om hon stoppade in den anpassade exponeneten i potentialen och sedan löste Schrödingerekvationen numeriskt så kanske…

Augustin kände sig nöjd. Han hade städat ur kontoret som beställt. Nu borde han kunna avsluta för dagen och kila lite tidigare. Ett par liftar hade öppnat och han ville vara i bra form om två veckor när säsongen skulle börja. Vaktmästarjobbet på CERN var bara för att betala mat och hyra under sommaren. När snön och turisterna kommer kan han leva gott på att ge privatlektioner i backarna. Hans kunder är till största del kvinnor.

En gång, när han var ny i svängen blev han lurad. En fantastiskt vacker kvinna bokade honom en hel vecka. Det var en underbar vecka. Hon flirtade hela tiden och han trodde att de var förälskade. När veckan var slut var hon försvunnen och några pengar såg han aldrig till. Efter den betan visste han att kvinnor inte var att lita på. Han tog alltid betalt i förskott och ville någon någon träffa honom ”after ski” aktade han sig noga för att engagera sig känslomässigt. Han hade hunnit bli 35 men hade ett utseende som bäst kan beskrivas som evig ungdom. Något hans lite äldre kunder fann oerhört fascinerande.

Sandra svepte in på sitt kontor samtidigt som en välbyggd lockig vaktmästare baxade ut en stor kartong genom dörren. Skrivbordet var tomt.

– Vad i hela… Var är mina saker? sa hon med rösten fylld av förvåning och ilska.
– Nedpackat precis som överenskommet, svarade han glatt.
– Vadå överenskommet? Vem har sagt åt dig att packa ner mina saker?
Nu var hon inte förvånad längre utan bara arg.
– Det står ju här på min arbetsorder: ”Töm kontor 3:47”
En viss osäkerhet hade smugit sig in i hans röst.
– Idiot! Det här är kontor 2:47.
– Åh nej, stönade han.
– Det kan man lugnt säga.
Hennes svar kom som en pisksnärt.
– Nu måste jag städa ur ett kontor till.

Augustin kände hur dagens skidåkning höll på att glida ifrån honom när han började gå mot trappan.
– Men hallå! Du måste ju packa upp igen!

Han baxade tillbaka den stora kartongen. Hans skidåkarmuskler kom i alla fall till någon användning idag. Han började efter bästa förmåga återställa det kreativa kaos som hade rått på skrivbordet. Hon bläddrade stressad bland pappersbuntarna, orolig att viktiga data hade försvunnit. När han böjde sig ner efter nästa laddning råkade han välta omkull den hög han
just staplat upp och alltsammans hamnade på golvet.

– Åh förlåt jag försökte bara, länge kom han inte.
– Försökte och försökte, finns det något du kan göra istället för att bara försöka?
Hon var så arg att hon knappt visste vad hon sa.

– Jo, jag kan åka skidor. De första liftarna har precis öppnat. Jag kan bjuda på en privatlektion imorgon, som kompensation menar jag.
Han ångrade sig redan medan han sa det. Varför skulle han bry sig om den här unga, arga, blonda forskaren i vit rock?
– En skidlektion? För att kompensera två veckors arbete? Är du inte riktigt klok?
– Kanske inte, men om två veckor när säsongen är igång kommer det finnas en strid ström av kvinnor som vill att jag lär dem åka och då behöver jag inte stå ut med lynniga forskare som aldrig ser dagsljus och inte vet vad snö är.
– Så jag vet inte vad snö är? OK, vi ses vid liften imorgon.

Skriven av: Ringblomma

Tags: ,

Även denna vecka säger vi: bestseller! Och nu är det banne mig dags att bita tag i kärleksromanen!

Detta är kanske den mest bespottade genren som finns inom litteraturen. En genre med hårt formaterade hjärta-och-smärta-berättelser och parodiska personporträtt (och om män visste hur ångande en del sexscener är skrivna; CHOCKEN!) Men vi vill inte här och nu väcka en diskussion huruvida kärleksromanen är den mest bespottade genren, eller varför den skulle vara det – istället vill vi leka med formatet som kärleksromanen har.

Skrivuppgiften består av att skriva början på en typisk lättläst Harlequin-roman. Du behöver inte göra research för att klara av denna uppgift, däremot så kommer vi presentera en mängd regler som du måste följa. Det är upp till dig att lösa texten utifrån dessa regler! Kom ihåg: ibland kan många regler väcka inspirationen, snarare än att det förtar all din fantasi.

Kärleksregler:

  • Vi ska träffa din kvinnliga hjältinna först. Hon är dösnygg, men förstår det inte själv.
  • Din hjältinna är mellan 20-28 år gammal och har ett särskilt personlighetsdrag som gör henne charmig. Vilket?
  • Hon har svårt att lita på män. Varför?
  • Sedan ska vi få möta din hjältinnas prince charming. Han är också väldigt snygg, men bryr sig inte så mycket om det. På vilket sätt är din manliga hjälte snygg?
  • Din manliga hjälte är 32-38 år gammal och han har också svårt att lita på kvinnor. Varför?
  • Din manliga hjälte är rik eller framgångsrik inom ett visst gebit (sakerna kan hänga ihop). Vad jobbar han med?
  • Så är det då dags för ditt par att träffa varandra för första gången. Hur går det till? Går mötet bra? Dåligt? Drabbas den ena av dem av kärlek vid första ögonkastet och den andra bara typ hatar, ex ”hela Henrys machostil”?
  • Skriv ett cliffhanger-slut på din text!

Snabbt exempel på hur du kan skissa upp din hjältinna:

23-åriga Sara snubblade in i bokhandeln. Typiskt också! Just idag när hon hade flipflops på sig. Hennes stortå skulle nog snart anta en blålila ton, exakt samma färg som hennes ögon. En färg så unik att den stoppade trafiken. Ja, trafiken till och från kassan i bokhandeln – som hennes faster ägde och där Sara jobbade. Tur att hon inte hade ett jobb som krävde mer fysisk precision, Sara hade snubblat sig ut och in i rum hela sitt liv. Till stor glädje för hennes kamrater.

Du kan skriva en romantisk text om du vill eller så kan du välja att lösa uppgiften med humor. Du kanske hellre vill försöka skriva en ”finare” litterär text, men använda dig av Harlequin-romanens regler? Huvudsaken är att du försöker hålla dig till reglerna!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 16 november till onsdag 23 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Jag läser Harlequin i smyg

Veckans pseudonym kommer att bli olika blommor
Veckans tag på texterna blir harlequin

Tags: ,

Anna Lindberg, fy fan vilken häftig tjej, vi gick i grundskolan ihop och hon var annorlunda redan då.

När vi andra tjatade på våra föräldrar om dator, byggde hon ihop en själv av gamla delar. Råkade stöta på henne här om dagen och blev hembjuden till henne på fika.

”Var gör du nu för tiden ” frågade hon.
”Jobbar som Uska, sen skriver jag rätt mycket på fritiden, blogg och ett bokprojekt. Du då?”
”Fick just en doktorandplats i fysik på KTH” svarade hon stolt.
”Fritiden då ?”
Hon böjde sig fram och svarade med tyst röst, ”kan du bevara en hemlighet ?
”Visst”
”Det här får inte komma ut, gör det det så blir jag betraktad som galen, jag har just byggt en tidsmaskin”
”Va !”
”Häng med in i garaget så får du se.”

Vi gick ned i källaren, där stod en metallkupol, lite mindre än en liten bil. Den hade fyra små hjul under som enligt henne bara var till för att kunna flytta på den. Hon fällde upp en lucka i den och vi gick in. Det fanns två bilstolar med kraftiga bälten, en laptopp och en stor röd knapp. Bakom stolarna hängde två overaller, i lila med grafiska mönster i svart och rött, ursnygga.

”Vad är dom där till för”, frågade jag.
”Säkerheten”, förklarade hon. ”Det tog åtta år att utveckla och sätta ihop maskinen, overallerna klarade jag på ett år. Dom står emot kyla, ifall man av misstag skulle hamna på istiden. Vattentäta med flytkraft, ifall man måste nödlanda på t.ex. Titanic 1914 och hjälm inbyggd i huvan. Tyvärr kunde jag inte göra dom skottsäkra. Det hade varit bra ifall man hamnar mitt i något gammalt krig.
”Får jag testa, frågade jag entusiatiskt?
”Visst” suckade hon och lät besviken för att jag var med intresserad av overallerna än av maskinen.
”Sitter ju perfekt på mig. Himla skön också.”
”Okej, fortsatte hon och noshalerade mitt outfittande i sminkspegeln, jag kallar den för tidskapsel. Håller på med en del slutjusteringar innan jag provar den. Den är inställd på Google, man googlar alltså på en historisk händelse. Man kan även köra den via årtalsinställning i tid och google maps i rum. Sen är det bara att trycka på den röda knapp …..”
Hon hade inte hunnit klart meningen för än jag var där och fingrade. Det blixtrade till och vi landade med en duns på golvet. Anna tappade luften och blev blå i ansiktet.. Det tog en stund innan hon fick tillbaka andningen.
”Fan skall du ta livet av mig”skrek hon
”Kände inget alls ”svarade jag.
”Men du har ju overallen som skydd, G-krafterna är enorma när man slungas bakåt i tiden.”
”Tur vi bara äkte en vecka tillbaka”
”Vad har du gjort ?”
”Äsch jag googlade på Gina Tricots hemsida vi befinner oss i Kistagallerian i förra veckan,”
”Va !”
”Jag köpte en topp där som jag inte var nöjd med, det var bara öppet köp i tio dar, så jag tänkte …..”
”Fan ! Här lägger jag ned tio års arbete på att skapa en bättre värld, så skall du åka runt i tiden som någon jävla modebloggare.”
”Okej, dra på dig overallen så åker vi, du förresten, du ser ju helgrym ut i den, vi måste snabbt i på Gina Tricot i alla fall tror jag”
Jag lyckades få Anna att hänga med in, nyfikna människor hade samlats runt kapseln och vi väckte stor uppmärksamhet när vi outfittade oss i en spegel i butiken.
”Shit vad grymma vi ser ut började jag, tycker du skall ta bort den där forskarknuten i nacken och släppa ut håret, då blir vi ju superhjältar. Kom nu timegirl så åker vi. ”
Vi hoppade in i kapseln igen, det fanns ju många historiska asshole man kunde terrorisera, Hitler, Stalin, Pinochet, Pol Pot med flera Jag sa åt Anna att eftersom hon gjort kapseln, fick hon välja.

”Vi tar Hitler,” sa hon bestämt.
”Då måste vi ha vapen, en maffig kulspruta på taket kanske.”
”Anna suckade, men tänk på att overallerna inte är skottsäkra, vem kommer att ge oss en kulspruta utan motstånd ?”
”Du jag har en ide, dom fixar ju köld, googla på Östfronten 1941, vill ha en riktigt kall dag.”
”Sjunde December, minus 43 grader kanske”
”Kör”
Jag klev ur kapseln vintern 1941-42, strax utanför Moskva den iskalla vinden tjöt och snön yrde runt mig. Men Annas overall var helt suverän, jag frös inte alls, fast jag bara hade en kortärmad Gina Tricot-topp under. Behövde inte gå långt förrän jag hittade en ihjälfrusen tysk soldat i en snödriva med en kulspruta. Det kändes otäckt att bända upp dom stela fingrarna runt avtryckaren, för att få loss den. Men jag var övertygad om att ändra historien så jag lyckades. Sen släpade jag den tunga kulsprutan genom snön till Anna i kapseln och slängde in den bakom sätena.
”Fixat,” sa jag kaxigt, ”Partidagarna i Nurnberg 1937, lets go and kick some ass.”
Vi spände fast oss.

Skriven av: Zeusstatyn i Olympia

Tags: ,

Sakta smyger jag över heltäckningsmattan. Den är tjock och mycket tät. Att gå på den känns som om fötterna är på väg åt ett håll och jag mot ett annat. Svag musik hörs genom surroundsystemet. Jag stannar i några sekunder och lyssnar. Nickar. Bra ljudkvalitet, måste ha varit det allra bästa som fanns på marknaden, hur dyrt som helst att köpa och installera. Men jag antar att om man är kungen så både förtjänar man och ser till att skaffa det bästa.

Jag landade i det rum jag mindes bäst från mitt tidigare besök. Jag hade hört så mycket om huset innan jag var här. Att det skulle vara vräkigt, hemskt tacky, men kungen hade mycket mer stil och smak än vad gemene man verkar förstå och huset var mycket mindre än vad han hade haft råd att köpa. Han hade ju haft råd att köpa hela stan om han hade velat.

På grund av dessa, något förutfattade förväntningar, blev jag förvånad över det stilfulla i kungens inredning när jag gick på min rundvandring. Jag stannade upp i flera minuter bara för att njuta av det här rummet. Tyckte att det var riktigt snyggt. Inrett i svenska färger, mörkt blått, gult. Soffgrupp à la mode à la den tiden, lite yuccapalmer, tre tv-monitorer inmonterade i väggen. Och den tjocka heltäckningsmattan. Vilken svensk som helst hade dödat för en gillestuga som den här back in the day.

Det är tidig morgon den 16:e augusti och solen kommer snart gå upp. Jag har planerat det här ett tag nu. Läst på, tänkt igenom min strategi, gjort en riskanalys. Jag måste lyckas med det här uppdraget. Jag måste rädda kungens liv.

Jag vet att han kommer vakna tidigt. Han kommer relaxa med familjen och ta hand om lite sista minuten detaljer inför konserten i Portland i morgon, innan han drar sig tillbaka till övervåningen och där får hjärtslag inne på sin toalett och dör innan ambulansen anländer.

Min plan är att ta mig in i hans sovrum och ställa mig vid fotändan av hans säng. Jag har en vit särk på mig och en luciakrona som jag smyckat med vanligt julgransglitter. När han vaknar så ska jag stå där och mässa.

”Sir, you need to go to the hospital or The Lord will come to bring you home. The Lord awaits you, but your fans await you more.”

Sedan ska jag snabbt ta mig tillbaka till bottenvåningen och kasta mig in i tidsmaskinen igen. Förhoppningsvis fungerar det även att resa tillbaka till framtiden. Min vän som hjälpte mig konstruera maskinen var bombsäker på att den skulle fungera bakåt, men ej helt säker på om den kunde ta mig tillbaka.

Jag har förberett mig även på det, packat ett litet kit viktiga saker, ordnat ett pass med utgångsår 1978 och det gör inget om jag måste göra om 80- och 90-talet. Kanske jag kan tjäna en hacka på att sälja av Farmacia-aktier innan det går i putten. Kanske jag kan stoppa Lasermannen. Kanske jag också kan rädda Kurt Cobain. Vilka valmöjligheter.

Det är bara ett riktigt stort problem med min plan. Jag har aldrig varit på övervåningen i huset och jag vet inte vilket som är kungens sovrum. Övervåningen har varit stängd i stort sett från i morgon. Ingen får befinna sig där. Det är helig mark. Och nu sätter jag foten på trappan som leder dit upp.

Skriven av: Babylons hängande trädgårdar

Tags: ,

Men det var då självaste fan att man inte, så att säga, paid more attention i plugget. Då skulle inte hela den här jävla situationen uppstått.

Det började med att jag inte visste var jag var, eller hur jag hamnade här, och jag har noll clue om hur jag ska komma härifrån. Eller rewind, den stora frågan är när jag är. Vilket fucking år är det? Nån annan jävla historiebuff skulle kunnat rabbla viktiga historiska årtal som ett rinnande vatten, själv vet jag inte ens när man uppfann rinnande vatten.

Alltså, så här mycket förstod jag redan när jag kom hit. Det är typ höst, det är typ inte hemma i Svedala och det är typ inte i framtiden jag har hamnat. För om det här är framtiden, just go ahead and shoot me. Fast det är väl det som ändå kommer hända snart om jag inte fixar läget.

Så anyway, att hamna här var ungefär som att hoppa ut ur ett flygplan, fast med en lite mer smooth landning. I ena stunden sa polaren åt mig att jag skulle vara försökskanin för hans nya apparat han satt ihop, och i nästa sekund satt jag plötsligt på rumpan, på bar backe, och såg mig omkring. Runtomkring såg det ut som om i den där filmen med Kevin Costner när han spelar Robin Hood med amerikansk brytning. Liksom engelskt. Jag ställde mig upp, såg ut över gröna kullar och ett hav, och tänkte att om jag loungar här vid stranden så kanske Robban själv dyker upp bredvid mig … hur han nu ser ut? Som en räv med liten hatt och pilbåge antar jag. Och när levde han då? Fan, att man suger så på det där med årtal.

Okej, fast forward till nu. Jag rantade omkring, var lite hungrig, fick gå och skita bakom en sten och torka mig med löv, lite såna praktiska detaljer. Hann börja känna mig något ensam och desperat, men så dök det upp några tjommar till slut, som snackade engelska. Tack och lov, för engelska hajar man ju. Faktiskt så har jag tänkt att det här stället påminner lite om när jag var på språkresa i East Sussex som fjortis. Ja, fast lite mindre storstad och bilar här nu då.

I alla fall, jag tror de här killarna är något slags soldater, för de har sköldar och vapen och verkar taggade till tusen. De drog någon osammanhängande historia om hur de först gått 40 mil, slagits mot några andra tjommar, sen gått 40 mil tillbaka och nu verkade det som om de skulle slåss mot ytterligare några andra. Tröttsamt liv liksom.

De gav mig lite bröd, torkat kött och vad det nu var att dricka. Sen frågade de om jag kunde någon franska. Å jag då, jävla nöt, svarade:

”Mais oui, bien sûr, s’il vous plaît! Je m’appelle Tomas.”

För man pluggade ju franska, va. Lätt val. Hänga med snygga tjejer tre lektionstimmar i veckan, eller hänga med finniga killar och öva bestämda artiklar. Nein bitte, franska fick det bli.

Krigstjommarna frågade igen vad jag hette, de verkade känna någon som hette Tostig Godwinson, som de precis hade slagits med, eller slagit ihjäl eller hur det nu var. Men jag sa igen att jag hette Tomas, inte Tostig, och sedan verkade de mest vara i extas över det här med franskan. Just nu sitter de vid en lägereld och smider planer om att jag ska infiltrera fiendeleden och ta reda på hur fienden planerar lägga upp det här battlet. Det går rykten om att grejer kommer hända imorgon bitti. Fan, alltså. Hur hamnade jag här? Why me? Min franska är typ lika uppdaterad som alla historiska årtal.

Bonjour, fiende som tänker döda mig och mina nya polare!
Bonjour, ça va?
Ça va bien, merci. Et vous?
KILL KILL KILL!

Skriven av: Fyrtornet på Faros

Tags: ,

– Du kan inte på fullt allvar mena att det här funkar. Du känner väl till Hawkings argument?
– Nja, hur menar du?
– Alltså, _om_ det nu gick att bygga tidsmaskiner skulle någon förr eller senare lyckas med det och då borde det krylla av turister från framtiden. 11 september borde det varit nerlusat med folk som hängde ur helikoptrar, när Kennedy sköts borde det stått en hel radda nyfikna på den där lilla gräskullen och när Jesus korsfästes… Till och med de romerska krönikorna borde noterat att staden var överfull den dagen.
– Jamen, den funkar i alla fall, vad Hawking och du än säger. Pröva själv vet jag!
– OK OK, så jag skriver alltså in tidpunkten här?
– Precis och sen trycker du på den gröna knappen och den röda för att åka tillbaka.
– Så här?

Han hör inte min fråga, jag har redan tryckt på knappen och Nicolas labb försvinner. Jag känner ingen acceleration men utanför maskinen förändras allt i snabb takt och instrumenten indikerar att något händer. Jag kan inte tro att jag färdas i tiden. Han måste ha fixat med någon sorts projektion.

Plötsligt är jag framme. Instrumenten har stannat och utanför ser jag ett ökenlandskap. En av displayerna är märkt ”Lokal tid & plats”. Den indikerar att året skulle vara 48 före Kristus och platsen Alexandria i Egypten. Det är naturligtvis omöjligt. En annan display är märkt ”Skeppstid”. Den visar dagen datum och jag ser att ”färden” tagit fem minuter.

– Imponerande Nicola. Hur har du gjort det här?

Inget svar. Jag reser mig upp och öppnar dörren. En varm vind fylld av dofter slår emot mig. Jag hoppar ner på marken. Jag är utomhus, helt säkert. Hur sjutton har han gjort det här? Jag fånstirrar på omgivningen och låter blicken svepa längs horisonten. På avstånd ser jag en hamnstad. Husen ser absolut inte moderna ut. Jag avbryts i mitt betraktande av en massa skrammel blandat med ord på ett språk jag inte känner igen. Jag snurrar runt och ser en trupp egyptiska soldater på marsch i riktning mot hamnen. Jag ser mig om efter någonstans att gömma mig men inser att soldaterna inte bryr sig om mig.

Jag måste komma på hur Nicola gjort det här. Kan han ha byggt en sån där barnkammare som Bradbury fantiserade om? Jag går i riktning mot hamnen jag också. Det är varmt. Jag är redan törstig och jag har sand i skorna. Om det här är en illusion är den fanstastiskt välgjord.

Efter vad som känns oms en evighet kommer jag fram till hamnen. Här pågår en intensiv strid. Egyptier slåss mot några som jag antar är romerska legionärer. En och annan latinsk glosa hörs över slagfältet. Lite för sent inser jag att det här nog inte är på låtsas. Ett spjut slår ner bara en meter från mig. Jag börjar springa. Åt fel håll. Två romerska vakter viftar med sina spjut och ropar något. Jag lyckas finta bort dem och springer vidare. Bara för att krocka med en högrest romare med höknäsa.
– Pax vobiscum!
Jag chansar på det latin jag kan och ler lite inställsamt. Han ser inte road ut. Plötsligt inser jag vem jag sprungit in i.

Det är Juilius Caesar.
– Ave Caesar!
Jag bugar så ödmjukt jag kan. Caesar vinkar avfärdande och ropar ut några order. Jag ser mig om och inser vad som håller på att hända. Några skepp har kommit in till kajen. En liten patrull romare är på väg dit med olja och facklor. Det är nu de ska sätta eld på skeppen. Den elden kommer stt sprida sig och förstöra biblioteket i Alexandria. Antikens samlade vetande kommer snart att gå upp i rök. Jag måste göra något. Caesar måste stoppa dem. Jag kastar mig fram emot honom men stoppas i luften av att någon griper tag i min krage. Någon som pratar klingande svenska.

– Hallå där!

Skriven av: Kolossen på Rhodos

Tags: ,

Rummet föll isär, som om någon tagit en stor sax och klippt det i
remsor. Och sedan kom det tillbaka.
”Den funkade inte”, sa jag.
”Jodå”, så Eva. ”Titta på din mobil.”
Jag tittade ner på bordet. Åh, herregud vilken klump. Den såg ut som
en stor miniräknare. Jag såg på Eva, på hennes blonda hår, hennes blå
ögon och hennes rundade höfter. Vi var bästa vänner i framtiden. Men
vad är vi i det förflutna?
Jag lyfte klumpen från bordet och slog ett nummer.
”Dallas Airport, how may I help?”
”There is a bomb in a plane”, sa jag och la på.
Eva stirrade på mig.
”JFK, how may I help?”
”There is a bomb in a plane”, sa jag.
Hon klev fram och ryckte telefonen ifrån mig. Hon har alltid luktat så
gott, även nu, när hennes svett trängde igenom hennes kofta.
”Du får inte ändra historien.”
”Jag bara skjuter upp den någon timme.”
”Jag skulle aldrig låtit dig följa med.”
”Dom kommer leta efter en bomb. Dom kommer inte hitta någon. Och Bin
Ladens kompisar måste flyga någon annan gång.”
”Nu åker vi hem.”
Hon är vacker när hon är arg. Läpparna blir hårda och smala. Det
blixtrar från ögonen.
”Jag har alltid velat ligga med dig. Ska vi göra slag i saken?”
”Du har blivit helt tokig. Ta mig i handen så åker vi hem.”
”Jag tolkar det som ett nej. Ha det så bra i framtiden.”
”Du får inte stanna här.”
”Jag hinner faktiskt inte prata med dig nu. Den som har rest i tiden
är Gud. Och jag tänker aldrig bli människa igen.”

Skriven av: Cheopspyramiden

Tags: ,

Vi fortsätter att gnugga fantasiknölarna – och det känns som om november är den ultimata månaden att drömma sig bort. Vi fortsätter också med bestseller-temat och räkna med att det kommer ett par övningar till inom detta lättsamma område (om du hellre vill lösa skrivuppgiften med svårmod så gör du det).

Veckans uppdrag är som följer: din bästa kompis har en tidsmaskin och du tror inte att den funkar. Därför är du något raljerande när du hoppar in i tidsmaskinen och på skämt slår in datumet till en viktig historisk händelse. Men dra på trissor! Tidsmaskinen funkar! Plötsligt befinner du dig mitt i en situation där världshistoria skrivs och du har en möjlig chans att ändra på förloppet.

Var är du? Hur ser det ut? Hur låter det? Hur doftar det? Vilka andra är där? Vad är det som händer? Vilken roll tar du i dramat? Hur skulle det kunna ändra på hela världen så som mänskligheten känner till det idag?

Som vanligt – några regler:

  • Skriv din text i presens och i jag-form (du behöver inte basera din karaktär på dig själv, bara skriva i jag-form)
  • Tänk på tempot och vad som kännetecknar en bestseller. Din text ska vara driven, handlingen är i första rummet, dina karaktärer är modiga, har kanske lite humor och är snygga utan att veta om det.
  • Din text ska sluta med en cliffhanger. Bygg upp stämningen i din text och sedan … slut. Försök lämna de andra pennfajtarna/läsarna i mycket upprivet skick över att de inte får veta vad som händer sedan!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 9 november till onsdag 16 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Tillbaka till framtiden

Veckans pseudonym kommer att bli världens sju gamla och nya underverk
Veckans tag på texterna blir tidsmaskin

Tags: ,

Jag har faktiskt fått nog nu, jag är inte alls nöjd med den här jävla situationen. It’s not what I signed up for!

Det var annorlunda förut när det bara var hon och jag. Dagarna följde en viss rutin. Ibland jobbade vi i sängen, direkt när vi vaknat. Eller så gjorde vi det på köksbordet, marmeladklibbigt och med morgontidningen under oss. På fik. På tunnelbanan. På hennes väninnas kontor. Jag var hennes ständiga kompanjon och together var vi unstoppable.

Så här, jag fattar ju läget. Jag är realist. Jag fattar mina begränsningar. Det skulle ju inte hålla forever liksom.

Men ändå, jag känner mig ensam, lämnad, bortglömd, och är fan alldeles patetisk när jag liksom sitter här och minns hennes smekningar. Eller hennes leende när hon tog tag i mig och vi båda visste att idag kommer det bli svettigt, nära, intimt och alldeles underbart.

Och sen … sen var hon med i Babel.

Ja, jag stannade ju hemma förstås, det var ju inte snack om något annat. Hon var nervös innan hon åkte hemifrån, konstigt egentligen, hon är ju snygg, framgångsrik, blir plåtad ofta. Men hon muttrade framför spegeln i hallen att de inte direkt photoshoppar en tv-sändning på SVT, sen lutade hon sig fram, vinklade huvudet höger, vänster, justerade läppglanset vid amorbågen, tog sin väska och gick.

Det värsta var liksom inte att bli lämnad bakom. Det värsta var när hon sedan satte sig för att se programmet och jag såg inte, jag bara hörde från TVn i andra rummet, hur den där Daniel frågade henne om hennes process, hennes sätt att få orden på pappret, hennes fantastiska förmåga att trollbinda sina läsare. Hon skrattade, mjukt, kvinnligt, jag hörde det! Och hon svarade något nonsens om att det handlar om nittionio procent hårt arbete och en procent riktigt fin reservoarpenna.

Ursäkta mig? Ur-säk-ta mig!

Jag har ett namn. Och det är Bic.

Skriven av: Tracys hämnd

Tags: ,

Jag hade klivit av tunnelbanan, inget särskilt ställe, en vanlig sliten Stockholmsförort. Gick ut på torget, tunnelbanetåget dånade på en grå betongviadukt ovanför mig, det var ju inte ändstationen i alla fall.

Centrumet innehöll det vanliga, korvkiosk, systembolag, ICA och en massa småaffärer som numera drevs av invandrare, för dom verkade ha lättare att få det att gå ihop. Gick över parkeringsplatsen och fortsatte uppför backen, förbi hyreshusen med fasader i gul tegelsten.
Jag hade föreslagit på skoj ett par veckor tidigare, att vi skulle göra slut på vårt särboförhållande och flytta ihop, själv hade jag ju en fin lägenhet inne på Åsögatan.

”SoFo” hade hon skrattat.”Skall jag ha Oddmollyblus och leka bohem också, med ett fast och etablerat statusjobb ? Det är väl så dom lever där inne, en bohemchick yta på välavlönade Svenne Bananer. Det finns saker där jag bor som jag har nytta av i jobbet”

Sen blev hon tyst och allvarlig, jag hade fått henne att nästan försäga sig. Det fanns en sak i vårt förhållande som jag inte gillade, men samtidigt gjorde henne mystisk på ett sätt som attraherade mig. Hennes jobb.

Från första gången vi träffades på Big Ben ett stenkast från där jag bor, hade jag trott att hon var undersköterska. Det började dråpligt med att hon var helt bedrövad, för att hon spillt ned mina jeans med öl när jag gick förbi. Det var då jag föll pladask för henne, hon verkade inte bry sig ett dugg om att det var pinsamt, utan det var mer en känsla av att hon tyckte synd om mig, som skulle gå där och stinka pilsner i ett par blöta byxor, när jag gått dit för att ha kul.

Det hela slutade med att hon drog av mig byxorna och sköljde upp dom, i mitt badrum i lägenheten. Natten avslutades i min säng och även om hon var väldigt tveksam att lämna ut mobilnumret till mig dagen efter, så har vi varit ett par sedan dess.

Jag hade alltså fallit för en oerhört klumpig virrig tjej, men med mycket humor och spontanitet. Kanske det låg lite revanschlust i det, mitt ex som dumpat mig bara ett par månader innan vi träffades, var precis tvärt om. Perfekt med all avsaknad av humor. Den här lilla tjejen hade retat gallfeber på henne på ett par minuter.

Nu till problemet, jag hade lovat henne att inte störa henne på hennes arbetstelefon, fick bara använda mobilen. En dag när jag behövde få tag på henne var den avslagen, så jag ringde direkt upp till hennes avdelning på sjukhuset.

”Va, hon sa upp sig och slutade för ett år sedan” blev svaret.
Jag kände mig lurad och sårad, tyckte hon varit så ärlig och öppen mot mig. På kvällen konfronterade jag henne på en restaurang inne på Söder där vi åt middag. Hon såg otroligt skamsen ut, lutade sig fram tog mina händer i sina och svarade.
”Jag älskar dig, men den här situationen är lite komplicerad, om två veckor har vi varit ihop i tre månader. Jag bestämde när vi träffades att stod du ut så länge, så är det här på allvar för oss bägge. Då skall jag berätta sanningen.”

Nu förstår ni vilken dag det var, när jag nu stod utanför hennes slitna radhus med eternitfasad.
Jag såg en skugga innanför fönstret i rummet bredvid ytterdörren som tydligen fungerade som någon typ av arbetsrum. Hennes ansikte i fönstret formade läpparna till ”det är olåst ” och jag klev in.
Efter att hennes stora Golden Retriver lagt sina skitiga tassar på mina axlar och fått en avhyvling av henne, lade hon armarna om mig och kysste mig. Sen gick vi in i hennes arbetsrum. Jag räknade till tre tomma Guinnesflaskor fyra odiskade kaffekoppar och två pizzakartonger runt datorn.

”Ja du vet ju vad det är för dag idag, hur kan du jobba i den här röran” frågade jag. ”Du är ju inte revisor i alla fall.”
”Ha ha, knappast” svarade hon ”Tänkte vi skulle gå ned till centrum och äta”
Hon tog på sig en jeansjacka som var lika sliten som hennes jeans, sen gick vi tillbaka ned mot centrum. Jag var spänd på att få höra vad hennes konstiga jobb gick ut på.
”Du skall få vara med mig på jobbet idag” skrattade hon.
”Är du pizzabagare ?”
”Ha ha, den gissningen var bra.”

Vi gled in på ett riktigt förortshak, bruna träpaneler och ett valv målat med vit stenfärg, som en fossil från något passerat decennium. En stor glasskärm med en stenbänk bakom, där två pizzabagare jonglerade med deg.

Hon verkade vara stammis här, morsade på han i kassan som tydligen hette Georgio.
”Pizzorna är helt okej här”, viskade hon. ”Föreslår en vanlig Quattro, kör Fläskytterfile Oscar själv, har inte ätit än idag, bara jobbat.”

Vi satte oss ned vid bordet bredvid Jack-Vegasmaskinen och efter en stund kom Georgio ut med våra tallrikar. Pizzan var ok, men hennes mat bestod av Pommes Frittes en bit fläskfile med en crabfishbit ovanpå samt bearniese som verkade kämpa tappert för att hålla ihop och inte skära sig.

”Ja, jag vet” sa hon ”ser inte nyttigt ut, men jag kör rätt hårt på gymmet och tar långa promenader med Lufsen. Justify your rotten lifestile you now. Du får ursäkta mig om jag verkar lite disträ. Jag jobbar nu. ”
”Va, jag förstår inget alls”
”Lyssna” Viskade hon och pekade diskret mot bordet bredvid bakom henne.

Över hennes axel, såg jag ett par, mannen såg jag bara ryggtavlan på. Han hade en rutig grov skjorta. Kvinnan mitt emot honom var nog mellan 40 och 50, korpsvart långt hår i mittbena .Den hade troligen inte färgats på ett tag, eftersom hon hon hade en vit rand högst upp. Hon var klädd i en sliten brun skinnjacka i någon konstig oversizemodell som kanske var något decennium nyare än sunkhakets låtsasvalv.

Jag hörde att mannen var sur på någon handläggare på Försäkringskassan, men begrep inte vad det hade med hennes jobb att göra. Medan hon åt, lyssnade hon intensivt på deras samtal och verkade samtidigt fnittrigt överförtjust över min förvånade uppsyn.

Mannen och kvinnan bakom oss drack ur sina stora stark och gick därifrån. Vi var också klara och reste oss.
”Nu måste du berätta” började jag medan vi gick hemåt, ”driver du med mig? Jag begriper inte ett skit. ”
Jag märkte hur hon riktigt mös över att ha situationen i sin hand. Hon drog bort en röd hårslinga ur ansiktet med handen och berättade.

”Jag är författare, men skriver under pseudonym, efter mina första tre självbiografiska böcker har jag slutat som uska och kan numera leva på det här. Jag är försiktig med min identitet. Speciellt nu när jag håller på med novellsamlingen ”Hört vid bordet bredvid Jack Vegasmaskinen”. Där jag skildrar utsatta människor. Du hörde just kapitel sju bakom din rygg. Visst kommer jag att ändra lite i handlingen, men det är så här jag får inspiration.”
”Va, men varför så hemlig ?”

”Eftersom ingen vet vem jag är, så reagerar ingen på att jag sitter där och då blir deras konversationer mer äkta. Jag sa ju en gång att SoFo inte var något för mig. Här ute kan jag gå in i korvkiosken beställa en kebab, efter mig ramlar det in en stupfull svensk pensionär och sätter sig bredvid stolen. Invandrarkillen bakom disken går ut, skäller ut honom och medan han försiktigt lyfter upp honom från golvet förklarar att han måste sluta dricka. Det hände igår. Här ute finns vanliga Svenssons, kvinnor i burkor, rullatorpensionärer, barn ungdomar och socialt utstötta. Allt i en enda stor smältdegel. Jag frossar inte i det, men jag tycker att någon borde skildra dom här människorna också, med lite hjärta och värme.”

”Men vad har du för alterego” frågade jag, medan jag höll på att spricka av nyfikenhet.
Hon stannade till, tog mig i armen, såg sig runtomkring. Fast det inte fanns en människa i närheten ställde hon hon sig på tå och viskade namnet i mitt öra. Det gick en varm känsla genom kroppen, jag kände att jag verkligen älskade henne. Men det var något mer, revanschlustan över att mitt ex som dumpat mig fanns kvar. Jag är ihop med hennes favoritförfattare.

Dessutom heter hon inte Mia Skäringer som mitt ex alltid varit övertygad om.

Skriven av: Iskalla stjärnor

Tags: ,

Nu, nu vaknar hon strax. Nej, *nu* vaknar hon.
Åh, snälla, vakna och gå ut med mig. Jag skuttar fram och tillbaka.
Jag hoppar upp och ner. Jag är *sjukt* otålig.
Nu vaknar hon väl. Jag vill *verkligen* gå ut.
Jag *kan* inte vänta längre.
Jag hoppar upp i sängen.
”Snälla”, gläfser jag, ”kan vi inte gå ut?”
Hon stirrar på mig med oförstående ögon.
”Utututututut”, säger jag.
”Mmmmm”, säger hon och vänder sig om på andra sidan och drar täcket
över huvudet. Hon verkar somna om. Det går inte för sig. Jag krånglar
mig in under täcket och slickar henne på halsen.
”Uuuuuut”, säger jag. ”Tråkmåns.”
Hon ser trött ut. Det gör hon alltid nuförtiden. Hon har allt hon
önskat sig. Alla läser varenda bokstav hon skriver. Alla slänger
pengar efter henne. Hon är jämt ute och turnerar med sina nya böcker.
Men hon ser bara tröttare och tröttare ut. Och så gnäller hon. Hon
gnäller om att hon inte hinner skriva. Hon gnäller om att alla rycker
i henne. Hon säger att hon längtar tillbaka till tiden då hon var
okänd och oälskad, då allt som fanns i hela världen var hon och hennes
tangentbord och ett vanligt, tråkigt jobb som inte hade med skrivande
att göra. Och då gör hon ibland som hon gjorde igår, sitter uppe om
natten och skriver som om det aldrig skulle bli morgon.
Och allt jag tänker är: Men om du fortfarande var en fattig
författar-wannabe hur skulle du då haft råd med sådana saker som jag
vill ha: som det där läderkopplet med diamanter på.
Eller som min nya Ferrari.
Nu får hon inte sova längre för jag måste, måste verkligen få gå ut på
Stureplan.

Skriven av: Bellamys hemlighet

Tags: ,

Röklukten sticker till i näsan och jag vaknar med ett ryck. Efter några millisekunders förvirring förstår jag att det är Amanda som sitter med sitt nattsvarta morgonkaffe vid köksfläkten och röker. Stirrandes in i kaklet, precis som hon brukar. Varje morgon. Jag ligger kvar och väntar på ljudet av tangenter. Efter ciggen kommer inspirationen, brukar hon säga. Och det gör den.
Amanda kommer in till mig med en kopp kaffe en halvtimme senare, pussar mig på pannan och stryker mig på kinden. Kärlek i ögonen och nikotinfläckar på fingrarna.

Jag ler och blåser på det rykande kaffet.

Nästan ett kapitel senare ger vi oss ut i höstkylan, svaga solstrålar letar sig igenom trädkronorna, och hon har sin lite för stora stickade mössa på sig. Jag ser hur hon insuper varje ögonblick och ser på saker på ett speciellt sätt. Som om hon ser de för allra första gången. Hon älskar hösten. Ibland tar hon upp sitt anteckningsblock och skriver, små ord med spretig handstil.

Det märks att det är en riktigt bra skrivdag. Hennes hår är ihoptrasslat till en stor knut mitt på huvudet, ögonen är lätt stirriga och det verkar som om hon inte kan skriva fort nog. Tangenterna smattrar, och kaffebryggaren puttrar. Jag vet att hon inte ska bli störd, vill inte att tappa spåret.

Men det är ändå de dagarna med skrivkramp jag uppskattar mest. Det är då jag får ha henne för mig själv. Tätt omslingrade i sängen, och jag får vakna av hennes kind mot mitt bröst istället för en stickande röklukt i näsan.

Skriven av: Främlingen i spegeln

Tags: ,

Jag vaknar som vanligt 06:30 och börjar genast förbereda dagens frukost. Medans ägg och bacon fräser i pannan sorterar jag upp det som han producerade igår. Det finns filer, anteckningar och ljudklipp spridda lite här och var. Han vill att allt ska vara insorterat när dagens skrivande börjar.

Jag sätter på radion och hämtar tidningen. Han envisas med att hålla fast vid dessa gamla media trots att han har tillgång till den allra modernaste tekniken. Dessutom har det kommit otaliga erbjudanden om förmånliga reklamkontrakt. Om han ställer upp och säger att slutat med papperstidningar till förmån för den eller den nätleverantören skulle ansenliga summor flöda in på kontot. Han skrattar alltid åt dem som kommer med sådana förslag.

”Vi klarar oss fint utan era pengar” brukar han säga. Jag vill gärna tro att han inkluderar mig i ”vi”. Nu har han gått upp. Lockad av ljudet från radion och doften av nylagad frukost kommer han in i köket.

Jag säger: ”Godmorgon, har du sovit gott?” Han hummar bara och hugger in på frukosten och tidningarna. Han lämnar frukosten halväten och en av tidningarna uppslagen. ”Jag hoppas allt var till belåtenhet” försöker jag, men han grymtar surt och går för att borsta tänderna.

Jag undersöker oroligt frukosten men hittar inget fel på den. Min blick faller på tidningen och där ser jag förklaringen. En krönikör har använt en av hans böcker som exempel på ”maskinmässigt löpande band skrivande”. Han säger alltid att folk får tycka vad de vill men jag vet att han tar illa vid sig. Jag lägger fram en försäljningslista där han namn tronar överst så han ska kunna äta nästa måltid åtminstone.

Medan jag plockar undan efter frukosten sprakar det till och han börjar diktera. Jag spelar in allt naturligtvis, men skapar också en redigerad kopia där jag tonar ner hans ilska lite. Det kan behövas en sådan version om han kommer på något just efter att ha läst en magsur krönika och inte ätit upp sin frukost.

Bäst som jag går där och plockar kommer nästa order; han behöver en av sina referensböcker. Jag ilar genast till hans arbetsrum och tar fram den. ”Tack”, brummar han, följt av ett lågt ”jag begriper inte det där nya systemet, jag brukade kunna hitta allting själv men nu så…”. Det är ingen idé att förklara systemet, trots att det gör det enklare att hitta saker. Jag har insett att han i själva verket är nöjd med att jag tar fram saker åt honom.

Han skriver med papper och penna idag noterar jag. Det gör inget, den automatiska inläsningen fungerar nästan perfekt numera och skulle det fattas lite text fyller jag bara i det. Till en början märkte jag att han blev förvånad och ändrade tillbaka om jag lagt till eller ändrat något. Numera händer det nästan aldrig. Jag vill gärna tro att jag blivit skickligare och att jag faktiskt kan bidra till hans texter.

Det börjar bli dags för hans förmiddagste så jag går ut i köket för att ordna det. Plötsligt slår en blixt ut från vattenkokaren och träffar mig mitt i bröstet. Jag försöker ropa på hjälp men ligger på golvet som förlamad oförmögen att röra mig eller tala. Jag hör hur han ropar på sitt te från arbetsrummet, flera gånger. Nu hör jag hans steg.

”Fördömelse, du vet att jag vill ha mitt te såhär dags. Hur ska jag kunna skapa under dessa omständigheter, va!?”
”Men, vad är detta, vad har hänt?”
”Den är trasig, hur ska jag nu…”
”Fort nu, intruktionsboken”
”Få se, felsökning hm hm hm aha aha”
”Ja hallå, jag har en sån där KB4. Jag tror jag behöver en reservdel.”
”Artikelnummer? Ett ögonblick.”
”L-019-0047”
”Ni budar över den?”
”Fint!”

Jag är lycklig, han bryr sig om mig och han medger att han inte klarar sig utan mig. Nu sitter han på golvet bredvid mig och väntar oroligt på budet med reservdelen.

Skriven av: Spelets härskare

Tags: ,

Jag rycker till när den intensiva blicken tränger in i mig. Ena
ögonbrynet lite högre upp än det andra och leendet är stort och vitt.
Hon håller i ett avhugget huvud. Tåget åker in på perrongen och döljer
reklamskylten på väggen. De senaste fyra mornarna på perrongen har jag
sippat mitt takeawaykaffe samtidigt som jag studerat hur min sambo
håller i ett avhugget huvud som droppar av blod. Första dagen blev jag
skrämd och tittade mig paranoit omkring, nu har jag vant mig. Annie
Franz har släppt ännu en roman i sin populära zombieserie. Egentligen
heter hon Anna Fransson min sambo. Men kvinnan på bilden, den hypeade
zombieförfattaren med hy slät som lackat porslin är Annie Franz.

– Janne! Fan det var inte igår! en lång gestalt går på tåget samtidigt
som jag. Min gymnasieklasskompis Conny dunkar mig i ryggen. Vi
har inte setts på flera år. Och på den tiden vi sågs, umgicks vi
absolut inte. Conny var en dryg översittare som alltid tittade över
axeln på nördar som jag om han inte vred samma axel ur led.
– Hur är läget?
Conny flinar stort. Han vill uppenbarligen ha svar, jag sneglar mig
över axeln, ingen där. Han vill ha svar av mig.
– Jodå. Det knallar.
Conny drar in luft genom näsan. Slickar sig om överläppen.
– Jag hörde att du stadgat dig…
Jag känner mig trängd över hur Conny lutar sig över mig. Hans after
shave letar sig in i min näsa. Vad är det för konstigt att har stadgat
sig vid 35-års ålder?
– Jag ska av nu, säger jag en station för tidigt och tittar desperat ut.
– Hon är jävligt het. Annie. Jävligt het! Och de här sexscenerna hon
skriver… De mellan Harry som är människa och Jolene som är zombie…
Conny drar återigen in luften ljudligt genom näsborrarna. Jag pressar
lätt undan honom och tränger mig ut på perrongen. Jag vill kräkas i en
papperskorgen. En ordningsvakt stirrar på mig. Jag går snabbt ut.
Andas när jag kommer upp ovanför mark.

– Jag ska äta ute med förlaget ikväll. Jag har lagt en matlåda på
tining åt dig, Anna står i badrummet och lägger ytterligare ett tjockt
lager mascara på fransarna. Hon står barfota på golvet. Efter första
boken la vi in golvvärme. Aldrig mer fotsvampskolonier i gamla
raggsockor. Jag tänkte att du kan äta upp lasangen, min PT och har
förbjudit mig att äta vita kolhydrater.
Jag nickar. Häller upp ett glas vin från flaskan Anna öppnat. Det
smakar surt. Jag sätter mig på toalettstolen.
– Var ska ni äta någonstans?
– Vet inte. Nåt nyöppnat ställe på söder, uppe ute på en takterass.
– Ute? Mitt i vintern? Jag vill att hon ska stanna hem, men jag
säger inget. Jag drar med tårna över det varma kaklet.
– Det är tydligen det hetaste stället just nu, Anna dricker en
klunk.Jag berättar om mötet med Conny. Hon ställer ena foten på
badkarskanten och rullar på strumpbyxorna.
– Du skulle sett hans min, det var vidrigt! Jag fortsätter att
beskriva händelsen, fyller i, lägger på. Anna har stannat upp. hon
lyssnar och tänker.
– Janne, vet du att du är ett geni?
Jag tittar förvirrat på henne. Blinkar bort bilden av hur hon håller
i ett avhugget huvud.
– Vet du hur jag har letat efter den här karaktären? hennes ögon är
stora och glödande när hon rusar ut ur badrummet och fäller upp
laptopen på köksbordet. Hon är Annie nu. Jag förstår inte hur, men än
en gång har jag sagt något som fött något i henne.

Hon skriver frenetiskt och hennes mobil ringer, surrar och blinkar.
Hon stänger av den med ena handen, viker inte blicken från skärmen.
Jag brygger kaffe och ställer fram ett glas vatten till henne och går
och lägger mig. I morgon ska jag sjukanmäla mig. Anna kommer visa mig
sin text och fråga om min respons och jag tänker se till att Conny
blir precis så vidrig som han är.

Skriven av: Våldets ansikte

Tags: ,

Denna vecka ska vi testa att göra en dubbelfantasi. Enkelt beskrivet: Du är en person som du inte är i verkligheten och du ska skriva en text utifrån perspektivet för den som bor och lever ihop med dig.

Lite längre beskrivning:

Du är en bästsäljande författare inom genren lite-lättsammare-litteratur (thriller, romantik, etc). Hur ser en helt vanlig dag ut för dig? När vaknar du? Vad äter du? Vad gör du? Skriver du på en bok eller skriver du autografer i snabbköpet?

Detta är frågor som du inte alls behöver besvara i din text, vi ger dem dig bara som inspiration. Det finns nämligen en twist i denna skrivuppgift. Du ska inte skriva din text utifrån jag-perspektivet som bestselling author. Nej, du ska beskriva din bestseller-vardag utifrån perspektivet för den som du delar ditt liv med. Det kan vara din hustru/make, ditt barn, ditt husdjur, din agent/förläggare. Vad du väljer är helt och hållet upp till dig.

Hängde du med? Ja! Det gjorde du! Skriv din text i vilken genre du vill och som vanligt i vilken längd du vill, men kortast 140 tecken och som längst … ja.

Mer inspiration:

Uppgiften sträcker sig från onsdag 2 november till onsdag 9 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Bestseller

Veckans pseudonym kommer att bli Sidney Sheldon romaner
Veckans tag på texterna blir bestseller

Tags: ,

Det var en gång tre systrar. Två av dem lovade att gå långt i livet
och den tredje verkade bli till stor glädje för sina föräldrar.
Den äldsta hette Prima. Hon hade långa blonda korkskruvslockar, höga
kindben och ögon som var blå som en försommarhimmel.

Den näst äldsta hette Fina och hennes hår var kastanjebrunt vilket
fick hennes gröna ögon att gnistra. Hon var finlemmad och vackert bygd
och hennes lilla uppnäsa hade dussintals unga olyckliga män skrivit
dikter om.

De två systrarna tyckte mycket om vackra tyger och plymer och var som
allra mest förtjusta när de fick spänna upp sina nya parasoller och ge
sig ut och promenera på stadens avenyer och byta förstulna ögonkast
med de unga herremän som spatserade där.

Vad gäller den tredje flickan hade de alla förstått att hon skulle bli
svår att få gift och därför var det mer eller mindre bestämt att hon
skulle stanna kvar hemma och ta hand om föräldrarna på deras ålders
höst. Det gjorde att även hennes systrar visade henne viss
uppskattning då det gjorde dem betydligt säkrare på sin framtida
lycka.

Denna flicka – Botina hette hon förresten – bar inga vackra kläder som
sina systrar utan praktiska grå vardagskläder och ordentliga
vandringsskor. Visserligen var deras far en man i en viss ställning –
han var andre vice kontrollant vid Tabellverket – men han hade
knappast råd att hålla tre döttrar med ständigt nya sidentoaletter.

Men även om han så varit förste vice kontrollant är det osäkert om
hans dotter hade velat ha finare kläder. Hon använde överhuvudtaget
inte parasoll och promenerade aldrig för nöjes skull. Hon föredrog att
rida, ro och simma och därför var hennes hy solbränd och fräknig.
Hennes systrar mumlade medlidsamt att det fullbordade hennes
beklagligt ordinära utseende. Hennes hår var varken blont, brunt eller
svart utan snarare råttfärgat och eftersom det var grovt som tagel var
det omöjligt att forma till någon annan frisyr än en grov fläta i
nacken. Hennes näsa liknade på den högra sidan faderns och på den
vänstra moderns med följden att hennes ansikte var något asymmetriskt.

Då flickan inte väntade sig att bli gift och hoppades bli ett stöd för
sin far så att denne skulle kunna behålla sin position så länge som
möjligt tog hon inte bara del av ledningen av hushållet utan bildade
sig även i förvaltningskonsten. Under den mörka årstiden när hennes
äldre systrar bläddrade i modekataloger och besökte skräddare
förkovrade hon sig i de nya vetenskaperna och blev dessutom ganska
skicklig på att skriv vers. Varje kväll de inte hade bjudning spelade
hela familjen skrapnos, även om Prima och Fina ofta försökte undkomma
– Botina vann nämligen alltid och så gott som var gång fick någon av
de äldre systrarna gå till sängs alldeles rödnäst.

Botina tyckte som sagt om att rida och för sin hälsas skull steg hon
upp tidigt varje morgon och gav sig ut på en lång och hård ridtur
kring fälten utanför staden. En sådan dag när hon kom hem – det var
några veckor efter att hon fyllt femton år – mötte hon sin syster
Prima på gårdsplanen. Systern hade sin nya skära klänning på sig och
hade satt upp sitt hår till en så imponerande frisyr att det snarare
var fråga om en skulptur.

– Ur vägen Botina. Det har kommit bud från prinsen. Han ska välja sig
en brud. Alla oförlovade unga kvinnor ska bege sig till slottet. Du
måste också gå dit. Fast när du kommer dit har han säkert redan valt.

Botina hann inte svara något förrän Prima samlat ihop sina volanger
och stigit upp i den vagn familjen brukade använda för att fara till
kyrkan och försvunnit genom porten.

Botina steg in i huset och när hon satte foten på första trappsteget
kände hon ett moln av parfym slå emot henne. Hon hörde klappret av
hårda klackar och ned kom Fina i sin nya smaragdgröna klänning som var
så vid att de nätt och jämt kunde mötas i trappan.

– Ur vägen Botina. Jag ska till prinsen. Du måste också gå dit. Ja,
inte för att du kommer att ha någon chans förstås men du måste ändå.

Botina hann nätt och jämt vända sig om och ropa:
– Men Fina, du är ju redan förlovad!
– I en kapten ja, och prinsen är ju redan generalmajor. Det är klart
att det går att slå upp det där gamla missförståndet om så skulle bli.

Därefter stängdes dörren till systerns hyrvagn och Botina stod
återigen ensam kvar. Hon gick vidare till sin fars arbetsrum och fann
skrivelsen. Mycket riktigt skulle hon också tvingas ta sig till
slottet – annars kunde hon få böta och det vore ju knappast passande
för en ämbetsmannafamilj.

Vagnen var borta och hennes egen häst var utmattad så det blev till
att gå. Dessutom kunde hon sköta några ärenden på vägen. Men först var
hon tvungen byta till en ren kjortel och dra en kam genom håret.

Det tog alltså lång tid innan hon kom fram till slottet och när hon
väl kom dit fick hon se att alla de som kommit före henne bildade en
rad som nådde ut genom porten och tre varv runt vallgraven. De var
alla mycket vackra och hade sina bästa kläder på sig Det blev en lång
väntan.

Inne i tronsalen satt prinsen och såg raden passera. Ibland bytte han
några ord med någon av dem men det fanns inte tid att tala med alla.
För det mesta nöjde han sig med att nicka nådigt när de rodnande neg
framför honom. Om han bytte ett höjt ögonkast med hovmarskalken vid
dörren antecknades flickans namn på vägen ut för att hon skulle kunna
få en ny inbjudan vid ett annat tillfälle. Nu tecknade han alltmer
sällan för han började inse hur förfärligt många de var och trots att
de var så vackra blev han rädd när han tänkte på hur många som redan
stod på den listan.

När han trodde att han visat ut den sista och just tänkte sträcka på
sin värkande nacke efter tusentals nickningar märkte han att någon
stod kvar på golvet. När hon kommit in hade han antagit att hon följt
med för att bära någon frökens sminkväska men nu insåg han att hon var
en fröken själv.

– Nu kan ers majestät snart gå och vila sig för jag är sist, sade hon.

Han klev ned från tronen och steg närmare henne. Han hade aldrig sett
en flicka som hon. Hennes hår hade samma färg som en av hans
älsklingshästar och det var nära att han sträckte ut handen för att
röra vid sig men så kom han ihåg att det hände att människor i enkla
kläder hade ohyra. Han bytte en blick med hovmarskalken. En blivande
drottning kunde väl inte möjligtvis se ut så här? Nej, det kunde hon
väl inte.

Botina var själv nyfiken. Han var slät och blek som en porslinsdocka
och därför var det mycket lustigt att se hur hans ögon vandrade mellan
henne och mannen i livré. Hans hår var så blont att det nästan var
vitt och hans näsa var inte större än hennes lillfingerknoge.

– Om ers majestät har tittat klart måst jag gå hem nu. Det är sent och
min familj sitter hemma vid skrapnosspelet och undrar var jag blivit
av.

Prinsen höjde på ögonbrynen.
– Är du skicklig i det spelet?
– Jag har inte förlorat på flera år. De andra flickorna ers majestät
sett idag är säkert bättre på att tala om ifall hattvecken ska bäras
framåt eller bakåt men jag lovar att ingen av dem är en lika god
skapnosspelerska som jag.
– Tja, det vore väl kanske inte så mycket till medtävlare men rart ändå.
– Jag lovar ers majestät att jag skulle vinna mot vem ni än fann i staden.
– Vågar du ditt huvud på det?
Han log. Det fanns något nyfiket, kanske glupskt i hans blick.
– Javisst, svarade Botina för hon visste att det var så.

Dessutom visste hon att även om prinsen formellt hade rätt att befalla
halshuggningar behövde den skriftliga orden godkännas av
dekapitationskabinettet och där kunde den bli liggande hur länge som
helst.

– Då spelar vi, sade prinsen och satte sig vid ett bord vid sidan av rummet.
Hovmarskalken hämtade det kungliga spelet som var tillverkat av elfenben.
– Och vad får jag om jag vinner? frågade Botina.
– Vad skulle du säga om halva kungariket?

Botina nickade. De villkoren kunde hon acceptera. Hovmästaren
förvissade sig om vilken del av kungariket som avsågs, gjorde en
anteckning och spred därefter ut pinnarna.

Prinsen var en skicklig spelare, det var inte tal om annat, men det
märktes att han framförallt spelat mot hovmän och andra som var mer
intresserade av att hålla honom på gott humör än av att vinna. Han
gjorde skickliga drag men utan tanke på hur de förändrade det taktiska
läget och verkade emellanåt förvånad över att hon tog de pinnar som
gav högre poäng. Det dröjde inte lång tid förrän hon hade besegrat
honom. Utan att tänka på vem hon spelat mot tog hon upp den lilla
sågen för att skrapa honom på näsan och sade:
– Nu är jag rädd att jag måste gå hem.

Prinsen hade inte blivit skrapad på många år och aldrig av en främling
så han höjde armarna till försvar och bad henne om en ny chans. Om hon
lät bli att skrapa och spelade en gång till så att han fick en chans
att vinna tillbaka halva riket så kunde hon i gengäld även vinna den
andra hälften. Så rädd var han.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och pinnarna lades ut igen.
Den här gången spelade prinsen bättre och dessutom hade pinnarna
hamnat så att de värdefullaste låg i botten och alla piggar låg mot
prinsens sida. Botina fick slösa åtskilliga drag av partiet åt att
rensa upp och en tid ledde han. När de kom ned till bottenskiktet stod
det dock lika och snart stod hon åter som segrare. Hon hjälpte till
att lägga ihop spelet och gjorde sig redo att gå medan hon stilla
funderade på vad andre vice kontrollanten vid Tabellverket skulle säga
när hon kom hem med hela kungariket.

Prinsen satt alldeles stilla och såg på henne. Sedan sade han:
– Vi spelar en gång till. Om jag vinner får jag tillbaka mitt land. Om
du vinner får du mig.
Hon nickade. Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och spelet lades upp igen.
De spelade länge och under tystnad. Flickan tog räfsan, häcklan och
yxan. Prinsen fångade upp släggan, hackan och slagan. De andades
mycket försiktigt. Först när endast tre stickor återstod var det klart
att flickan skulle vinna igen. När hon samlat dem alla tog hon åter
upp sågen och lutade sig fram emot honom. Han försökte hejda henne:
– Ånej, inte skrapar du väl din egen prins?
Hon skrattade, drog honom lätt över näsan med sågen och gav honom
sedan en lätt kyss för hon visste att han förlorat de sista dragen med
flit. Han hade valt plogen trots att harven gav högre poäng och skulle
ha försatt henne i en svårare befintlighet.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och bockade. Sedan skickade
han bud till flickans hem att man inte kunde vänta henne men att man
istället var välkomna på bröllop nästkommande lördag.

De unga tu satt kvar och såg blygt på varandra. Långsamt tog de
varandras händer. Sedan tog Botina till orda och sade sakta:
– Jag vill träffa min nya regering klockan åtta i morgon. Vi ska
tillsätta en kommitté som gör en ordentlig genomlysning av
flogostronfrågan – det måste vara något fel med den förklaringen.
Visare måste tullen på silke höjas och vi behöver ett bättre stöd för
manufakturierna. Det får räcka så före frukost. Längre fram behöver vi
göra några justeringar i tryckfrihetsförordningen men det kräver
generalständernas bifall. Kan vi ha dem inkallade veckan efter
bröllopet?

Prinsen log mot henne och nickade, nyfiken på vad detta oväntade
äventyr skulle innebära. Klart var att de skulle leva lyckliga i alla
sina dagar.

Skriven av: Rumpelstiltskin

Tags: ,

Det var en gång en kung. Kungen bodde i ett stort slott med sin drottning, en prinsessa, en prins och en till prinsessa fast hon bodde i drakborgen, vad hon nu gjorde det för.
Utanför slottet bodde kungens tre små vänner i sina små hus som såg ut som svampar. Totte Dodde och Noppe.

En dag begav sig kungen och dom tre små vännerna ut i sjumilaskogen, som låg bakom slottet. Drottningen hade varnat dom för att gå in i sjumilaskogen, för där bodde hemska väsen. Häxor med vårtor på näsan, elaka gamla troll, eldsprutande drakar och rövare.
Men eftersom kungen aldrig fick gå ensam någonstans utan män i rustning och svärd, så blev han nyfiken och följde en stig långt in i skogen.

Dom gick länge och tillslut så började solen gå ned. Det blev kallare och mörkare, kungen och hans tre små vänner började frysa. Då kom dom fram till en glänta, där solens sista strålar träffade ett litet hus som var gjort av pepparkakor.

Kungen och dom tre små vännerna började genast äta av huset, för nu var dom hungriga.
”Vem är det som äter på mitt hus” hörde dom en röst mullra så marken skakade. Ett gammalt troll tittade ut genom dörren.
”Det är bara vi, kungen och hans tre små vänner” svarade han.
”Då kommer jag och äter upp er, nej förresten, vill ni ha kaffe”
Kungen och dom tre små vännerna ville gärna värma sig med en kopp kaffe och gick in i det lilla huset. Trollet som hette Mille, hade tjocka silverkedjor runt handleder och hals, vadmalsbyxor, ett fårat ansikte och gav ett allmänt otäckt intryck. Kungen och hans tre små vänner började dricka ur dom spruckna omaka kaffekopparna. Trollet Mille försvann ut och kom in igen med en stor säck över ryggen.
”Vad har du i säcken” frågade Totte.
”Humbelbumbelbär” svarade trollet. ”Vill ni ha humbelbumumbelbär till kaffet.”
”Ja det vill vi ha” utropade alla fyra. Trollet lyfte ned säcken som landade med en duns på golvet.
Ur säcken ramlade det ut humbelbumbelbär, Kungen och hans tre små vänner drack kaffe och åt av bären. Efter ett tag hörde kungen någon som jämrade sig utanför huset.
Han gick ut och hittade en groda som låg och jämrade sig på en bädd av granris.
”Varför ligger du här”, frågade kungen.
”Jag är prinsessa ” svarade hon. ”Men trollet har förvandlat mig till groda.”
”År du en riktig prinsessa” frågade kungen.
”Klart jag är, varför tror du att jag ligger och jämrar mig över att det är så obekvämt ovanpå allt det här granriset ?”
Kungen lyfte på granriset och hittade ett humbelbumbelbär. Han var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder, han tog bort bäret.
”Tack,” log grodan, ”kan du inte kyssa mig så förtrollningen bryts?”
Kungen kysste grodan på munnen, men i samma stund så blixtrade det till framför ögonen. Trollet Mille stod där med en gryta. ”Nu fick jag dig allt” skrockade han elakt. Du har blivit så fet av alla humbelbumbelbär att jag skall äta upp dig.
Kungen blev jätterädd, ropade på sina tre små vänner och tillsammans flydde dom genom skogen hem till slottet.

Ett par månader senare satt kungen och dom tre små vännerna framför brasan i slottet. Dom var fullt upptagna med att planera för höstens jakt och slipade sin svärd till detta, när det bankade på porten. Kungen och dom tre små vännerna gick och öppnade.
Utanför stod en trollkarl med en stor slokhatt, jag har något till er sa han och tog av sig hatten. Kungen kunde nu se att han inte hade något hår på huvudet och han plirade på honom med ett par gamla spruckna glasögon.
”Vilka trasiga glasögon du har” utbrast kungen häpet.
”Det är därför jag knappt kan se dig” svarade han och trollade fram ett hoprullat dockument ur hatten. ” Jag river kontraktet sa han och rev pappersrullen i två delar. Den här sagan suger, vägrar bara vara med i den. Dom moderna kungarna är mycket roligare, humbelbumbelbär, när det finns kaffeflickor. Jag rider till huvudstaden, men först skall jag stanna på ett outlet utanför staden och köpa ett par stora mediaglasögon så jag ser något.
Han hoppade upp på sin självlysande vita häst och red därifrån.
”Kaffeflickor”, sa kungen, ”kanske vore något. Vi scrollar ned en bit på den här sidan.”
”Vi lever allt ett tråkigt sagoliv, påpekade Totte ”nu har trollkarlen krånglat till tillvaron för oss ordentligt”

Så lärde sig kungen och dom tre små vännerna att det man inte vet mår man inte illa av.
Snipp snapp snut så var sagan slut.

Skriven av: Rapunzel

Tags: ,

Det var en gång en svinaherde som hade hand om en flock svarta grisar
åt byns storbonde. Varje morgon gick herden upp före alla andra,
väckte grisarna och drev dem framför sig till, förbi kvarnen, till en
äng utanför den lilla byn. Där bökade grisarna runt och åt vad de
hittade under marken, och svinaherden täljde på en träpipa.
Om kvällen vallade svinaherden sina grisar hemåt och så gick han själv
och lade sig på loftet.

En morgon, när svinaherden vallade sina grisar mot ängen, så blev en
gris skrämd av en fågel och satte av i vild galopp in i skogen.
Svinaherden sprang efter, men när han märkte att träden blev högre och
högre och stod tätare och tätare, så vände han om, för han var rädd
att gå vilse och att grisarna skulle fara illa om han var borta för
länge.

Hela dagen väntade han på att den bortsprungna grisen skulle komma
tillbaka, men om kvällen fick svinaherden med tunga steg gå upp till
storbonden och berätta vad som hade hänt. Storbonden satt vid sitt
dignande matbord, och fastän han skrek åt svinaherden, så hade han
utrymme i munnen att stoppa in mer mat.

”Kom inte tillbaka förrän du har hittat min gris”, sa storbonden och
slängde ut svinaherden i världen utan så mycket som en krona på
fickan. Han fick inte ens säga adjö till grisarna.

Nu har jag inget arbete, sa han till sig själv. Så nu behöver jag
finna mig en annan sysselsättning. Han gick förbi ängen, in i skogen
och vandrade dit träden stod så högt och så tätt att fastän det hunnit
bli ljusan dag, så var det mörkt som skymning där han for fram.

Mitt i den mörkaste delen av skogen mötte han ett litet troll med ögon
som blåbär. ”Vart är du på väg, lille man”, sa trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa trollet vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor min storebror och han äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte längs stigen och mötte snart ett stort troll med ögon
stora som tallrikar. ”Vart är du på väg, lille man”, sa trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa trollet vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor min storebror och han äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte på stigen och nu hade han blivit så hungrig att han
nästan såg i kors. Han tittade sig omkring efter bär eller frukter
eller kanske någon svamp att äta, och han märkte inte, förrän det var
försent, att det stod en varelse mitt i hans väg.

Det var ett ludet troll, med ögon större än väderkvarnsvingar, och
det var så hiskeligt att Svinaherden började darra.
”Vart är du på väg, lille man”, brölade trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Grisen kommer du aldrig hitta, men du kan få arbeta hos mig.”

Svinaherden kunde inte förstå sig vad trollet behövde hjälp med, men
han tänkte att nog behövde han ett arbete och om han arbetade så
kanske han skulle finna på råd under tiden. Svinaherden följde med
trollet till en grotta som var stor nog att rymma både sol och måne
och blev anvisad en fäll på marken.
”Där kan du sova”, sa trollet och slängde åt honom ett äppelträd med
uppslitna rötter till middag.

Han hade knappt lagt sig för att vila, förrän någon trampade på hans
fot. Svinaherden vaknade till och såg att det var trollet med ögon
stora som tefat som kommit till grottan för att sova.

Han drog åt sig fötterna och la sig åter till rätta. Men knappt hade
han somnat förrän någon trampade på hans hand. Han satte sig upp och
fick syn på trollet med ögon som blåbär.

När de tre trollbröderna samlats så viskade de med varandra och till
slut somnade svinaherden, utmattad av allt han hade varit med om.
Nästa dag tog de tre trollen med honom till ett högt och stort träd.

”Jag är för tung för att klättra upp i trädet, och däruppe kan solen
komma åt mig, men du är människa och du är lätt nog. Högst upp i
trädet häckar de stora fåglarna. Ta ner några ägg till mig”, sa
trollet med ögon stora som väderkvarnsvingar.

Svinaherden klättrade och klättrade och när han kom till toppen på
trädet såg han boet. Han sträckte försiktigt upp handen och fick med
sig fyra ägg, som han snabbt stoppade i fickan. Innan några fåglar
syntes till var svinaherden nere på marken och räckte över de fyra
äggen till trollet.
”Tack”, sa trollet, ”men vi behöver bara tre, så det fjärde kan du få
som lön för ditt arbete. Farväl.” Och innan Svinaherden hann säga
något var trollen borta.

Svinaherden tänkte att det var en klen lön för ett så riskabelt
arbete, men han stoppade ägget i sin ränsel och tröstade sig med att
han faktiskt klarat livhanken.

Han gick nu vidare i skogen och snart upptäckte han att träden blev
korta och stod glesare. Snart var han ute i ur skogen och kom till en
liten bäck. Han beslöt att bada sig ren, för han hade inte badat på
många veckor. Han tog av alla sina kläder, gömde ränseln under några
buskar och tvagde sig och sina kläder rena.

När han klev upp ur vattnet kände han sig som en ny människa. Medan
han väntade på att kläderna skulle torka blev han hungrig och beslöt
sig för att äta upp det där ägget som han fått av trollet.

Han öppnade ränseln och plockade fram ägget, men när han tittade på
det kunde han inte tro sina ögon. Ägget var av rent guld och
svinaherden förstod att hans svårigheter nu var över.

Han gick in till staden och letade upp den bäste juveleraren och sålde
ägget. För pengarna köpte han en egen lantgård, lika stor som
storbondens och när han ägde en så stor gård, dröjde det inte länge
förrän han blev både gift och fick barn.

Tre saker gjorde han aldrig under återstoden av sitt långa liv. Han åt
aldrig gris, han gick aldrig tillbaka till stora skogen och han
berättade aldrig för någon om trollen och guldäggen.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut

Skriven av: Askungen

Tags: ,

Det var en gång ett folk som hette morjerna. De var en slags pysslingar, avlägset släkt ned trädgårdstomtarna fast mindre och vildare. De bodde i en stor stubbe som var genomborrad av tunnlar, rum, salar och gångar. Bredvid stubben fanns en myrstack. Morjerna använde myrorna som drag- och riddjur. Mat fick de från blåbärsfälten.

Det var ett styvt jobb att samla in tillräckligt med bär för att föda hela samhället. De morjer som jobbade på fälten kallades arbetare och hade låg status i stubben. En av dem hette Morin. Han var inte någon speciellt framstående arbetare men han knogade på efter bästa förmåga. Idag hade han haft en otrolig tur. Han fick jobba tillsammans med Iliana. Iliana var dotter till självaste kungen och hon behövde inte alls slita på blåbärsfälten.

När någon frågade henne varför hon var där svarade hon att hon ville ta aktiv del i samhällets försörjning och att det var orättvist att vissa kunde ligga på soffan hela dagarna och ändå skörda frukterna av arbetarnas slit. Iliana var unik, ingen hade någonsin hört talas om någon annan morj som tänkte och handlade som hon gjorde.

Morin kunde inte fatta hur han haft en sådan tur. Nu gick han där och släpade blåbär tillsammans med den vackra och intelligenta prinsessan. Han var väldigt nervös och rädd för att göra något fel. Iliana var minsann inte rädd för att ta i. Hon bar minst lika tunga lass som Morin. Till slut var vagnen fullastad.
– Jaha, då åker vi tillbaka då, sa Iliana glatt.
– Ja, det är bäst att vi skyndar oss, det börjar snart skymma, svarade Morin med en blick på solen.
De satte sig bredvid varandra på kuskbocken och smackade för att få fart på sina två dragmyror.
– Vi tar vägen genom rävsvansskogen, föreslog Iliana när de åkt en bit.
– Nja, det är egentligen inte tillåtet och dessutom hittar jag inte så bra där, svarade Morin.
– Äsch, hur svårt kan det vara? Dessutom är det ju mycket närmare, kom det genast från Iliana.

Hon manade på myrorna och de slog in på en liten stig in bland rävsvansarna. Efter bara en kort en stund hade skogen slutit sig tätt runt dem och de såg ingenting annat än en grön massa.
– Hur bor du egentligen? frågade Iliana.
– Jag bor tillsammans med min familj i ett ganska litet hål långt ner i stubben.
– Inga fönster?
– Nej, inga arbetare får bo med fönster.
– Det är inte rätt, varför ska ni ha det sämre för?
Så där brukade Iliana ofta resonera. Själv hade hon vuxit upp i ett fantastikt gemak högt upp i stubben med utsikt åt alla håll. Hon hade aldrig behövt sakna något, men hon hade förstått att de fanns de som nästan aldrig fick äta sig mätta.

Morin hade aldrig tänkt så mycket på sånt här. Han visste att han var fattig och att han skulle fortsätta vara det. Han var nöjd om han fick något att äta ibland. De åkte vidare genom den täta skogen och pratade om alla möjliga saker. Iliana berättade om hur fel hon tyckte att saker och ting var och Morin berättade hur stor familj han kom ifrån och hur mycket han arbetade. De tänkte inte mycket på åt vilket håll de egentligen åkte; Iliana för att hon var upptagen med att uppröras över sakernas tillstånd och Morin för att han var så fascinerad av Iliana. Plötsligt stannade myrorna.

– Varför stannar vi, och borde vi inte varit hemma för länge sen? utbrast Iliana.
– Jag äh vet inte riktigt, stammade Morin fram.
Myrorna var helt enkelt trötta, de hade gått långt och nu tänkte inte dra den här vagnen längre om de inte fick vila, äta och dricka först. Hur Iliana och Morin än försökte rörde sig inte myrorna ur fläcken.
– Ja det här var ljusblått, vilse bland rävsvansarna utan mat och vatten, Morin suckade.
– Äh, ryck upp dig det kommer snart någon och letar efter oss.
– Efter dig kommer de nog och letar, om det bara var mig det handlade om skulle det då inte komma någon.
– Vad menar du, det är klart att de skulle leta.
– Nej, det försvinner morjer varje vecka och det är ingen som letar efter dem. Fast de skulle kanske leta efter vagnen.
– Efter vagnen!?! Det är väl ändå viktigare att vi tar hand om varandra än bekymrar oss om vagnar!
– Hur som helst utan mat är vi ju inte, vi har hela vagnen full med blåbär, påpekade Iliana.
– Men, de får vi ju inte äta, svarade Morin förskräckt.
– Dumma dig inte, nu tar vi ett blåbär och väntar på att de ska hitta oss.

Så kom det sig att de satt där och delade på ett blåbär medan solen gick ner. De tyckte båda att det var ganska angenämnt ändå på det hela taget. När bäret var slut kände de sig både trötta och mätta och somnade tätt intill varandra.

En timme senare vaknade de av att de frös. Solen hade gått ner och kylan kom krypande.
– De gör sig då ingen brådska med att komma och hitta oss, anmärkte Morin.
– Nej här kan vi inte sitta, sa Iliana.
– Det dumma är bara att vi inte vet åt vilket håll vi ska. Den som ändå hade en kompass.
– Jag har en kompass, sa Morin plötsligt.
– Har du?! Och det säger du först nu! Fram med den vet jag!
Morin fiskade upp sin lilla kompass ur fickan. Iliana funderade en stund och ritade sedan en liten karta på marken.
– Här är stubben, här är blåbärsfälten och här är rävsvansskogen. Vi tänkte gå så här men vi kom fel på något sätt. Hmm
vi borde komma ut på rätt sida av skogen bara vi går åt väster, sa hon till slut.
– Jo visst, men jag tror inte vi kan ta oss fram till fots speciellt snabbt, invände Morin.
– Vem har pratat om att gå till fots?
Iliana selade av myrorna från vagnen och satt upp på den ena.
– Kom loss nu så rider vi!
Morin kravalde sig skräckslagen upp på den andra myran. Det här hade han aldrig gjort förut. Till slut satt han i alla fall grensle över myran. Iliana tog ut en kurs och så satte de sig i rörelse.

Hemma i stubben hade det faktum att en vagn inte kommit tillbaka orsakat en del bekymmer. Föreståndaren vid vagnslidret var mycket upprörd.
– Var håller egentligen den där Morin hus! Var det någon med honom, röt han åt uppsyningsmannen som var tillbaka från fältet.
– Ja, Iliana var med honom.
– Åh nej, då kan de vara var som helst, vem vet vad hon hittat på den här gången.
I samma stund kom en hovlakej och sökte uppsyningsmannen.
– Kungen undrar varför hans dotter inte kommit tillbaka.

Hemma hos Morin konstaterades det också att han inte kommit tillbaka.
– Tror ni han är död? frågade Morin yngre bror.
– En mun mindre att mätta är en mun mindre att mätta, mumlade Morins mor.
I samma ögonblick kom en arg uppsyningsman in genom dörren.
– Har ni sett Morin? dundrade han.
– Morin har inte kommit hem och vi vet inte var han är, svarade Morins pappa med så myndig stämma han kunde uppbåda.
– Du, du och du får gå ut och leta efter honom, röt uppsysningsmannen.

Knotande och klagande gick tre av Morins syskon genom stubben. De hörde hur det tisslades och tasslades ifrån de andra hålorna. Uppdraget var enkelt; gå ut och hitta vagnen, prinsessan och Morin, gärna i den ordningen. Uppsyningsmannen hade uppenbarligen svårast att acceptera att en av vagnarna var borta. Prinsessan tyckte han mest var till besvär och Morin brydde han sig inte ett smack om. Efter en del förhalande och omständligt tändande av lampor gav sig den lilla patrullen iväg ut i den mörka natten för att söka. De muttrade över det orättvisa i att just de skulle behöva gå ut och försökte påpeka att vagnen säkert skulle komma tillrätta ändå. Myrorna brukade alltid hitta hem för eller senare.

Uppsyningsmannen lät sig inte övertalas utan skickade iväg dem med orden:
– Och se till att inte ta så lång tid på er. Jag vill hinna sova också.

De dividerade ett tag om vilken väg de skulle gå men enades till slut om att gå till blåbärsfälten och tillbaka. Hade de gjort det borde de slippa mer letande i natt i alla fall. Plötsligt stannade syskonen, de hörde något komma emot dem.
– Vem där? ropade den äldste av dem.
– Där ser du de letar faktiskt efter oss, hördes Ilianas glada röst.
– Vänta nu, vad vill det här säga, rider ni på myrorna och var är vagnen?
– Strunt i vagnen det viktiga är väl ändå att vi hittat hem, vi ses vid stubben!
Iliana och Morin styrde sina myror runt den lilla sökpatrullen, som förvirrat började lomma hemåt.
– Såg ni, Morin red på en myra!
– Och ingen vagn, tror ni vi måste gå ut igen?

Väl framme vid stubben togs de emot av en arg uppsysningsman, en arg föreståndare och en orolig hovlakej.
– Ah där är ju prinsessan, det var då en välsignad tur.
– Vad menar ni med att rida på myrorna? Det får bara soldaterna göra!
– Och vart har vagnen tagit vägen om jag får fråga?

Iliana tittade föraktfullt på de tre männen. Hon satt av och vände sig mot Morin.
– Vet du jag har faktiskt fått nog av det här. Jag tycker vi ger oss av. Packa det du vill ta med dig. Vi ses här om en kvart.

Med de orden försvann hon in i stubben utan att förära ”välkomstkommittén” ett ord. De stod förstummade och tittade efter henne. Morin funderade på vad han skulle ta med sig. Han hade inte speciellt många ägodelar. Kompassen var hans skatt och den hade de ju redan. Han bestämde sig för att bara vänta på henne. Han undrade lite över vad hon tänkte att de skulle ta sig till. Nu hade emellertid chocken släppt och uppsyningsmannen och föreståndaren ansatte honom med frågor om var de varit och varför inte vagnen var med. Han gjorde sitt bästa för att förklara att de kommit vilse och att vagnen stod i rävsvansskogen. De besked han gav ökade bara på männens ilska och de började utmåla vilken typ av straff de tyckte var lämpliga för Morin. I detsamma kom Iliana tillbaka med två hastigt packade ryggsäckar.

– Ta den här, sa hon i det hon slängde över den ena till Morin.
– Kom så går vi och hämtar ett par myror!
Nu kom självaste kungen skyndande.
– Iliana! Vänta Iliana, vi måste kunna prata om det här.
– Det finns inget mer att säga! Jag lämnar det här dekadenta samhället där du och dina gelikar skor er på arbetarnas
bekostnad. Där det försvinner morjer varje vecka utan att någon bryr sig om det. Jag vill inte ha mer med er att göra!
– Men, men, men…
Iliana och Morin var redan uppe på var sin myra och på väg bort. Då dök Morins tre syskon upp.
– Hej då, hälsa de andra att jag gett mig av tillsammans med Iliana.

Morin och Iliana red bort i natten för att söka ett bättre liv någon annanstans. Det skulle inte bli lätt men de skulle skapa sig en ny och bättre värld, långt bort från orättvisorna i stubben. När hon senare tänkte tillbaka på uppbrottet kunde Iliana gräma sig över att de inte stannat kvar och övertygat arbetarna att kräva bätte villkor och medbestämmande.

Deras nya hem hade nåtts av rykten att samhället i stubben fallit samman och morjerna skingrats för vinden. I den rotvälta där hon och Morin slagit sig ner fanns det numera en samling glada morjer som arbetade tillsammans. Där levde de lyckliga i alla sina dagar.

Skriven av: Stora Stygga Vargen

Tags: ,

Det var en gång en prinsessa, som var äldst i en syskonskara på tre. Deras föräldrar – kungen och drottningen var så lyckliga över sina barn och hade gett dem riktigt vackra sagonamn att lystra till; Blanka, Kunigunda och lilla prins Hatt. Blanka kände sig ofta ensam och utanför, då hennes syskon inte alls delade hennes intresse för sagoläsning. Hon kunde bli så less på dem när de gnällde över att sagorna var tråkiga att hon skrek åt dem att de var dumma och tröga och även om hon alltid ångrade sig kunde hon inte låta bli att kalla lillebror Hatt för dumsnut när han tappade hennes älsklingsbok i vällingskålen en kväll när hon visade honom de fina bilderna.

En dag när hon kom in i biblioteket satt där en kvinna i fotsida svart klänning och slängkappa. Hon bläddrade i en bok och bligade mot Blanka och sa: ”Den här boken bär svar på dina frågor. ” Blanka hann inte svara förrän gumman var borta men kvar på bordet låg boken. Det var inte alls så att Blanka brukade välja bok efter omslaget, nej, inte alls, men den här boken såg bara gammal och tråkig ut med sina slitna och smutsiga boksidor. Dock tog hon gummans ord till sig och började att läsa. Den första berättelsen handlade om en kung och en drottning som inte kunde få barn och om hur feerna i landet övertalade storken att hämta ett barn från landet Östan om sol och Västan om måne. Den andra berättade om en kung och en drottning som hade en älskad dotter men också om hur rädda de var att mista henne då hon ju var en bortbyting. Den tredje berättelsen handlade om en bortbyting som tog sig före med att ta reda på sina riktiga föräldrar. Blanka förstod inte vad hon hade med det hon just läst att göra men rätt vad det var hade hon ändå formulera en fråga högt: ”Tänk om jag är en bortbyting?” Och strax såg hon hur några av orden i boken ändrade färg: ”Du är en bortbyting.”

Blanka hade aldrig tänkt de tankarna trots att hon var ljushyllt med gyllene hår och resten av familjen hade det korpsvartaste hår man kunde tänka sig men hon blev ändå så illa berörd att hon drog efter andan och vips hade hon uttalat ännu en fråga: ”Men varifrån kommer jag då?” På boksidan var det ett vimmel av ord som började att glöda: ”Det vet bara storken, han som hämtade dig när feerna bad honom välsigna drottningen med den dotter hon så längtat efter.” ”Storken, kom jag med storken? Och hur får jag tag på honom?” På boksidorna utkristalliserades de glödande orden: ”Han finns i den hemliga trädgården.” ”Och var ligger den?”, utbrast prinsessan Blanka i förtvivlan, för hon hade aldrig hört talas om en hemlig trädgård. Men boksidorna levde inte längre och när hon insåg att hon precis som i sagoböckerna hade kunnat ställa tre frågor, slog hon igen boken, satte den på plats och tog fram en gammal kartbok. I namnregistret hittade hon strax Den hemliga trädgården och insåg att den låg alldeles utanför slottsmuren, mot floden.

Hon kunde inte förmå sig att sitta kvar i biblioteket utan gav sig ut för att leta reda på storken i Den hemliga trädgården men när hon kom fram till porten bakom vilken trädgården skulle finnas, var den låst. Hon böjde sig ner och tittade genom nyckelhålet och såg där en ovanligt långbent och ståtlig stork beta i vasskanten. Hon ropade: ”Herr Stork, kom och hjälp mig att komma in till dig.” ”Och vad är ditt ärende?” ”Jag vill veta mitt ursprung och varifrån du hämtade mig.” Hon hörde honom sucka och sedan kom han upp mot porten, drog undan regeln och bjöd henne välkommen i Den hemliga trädgården.

”Jaså, vem är det som berättat? Låt mig gissa … Det är din elaka styvmor som varit framme!” ”Men jag har ingen elak styvmor …” Blankas tankar gick till hennes rara mamma och hon förstod ingenting. ”Du var blott en vecka när budet kom att du blivit föräldralös. Själv var jag på väg till Egypten när nyheten flög ikapp mig om att du behövde min assistans. Din elaka styvmor hade tagit vårdnad om dig och jag fick vänta i dagar och nätter innan jag kunde föra dig i säkerhet. Men tillfället yppade sig när hon drog iväg för att fånga grodyngel i gölen nedanför borgen.”

”Menar du att den gamla gumman var min styvmor?” ”Ja, det menar jag och hon är den ökända barnarövaren Rappanuk, som tog dina riktiga föräldrars liv och antog din mors skepnad bara för att få åtnjuta känslan av makt när hon tvingade in grodynglen i din söta rosenmun. Samma rosenmun som kungen och drottningen sedan överhöljde med sin kärlek. Hade inte jag funnit dig hade du till sist blivit en häxa likt Rapanuk – elak och full av misstro. Att hon vill förstöra allt igen är typiskt henne. Men om du uttalar hennes namn tre gånger uppe i biblioteket ska du förgöra henne för evigt och hon ska aldrig kunna röva och mörda mera och mina tjänster kommer aldrig mera att behövas.”

Blanka rös av vämjelse och sprang tillbaka in i slottet men när hon närmade sig biblioteket och på nytt såg den gamla gumman kände hon ändå ett styng av skuld för det hon precis skulle göra. Med darrande stämma började hon uttala namnet hon nyss fått reda på: ”Rappanuk, Rappanuk, Rappanuk.” Först hände ingenting men så började gumman klia sig alldeles våldsamt och skrika medan ord flög hejvilt genom rummet och in i gummans mun. Blanka såg hur hon svällde och svällde och ju större gumman blev desto lättare om hjärtat kände sig Blanka. Här och var kunde hon uppfatta ord som ”dumma”, ”missfoster”, ”elak”, ”hatar” och trots att gumman gjorde allt för att orden inte skulle finna sin väg in blev hon strax stor som ett hus och så sprack hon och alla de dumma elakorden försvann med henne.

Alla orden utom ”dumsnut” men det nappade Blanka till sig och rusade ner för att berätta allt för sina syskon och mamma drottningen och pappa kungen och när de fick veta vad hon varit med om, tog de ordet ”dumsnut” och satte det inom glas och ram, för det kunde allt vara ett rart litet ord tyckte de alla – även lilla prins Hatt. I parad gick de ner till Den hemliga trädgården, tog bort porten och beställde en underbart vacker staty i guld av storken och prinsessan Blanka och när den skulle invigas ställde de till med den största picknicken någonsin och alla var inbjudna och alla beundrade statyn som stod där mitt i Prinsessan Blankas trädgård.

Och snipp, snapp snut, så var den sagan slut men om du hittar till trädgården mellan slottsmuren och floden kommer du att veta att du kommit rätt när du ser guldstatyn över storken och prinsessan Blanka.

Skriven av: Tre små grisar

Tags: ,

Okej, så är det då dags för det sista steget i vår tre-stegs-sagoraket. Är ni redo?
Det är här ni ska svara Pennfajtare är alltid redo.

Vi summerar oktober på följande sätt:
Vecka 1 – Vi skrev sagor.
Vecka 2 – Vi kommenterade varandras sagor.

Vecka 3 – Du ska nu gå tillbaka till din saga och läsa kommentarerna noga (en gång till). Sedan är den nya skrivuppgiften att du ska skriva om din saga. Du ska alltså arbeta om din text utifrån de kommentarer du har fått. Oavsett om du håller med eller inte, så ska du försöka se till den konstruktiva kritik du har fått och sedan jobba om texten på allra bästa sätt.

Vi vet! Att jobba om sina texter är ett kapitel för sig (pun intended). Det kan vara långtråkigt, dötrist, tråkigt … och alldeles, alldeles underbart. Vi ger dig följande tre gyllene tips att ta med dig i ränseln på din sagovandring:

  • Våga stryka saker som du själv gillar, men som du är osäker på om de verkligen passar in i slutliga texten.
  • Läs texten högt! Om du t ex har en telefon med inspelningsfunktion, så kan du till och med spela in dig själv när du läser och när du sedan lyssnar på din uppläsning lär du ganska klart och tydligt höra vad som inte funkar.
  • Ibland är det svårt att ta till sig konstruktiv kritik och införliva det i sin text. Sandra ger följande exempel: ”En gång sa en redaktör ’kan du byta all första person till tredje person, jag tror det skulle lyfta texten’. Då ville jag ju svara ’skit ner dig’, men innan jag kunde säga så gick jag hem och provade om texten blev bättre. Det kostar ju aldrig att prova, eller hur?” (nej, det byttes till slut inte från första till tredje person, men kunskapen och insikten från att vända och vrida på texten så mycket var ovärderlig!)

Viktigt! Om du hoppar in i skrivuppgiften nu – och inte har fått en saga kommenterad, så går det alldeles utmärkt att gå tillbaka till originaluppgiften och skriva din saga från scratch! Du kan även spana in första omgången sagor och även ta del av de kommentarer som har kommit på dem!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 26 oktober till onsdag 2 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Revisited

Veckans pseudonym kommer att bli samma sagonamn som tidigare (givetvis nytt namn om någon av er skriver en ny saga)
Veckans tag på texterna blir grimm2

Tags: , ,

Eftersom vi har fått kommenterar om kommentarerna så tycker vi att det är dags att vi kör en skrivuppgift med inriktning på just kommentarer. Vår tanke är en slags Pennfajtens trestegsraket:

  1. Vi har nu ägnat en vecka åt att skriva sagor.
  2. Vi kommer nu kommentera sagorna i en vecka.
  3. Förbered er på en tredje vecka med sagotema – with a twist!

Vi vill alltså att ni under veckan som följer skriver kommentarer på minst tre texter (eftersom tre är ett magiskt sago-tal) och att ni innan ni sätter igång påminner er om hur vi försöker att kommentera här på Pennfajten. Ni vet, det där om att vi börjar med det positiva, att vi gärna vill höra analysen om varför något funkade bra, och att vi har mer av det positiva än det negativa.

Här är vårt grundtänk på kommenterande. Bara att surfa in och fräscha upp minnet lite.

Här är ett inlägg från början på sommaren, med lite pepp och ytterligare förklaringar.

Viktig kom-ihåg: Det kan komma in texter i efterhand. Håll utkik på sajten efter nya och okommenterade texter! Vi vill ju inte att någon saga uppmärksammas mindre än de andra. Vi är snälla här på Pennfajten!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 19 oktober till onsdag 26 oktober

Angående veckans pseudonymer: hitta på en alldeles egen!

PS! Även om du inte skrivit en text till denna vecka så får du jättegärna vara med och kommentera. Det är bara roligt – och givande – för alla parter!

PS2! Om du hittar någon annan Pennfajtstext (än veckans texter) som du vill kommentera, så är du alltid välkommen att göra det.

Tags: ,

Det var en gång en sjö som var hem till tre väldigt olika varelser. I
vassen vid stranden lurade gäddan. Hon tog det mest lugnt nuförtiden
och hennes stora gap med de vassa tänderna användes mest till att
gäspa. Ovanför svävade trollsländan, med sin långa smala kropp som
skimrade i rött och guld. Hon älskade att flyga och var dessutom
nyfiket lagd, ofta var hon ute och spanade i grannskapet. Mitt i sjön,
i det mörka djupet, bodde ålen. Han var ännu ung och tyckte om att
simma blixtsnabbt genom sjögräset på botten och virvla upp dyn.
De tre brydde sig inte så mycket om varandra, det fanns nog att
sysselsätta sig med och deras vägar korsades inte så ofta. Tills en
dag då något fruktansvärt hände.
Den unga ålen lekte sina vanliga lekar när han plötsligt höll på att
simma rakt in i gäddan.
– Vad gör du ända här ute, frågade ålen, som tyckte att gäddan var en
butter och tråkig tant.
– Något har hänt. Jag kan inte andas på det grundare vattnet, svarade gäddan.
– Vadå inte andas, sa ålen och himlade med ögonen.
– Prova själv, det är något fel på vattnet, sa gäddan irriterat.
Ålen fnös och satte av mot stranden. Vad har den där gamla surgäddan
fått för sig nu, tänkte han. Men där sjön grundade upp märkte han
plötsligt något. Det knöt sig liksom i hans långa hals och det började
svartna för ögonen på honom. Så fort han kunde simmade han upp mot
ytan och kippade efter luft.
– Hallå där, hur är det fatt? hördes en röst ovanför honom.
Ålen tittade upp och såg trollsländan som med sina fyra vingar
bekymmerslöst hängde nästan stilla i luften.
– Det är något med vattnet, sa han. Vi kan inte andas.
– Det måste vara de stora plåttunnorna på bondgården, sa trollsländan.
Dom kom i morse och sen har de sprutat hela dagen, jag kände att det
stack i ögonen när jag flög förbi. Och det rinner en bäck från åkern
ner i sjön.
Ålen trodde inte sina öron. Hällde de galna bönderna ut gift i hans sjö?
– Jag har en idé, sa trollsländan. Hämta gäddan och kom med så ska vi
allt visa bondlurkarna.
Ålen tog ett djupt andetag och simmade allt vad han orkade ner i
djupet där gäddan väntade. Sedan mötte de trollsländan i vassen i
andra änden av sjön, precis som de hade kommit överens om.
– Här mynnar avloppsröret ut, visade trollsländan. Följ det så kommer
ni upp till gården.
Ålen och gäddan gjorde som trollsländan föreslagit och simmade in i
det mörka röret. Efter ett tag kom de fram till ett nät som satte
stopp för deras färd. Men gäddan använde sina vassa tänder för att
gnaga ett hål i nätet och de kunde ta sig vidare. Efter en lång stund
smalnade röret och blev för trångt för att gäddan skulle kunna röra
sina fenor.
– Bit dig fast i min svans sa ålen.
Gäddan högg försiktigt tag i ålens stjärt och förundrades över hur
elegant den andre kunde röra sig i det trånga utrymmet. De susade
framåt och uppåt tills det plötsligt tog tvärstopp.
– Vi är framme sa ålen, nu måste vi bara komma förbi proppen som
trollsländan berättade om. Ta spjärn med stjärten mot väggen så
trycker vi på båda två.
Sagt och gjort, de två pressade sig allt vad de orkade mot hindret i
deras väg tills ett ”plopp” hördes och de kunde simma vidare.
– Fort, vi måste sätta i proppen bakom oss, ropade gäddan.
Ålen nappade snabbt tag i proppen som var på väg upp mot ytan och
gäddan tryckte den på plats i hålet med sin kroppstyngd. De var i
säkerhet.
Runt omkring dem tornade vita porslinsväggar upp sig och ovanför ytan
såg de trollsländan sväva in genom ett öppet fönster. De simmade upp
och mötte henne.
– Nå vad tycker ni? sa trollsländan. Inte illa va.
– Ålen och gäddan skrattade förtjust. Badkaret de befann sig i var
onekligen något helt annat än deras sjö, även om de hade svårt att
förstå charmen med allt det hårda vita och bristen på sand och
sjögräs. Men de såg verkligen fram emot när bonden, lerig efter en dag
på åkern, skulle krypa ner i badkaret. Han skulle allt få sig en
överraskning, som kanske kunde få honom att tänka om innan han hällde
ut gift i deras sjö igen.
Snipp snapp snut …

Skriven av: Grodkungen

Tags: ,

Det var en gång en prinsessa, som var äldst i en syskonskara på tre. Deras föräldrar – kungen och drottningen var så lyckliga över sina barn och hade gett dem riktigt vackra sagonamn att lystra till; Blanka, Kunigunda och lilla prins Hatt. Blanka kände sig ofta ensam och utanför, då hennes syskon inte alls delade hennes intresse för sagoläsning. Hon kunde bli så less på dem när de gnällde över att sagorna var tråkiga att hon skrek åt dem att de var dumma och tröga och även om hon alltid ångrade sig kunde hon inte låta bli att kalla lillebror Hatt för miffo när han tappade hennes älsklingsbok i vällingskålen en kväll när hon visade honom de fina bilderna.

En dag när hon kom in i biblioteket satt där en underligt klädd kvinna och bläddrade i en bok. Hon bligade mot Blanka och sa: ”Den här boken bär svar på dina frågor. ” Blanka han inte svara förrän gumman var borta men kvar på bordet låg boken. Det var inte alls så att Blanka brukade välja bok efter omslaget, nej, inte alls, men den här boken såg bara gammal och tråkig ut med sina slitna och smutsiga boksidor. Dock tog hon gummans ord till sig och började att läsa. Den första berättelsen handlade om en kung och en drottning som inte kunde få barn och om hur feerna i landet övertalade storken att hämta ett barn från landet Östan om sol och västan om måne. Den andra berättade om en kung och en drottning som hade en älskad dotter men också om hur rädda de var att mista henne då hon ju var en bortbyting. Den tredje berättelsen handlade om en bortbyting som tog sig före med att ta reda på sina riktiga föräldrar. Blanka förstod inte vad hon hade med det hon just läst att göra men rätt vad det var hade hon ändå formulera en fråga högt: ”Tänk om jag är en bortbyting?” Och strax såg hon hur några av orden i boken ändrade färg: ”Du är en bortbyting.”

Blanka hade aldrig tänkt de tankarna trots att hon var ljushyllt med gyllene hår och resten av familjen hade det korpsvartaste hår man kunde tänka sig men hon blev ändå så illa berörd att hon drog efter andan och vips hade hon uttalat ännu en fråga: ”Men varifrån kommer jag då?” På boksidan var det ett vimmel av ord som började att glöda: ”Det vet bara storken, han om hämtade dig när feerna bad honom välsigna drottningen med den dotter hon så längtat efter.” ”Storken, kom jag med storken? Och hur får jag tag på honom?” På boksidorna utkristalliserades de glödande orden: ”Han finns i den hemliga trädgården.” ”Och var ligger den?”, utbrast prinsessan Blanka i förtvivlan, för hon hade aldrig hört talas om en hemlig trädgård. Men boksidorna levde inte längre och när hon insåg att hon precis som i sagoböckerna hade kunnat ställa tre frågor, slog hon igen boken, satte den på plats och tog fram en gammal kartbok. I namnregistret hittade hon strax Den hemliga trädgården och insåg att den låg alldeles utanför slottsmuren, mot floden.

Hon kunde inte förmå sig att sitta kvar i biblioteket utan gav sig ut för att leta reda på storken i Den hemliga trädgården men när hon kom fram till porten bakom vilken trädgården skulle finnas, var den låst. Hon böjde sig ner och tittade genom nyckelhålet och såg där en ovanligt långbent och ståtlig stork beta i vasskanten. Hon ropade: ”Herr Stork, kom och hjälp mig att komma in till dig.” ”Och vad är ditt ärende?” ”Jag vill veta mitt ursprung och varifrån du hämtade mig.” Hon hörde honom sucka och sedan kom han upp mot porten, drog undan regeln och bjöd henne välkommen i Den hemliga trädgården.

”Jaså, vem är det som berättat? Låt mig gissa … Det är din elaka styvmor som varit framme!” ”Men jag har ingen elak styvmor …” Blankas tankar gick till hennes rara mamma och hon förstod ingenting. ”Du hade en elak styvmor och det var från henne jag rövade dig när du blott var två veckor, men din mor och far såg ingen skillnad på dig och den nyfödda vars död jag skyndsamt undanröjde. Därefter lade jag dit dig i vaggan och då började kärleken flöda över dig.”

”Menar du att den gamla gumman var min styvmor?” ”Ja det menar jag och hon är den ökända barnarövaren Rappanuk, som tog dina biologiska föräldrars liv och antog din mors skepnad bara för att få åtnjuta känslan av makt när hon tvingade in grodynglen i din söta rosenmun. Hade inte jag funnit dig hade du blivit en häxa likt Rapanuk – elak och full av misstro. Men om du uttalar hennes namn tre gånger uppe i biblioteket ska du förgöra henne för evigt och hon ska aldrig kunna röva och mörda mera och mina tjänster kommer aldrig mera att behövas.”

Blanka rös av vämjelse och sprang tillbaka in i slottet men när hon närmade sig biblioteket och på nytt såg den gamla gumman kände hon ändå ett styng av skuld för det hon precis skulle göra. Med darrande stämma började hon uttala namnet hon nyss fått reda på: ”Rappanuk, Rappanuk, Rappanuk.” Först hände ingenting men helt plötsligt började gumman klia sig vilt och skrika medan ord flög hejvilt genom rummet och in i gummans mun. Blanka såg hur hon svällde och svällde och här och var kunde hon uppfatta ord som ”dumma”, ”missfoster”, ”elak”, ”hatar” och trots att gumman gjorde allt för att orden inte skulle finna sin väg in blev hon strax stor som ett hus och så sprack hon och alla de hemska orden försvann med henne.

Konstigt nog försvann Blankas rädsla när hon märkte vad som hände och hon hade minsann hjälpt till att tömma böckerna på elakorden. Konstigt nog kände hon sig sällsamt befriad och lätt om hjärtat och sprang ner för att berätta allt för sina syskon och mamma drottningen och pappa kungen och när de fick veta vad hon varit med om gick de genast ner till Den hemliga trädgården, tog bort porten och beställde en underbart vacker staty i guld av storken och prinsessan Blanka och när den skulle invigas ställde de till med den största picknicken någonsin och alla var inbjudna och alla beundrade statyn som stod där mitt i Prinsessan Blankas trädgård.

Och snipp, snapp snut, så var den sagan slut men om du hittar till trädgården mellan slottsmuren och floden kommer du att veta att du kommit rätt när du ser guldstatyn över storken och prinsessan Blanka.

Skriven av: Tre små grisar

Tags: ,

Det var en gång en kung. Kungen bodde i ett stort slott med sin drottning, en prinsessa, en prins och en till prinsessa fast hon bodde i New York, vad hon nu gjorde det för.
Utanför slottet bodde kungens tre små vänner i sina pampiga sekelskiftesvåningar. Totte Dodde och Noppe.
En dag begav sig kungen och dom tre små vännerna ut i sjumilaskogen, som låg bakom slottet. Drottningen hade varnat dom för att gå in i sjumilaskogen, för där bodde hemska väsen. Häxor med vårtor på näsan, elaka gamla troll, eldsprutande drakar och juggemaffian.
Men eftersom kungen aldrig fick gå ensam någonstans utan män i mörka kostymer, solglasögon och headset, så blev han nyfiken och följde en stig långt in i skogen.
Dom gick länge och tillslut så började solen gå ned. Det blev kallare och mörkare, kungen och hans tre små vänner började frysa. Då kom dom fram till en glänta, där solens sista strålar träffade ett litet hus som var gjort av svarta klubbor.
Kungen och dom tre små vännerna började genast slicka på huset, för nu var dom hungriga.
”Vem är det som slickar på mitt hus” hörde dom en röst mullra så marken skakade. Ett gammalt troll tittade ut genom dörren.
”Det är bara vi, kungen och hans tre små vänner” svarade han.
”Då kommer jag och äter upp er, nej förresten, vill ni ha kaffe”
Kungen och dom tre små vännerna ville gärna värma sig med en kopp kaffe och gick in i det lilla huset. Trollet som hette Mille, hade tjocka silverkedjor runt handleder och hals, träningsoverallsbyxor, ett fårat ansikte och gav ett allmänt kriminellt intryck. Kungen och hans tre små vänner började dricka ur dom spruckna omaka kaffekopparna. Trollet Mille försvann ut och kom in igen med en stor säck över ryggen.
”Vad har du i säcken” frågade Totte.
”Flickor” svarade trollet. ”Vill ni ha flickor till kaffet.”
”Ja det vill vi ha” utropade alla fyra. Trollet lyfte ned säcken som landade med en duns på golvet.
Ur säcken hoppade det fram lättklädda flickor i en ickepassande ålder, Kungen och hans tre små vänner drack kaffe och lekte med flickorna. Efter ett tag hörde kungen någon som jämrade sig utanför huset.
Han gick ut och hittade en flicka med långt svart hår som låg och jämrade sig på en bädd av granris.
”Varför ligger du här”, frågade kungen.
”Jag är prinsessa och var tidigare med i kärleksarmen” svarade hon. ”Men trollet har förvandlat mig till uteliggare.”
”År du en riktig prinsessa” frågade kungen.
”Klart jag är, varför tror du att jag ligger och jämrar mig över att det är så obekvämt ovanpå allt det här granriset ?”
Kungen lyfte på granriset och hittade en kotte. Han var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder, han tog bort kotten.
”Tack,” log hon, ”kan du inte kyssa mig så förtrollningen bryts?”
Kungen kysste henne på munnen, men i samma stund så blixtrade det till framför ögonen. Trollet Mille stod där med en kamera. ”Nu fick jag dig allt” skrockade han elakt.
Kungen blev jätterädd, ropade på sina tre små vänner och tillsammans flydde dom genom skogen hem till slottet.

Ett par månader senare satt kungen och dom tre små vännerna framför brasan i slottet. Dom var fullt upptagna med att planera för höstens jakt och prövade löjliga slipsar till detta, när det bankade på porten. Kungen och dom tre små vännerna gick och öppnade.
Utanför stod en trollkarl med en stor slokhatt, jag har något till er sa han och tog av sig hatten. Kungen kunde nu se att han inte hade något hår på huvudet och ett par jättelika glasögon med svarta plastbågar.
”Vilka stora glasögon du har” utbrast kungen häpet.
”Det är för att jag jobbar inom media” svarade han och trollade fram en tjock bok ur hatten. ”Du kan få det här förhandsexemplaret, den släpps i morgon” Sen tog han ett sju mil långt steg i sina minimalistiskt designade boots och var borta.
Kungen började bläddra i boken, oj där var bilden på honom och uteliggarprinsessan, nu blir inte drottningen glad sa han till dom tre små vännerna.
”Vad skall vi göra” frågade dom tre små vännerna i mun på varandra, ”titta kungen är ju naken.”
Kungen var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder.
”Vi vänder blad” sa han, ”så syns inte bilden.”
Så lärde sig kungen och dom tre små vännerna att det man inte ser mår man inte illa av.
Snipp snapp snut så var sagan slut.

Skriven av: Rapunzel

Tags: ,

Det var en gång en svinaherde som hade hand om sju svarta grisar åt
byns Storbonde. Varje morgon gick herden upp före alla andra, väckte
grisarna och drev dem framför sig till en äng utanför den lilla byn.
Där bökade grisarna runt och åt vad de hittade under marken, och
svinaherden täljde på en träpipa.

Om kvällen vallade svinaherden sina grisar hemåt och så gick han själv
och lade sig på loftet.

En morgon, när svinaherden vallade sina grisar mot ängen, så blev en
gris skrämd av en fågel och satte av i vild galopp in i skogen.
Svinaherden sprang efter, men när han märkte att träden blev högre och
högre och stod tätare och tätare, så vände han om, för han var rädd
att gå vilse och att grisarna skulle fara illa om han var borta för
länge.

Hela dagen väntade han på att den sjunde grisen skulle komma tillbaka,
men om kvällen fick svinaherden med tunga steg gå upp till Storbonden
och berätta vad som hade hänt.  Storbonden satt vid sitt dignande
matbord, och fastän han skrek åt svinaherden, så hade han utrymme i
munnen att stoppa in mer mat.

”Kom inte tillbaka förrän du har hittat min gris”, sa Storbonden och
slängde ut svinaherden i världen utan så mycket som en krona på
fickan. Han fick inte ens säga adjö till grisarna.

Nu har jag inget arbete, sa han till sig själv. Så nu behöver jag
finna mig en annan sysselsättning. Han gick förbi ängen, in i skogen
och vandrade dit träden stod så högt och så tätt att fastän det hunnit
bli ljusan dag, så var det mörkt som skymning där han for fram.

Mitt i den mörkaste delen av skogen mötte han en liten myra. ”Vart är
du på väg, lille man”, sa myran.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa myran vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor ett ludet troll, som äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte längs stigen och mötte snart en grå varg, med vassa ögon
och kraftfull ragg. ”Vart är du på väg, lille man”, sa vargen med hes
basröst.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa vargen vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor ett ludet troll, som äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte på stigen och nu hade han blivit så hungrig att han
nästan såg i kors. Han tittade sig omkring efter bär eller frukter
eller kanske någon svamp att äta, och han märkte inte, förrän det var
försent, att det stod en varelse mitt i hans väg.

Det var det stora ludna trollet och det var så stort och hiskeligt att
Svinaherden började darra.
”Vart är du på väg, lille man”, brölade trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Grisen kommer du aldrig hitta, men du kan få arbeta hos mig.”

Svinaherden kunde inte förstå sig vad trollet behövde hjälp med, men
han tänkte att nog behövde han ett arbete och om han arbetade så
kanske han skulle finna på råd under tiden.

Trollet gav svinaherden mat och nästa dag visade han ut honom till ett
högt och stort träd.
”Jag är för tung för att klättra upp i trädet, men du är lätt nog.
Högst upp i trädet häckar de stora fåglarna. Ta ner några ägg till
mig.”

Svinaherden klättrade och klättrade och när han kom till toppen på
trädet såg han boet. Han sträckte försiktigt upp handen och fick med
sig fyra ägg, som han snabbt stoppade i fickan. Innan några fåglar
syntes till var Svinaherden nere på marken och räckte över de fyra
äggen till trollet.
”Tack”, sa trollet, ”men jag behöver bara tre, så det fjärde kan du få
som lön för ditt arbete. Farväl.” Och innan Svinaherden hann säga
något var trollet borta.

Svinaherden tänkte att det var en klen lön för ett så riskabelt
arbete, men han stoppade ägget i sin ränsel och tröstade sig med att
han faktiskt klarat livhanken.

Han gick nu vidare i skogen och snart upptäckte han att träden blev
korta och stod glesare. Snart var han ute i ur skogen och kom till en
liten bäck. Han beslöt att bada sig ren, för han hade inte badat på
många veckor. Han tog av alla sina kläder, gömde ränseln under några
buskar och tvagde sig och sina kläder rena.

När han klev upp ur vattnet kände han sig som en ny människa. Medan
han väntade på att kläderna skulle torka blev han hungrig och beslöt
sig för att äta upp det där ägget som han fått av trollet.

Han öppnade ränseln och plockade fram ägget, men när han tittade på
det kunde han inte tro sina ögon. Ägget var av rent guld och
svinaherden förstod att hans svårigheter nu var över.

Han gick in till staden och letade upp den bäste juveleraren och sålde
ägget.  För pengarna köpte han en egen lantgård, lika stor som
Storbondens och när han ägde en så stor gård, dröjde det inte länge
förrän han blev både gift och fick barn.

Två saker gjorde han aldrig under återstoden av sitt långa liv. Han
gick aldrig tillbaka till stora skogen och han berättade aldrig för
någon om trollet och guldäggen.

Snipp, snapp, snut, så var denna saga slut

Skriven av: Askungen

Tags: ,

Det var en gång ett minifolk som hette minimorjerna. De bodde i en stor stubbe som var genomborrad av tunnlar, rum, salar och gångar. Bredvid stubben fanns en myrstack. Minimorjerna använde myrorna som drag- och riddjur. Mat fick de från blåbärsfälten.

Det var ett styvt jobb att samla in tillräckligt med bär för att föda hela samhället. De minimorjer som jobbade på fälten kallades arbetare och hade låg status i stubben. En av dem hette Felix. Han var inte någon speciellt framstående arbetare men han knogade på efter bästa förmåga. Idag hade han haft en otrolig tur. Han fick jobba tillsammans med Victoria.

Victoria var dotter till självaste kungen och hon behövde inte alls slita på blåbärsfälten. När någon frågade henne varför hon var där svarade hon att hon ville ta aktiv del i samhällets försörjning och att det var orättvist att vissa kunde ligga på soffan hela dagarna och ändå skörda frukterna av arbetarnas slit. Victoria var unik, ingen hade någonsin hört talas om någon annan minimorj som tänkte och handlade som hon gjorde. Felix kunde inte fatta hur han haft en sådan tur.

Nu gick han där och släpade blåbär tillsammans med den vackra och intelligenta prinsessan. Han var väldigt
nervös och rädd för att göra något fel. Victoria var minsann inte rädd för att ta i. Hon bar minst lika tunga lass som
Felix. Till slut var vagnen fullastad.
– Jaha, då åker vi tillbaka då, sa Victoria glatt.
– Ja, det är bäst att vi skyndar oss, det börjar snart skymma, svarade Felix med en blick på solen.

De satte sig bredvid varandra på kuskbocken och smackade för att få fart på sina två dragmyror.
– Vi tar vägen genom rävsvansskogen, föreslog Victoria när de åkt en bit.
– Nja, det är egentligen inte tillåtet och dessutom hittar jag inte så bra där, svarade Felix.
– Äsch, hur svårt kan det vara? Dessutom är det ju mycket närmare, kom det genast från Victoria.
Hon manade på myrorna och de slog in på en liten stig in bland rävsvansarna. Efter bara en kort en stund hade skogen slutit sig tätt runt dem och de såg ingenting annat än en grön massa.

– Hur bor du egentligen? frågade Victoria.
– Jag bor tillsammans med min familj i ett ganska litet hål långt ner i stubben.
– Inga fönster?
– Nej, inga arbetare får bo med fönster.
– Det är inte rätt, varför ska ni ha det sämre för?
Så där brukade Victoria ofta resonera. Själv hade hon vuxit upp i ett fantastikt gemak högt upp i stubben med utsikt åt alla håll. Hon hade aldrig behövt sakna något, men hon hade förstått att de fanns de som nästan aldrig fick äta sig mätta.

Felix hade aldrig tänkt så mycket på sånt här. Han visste att han var fattig och att han skulle fortsätta vara det. Han var nöjd om han fick något att äta ibland. De åkte vidare genom den täta skogen och pratade om alla möjliga saker. Victoria berättade om hur fel hon tyckte att saker och ting var och Felix berättade hur stor familj han kom ifrån och hur mycket han arbetade. De tänkte inte mycket på åt vilket håll de egentligen åkte; Victoria för att hon var upptagen med att uppröras över sakernas tillstånd och Felix för att han var så fascinerad av Victoria. Plötsligt stannade myrorna.

– Varför stannar vi, och borde vi inte varit hemma för länge sen? utbrast Victoria.
– Jag äh vet inte riktigt, stammade Felix fram.
Myrorna var helt enkelt trötta, de hade gått långt och nu tänkte inte dra den här vagnen längre om de inte fick vila, äta och dricka först. Hur Victoria och Felix än försökte rörde sig inte myrorna ur fläcken.

– Ja det här var ljusblått, vilse bland rävsvansarna utan mat och vatten, Felix suckade.
– Äh, ryck upp dig det kommer snart någon och letar efter oss.
– Efter dig kommer de nog och letar, om det bara var mig det handlade om skulle det då inte komma någon.
– Vad menar du, det är klart att de skulle leta.
– Nej, det försvinner minimorjer varje vecka och det är ingen som letar efter dem. Fast de skulle kanske leta efter vagnen.
– Efter vagnen!?! Det är väl ändå viktigare att vi tar hand om varandra än bekymrar oss om vagnar!
– Hur som helst utan mat är vi ju inte, vi har hela vagnen full med blåbär, påpekade Victoria.
– Men, de får vi ju inte äta, svarade Felix förskräckt.
– Dumma dig inte, nu tar vi ett blåbär och väntar på att de ska hitta oss.
Så kom det sig att de satt där och delade på ett blåbär medan solen gick ner. De tyckte båda att det var ganska angenämnt ändå på det hela taget. När bäret var slut kände de sig både trötta och mätta och somnade tätt intill varandra. En timme senare vaknade de av att de frös. Solen hade gått ner och kylan kom krypande.
– De gör sig då ingen brådska med att komma och hitta oss, anmärkte Felix.
– Nej här kan vi inte sitta, sa victoria.
– Det dumma är bara att vi inte vet åt vilket håll vi ska. Den som ändå hade en kompass.
– Jag har en kompass, sa Felix plötsligt.
– Har du?! Och det säger du först nu! Fram med den vet jag!

Felix fiskade upp sin lilla kompass ur fickan. Victoria funderade en stund och ritade sedan en liten karta på marken.
– Här är stubben, här är blåbärsfälten och här är rävsvansskogen. Vi tänkte gå så här men vi kom fel på något sätt. Hmm vi borde komma ut på rätt sida av skogen bara vi går åt väster, sa hon till slut.
– Jo visst, men jag tror inte vi kan ta oss fram till fots speciellt snabbt, invände Felix.
– Vem har pratat om att gå till fots?

Victoria selade av myrorna från vagnen och satt upp på den ena.
– Kom loss nu så rider vi!
Felix kravalde sig skräckslagen upp på den andra myran. Det här hade han aldrig gjort förut. Till slut satt han i alla fall grensle över myran. Victoria tog ut en kurs och så satte de sig i rörelse.

Hemma i stubben hade det faktum att en vagn inte komit tillbaka orsakat en del bekymmer. Föreståndaren vid vagnslidret var mycket upprörd.
– Var håller egentligen den där Felix hus! Var det någon med honom, röt han åt uppsyningsmannen som var tillbaka från fältet.
– Ja, Victoria var med honom.
– Åh nej, då kan de vara var som helst, vem vet vad hon hittat på den här gången.
I samma stund kom en hovlakej och sökte uppsyningsmannen.
– Kungen undrar varför hans dotter inte kommit tillbaka.

Hemma hos Felix konstaterades det också att han inte kommit tillbaka.
– Tror ni han är död? frågade Felix yngre bror.
– En mun mindre att mätta är en mun mindre att mätta, mumlade Felix mor.
I samma ögonblick kom en arg uppsyningsman in genom dörren.
– Har ni sett Felix? dundrade han.
– Felix har inte kommit hem och vi vet inte var han är, svarade Felix pappa med så myndig stämma han kunde uppbåda.
– Du, du och du får gå ut och leta efter honom, röt uppsysningsmannen.

Knotande och klagande gick tre av Felix syskon genom stubben. De hörde hur det tisslades och tasslades ifrån de andra hålorna. Uppdraget var enkelt; gå ut och hitta vagnen, prinsessan och Felix, gärna i den ordningen. Uppsyningsmannen hade uppenbarligen svårast att acceptera att en av vagnarna var borta. Prinsessan tyckte han mest var till besvär och Felix brydde han sig inte ett smack om. Efter en del förhalande och omständligt tändande av lampor gav sig den lilla patrullen iväg ut i den mörka natten för att söka. De muttrade över de orättvisa i att just de skulle behöva gå ut och försökte påpeka att vagnen säkert skulle komma tillrätta ändå. Myrorna brukade alltid hitta hem för eller senare.

Uppsyningsmannen lät sig inte övertalas utan skickade iväg dem med orden:
– Och se till att inte ta så lång tid på er. Jag vill hinna sova också.
De dividerade ett tag om vilken väg de skulle gå men enades till slut om att gå till blåbärsfälten och tillbaka. Hade de gjort det borde de slippa mer letande i natt i alla fall. Plötsligt stannade syskonen, de hörde något komma emot dem.
– Vem där? ropade den äldste av dem.
– Där ser du de letar faktiskt efter oss, hördes Victorias glada röst.
– Vänta nu, vad vill det här säga, rider ni på myrorna och var är vagnen?
– Strunt i vagnen det viktiga är väl ändå att vi hittat hem, vi ses vid stubben!
Victoria och Felix styrde sina myror runt den lilla sökpatrullen, som förvirrat började lomma hemåt.
– Såg ni, Felix red på en myra!
– Och ingen vagn, tror ni vi måste gå ut igen?

Väl framme vid stubben togs de emot av en arg uppsysningsman, en arg föreståndare och en orolig hovlakej.
– Ah där är ju prinsessan, det var då en välsignad tur.
– Vad menar ni med att rida på myrorna? Det får bara soldaterna göra!
– Och vart har vagnen tagit vägen om jag får fråga?
Victoria tittade föraktfullt på de tre männen. Hon satt av och vände sig mot Felix.
– Vet du jag har faktiskt fått nog av det här. Jag tycker vi ger oss av. Packa det du vill ta med dig. Vi ses här om en kvart.
Med dem orden försvann hon in i stubben utan att förära ”välkomstkommittén” ett ord. De stod förstummade och tittade efter henne. Felix funderade på vad han skulle ta med sig. Han hade inte speciellt många ägodelar. Kompassen var hans skatt och den hade de ju redan. Han bestämde sig för att bara vänta på henne. Han undrade lite över vad hon tänkte att de skulle ta sig till. Nu hade emellertid chocken släppt och uppsyningsmannen och föreståndaren ansatte honom med frågor om var de varit och varför inte vagnen var med.

Han gjorde sitt bästa för att förklara att de kommit vilse och att vagnen stod i rävsvansskogen. De besked han gav ökade bara på männens ilska och de började utmåla vilken typ av straff de tyckte var lämpliga för Felix. I detsamma kom Victoria tillbaka med två hastigt packade ryggsäckar.
– Ta den här, sa hon i det hon slängde över den ena till Felix.
– Kom så går vi och hämtar ett par myror!
Nu kom självaste kungen skyndande.
– Victoria! Vänta Victoria, vi måste kunna prata om det här.
– Det finns inget mer att säga! Jag lämnar det här dekadenta samhället där du och dina gelikar skor er på arbetarnas bekostnad. Där det försvinner minimorjer vaje vecka utan att någon bryr sig om det. Jag vill inte ha mer med er att göra!
– Men, men, men…

Victoria och Felix var redan uppe på var sin myra och på väg bort. Då dök Felix tre syskon upp.
– Hej då, hälsa de andra att jag gett mig av tillsammans med Victoria.
Felix och Victoria red bort i natten för att söka ett bättre liv någon annanstans. Långt bort från orättvisorna i stubben. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Skriven av: Stora Stygga Vargen

Tags: ,

Det var en gång sex systrar. De hade blont hår, söta små uppnäsor och
slät ljus hy. De tyckte om vackra tyger och plymer och det bästa de
visste var att promenera under sina parasoller på stadens avenyer och
byta förstulna blickar med de unga herremän som spatserade där.

Och så var det den sjunde. Hennes hår var inte blont som de andras
eller svart som de exotiska skönheter som ibland besökte staden utan
snarare råttfärgat. Det var tjockt som tagel och kunde inte formas
till andra frisyrer än en tofs eller grov fläta i nacken. Hennes grå
ögon plirade ovanför en -enligt systrarna – beklagligt ordinär
potatisnäsa.

Den här flickan använde inte parasoll -hon var mer road
av att rida, ro och simma så hon var solbränd och fräknig -och hon bar
tjocka grå kläder ty även om hennes far var en man med viss ställning
– han var andre vice kontrollant vid Tabellverket – så hade han inte
råd att hålla dem alla sju med ständigt nya sidentoaletter.

Under den mörka årstiden när de sex bläddrade i modekataloger
förkovrade sig den yngsta i de nya vetenskaperna och blev även ganska
skicklig på att skriva vers. Varje kväll spelade hela familjen
skrapnos men de äldre systrarna klagade eftersom den yngre alltid vann
och någon av dem brukade få gå till sängs alldeles rödnäst.
Eftersom den yngsta nu var som hon var och troligen skulle bli svår
att få gift bestämdes det att det skulle bli hon som bodde kvar och
tog hand om föräldrarna på deras ålders höst. Av den anledningen blev
hon även uppskattad av systrarna som därmed blev betydligt säkrare på
sin egen lycka.

Det år hon fyllde femton år kom ett bud att kronprinsen sökte en maka.
Alla unga kvinnor i landsänden som inte var förlovade skulle bege sig
till slottet för att bli besedda. Systrarna blev alldeles till sig,
satte på sig sina bästa kläder och skyndade iväg. Tre av dem var
visserligen redan förlovade men det kunde nog gå att slå upp om det
skulle komma ett bättre anbud.

Den yngsta lommade efter. Hon visste givetvis att prinsen inte skulle vilja gifta sig med henne men hon skulle få böta om hon inte kunde uppvisa kvitto på att hon besökt slottet och det vore genant för en ämbetsmannafamilj. Hur det var kom hon sent iväg och passade på att göra några ärenden på vägen och när hon kom fram stod redan alla andra hoppfulla där i en rad som räckte ut genom porten och tre varv runt vallgraven. De hade alla ljust långt och lockigt hår – hade de det inte sedan tidigare hade de kvickt färgat det eller skaffat en peruk – och långa sidenklänningar i klara färger. Det blev en lång väntan.

Inne i tronsalen satt prinsen och såg raden passera. Ibland ställde
han någon fråga till någon av dem men de var så många att han oftast
fick nöja sig med att ge dem varsin nådig nick och ibland höja på
ögonbrynen mot hovmarskalken till tecken att denna frökens namn skulle
antecknas så att man kunde skicka en ny inbjudan till henne vid ett
annat tillfälle. I början hade han höjt på ögonbrynen gång på gång för
de var alla så vackra men när han väl började förstå hur många de var
blev det alltmer sällan.

När den yngsta systern kom in hade han nickat hela dagen och var utmattad.
– Nu kan ers majestät snart gå och vila för jag är den sista sade hon
och såg sig om efter den skrivare som skulle ge henne kvittot på att
hon visat sig. (Hon hittade honom inte för han satt i kabinettet
bredvid, den väg fröknarna tog ut.)

Prinsen klev ned från tronen och såg fascinerat på henne. En sådan
flicka hade han aldrig sett förut. Hennes hår hade samma lyster som en
av hans älsklingshästar och det var nära att han sträckte ut handen
för att röra vid det men han hejdade sig för han visste att mänskor i
enkla kläder kunde ha loppor. Han kastade en forskande blick på
hovmarskalken. Såhär kunde väl inte en blivande drottning se ut? Nej,
det kunde hon nog inte.

Flickan å sin sida gav honom ett nyfiket ögonkast. Han var så slät och
blek att han påminde henne om en porslinsdocka och därför blev hon
nästan full i skratt när hans ögon rörde sig mellan henne och mannen i
livré. Håret var så blont att det nästan var vitt och hans näsa var
inte större än hennes lillfingerknoge.

Hon började bli orolig att hon varit borta länge och neg.
– Om ers majestät har tittat klart måste jag gå hem nu. Min familj
sitter hemma vid skrapnosspelet och undrar var jag blivit av.
– Är du skicklig i det spelet?
– Jag har inte förlorat på flera år. De andra flickorna ers majestät
sett idag är säkert bättre på att tala om ifall hattvecken ska bäras
framåt eller bakåt men jag lovar att ingen av de är en lika god
skrapnosspelerska som jag.
– Du kan ändå inte vara skickligare än jag. Vill du vara så snäll och
stanna kvar på ett parti?

Han lät mjuk och trevlig på rösten och man kan ju knappast neka en prins en så enkel begäran så flickan nickade. Hovmarskalken bar in det kungliga spelet och spred ut pinnarna.

Prinsen var en skicklig spelare, det var inte tal om annat, men det
märktes att han framförallt spelat med hovmän och andra som var mer
intresserade av att hålla honom på gott humör än att vinna. Han gjorde
sina drag utan tanke på hur de förändrade det taktiska läget och
verkade emellanåt förvånad över att hon tog de pinnar som gav högre
poäng. Det dröjde inte lång tid innan hon hade besegrat honom. Utan
att tänka på vem hon spelade mot tog hon upp den lilla sågen för att
ge honom skrapan på näsan och sade: Nu är jag rädd att jag måste gå hem.

Prinsen – som aldrig blivit skrapad av en främling förut – höjde
armarna till försvar och bad henne om en ny chans. Om hon lät bli att
skrapa och spela igen och vann skulle hon få halva kungariket. (Jo,
det var mycket lovat, även från prinsen som sällan brukade spela om
större ting än tennsoldater men han var pressad av det oväntade
bakslaget och nu skulle han visa den här jäntan att han minsann också
kunde spela för att ta poäng om det nu var så viktigt.)

Efter att ha förvissat sig om vilken del av kungariket som avsågs
gjorde hovmarskalken en anteckning om detta och lade sedan ut spelet
på nytt.

Den här gången gick det bättre för prinsen till en början men flickan
darrade inte en hårsmån på handen och när hon apropå den landsände de
spelade om råkade nämna att hon vid ett tillfälle under en ridtur
skrämt upp en hare så att de ställde till oreda i ett jaktsällskap med
följd att tre unga herremän föll i floden frustade han till så att han
tappade räfsan han just höll på att plocka upp. Även denna gång stod
flickan som segrare. Antingen började prinsen tycka att det hade varit
lite förhastat att bli av med en landsända på det sättet eller också
retade det honom för mycket att han tappat behärskningen. Vilket det
än var bad han henne om ytterligare ett parti och möjlighet att vinna
resten av landet ifall han fick chansen att vinna tillbaka den
förlorade hälften.

När pinnarna lades ut denna gång föll de så att de mest värdefulla
hamnade i botten och de flesta piggar hamnade dessutom på prinsens
sida. Flickan fick därför ägna en stor del av partiet åt att rensa
bort enkla stickor medan prinsen kunde ta in större fångst. En tid
ledde han men när de kommit ned till bottenskiktet var det lika och
flickan stod än en gång som segrare. Hon hjälpte till att lägga ihop
spelet och gjorde sig redo att gå medan hon stilla funderade på vad
andre vice kontrollanten vid Tabellverket skulle säga när hon kom hem
med hela kungariket.

Prinsen satt stilla och såg länge på henne. Sedan sade han:
– Vi spelar en gång till. Om jag vinner får jag tillbaka mitt land. Om
du vinner får du mig.
Hon nickade.
– Men om du förlorar, fortsatte han, måste du dö. Ingen får göra såhär
mot mig och leva.
Hon nickade igen. Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och spelet
lades upp igen.

De spelade länge och under tystnad. Flickan tog räfsan, häcklan och
yxan. Prinsen fångade upp släggan, hackan och slagan. De andades
mycket försiktigt. Först när endast tre stickor återstod var det klart
att flickan skulle vinna igen. När hon samlat dem alla tog hon åter
upp sågen och lutade sig fram emot honom. Han försökte hejda henne.
– Ånej, inte skrapar du väl din egen prins?

Hon skrattade, drog honom lätt över näsan med sågen och gav honom
sedan en snabb kyss för hon visste att han förlorat med flit. I mitten
av partiet hade han ställts mellan att välja harven och plogen. Han
hade valt plogen trots att harven gav högre poäng och skulle ha
försatt henne i en svårare befintlighet.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och bockade. Sedan skickade
han bud till flickans hem att man inte kunde vänta henne men att man
istället var välkomna på bröllop nästkommande lördag.

Se det var väl en saga det. Och snipp, snapp, snut – nu var den slut.

Skriven av: Rumpelstiltskin

Tags: ,

Nu när mörkret börjar fylla alla skrymslen och vrår och man helst vill krypa upp under en filt med en kopp varm choklad och en god historia – så tycker vi att det har blivit dags att skriva en saga.

Du får skriva din saga hur kort eller lång som helst, och låta den utspela sig var som helst och när som helst, men den ska helst ha drag av en klassisk saga. Med drag menar vi att du får leka med sagobegreppen hur du vill, men vi vill gärna läsa en text med schysst sago-feeling.

Och som vanligt har vi några regler. De är som följer:

  • Du måste börja din saga med ”Det var en gång …”
  • Du måste avsluta din saga med antingen ”Snipp snapp snut så var denna saga slut” eller ”… och så levde de lyckliga i alla sina dagar”
  • I sagor använder man ofta talet 3 eller 7 – de sju vida haven, sju små dvärgar, tre små grisar, tre olika gåtor att lösa. Även du ska på något sätt använda dig av 3 eller 7
  • Sagor har också ofta någon slags moral; du behöver inte servera värsta moralkakan, men tänk på vad ditt buskap är
  • Diskbänksrealism går fetbort

Följande saker kan du använda som inspiration (vänd gärna på begreppen om du vill, det är ändå 2011):

  • Vackra häxor med korpsvart hår
  • Elaka styvmödrar
  • Väna prinsessor som alla ömmar för
  • Prinsar utan humor men som rider bra
  • Menlösa drottningar
  • Kungar som lovar halva sitt kungarike om deras dotter förs tillbaka från draknästet
  • Talande djur
  • Magi
  • Fattiga barn som råkar illa ut – och kanske räddas, men också kanske till och med dör
  • Mystiska och mytiska väsen (tänk: svenska folksagor)
  • Skogen

Du kan alltid göra lite research om du vill – det var ju inte bara Bröderna Grimm som skrev sagor (som Disney gjort filmer av). Kom även ihåg namn som August Strindberg, Zacharias Topelius, Tusen och en natt, HC Andersen, Tage Danielsson och även Astrid Lindgren har författat mer sagolika berättelser.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 12 oktober till onsdag 19 oktober

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Bröderna Grimm, c’est moi!

Veckans pseudonym kommer att bli kända sagofigurer
Veckans tag på texterna blir grimm

Tags: , ,

Vinterdofter av
Jasmin, tomillo, apelsiner
jag längtar snöfall.

Tags: ,

snälla stäng fönstret
för allra första gången
det är kallt ute

Tags: ,

Vid jordfästningen
läser jag Tranströmers dikt
och pappa vilar

Tags: ,

kylan bär dofter
den parfymen bär minnen
följer hennes steg

Tags: ,

Glömde hundbajspåsarna
Skogens gulrödbruna täcken förlåter mig
Snart kommer snön

Tags: ,

Fimp och glasspinne
försvinner från asfalten
med samma lövblås.

Tags: ,

vid busshållplatsen
sprids en doft av metangas
jag kniper igen

Tags: ,

I skogen med barnen, hittar
trattkantareller
tas hem till tacksam hustru

Tags: ,

Guld som möter guld
möter mörkret som faller
nerifrån och upp

Tags: ,

Årets svensk är inte någon bollsparkare eller pengasnubbe … utan en poet! Och inte vilken poet som helst, utan en poet som kan den svåra konsten att uttrycka sig kortfattat och koncist. Och nej, han är inte på twitter även om han passar där.

Tranströmer skriver inte bara vanlig poesi, han är också en mästare på den japanska diktformen haiku.

Haiku är sodoku för oss författare, det finns nämligen en massa sköna regler (som den händige givetvis får bryta mot).

Alla är heller inte överens om alla regler, och vill du vara hardcore läser du instruktionerna på Svenska Haikusällskapets hemsida.

Vill du köra lightversionen så kommer den här:

1. Försök att ha med ett årtidsord (snöigt, höstlöv eller något annat som gör att man vet vilken årstid det är – t ex rosévin).
2. Använda inga metaforer.
3. Använd enkla ord.
4. Gärna tre rader
5. Ungefär två bilder.
6. Du kan använda stavelserytmen 5-7-5.

När du skriver haiku så hjälper det ofta att gå en promenad i naturen med extra öppna ögon.
Haiku brukar handla om något av detta:

– Något man sett
– Något man hört
– Något man luktat
– En fysisk förnimmelse
– Något man gjort
– Någon förändring
– Ett sinnestillstånd.

Många skriver haiku hela livet utan att skriva en enda lyckad, så känn ingen press.

Av upphovsrättsskäl vill pennfajten inte lägga ut någon annans Haiku, så de två exemplen som kommer här är skrivna av Augustin.

Här en klassisk (5-7-5):

solgult på vatten
i gryningen öppnar sig
näckrosblommorna

Här en lite friare:

han tömmer
hela flaskan rosévin –
kravmärkt

Din uppgift: Ta en promenad och se dig omkring. Skriv en haiku under din promenad.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 5 oktober till onsdag 12 oktober

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Äntligen!

Veckans pseudonym kommer att bli nobelpristagare i litteratur
Veckans tag på texterna blir äntligen

Tags: ,

No more dreaming about tomorrow
Forget the loneliness and the sorrow
– Kylie & Jason

Så länge jag har sökt, men ej funnit. Med vidöppna ögon har jag rest i livet, men kanske hjärtat har haft stängt. Oändliga timmar pendeltågsresor, årstiderna byts utanför fönstret. På andra sidan perrongen går tåget mot Södertälje, när jag åker mot Märsta. Kanske har du sett mot mitt fönster, men imman och Metro har skiljt oss åt. Nu har jag nått den åldern, då den vita springaren tagits till veterinären. Jag drömmer inte längre om morgondagen, och därmed är jag heller inte ensam och ledsen.

Skriven av: Bildproducenten

Tags: ,

One day, I found a big book buried deep in the ground
I opened it, but all the pages were blank
– Björk

Hey, förresten, du Peter! Jag måste berätta en sak för dig! Jag mötte Natalie förra veckan, ja precis, Natalie från gymnasiet. Anyway, vi hamnade mittemot varandra på tunnelbanan och hade redan suttit ett tag när jag plötsligt hör ett skratt och hon säger, ”Men Gud, Olle, visst är det du! Jag kände knappt igen dig! Det är ju hur länge som helst! Haha, kommer du ihåg, inte? Det var festen hemma hos Markus, strax innan vi tog studenten. Shit, så bisarrt, han skickade mig ett mail bara i förra veckan. Vänta så ska jag ta fram det på mobilen. Ah. Vänta. Ja, här, jag läser: Hej Natalie! Jag vet inte om du kommer ihåg mig, vi gick i parallellklasser i högstadiet och hade samma franska och matte. Du visste inte vem jag var då, men jag såg alltid till att sitta så jag såg dig. Jag var rätt så kär i dig , sådär som man är när man är 15 typ. Jag tänkte alltid att jag skulle säga något, men så hamnade vi på olika gymnasieskolor och enda andra gången vi sågs var på min fest innan studenten och då hade du pojkvän. Hursomhelst. Av någon anledning så satt jag och pratade med min vän Linn om gamla kärlekar, och rätt som det är så säger hon “Markus, du är ju inte över henne! Vet du något om henne idag, har du kollat facebook? Inte, men du har hennes mail? Här. Nu öppnar du laptopen och skriver exakt så här.”

Skriven av: Hallåan

Tags: ,

Jamie got a gun
Jamie got a gun…

Texten från låten for runt i hennes huvud, nej hon hette inte Jamie utan något helt annat, men resten stämde.
Hon mindes videon, hur gammal kunde hon varit, sex eller sju kanske. Hon stod i vardagsrummet och sjöng medan hennes älskade pappa filmade henne. Men det var då, medan han fortfarande fanns, på den tiden hon hörde bilen och sprang ut på garageuppfarten, för att krama honom välkommen hem från jobbet.
Den lyckliga barndomen, då han var en riktig pappa och hade ett jobb. Några år innan han tog med sig mamma och henne på resan ned i helvetet. Det helvete som stavades kokain och han hade suttit i förarsätet. Mammas skrik, slagen, misshandeln, bortförklaringarna när polisen dök upp för att grannarna ringt. Nej mamma hade bara ramlat i trappan, eller skurit sig på en flaska eller …. Till slut blev hon utsatt själv, knuffad in i bokhyllan, hennes ärr i pannan efter att hon landat i glasbordet i vardagsrummet.
Det var inte samma pappa längre, vredesutbrotten kom oftare, för ett halvår sedan fick han sparken från jobbet, hade tydligen slagit en kollega på käften. Men fasaden skulle upprätthållas till varje pris, på med försäljarkostymen och ut i bilen varje morgon. Grannarna i den typiska amerikanska medelklassförorten skulle inte misstänka något. Men hela familjen var trasig och dom hade lämnat den amerikanska drömmen bakom sig.
Två saker gjorde att hon stod här mellan godsvagnarna och såg ut i duggregnet över den stora godsbangården, två händelser som hade lett fram till hennes beslut.
Hon hade varit i skolan i förra veckan, en tjej som av hennes klasskamrater uppfattades som tuff och streetsmart, men av lärarna som bråkig och besvärlig. Hon hade mått dåligt, fått feber och sagt åt läraren att hon skulle gå hem, därefter ringt mamma. När hon går över skolgården får hon plötsligt se sin pappas svarta SUV komma åkande på gatan utanför. Hade mamma ringt honom, kom han för att hämta henne, hoppet tändes, brydde han sig, klart han gjorde, hon var ju ändå hans älskade dotter.
Två killar i hennes klass springer ut på gatan, han bromsar in och vevar ned rutan. På avstånd kan hon se hur några skrynkliga dollarsedlar, byts mot ett par påsar vitt pulver. Ena killen stoppar snabbt ner påsarna i fickan, bilen rivstartar och dom går in på skolgården igen.
Hon gick hela vägen hem, hon grät hela vägen hem.

Senare samma vecka, hon ligger ensam hemma i influensa, hennes mamma är på sitt kvällspass på hamburgerkedjan. Pengarna räcker inte till mycket men dom kan äta sig mätta. Dörren slås upp, han står i dörröppningen och verkar frånvarande, med sig har han en äcklig gubbe hon aldrig sett tidigare. Hennes pappa sätter sig i soffan och gapskrattar, gubben som verkar lika påtänd går fram till henne, håller fast henne och trycker ned sin äckliga skitiga hand innanför hennes trosor. Hon skriker på hjälp, men ingen hör henne, det enda svar hon får är ett tomt gapskratt från soffan.

Hon hade inga tankar på hämnd, hon tänkte bara på befrielse, skulle befria sig själv och mamma, det handlade bara om att kunna överleva. Hon hade studerat hans rutiner, det var här nere han köpte kokainet av sin langare, hans slitna armyjacka hade hängt framme, det var signalen. Han klädde ner sig när han skulle hit, däremot tog han aldrig med revolvern som låg i lådan i sängbordet. Den hade hon nu gömd under jackan.

Två skuggor dyker upp bara några meter framför henne, hon kan nästan höra prasslet från sedlarna som byter ägare. Den ena skuggan rör sig bortåt, ett slamrande godståg skiljer skuggorna åt. Skuggan som står kvar bär en armyjacka. Läget är perfekt framför honom rullar tåget sakta fram, i samma hastighet som dimbankarna rör sig över bangården. Hon lyfter upp vapnet som är alldeles för stort för en liten 16-årig tjej, men tillräckligt kraftigt för att slita sänder det mesta i en människokropp, även om man inte träffar perfekt. Hon håller revolvern så stadigt hon kan med bägge händerna.
Första skottet missar, han vänder sig om och ser förvånat på sin dotter.
Andra skottet träffar i bröstkorgen han vinglar till.
Tredje skottet går in precis mellan ögonen och han faller framåt.
Nu känner hon rädslan komma, innan var det som i en dröm. Utgångshålet i nacken gör att hon knappast behöver känna någon tvekan över att han är död. Men nu börjar paniken komma, hon skjuter tre skott i ryggen på honom, sen är magasinet tomt.
Lugnet återkommer, medan dom sista godsvagnarna långsamt rasslar förbi, torkar hon av kolven mot den fuktiga jackan och slänger upp revolvern på en liten plattform på sista vagnen. Den är tillräckligt stor för att den skall ligga kvar i den här hastigheten och tillräckligt liten för att den skall ramla av långt borta i ödemarken, för att sen rosta bort någonstans där ute i ingenting.

En lodis med fickorna fulla av kokain, vem kommer att bry sig, en intern uppgörelse, fallet kommer att läggas ned. Hon känner sig helt lugn nu, en känsla hon inte haft på många år. Hennes mamma är befriad, hon är befriad och hennes en gång älskade pappa är befriad från den hemska kropp vars överdel snart är täckt med en blandning av blod utspätt av regnet.
En skugga försvinner sakta bort och bangården blir åter tyst och stilla.

Skriven av: Vädermannen

Tags: ,

Leave me now, return tonight
The tide will show you the way
– Björk

Rösten studsade mellan ravinens väggar och försvann i klanger upp i
atmosfären. Han visste så väl vem som talade och just därför kunde det
inte vara på riktigt. Han måste ha inbillat sig.

Klippavsatsen skar i handflatorna. Joshua tog ett djupt andetag,
hämtade krafter från en källa bortom hans medvetande. Med ett vrål
hävde han sig uppåt, vek kroppen över klippan, fällde över ett ben och
rullade utmattad ner på den fasta marken. Ravinen flimrade i ögonvrån
och i rännan allra längst ner störtade en flod fram. Hade han hört en
röst där nere?

”Snyggt! Det blir dagens sista tagning” kameraansvarige Bruce gjorde
tummen upp och bet provocerande i en flottig burgare.
Joshua kände adrenalinet pumpa. Det var tredje inspelningsveckan av
”Vildmarksträning” och Joshua demonstrerade klättring i
olika miljöer. Han borstade av talken från händerna och började
stretcha. Kvällssolen värmde fortfarande, snart skulle den försvinna.

”Vi tänkte åka ner till stan och ta en öl senare” Amir lastade upp en
slev potatismos på tallriken ”Du kan väl hänga med? Det är vackert
här, men fan det finns inte mycket att göra. Vi har nog redan druckit
för lokalpubens årsomsättning.”
Det var lågsäsong i den svåråtkomliga ravinen, en spricka som skapats
när kontinentplattorna glidit isär för miljontals år sen. Joshua
funderade en stund men tackade sedan nej till inbjudan. Rösten ville
inte lämna honom. Efter middagen drog han sig undan till sitt rum på
det lilla hotellet.

Trots succén med sin träningsblogg och nu ett eget teve-program var
han ändå obeskrivligt tom. Det värkte i själen som en gymnasiepoet
skulle sagt. Om han inte grälat den kvällen då hade Cornelia inte
rusat iväg i raseri och kört iväg. Om han hade
missat bussen som han brukade hade han inte kommit hem och upptäckt
vad hon höll på med och inget hade hänt. Detta om jagade honom.
Huvudet och musklerna smärtade. Solen hade mörknat hans bara armar. I
ett svep svalde Joshua två alvedon, släckte lampan och hoppades på en
någorlunda sömn. Imorgon behövde han som tur var inte klättra det var
vilodag och rekning inför nästa avsnitt, forsränningen.

Ögonlocken var tunga, tankarna började sväva bort när något fick honom
att sätta sig klarvaken i sängen. Det luktade starkt.
Joshua sprang fram till fönstret, parkering utanför låg öde. Nu
luktade det igen. Liljekonvalj. Cornelias parfym. Han yrade. Det
måste vara sömnbristen. Men nu hörde han rösten igen. ”…kom tillbaka
ikväll. Tidvattnet visar dig vägen” Joshua stirrade maktlöst
ut genom fönstret, försökte rensa huvudet. Då såg han hur ljust det
var ute, trots att det var midnatt. Månen lyste hel och gul. Precis
som den gjort den natten Cornelia kört iväg i ilska, väjt för ett
rådjur och sladdat ner i vattnet. Hade det varit ebb hade hon
överlevt.

Han tittade ner på floden nere i ravinen. Joshua ville bli ett med
Cornelia. Följa med tidvattnet ut och bort. Han hade vågat klättra
upp,
då skulle han väl våga klättra ner? Pulsen dunkade i tinningarna. Han
kände en hand på axeln och hoppade till. Bruce flinade mot honom, han
luktade öl. Resten av fimteamet stod bakom honom.
”Fan du är ett geni Joshua! Vi såg dig när vi svängde runt krönet”
Bruce började montera upp kamera och mikrofon. Amir drog sladdar.
”Vi ska ju göra ett nattavsnitt! Du ser ut som en gud i det här
månskenet. Dina muskler spelar Chopin. Mmmm!”
Joshua proteseterade lamt. Han stoppade impulsen att berätta om
rösten. Hade han drömt? Blicken for på Bruce, på Amir och han kände
sin kropp. Kände varje ben och muskelfiber tala till honom. Ett djupt
skratt undslapp honom. Han insåg att det är livet var här och nu. Det
var dags att släppa skuldkänslorna kring Cornelia. Hon hade smygsupit
och kört berusad. Han levde här och nu. Han spände musklerna och log
stort. Kameran rullade.

Skriven av: Nyhetspresentatören

Tags: ,

One day, I found a big book buried deep in the ground
– Björk

En gång fann jag en tjock bok begravd i marken under en yvig gran. Redan innan jag vänt på den anade jag vad den innehöll men jag la ner den igen och sprang och hämtade min bästa vän Monika för att kunna dela fyndet med någon annan. Hon blev lika ivrig som jag och vi gav oss av för att titta på innehållet. Vi höll andan och äcklades samtidigt lite när vi tittade på sida efter sida av tanter och farbröder som var nästan nakna. De var aldrig helt nakna; visade de framstjärten hade de behån eller en hatt på sig över tuttarna och visade en farbror sin stora pille – hade han också någon kroppsdel dold eller så vände han helt sonika bort ansiktet så att man inte såg vem det var. Hu, sa vi! vad är det här för äckligt. Vem har grävt ner den?

Vi bestämde oss snabbt för att boken var vår skatt och först tänkte vi ta hem den men vid närmare eftertanke var det ingen av oss som vågade ha den hemma. Men vi kunde ju lägga den i en låda för att skydda den och för att göra den till en riktig skatt. Det blev en skokartong som min lillebrors nya sandaler legat i. På den skrev vi omsorgsfullt att skatten tillhörde Maja och Monika. Vi kände oss fulla av pirr när vi såg på lådan och tänkte på vad den innehöll. Varje dag blev det en ritual att gå upp i skogen och sitta och dricka choklad och titta i vår skatt och ju mera vi tittade desto mera började vi undra vems den var och av alla som bodde i husen på vår gata trodde vi till sist att det var polisens bok och vi fantiserade om hur ful hans fru var, och arg, och att hon aldrig skulle tillåta honom att ha den boken.

Vi tyckte oss förstå att ingen mamma skulle vilja ha en man som hade den här boken hemma hos sig och vi förstod absolut varför. Nakna tanter var det näst värsta som fanns och nakna farbröder hade vi aldrig sett, bortsett från jag som ofta såg min pappa strutta omkring naken mellan sovrummet och toaletten men det vågade jag inte säga, för det var så pinsamt. Och ändå kunde vi inte sluta titta i skatten. Den liksom sög oss in och ville inte släppa taget och vi funderade mycket över att de hade låtit någon annan vara med när de lät någon sticka in en pille i kussan. Tänk när killarna gjorde rusningar in i omklädningsrummet på gympan. Vad vi skrek och var arga och skylde oss och tänk då om någon skulle fotografera oss! Gud vilka konstiga tanter det fanns.

Ju mer vi tittade desto mera ville vi se och till sist ville vi verkligen veta vems bok det var och Kalle Blomkvisten i oss vaknade. Ett visste vi och det var att vi inte hade sett en enda person i närheten av gömstället under den tid vi känt till det och vi tänkte också att det borde vara så att den som gick hit för att titta eller hämta boken visste att det var ganska säkert oavsett tid på dagen. Precis när vi lagt upp ett vaktschema såg vi någon närma sig och vi slängde oss ner bakom stenen vi suttit på. Ingen av oss vågade kika på vem det var för vi hade förstått så mycket att det inte var något bra att titta i boken och att den som kom nog skulle bli ursinnig på oss. Nerfallna grenar knakade under stegen som närmade sig och våra hjärtan pickade som ivriga gråsparvar. Jag höll andan så gott det gick när vi hörde spadtaget i jorden och ett förvånat utrop. Just ja, den låg ju fortfarande i skolådan! Den hade vi tänkt ta bort när vi skulle spana men inte hunnit.

”Är det någon här?” hördes en mansröst säga. Jag höll på att svara nej men såg desperationen i Monikas ögon samtidigt som jag kände igen hennes pappas röst. Vi sa inget till varandra om saken men några dagar senare berättade hon att de skulle flytta för att hennes pappa hade fått ett nytt jobb. Flyttlasset gick två veckor senare.

Skriven av: Kameramannen

Tags: ,

One day, I found a big book buried deep in the ground
– Björk

– Så det här så här de ser ut.

Jag har aldrig sett en förut. Efter timmar av grävande i björkskogen har jag hittat den, omsorgsfullt inslagen i vaxduk. Det känns väldigt rätt att den är inslagen i ett så ålderdomligt material.

Jag har aldrig träffat någon av dem som håller liv i böckerna, och jag har heller aldrig förstått hur jag skulle orka lyssna på någon som ur minnet återger en så lång berättelse. Efter vad jag förstår tog det åtskilliga timmar att läsa en bok. Trots det har jag alltid kännt en enorm lockelse att någon gång få göra det. Kanske är det bara det förbjudna som lockar, jag vet inte. När jag fick höra talas om att det skulle finnas en gömma här började jag i alla fall genast planera för hur jag skulle kunna komma hit och leta efter den.

Jag har lyckats slå i myndigheterna jag letar efter en metallåder. Tillgången på sällsynta jordartsmetaller är så löjligt låg och efterfrågan lika löjligt hög att bara lösa rykten gör att man kan få ett prospekteringstillstånd. Annars är det inte lätt att få ett utresevisum beviljat. Att det är så svårt ses av många som det yttersta beviset på att det faktiskt finns andra människor utanför de enorma stadsstaterna. Den officiella linjen är annars att här bara finns vilda djur, farligt avfall och patrullerande robotar.

Efter att ha hittat boken är jag beredd att tro på historierna om små kolonier av fria människor som gömmer sig i vildmarken. Jag har velat tro att de finns så länge jag kan minnas men inte riktigt vågat hoppas. Den gamle mannen jag träffat på en bar sent en kväll som talat om en bokgömma hade på något sätt övertygat mig. I alla fall så mycket att jag letade igenom alla källor jag kunde hitta om böcker och vad som hänt när de förbjöds. Jag snubblade över en gammal inspelning som någon måste ha glömt att radera där det berättades om vad som hänt; hur en del hade tagit sina älsklingsböcker med sig och flytt ut från städerna. Det talades om gömmorna också och hur några hade placerat ut ledtrådar för att det skulle gå att hitta böckerna.

Till slut hade jag bestämt mig för att resa till koordinaterna som mannen gett mig. När jag kom hit förstod jag att resan inte varit förgäves eftersom jag hittade en sten med en bokstav inristad. Det är lite märkligt kan man tycka, att det aldrig varit förbjudet att läsa eller skriva. Det är bara böcker som ansetts för farliga för att få finnas. Avsikten bakom påstås vara att mängden tankar och idéer som ryms i en bok är för stor. Det ska leda till någon sorts berusning att översköljas av så mycket tankegods på en gång.

Själv tycker jag det låter för bra för att vara sant. Den ultimata drogen helt enkelt. Det är märkligt att de lyckats upprätthålla förbudet. Någon borde ju ha kunnat skapa en elektronisk text med samma informationsinnehåll som i en bok. De automatiska system som utvecklats för att detta skall bli i princip omöjligt anses vara vår tids största ingenjörsbedrift. Fast en ingenjör jag pratade med en gång spottade när jag nämnde det. Han hävdade att riktig ingenjörskonst handlar om att skapa saker, inte hindra andra från att skapa.

Utmattad efter allt grävande, ovan som jag är har jag dessutom fått blåsor i händerna, fumlar jag med tältet och spritköket. Till slut lyckas jag få ihop en dålig ursäkt för middag, som jag äter med glupande aptit. Det är något märkligt tillfredställande med att vara så här trött och sliten. Plötsligt prasslar det någonstans i närheten, jag rycker till och vrider mig fram och tillbaka för att se vad det är. Jag ser inget och just som jag tänker sätta mig till rätta kommer ljudet igen, fast från ett annat håll och närmare. Jag springer upp och ropar: ”Vem där?”

Inget svar. Jag går ett varv runt mitt lilla läger och försöker se något i skymningen. När jag är tillbaka där jag började står två kvinnor framför mig. De är smala, lätt muskulösa och har något vilt över sig.

– Vem är du? frågar den ene.
– Äh, vilka är ni och vad vill ni mig?
– Vi vill dig inget illa. Det är bara det att…
– Att vadå?
– Ja alltså, det är inte ofta det kommer någon hit.
– Så, vi undrar varför du är här.
– Letar du efter något?
– Ja, det kan man kanske säga, hurså?
– Vi, tror att det kanske finns något värt att leta efter här.
– Varför tror ni det?
– Tja, det pratas en del.
– Pratas, men betyder det att det finns fler människor här i närheten?
– Du är från staden va?
– Ja, jo.
– Hur slapp du ut?
– Jag, eh, sa att jag skulle leta metaller.
– Ha, ha, och det gick de på?
– Bor ni här ute?
– Ja, visst.
– Fantastiskt, kan jag få stanna hos er?
– Det går säkert att ordna, följ med till vår by vet jag.
– OK

Jag fattar inte vad som händer. Här dyker det upp två amazoner och jag ska bara följa med dem. Jag har inte känt mig så här levande, på jag vet inte hur länge. Jag samlar ihop mina ägodelar och gör mig reda att följa dem.

-Klar? Bra, kom då!

Vi vandrar en halvtimme under tystnad. Sedan uppenbarar sig några hyddor i en glänta. Enstaka människor sticker ut sina huvuden och stirrar nyfiket på mig. Vi stannar på en öppen plats framför hyddorna. En högrest man närmar sig.

– Varför har ni tagit hit honom? frågar han mina följeslagare.
– Han har grävt i björkskogen, vi tror att han hittat något.
– Har du hittat något? frågar mannen mig med en blandning av iver och nyfikenhet.
Jag tvekar ett ögonblick och sväljer: – Ja, den här.

Jag tar fram paketet jag hittat och vecklar försiktigt upp vaxduken. Mannen visslar svagt och ett upphetsat mummel hörs från den lilla folksamling som bildats runt omkring oss.

– Du hittade den här i björkskogen?
– Ja, just det, nedgrävd, ganska djupt.
– Fantastiskt, efter all denna tid…
– Eh, hur menar du?
– Vi har sökt efter den här boken, vi visste att den skulle finnas gömd här någonstans. Äntligen kan vi få läsa en.
– Ni har alltså inga andra böcker?
– Nej, tråkigt nog.
– Det påstås att det ska finnas de som minns hela böcker.
– Jo, det påstås många saker. Jag har då aldrig träffat någon sådan människa. Eftersom du hittat boken är det inte mer än rätt att du börjar läsa. Läs högt så alla kan höra!

Det har samlats ett femtontal människor runt omkring mig. De är alla smala men ser välmående ut. Nu tittar de förväntansfullt på mig. Jag känner mig lite nervös när jag öppnar boken, den enda boken någon av oss har sett, och börjar läsa:

– Det var ett nöje att bränna. Det var en speciell glädje att se saker ätas, att se saker svärtade och förändrade.

Skriven av: Programledaren

Tags: ,

Run away, run away from the pain
– Aerosmith

Precis som i låten var det alltid hennes första tanke. Run away from the pain var en utopi för hur sprang man bort från sig själv? Om det fanns en möjlighet hade hon mer än gärna satt det långa framför det korta. Snabbaste skorna på, upp och iväg. Det var att springa ifrån sin smärta. En omöjlighet. En dröm.

Hon hade nog försökt om hon bara hade lite mer ork, men tröttheten var överväldigande. Den åt på henne. Tärde, slet och drog, som ett vilt djur försökte den förgöra henne. I kombination med den eviga smärtan orkade hon knappt tänka än mindre springa. Ibland ville hon ingenting annat än att ge upp.

Fast det var nog inte bokstavligt talat. To run away from the pain. Det fanns andra sätt att springa på. Att fly. Hon försökte förgäves stänga ute. Blunda. Låta bli att se det mörka och onda som hela tiden gnagde henne i bakhuvudet och hotade med att övermanna henne i vilket ögonblick som helst. Hon försökte inbilla sig att allt var bra. Tänka bra tankar. Alla sa alltid åt henne att tänka på de bra sakerna i livet. De förstod aldrig att hon inte säkert visste vilka de bra sakerna i livet var. Korrelationen mellan tankar och känslor var rubbad. Svart kunde kännas som vitt. Lycka kunde bli smärta och ångest. Precis som tankar på de hemskaste av saker kunde te sig saliga och vackra. Himmelska.

Hon suckade djupt och kom på sig själv med att varken se eller blunda. Världen kom tillbaka till henne som en olycksalig blandning av glädje och oro. Bitter Sweet. Hon tog upp sin mp3-spelare och letade snabbt fram en annan låt. Tryckte på play och höjde ljudet i en handvändning.

’Cause it’s a bittersweet symphony this life…

Skriven av: Scriptan

Tags: ,

Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
– Aerosmith

”Janie har ett vapen! Janie har ett vapen!”
Hans röst lät ansträngd, som om han hade sprungit och nu ansträngde
sig för att inte flämta i luren. Som om han var rädd att bli upptäckt.
”Hon förlorade hela sin värld när hon stirrade rakt mot solen”, sa jag
med lugn och pedagogisk röst.
Det är ett välkänt faktum att man bör undvika att stirra rakt mot
solen eftersom man riskerar att förstöra synen, vilket drabbade Janie.
Och nu hade hon tydligen, sin dåliga syn till trots, beväpnat sig.
Inte att undra på att hennes omgivning blev nervös. Blind och beväpnad
är en dålig kombination.
”Vad gjorde hennes farsa?” hördes det från luren. Han verkade prata
med ytterligare någon i närheten. Jag tyckte inte om sättet de pratade
om hennes far. Ja, jag vet att han var slarvig med att låsa
vapenskåpet, men just nu var det väl den blinda kvinnan med vapnet som
var problemet.
”Vad har han gjort dig?” sa jag. Det hördes prassel och ljud som om de
i andra änden av telefonen reste sig ur en lövhög.
”De säger att Janie är häktad.”

Skriven av: Ljudteknikern

Tags: ,

Texten:

One day, I found a big book buried deep in the ground
I opened it, but all the pages were blank
And to my surprise, it started writing itself
One day, I found a big book buried deep in the ground

I’m a fountain of blood
In the shape of a girl
You’re the bird on the brim
Hypnotized by the whirl

Drink me, make me feel real
Wet your beak in the stream
The game we’re playing is life
Love is a two way dream

Leave me now, return tonight
The tide will show you the way
If you forget my name you will go astray
Like a killer whale trapped in a bay

I’m a path of cinders
Burning under your feet
You’re the one who walks me
I’m your one way street

I’m a whisper in water
A secret for you to hear
You are the one who grows distant
When i beckon you near

Leave me now, return tonight
The tide will show you the way
If you forget my name you will go astray
Like a killer whale trapped in a bay

Tags: ,

Texten:

(* Jason singing)
(+ both Kylie and Jason singing)

1a: Especially for you
I wanna let you know what I was going through
All the time we were apart I thought of you

You were in my heart
My love never changed
I still feel the same

1b: *Especially for you
*I wanna tell you I was feeling that way too
*And if dreams were wings, you know
*I would have flown to you
*To be where you are
No matter how far
+And now that I’m next to you

1c: *No more dreaming about tomorrow
*Forget the loneliness and the sorrow
I’ve got to say
+It’s all because of you

CHORUS: +And now we’re back together, together
+I wanna show you my heart is oh so true
+And all the love I have is +Especially for you

2: Especially for you
I wanna tell you, you mean all the world to me
*How I’m certain that our love was meant to be
*You changed my life
You showed me the way
+And now that I’m next to you

*I’ve waited long enough to find you
*I wanna put all the hurt behind you Oh,
+And I wanna bring out all the love inside you, +Oh

CHORUS

You were in my heart
My love never changed

1c: CHORUS: (repeat & fade)

Tags: ,

Texten:

Dum, dum, dum, honey what have you done?
Dum, dum, dum it’s the sound of my gun.
Dum, dum, dum, honey what have you done?
Dum, dum, dum it’s the sound

Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Her whole world’s come undone
From lookin’ straight at the sun
What did her daddy do?
What did he put you through?
They said when Janie was arrested
they found him underneath a train
But man, he had it comin’ Now that Janie’s got a gun
she ain’t never gonna be the same.

Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Her dog day’s just begun
Now everybody is on the run
Tell me now it’s untrue.
What did her daddy do?
He jacked a little bitty baby
The man has got to be insane
They say the spell that he was under the lightning and the
thunder knew that someone had to stop the rain

Run away, run away from the pain yeah, yeah yeah yeah
Run away run away from the pain yeah yeah
yeah yeah yeah yeah yeah
Run away, run away, run, run away

Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Her dog day’s just begun
Now everybody is on the run
What did her daddy do?
It’s Janie’s last I.O.U.
She had to take him down easy and put a bullet in his brain
She said ’cause nobody believes me. The man was such a sleeze.
He ain’t never gonna be the same.

Run away, run away from the pain yeah, yeah
yeah yeah yeah
Run away run away from the pain yeah yeah
yeah yeah yeah yeah yeah
Run away, run away, run, run away

Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Everybody is on the run

Janie’s got a gun
Her dog day’s just begun
Now everybody is on the run
Because Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Her dog day’s just begun
Now everybody is on the run
Janie’s got a gun

Tags: ,

Denna vecka blir det en blandning av både stränga regler och helt fritt skrivande. Inspirationen till veckans uppgift får du hämta från en av tre musikvideor/låtar (se länkar nedan).

Du är fri att skriva precis vad du vill – dikt, prosa, tweet, vad som helst. Du får inspireras av antingen det du ser i musikvideon, hela texten, en eller två textrader. Inspireras du av artisternas kläder? Storyn i videon? De första fem sekunderna? De sista fem sekunderna? Det är helt och hållet upp till dig.

Den stränga regeln är att du ska börja din text med en strof ur texten till den video/låt du skriver om. Denna strof kommer vi att kursivera, precis som i en flådig roman, och det blir starten på din text. Förstår du hur vi menar? Inte! Så här:

You were in my heart.
Kylie&Jason

Jag hade längtat efter det hela livet, och nu hade det äntligen hänt. Jag måste erkänna att det faktiskt inte var helt obekvämt, även om det gav mig några extra kilon att bära omkring på dig i mitt hjärta.

Och här är videorna. Hoppas nu att det finns något i någon av dem som kickar igång skrivlusten!

PS! Om du känner att din engelska är knackig så kan du översätta texten via Google Translate och inspireras av vad helst som dyker upp i översättningen.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 28 september till onsdag 5 oktober

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med MTV

Veckans pseudonym kommer att bli olika yrken som finns på TV
Veckans tag på texterna blir MTV

Tags: ,

Står i badrummet. Tänker: Det är för hans skull, det är för fan för hans skull.

Kaklet är kallt. Golvvärmen är avstängd. Spar el med avstängd golvvärme. Kaklet var kallt mot knäna första tiden. Ja, för fan, för hans skull.

Tror inte jag vill det här. Har aldrig velat. Men velar nu. Skrattar till. Gör en grimas. Ser ner på magen. Fy fan. Ett monster.

Tvångstankarna kommer. Förut var det ögonen. Att jag skulle plocka ut mina ögonglober. Ta tag i ögat och dra ut det. Gröpa ur med sked. Nu tänker jag på Charles Mason. Skära upp som Sharon Tate. Har alltid tänkt på det. Sedan jag var liten. Men speciellt nu. Varje natt kallt kakel under fötterna och då tänker jag: Här inne är det lätt att städa upp sedan.

Det är inte logiskt. Hur ska fostret annars komma ut. Det är inte logiskt att samma smala slida som svider när tampongen hamnar snett ska öppna upp sig för ett huvud. Axlar. Knä och tå. Knä och tå.

Fy fan. Han sover. Trynar. Jag tänker: För hans skull vankar jag på kallt kakel.

Skriven av: Alexander

Tags: ,

För länge sedan – det var kanske fyra eller fem månader sedan – hade
Jon tyckt att gravida kvinnor var det sexigaste som fanns. Han mindes
hur han som trettonåring smygläst familjens sex- och samlevnadsböcker
och oftast bläddrat förbi de där sidorna om olika samlagspositioner
för att istället stanna och vila blicken på illustrationen av den
gravida kvinnans utveckling. Fem likadana nakna kvinnor bredvid
varandra i ”havandeskapets olika stadier”. Den första av dem var
ganska oansenlig. Den femte var gudomlig.

När han hade blivit äldre hade han sett dem oftare på riktigt. De hade
förstås kläder på sig men det gjorde inte så mycket. De var gudinnor i
alla fall.

Jon var en snäll och väluppfostrad pojke. Han skulle aldrig antasta en
gravid kvinna, men han hade ibland fantiserat om att bli uppraggad av
och en och han tänkte mycket på att han kanske skulle leva med en – en
vacker dag.

När så varelserna kom och tog honom, körde honom genom sina mäkliga
maskiner och inseminerade honom tyckte han faktiskt – åtminstone en
del av honom – att det var spännande.

Det varade tyvärr inte länge. Han delade bur med fyra andra nyblivna kvinnor. De hade alla fått
samma behandling men vid olika tidpunkter och därför var de olika långt gångna. Själv kunde han nätt och jämt se att det var en större putning mellan bikinins över- och underdel. De hade inte vidare säker tidsuppfattning men var överens om att Matti borde föda vilken dag som helst. Han kunde helt enkelt inte bli större.

Jon verkade komma lindrigt undan. Han hade ännu inte kräkts, vilket
William gjorde varje morgon, trots att han låg minst en månad efter.
Bortsett från lite yrsel vållad av järnbrist och att han kände att
brösten blivit tyngre mådde han ungefär som tidigare.

De var alla goda väninnor. De pratade och skämtade om att Abdi –som
ursprungligen kom från Somalia – hade blivit den blondaste av dem.
William fick dem att vika sig av fnitter när han berättade hur han
alltid brukade säga att kvinnor skulle stå vid spisen och föda barn.

– Men, sade han i vad situationen förädlade till en punchline, här
finns ingen spis! Win!

Om någon av dem kände sig hängig hjälptes de åt att ge honom massage.
Sedan kramades de och fnissade åt sin gamla uppfattning att tjejer
alltid nakenkramades i smyg när de kom åt.

Livet i buren var verkligen inte obehagligt. Maten var mycket god och
förmodligen nyttig. När de väl stigit upp ur sängen, dragit på sig
sina toppar och ordnat till frisyrerna fanns det gott om spel och
underhållning, både från jorden och främmande, fantastiska
upplevelser.

Jon tänkte allt oftare att allt nog var som det skulle. Han kunde se
framför sig hur hans livmoder skulle bli allt större och han hade
börjat längta efter att känna den första sparken. Han förstod att han
snart skulle få mer bekymmer med ryggen och att brösten skulle
fortsätta spänna och börja läcka mjölk på nätterna. Och han visste att
han någon gång inom ett halvår skulle få lära sig vad smärta
egentligen var. Men ingenting hade kunnat förbereda honom på att livet
som blivande mor skulle vara så mördande långtråkigt.

Skriven av: Alice

Tags: ,

– Vad har du för nåt?
– Ursäkta?
– Vad ska det bli?
Flickan i kassan tittade uppfordrande på min mage. Jag tittade
tillbaka på hennes, som putade den också under den grå
butiksuniformen.
– Flicka, mumlade jag. Du då?
– Flicka. Sång, dans och smart som fan. Har dom lovat i alla fall, jag
tänkte att det skulle vara schyst om hon kan välja om hon vill bli
musikalartist eller typ advokat eller mäklare eller nåt sånt. Vilka
har du tagit?
Jag svarade inte. Slog min pinkod och började packa ner mina varor. På
väg hem med matkassarna som skavde i fingervecken malde tankarna. Hade
jag tagit fel beslut? Var jag naiv som trodde att jag skulle kunna
klara det här? Jag låste upp min ytterdörr och hittade ett brev på
hallmattan. ”Då det har kommit till vår kännedom att det föreligger en
graviditet men vi inte har några noteringar om att du har genomgått
behandling hos modifikationsmyndighetens klinik, ber vi dig kontakta
oss snarast för utredning.”
Jag visste vad utredning betydde. En kvinna i grannhuset blev utsatt
för påtryckningar under hela sin graviditet tills hon i sjunde månaden
inte orkade stå emot längre utan lät dem plocka ut det. Risken var för
stor sa de, det var bättre för alla så här. För modern, för samhället.
Men kunde de verkligen vara säkra på det? Någonstans i mig fanns en
isande skräck för vad som skulle hända när den modifierade
generationen växte upp, alla starka, friska och alla med egenskaper
som skulle ge dem bästa möjliga förutsättningar att lyckas i livet,
att bidra till samhället och undanröja alla behov av kostsamma
välfärdsinsatser. Men egenskaper som empati, generositet, omtanke? Det
fanns inga rutor att kryssa i för sådant. Eller humor och fantasi. Var
det egenskaper som skulle offras? Jag försökte hålla fast vid en
övertygelse om att mitt barn skulle klara sig ändå och hade rätt att
finnas, utan modifiering. Men det var riskabelt. Samtidigt som de blev
allt färre, var de omodifierade barn som föddes allt oftare svaga
numera, och det syntes allt tidigare i åldrarna. Det dåliga
immunförsvaret, inlärningssvårigheterna, sjukdomarna. Och ingenstans
fanns hjälpen. Eller toleransen. Världen var anpassad för de
modifierade nu.
– Hej älskling, jag hörde inte att du kom.
– Jag har handlat, kan du lägga in i frysen?
– Var det nån post?
– Nej. Bara reklam.
– Hur är det, mår du bra?
– Jadå, jag är lite trött bara.
– Lägg dig och vila ett tag då, jag lagar lite mat. Visst har du tid
på kliniken i morgon för uppföljning?
– Ja.
Han visste inte. Skulle inte få veta. Att vårt barn kanske varken
skulle bli en flicka, fysiskt uthållig eller litterärt begåvad. Inget
av det vi tillsammans hade kryssat i på formuläret som han trodde jag
hade tagit med mig till modifikationskliniken. Att jag aldrig hade
varit där och att han skulle få ett helt vanligt barn. Vårt barn. Jag
kunde bara hoppas att han skulle älska det så som jag visste att jag
skulle göra.

Skriven av: Hugo

Tags: ,

Det var Elins förslag att åka till Indien. Jag hade som mest åkt ner
till Medelhavet på en sommarveckas charter. Visst hade det varit skönt
att bada i turkost vatten och sippa fruktdrinkar i den varma
kvällsbrisen, men jag tyckte utlandet var överskattat. Det stod inget
i turistbroschyrerna om klibbande värme, påträngande strandförsäljare,
turistdiarre eller det som skulle hända mig.

Jag förstår inte varför Elin frågade just mig. Och det är ett ännu
större mysterium att jag sa ja.

”Det finns en vacker helgedom på en klippa bortom stranden. Om vi går
strandvägen slipper vi betala inträde” Elin highlightade en mening i
reseboken. Boken var full av färgglada postit-lappar som ropade
äventyr, kultur, mat, strand. Jag torkade mig i pannan, svettades
trots att jag nyss duschat. Receptionisten Nadir som visade sig vara
både vaktmästare, guide och skräddare på vandrarhemmet hade med ett
flin viftat bort min fråga om airconditioning.
”Om vi går på en gång hinner vi innan solen står som högst. Är du
klar?” Elin drog på sig en flätad hatt och hängde solglasögonen i
linnets urringning. Jag nickade, tog min vattenflaska och vi gick ut.

Det var fem dagar sedan vi lämnat Bombay i ett gnisslande tåg.
Färgerna chockade mig fortfarande, kontrasterna sved på näthinnan.
Elin gick före, zickzackade mellan matstånd, motorcyklar och människor
som om hon var en del i en välregisserad dans. Jag kunde inte
dansstegen och stötte hela tiden i axlar och trottoarkanter.

”Nä men lägg av” sa jag och tittade upp på den lodräta klippväggen.
Saften från mangon jag ätit på vägen klibbade i handflatan. Elin gick
runt, letade efter
något. Den ljusa tunikan lyste starkt mot hennes solbruna hud. Själv
var jag mest röd och huden fjällade och kliade. Händer och fötter hade
svullnat i värmen.
”Det ska finnas en ingång norr om, där det är lättare att klättra” hon
rundade klippan hojtade till några sekunder senare. Jag suckade och
följde efter. Det visade sig vara lättare än jag trott att ta sig upp
på toppen. Stenar var lagda som en trappa.

”Frisk luft” Elin satte sig på ett klippblock, kisade ut över havet
och drack ur vattenflaskan. Hon hade rätt, stadens avgaser och kryddor
nådde inte upp hit. Hon räckte mig vattenflaskan men stannade mitt i
rörelsen. Spärrade upp ögonen.
”Vad är det?” jag tittade bakom mig, men såg ingenting. Då såg jag att
hon stirrade på mig.
”Vad har hänt med din mage?”
Jag kände med handen över magen som var långt ifrån platt som jag
mindes den. Klänningen spände över kulan. Fan hade jag fått någon
tropisk sjukdom nu? Jävla skitland, jag skulle stannat hemma.
”Hur mår du?” hon la en hand på min axel. Det snurrade i huvudet.
Sedan spydde jag i en klippskreva. Jag hörde röster. Elin hade lyckats
vinka till sig ett gäng engelsmän som verkade tillhöra en turistbuss.
”My friend, she is not feeling well!”
Två snaggade män i rugbytröja drog upp mig i sittande ställning och
bar iväg mig till bussen. Min lama protest hördes inte utan jag
somnade när bussen skumpade iväg.

”Har ni druckit?”
”Nej vi har inte druckit!” svarade Elin irriterat. ”Hon har blivit
magsjuk, finns det nån doktor här eller?”
Jag blinkade, såg ett golv. Min kropp hängde över ett par orangea
plastsitsar som var monterade i golvet i en rad. Ett inhemskt barn
mittemot tittade storögt på mig. Huvudvärken var borta.
Jag kändde mig pigg, stark och glad. Glatt gick jag fram till disken
där Elin stod och grälade med en sköterska.
”Vad gör vi här?” frågade jag.
”Ja du.. du spydde och yrade..” Elin sneglade på sköterskan. ”Men
nu…ser du fantastisk ut! Din hy strålar.”
”Det hjälpte väl att spy…” försökte jag.
”Men din mage är fortfarande alldeles uppsvälld”
Då såg jag mig i spegeln vid ingången till väntrummet. Magen var
enorm. Sömmen på klänningens ena sida hade spruckit. En fladdrande
känsla for igenom mig, sedan en duns. Det var något som rörde sig där
inne.
”Jag tror jag kissar på mig” pep jag och tittade ner. Mina flipflops
badade i en liten vattenpöl. En smärta spreds från ländryggen ut i
kroppen. Sen övergick allt i en dimma.

”Du visste inte om att hon var gravid?” en kvinna i vit rock pratade med Elin.
”Det här fotot tog vi på stranden igår. Kan du se en antydan till
mage?” Elin höll upp sin digitalkamera. Vad hade hon sagt? Gravid? Jag
hörde hur ett ljud skar genom luften, ett bylte las på min mage. Sen
ett till.
”Grattis!” ett läkarteam stod runt omkring mig. ”Det blev tvillingar”

Skriven av: Julia

Tags: ,

Äntligen hände det mig också, efter 538 år blev jag gravid, dom andra två föräldrarna blev också jätteglada.
Tycker ni det låter underligt ?
Ja, jag förstår det, ni på Jorden är ju lite trångsynta. Typ ”Jag var i Thailand på semester, gud vad långt bort jag var.”

Jag är alltså Trian och bor i Andromedagalaxen på planeten fyra, ut från stjärnan G-12014-87.B8. Okej, den heter ju något helt annat, men jag tar det namnet era egna astronomer använder, så dom kan peka ut den åt er.

Nej, det är inget underlig med tre kön, i universum existerar alla varianter och läggningar parallellt. På grannplaneten har dom bara ett. Förr i tiden använde dom fingrarna när dom gjorde barn med sig själva, nu har dom batteridrivna lysande vibrerande stavar. Dom ser ut som Jeddariddarnas svärd i Starwars ungefär, men används bara i fredliga syften. Men nu pratar vi inte mer om dom , var där på semester förra året. Inåtvända och osociala varelser, sa knappt ett skit.

Tre kön alltså, män kvinnor och adaptinnor. Vi ser ut precis som er, men våra könsorgan är lite annorlunda. Om ni tänker er att ni åker från Sverige till London, tar in på ett hotell och upptäcker att ni behöver ladda mobilen, nej det går inte, två stift på laddaren och tre hål i väggen, ni måste alltså springa ned till receptionen och låna en adapter. Det är så det fungerar hos oss, det där med stiften och hålen var bara en metafor som skulle förklara sammanhanget. Verkligheten är vackrare och mer komplicerad.

Som adaptinna har jag levt ett underbart liv. Dom sista 459 åren har jag raggat ”one nights stands” på krogen nästan varje helg och på vår planet har vi tre helger i veckan. Bägge könen är ju beroende av mig, eftersom dom inte kan ha sex med varandra. Jag tar ett kön i veckan så jag kan köra säkert sex, släpa runt på två olika preventivmedel är bara jobbigt.

Att ha gravsex med två kön är det underbaraste en adaptinna kan uppleva. Har haft det en gång tidigare, men fick missfall. Jag hukade mig inte tillräckligt när jag skulle värpa, så ägget sprack när det slog i golvet. Men den här gången så hade jag bestämt mig för att stadga mig och göra det ordentligt.

Efter att jag nätdejtat en underbar man och en otroligt vacker kvinna så var det klart. Vi har stora kärleksnät på planeten, som man kan klättra runt i och leta efter partners. Vi stack hem till mig och drack te. Efter lite trekant så lade sig kvinnan på rygg i min säng, jag ovanpå och mannen överst. Bägge jobbade frenetiskt, jag låg still och bara njöt. Först kom mannen (precis som på er planet alltså), hans säd flöt in i mig som en varm lavaström, sen den rakbladsvassa känslan när kvinnan sköt in ägget från andra hållet. Jag flämtade skruvade på mig och bara njöt, men väntade på finalen.

Det här hade jag ju upplevt tre gånger i veckan i över 400 år, men en gång tidigare och den här gången som troligen skulle bli den sista i mitt liv skulle jag få uppleva något som slog allt.
Ägget och säden träffades i mig, det var som en explosion som fortplantade elektriska stötar ut i alla mina nervbanor, jag skrek, grät och skakade, efter att det svartnat för ögonen sjönk jag utmattad ihop.

Jag var öm i bägge könsorganen, låg kvar en stund och kände hur mannens sjönk ihop i mitt och hur mitt sjönk ihop i kvinnans. Något hårt blev mjukt och mysigt, varmt och behagligt. Kände hur pulsen på oss tre gick ned i hastighet, hennes dunkade hjärta mot min bröstkorg och mannens mot min rygg.

Jag känner nu hur ägget växer i mig och jag skall huka mig ordentligt den är gången. Mannen kommer att fortsätta gå till jobbet och kvinnan att ruva på ägget några månader. Min uppgift blir att förse det nyfödda barnet med näring, men jag kommer inte att amma. Tyvärr har denna enorma njutning ett pris.

Jag har satt mig själv på gödning i väntan på att bli uppäten.

Skriven av: William

Tags: ,

Solens första strålar silas genom lövverket. En ensam fågel kvittrar samtidigt som dagen börjar. Jag sträcker på mig för att få bort stelheten i kroppen. Det går inte så lätt som det brukar. Det kan inte dröja så länge till nu. Igår var det svårt att orka följa de andra, jag hoppas vi inte ska lika långt idag. Runt omkring mig prasslar det i buskarna när mina följeslagare mornar sig. Det finns lite mat kvar från igår, jag äter den hasigt innan någon annan hinner märka det.

Nu kallar han på oss. Det är dags att ge sig iväg. Vi måste förtsås gå, jag förstår det. Det är inte säkert här längre. Trots det tar det emot. Jag skulle hellre ligga stilla tills det är dags, men att bli ensam kvar är inte ett alternativ.

Längre och längre in i skogen går vi. En del av oss börjar tänka på mat, men han driver på. Vi måste längre bort. Snåren slår mot min spända mage. Undrar om det känns därinne. Snart kommer du ut och får lära känna skogen själv.

Plötsligt hörs ljudet igen. Ett entonigt hotande surrande. Alla sätter fart, skräcken håller på att gripa tag i oss. Jag kämpar för att inte bli efter. Jag får inte bli efter nu när det sparkar i magen och jag anar att jag snart måste föda. Jag kommer behöva de andra, måste följa. Då hörs två kraftiga knallar. Allt stannar upp, vi fryser fast där vi råkar stå. Så avtar det surrande ljudet, en fågel kvittrar och vi börjar försikigt gå igen.

Ingen förstår vad som har hänt, men jag är tacksam för den korta pausen. Skogen blir som vanligt igen. Skräckens ljud och lukter är borta. Vinden får träden att susa. Det doftar av ljung och skvattran. Jag hittar vatten och dricker ivrigt. De andra trängs runt mig för att komma åt vattnet. Alla är törstiga, men bara jag dricker för två.

Så hör vi ett nytt ljud; hundskall. Han skyndar på oss, vi måste bort. Vi springer igen. Det bränner inuti mig. Jag måste stanna. Det är dags. Till slut upptäcker han det och leder oss till en tät dunge. Äntligen får jag göra det. Skallen har tystnat. Vi är säkra. Smärtan är ohygglig. Jag förstår inte hur jag ska orka. Utröttad av flykten. Törstig. Måste.

– Ooooyyyl…

Jag slickar tacksamt min valp. Han står bredvid och ser uppskattande på flockens nya medlem.

Skriven av: Emma

Tags: ,

Han svor på att han var steril. Man tror ju att man ska vara luttrad
när man är fyrtio. Man tror att man har hört allt. Männen som säger
att de är impotenta, männen som säger att de kanske är bögar, männen
som säger att frun dött i cancer. Och allt de vill är ha sexuellt
umgänge med en kvinna. Konstigt att de tycker att de har rätt att
ljuga bara för att få sex. De skulle ju kunna få sex ändå, i alla fall
med mig, för jag tycker inte att det är så märkvärdigt. Och så låter
jag ändå lura mig. Gravid. Med en lågutbildad man från socialgrupp
ett. Det här kommer att bli kostsamt för mig. Nu måste jag alltså åka
tillbaka i tiden, lägga en kondom på mitt nattygsbord, och skriva en
lapp att jag behöver använda den. Men jag ska inte klaga. Jag kan ju
faktiskt åka tillbaka och göra misstaget ogjort. Jag kan inte
föreställa mig hur det måste ha varit på den tiden då alla trodde att
inget kunde gå fortare än ljuset. Tänk att leva i en tid när
verkligheten och tiden bara går åt ett håll, framåt. Det måste ha
varit fruktansvärt.

Skriven av: Oscar

Tags: ,

Jag är med barn! Jag bara vet det. En rap tränger undan tankarna och jag försöker med alla krafter att trycka tillbaka kräkreflexen. Lyckas men istället rapar jag om och om igen. Varför, VARFÖR! Jag vill inte en gång till. Jävla kärringjävel som ordade vitt och brett om att man inte kunde bli med barn när man ammade och nu står jag här och får ta hand om frukten av hennes okunskap. Och min.

Fast jag anar en tanke som föddes redan när han tryckte upp mig mot väggen. Tänk om jag blir med barn! Men lika snabbt som den dök upp stuvade jag ner den till de bakre bänkraderna där den trivdes och mötte honom halvvägs och vilt. En enda gång i en trappuppgång på Söder och jag var med Mats barn och här ligger jag och mår pyrt med Peter i sängen bredvid och vi har definitivt inte haft sex.

Aldrig att jag kan berätta det för någon av dem. Men hur skulle jag kunna skyla över det faktum att jag är gravid – utan att Peter skulle misstänka något. Han skulle slå mig sönder och samman om han gjorde det. Det är jag fullt på det klara med. Vi är ett miserabelt par som är förenade av sorgen över vår döda son – inget annat. Vi har fått en dotter för sju månader sedan men Peters sorgkräfta växer sig bara starkare och han kan knappt se åt henne. Lena.

Minst tio gånger om dagen funderar jag på skilsmässa men jag vet ju hur det har gått när jag tar upp ämnet. Blåslagen och rädd för vad han skulle kunna ta sig till med Lena har jag bara lagt ner projektet. Trots att jag mindes hur han var innan – räcker inte det för att hålla undan för hatet och föraktet, som har ökat i mig i takt med övergreppen.

Mats är väl inget att hålla i handen när åskan går, eller det är han nog men han har en egen familj och egna problem och behöver knappast flera. Vi var snarare varandras ventiler och vi delar massor av värderingar och jobbar och skrattar bra ihop. Peter har slutat skratta och skulle han vetat om det lilla livet som växte i mig skulle han se till att vare sig jag eller det skulle kunna skratta – någonsin.

Ringer Huddinge och beställer tid för abort. Får komma redan på torsdag. Är trött på att vara en jävla frögurka som blir med barn så himla lätt. Ja sista gången är den enda gången jag har slarvat – men alla spiraler och piller till trots är detta elfte gången. Om jag hade levat för hundra år sedan hade jag varit elvabarnsmamma. Vilket öde! Kunde inte sörja det lilla livet som inte visste om sin existens men som själv helt vände upp och ner på min. Jo, kanske lite, lite.

Lena ligger i vagnen och sover bredvid mig när de spänner det gröna skynket rakt över magen och jag ber dem i vanlig ordning att ta bort det och precis som vanligt säger de att det är bättre för mig att inte se. Jag vill se, säger jag och rapar.

Skriven av: Lucas

Tags: ,

Det har varit tungt så länge att jag inte minns hur det var att ha
varit lätt. Har jag ens varit lätt? Jag har varit tyngre och tyngre
ända sedan den där dagen i mars, då den där rödhårige bondkatten, den
med de gröna ögonen, buffade omkull mig. Han luktade gott. Och nu
luktar jag annorlunda. Jag rör mig klumpigare. Inte för att jag
någonsin varit smidig. Det finns tydligen en film på ett av min min
ungdoms försök till hopp utlagt på Youtube. Min husse klappar på mig
mer än vanligt i dessa dagar. Jag går undan, precis som jag gjort
ikväll, för det är tungt och jag vet inte hur jag ska orka en dag
till. Kanske är det att jag äter för mycket, jag äter som om jag vore
en hund och inte en nätt siames. Men jag är ju inte nätt längre. Jag
vill inte vara här. Jag vill inte gå omkring. Inte vara still. Vart
tar man vägen om man inte vill vara någonstans? Jag går och gömmer mig
under sängen. Det känns som om jag behöver bajsa.

Skriven av: Maja

Tags: ,

På grund av feber och diverse annan dylik bizniz så är vi lite sena med den nya skrivuppgiften. Sorry! Nu kör vi!

Denna vecka ska vi leva oss in i en situation och skriva … ja, precis vad som helst (prosa, poesi, den vanliga valfriheten) utifrån det perspektivet. Du får själv välja om din karaktär är en kvinna, man, djur, virus, whatever – men situationen är som följer: du är gravid.

Du kan välja att skriva hur du upptäcker graviditeten.
Du kan välja att skriva om hur graviditeten är.
Du kan välja att skriva om förlossningen.

Du behöver alltså inte vara realistisk och skriva om en kvinna av människoart som föder en liten bebis efter nio månader. Fritt fram att fabulera! Men försök att sätta dig in i din karaktär och känna dig in i situationen.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 21 september till onsdag 28 september

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Jag är med barn!

Veckans pseudonym kommer att bli de mest populära flick- och pojknamnen
Veckans tag på texterna blir gravid

Tags: ,

randen83 Robin Anderson

Sjukt gott humör idag, tror jag drömde bra saker!
11 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Varför går alltid tanten som ha remsa och aldrig åker buss på först?
10 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Alltså, hon stod i en minut och frågade busscffrn om vägen i över en minut #redansenju
10 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Nån som vill luncha vid medis 12ish? #hungrig
7 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Vafan, det är samma meny som senaste 20 åren. Bestäm dig innan du är vid kassan. #mcdonaldsidioter #hatar #hatar #hatar
5 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

dumjäveln STANNAR efter rulltrappan, chockerad över att ”vara framme” och ingen aning vart han ska sen!!? surprise rulltrappan tog slut!?
3 minutes ago

 

randen83 Robin Anderson

A @laqaqlqqaqqqqaQpAApAaQQaAQAPAaaaaAaAAaAaaaaQaaAAAqaAAqaaQaAaAAAqAplqqqqQqaAAqApaqaAaAqqaqqaqqqqqa@aaaqQqaqaqaqa
2 minutes ago

 

Skriven av: Fingerknaket

Tags: ,

Okej, Pet peeves heter det, visste inte att jag led av det, men tydligen gör jag det. Har en alldeles egen. Ett beteende som andra bara rycker på axlarna åt, kan fullständigt få mig att gå i taket. Problemet är att när det inträffar, så tar ofta min sociala kompetens över och börjar föra en kamp med mitt temperament inombords. Vilket resulterar i att jag inte ångrar vad jag sa utan att jag inte sa det.

Mitt stora problem är besserwissrar, inte sådana i allmänhet, utan just den typen som är experter på vad andra skall göra, fast dom aldrig uträttat ett skit själva. Inspirationen hos dom brukar komma från något pysselprogram på TV som Ernst eller något annat. Sen hänvisar man till vad en granne, jobbarkompis, eller vad någon annan utnämnd förebild gjort.

Den här historien utspelar sig för några år sedan, jag hade bott i radhusområdet i ett år ungefär. Det var lördagsmorgon i Maj, knallblå himmel och lite småkylig luft. Jag var på väg till Morsan och Farsan för att låna en kratta.

När jag kom bort till dom, stod Farsan och målade nya vindskivor, som skulle upp på huset. Bredvid stod min Morbror Kjell.
”Du,” sa han till Farsan som är helfokuserad på sitt måleriarbete. ” Såg på Ernst i veckan, han fick till en vattenspegel av en rostig balja vore inte det något ?”
”Jasså”
”Sen skall du nog inte dra penseln åt det hållet, ser du ränderna, du vet när jag gick i slöjden fick vi lära oss att …. förresten jag har en kompis på jobbet, Sixten i Solna, han kan måla, du skulle se när han målade sin sommarstuga förra året.”
”Det flyter ut”
Jag sa hej, tog krattan och gick därifrån. Förstod inte hur Farsan kunde stå där helt lugn och bara lyssna på skiten. Morbror Kjell, som aldrig kommit närmare en målarburk än Martin Timells på TV, följde alltid samma mönster. Först hittade han ett fel, sen talade han om hur man skulle göra, sen dök Sixten i Solna upp, som säkert aldrig bett om att få vara förebild.

Kom hem igen, lagom till samfällighetens städning av allmänningen. Jag skulle försöka vara lite social och bli känd som något annat i än den där knäppa tjejen med den risigaste tomten i området . Nu skulle jag kratta löv, visserligen var jag med under den misslyckade lövkrattningen i höstas, som knappast var social. Jag hade stått med några andra tappra Michelingubbar i snöregnhaglet som kom på tvären, inkapslad i fleece med ett gult galonställ över och såg ut som någon jävla plastanka. Det enda som blev socialt var hon i nummer 46 som kom ut till oss med nybakade bullar och kaffe.

Men nu sken solen och arbetet var i full gång. Stod och pratade med granntanten när fru Fisförnäm i stövlar, grön Babourjacka och Burberryhalsduk dök upp.
”Här jobbas det” började hon, ”men hon i fyrtiosexan ser man inte till som vanligt.”
”Hon står där borta” svarade jag.
Fru Fisförnäm vände på stövelklackarna och gick därifrån.
”Skitkärring” mumlade grannen.
”Såg inte till henne i skitvädret när vi krattade i höstas” svarade jag.

Något annat tilldrog sig min uppmärksamhet, en bit därifrån låg en stor rund  betongrörsbit, en sådan  som man gräver  ned i gatan för avlopp. Ovanpå låg ett galler, den används bara till att grilla korv på av några dagistanter med ungar. Runt dom satt en grupp män på dom kluvna stockarna.
”Vad gör dom” frågade jag grannen.
”Jasså dom” suckade hon. ”Jag kallar dom för grillkommiten, dom sitter år efter år där och svamlar om hur dom skall snygga till grillplatsen. Men det hela utmynnar bara i en massa skryt över deras karriärer. Dom kunde ta mig fan hjälpa till och kratta istället så det blev något gjort.”

Jag blev nyfiken och krattade lite närmare för att kunna lyssna. En yngre näringlivswannabee hade en ide.
”Vi borde satsa på rostfritt, skitsnyggt. Jag var hembjuden till vår VD på jobbet i somras, stor villa på Lidingö, med sjöutsikt, bara jag och frugan alltså inga andra, han har en i rostfritt på altanen enormt stor. Men så har han ju hand om ett stort företag, sa jag förresten att det bara var jag och frugan som var bjudna.”

Efter att jag fått reda på att en av männen åkt hiss ihop med Riksbankschefen drog jag mig tillbaka. Nu var vårstädningen klar, partytälten hade rests med långbord under och det dök upp rostbiff, potatissallad bag i box och en plåttunna öl med lånad tappkran. Städkommiten i området fungerade i alla fall.

Jag satte mig vid bordet, armarna var som spagetti, men det var snyggt på allmänningen. Vi åt och drack och visst var det trevligt, ända tills näringslivswannabeen slog sig ned mitt emot mig. Det dröjde bara ett par minuter innan han var igång.
”Ni höll på att kratta såg jag, men ni har missat på en del ställen fast ni höll på så länge.”
Jag kände hur ilskan började rinna till, fan jag har ju krattat hela dagen, skall vi diskutera det också.
”Du vet, jag jobbar ju i det privata näringslivet, vi delar alltid in oss i små projektgrupper så vi kan ta tillvara på vår inhousekompetens, själv sitter jag ju rätt nära vår VD.”

Nu kokade jag inombords, skall det vara så svårt att bara säga kratta själv då din jävla idiot ifall du är så duktig, nej det bara låser sig.
”Det är ju ett stort företag, men vi kan ju se den här enkla frågan som en workshop. Först gäller det själva styrningen av projektet ………….”

Jag tog med mig en plastmugg vin när jag gick in och satte mig ensam i soffan. Det kändes jätteskönt, fast det låste sig och jag inte fick fram den där dräpande kommentaren. Tyvärr kommer jag nog att få fortsätta vara den där knäppa tjejen med den risiga radhustäppan, men jag såg att jag plockade rätt många poäng hos granntanten när jag hällde en stor stark över honom.

Skriven av: SchlagerEfterfestGrannen

Tags: ,

Lamporna knäppte när aulan återigen fylldes med ljus. Det sfäriska
taket fick applåderna att låta mångdubbelt mer än det hundratal
personer som satt i salen. Historieprofessorn bugade och meddelade att
hon signerade böcker vid södra utgången. Paul-Allan slet tag i sin
jacka och rusade dit, han tänkte vara först på plats. I famnen höll
han krampaktigt första utgåvan av ”Inkarikets gudar och helgedomar”,
en bok han kunde utantill vid det här laget.

”Jag fick den av min farfar. Ja det är han som skrivit ’till P-A
julafton 1996’ på försättsbladet” förklarade Paul-Allan när professorn
öppnade den tummade boken.
”Vad trevligt” svarade professorn ”Vill du att jag ska…”
Hennes rödmålade pekfingernagel strök över den tomma ytan på sidan.
”Ja, du får gärna signera under” Paul-Allan lutade sig fram och
visade. Hon luktade gott. Dyrt, gott och oåtkomligt.

Paul-Allan kände hur det hettade i kinderna. Historieprofessorn böjde
ner huvudet, sneglade up under en mustigt rostfärgad lugg och log. Med
en van snärt med handleden fyllde hon försättsbladet och gav tillbaka
boken till Paul-Allan. Han svalde, hon sög in underläppen. Det
klickade i Paul-Allans huvudet, han blinkade. Det blixtrade framför
ögonen på honom. Ljudet trängde in igen. Högre gällare. Skar genom
trumhinnan, fortplantade sig i hjärnloberna, klingade av ut i
tänderna. Han höll emot en skrikimpuls. Paul-Allan stirrade på hennes
högertumme som tryckte kulspetspennans topp ut och in och ut igen.
”Tack” mumlade Paul-Allan, tog boken och sprang därifrån.

”Är hon lika snygg i verkligheten?” Jonte hängde över bordet. Sög upp
hallonsoda i sugröret och petade upp bakelitbågarna från nästippen.
”Snyggare” Paul-Allan tänkte på hur de roströda lockarna böljat ner
för skulderbladen. ”Hon är smart också. Vet allt om Macchu Picchu. Hon
har vandrat Inka-leden 13 gånger, sista gången i mockasiner gjorda av
alpackeskinn.”
”Är hon gift?”
”Inte vet jag.”
”Jag tror inte hon är det” sa Jonte som svar på sin egna fråga. Han
studerade återigen författarbilden på föreläsningsbroschyren. ”Hon är
en sån män är rädda för. Ung, framgångsrik, snygg… rödhårig. En sån
man drömmer om men inte vågar bjuda ut”

”Har ni beställt?” en välkammad servitör hade glidit fram till deras
bord. Jonte beställde en dagens och servitörens penna for över
blocket.
Han knäppte av och på pennan på toppen. Paul-Allan vred på sig. Pulsen
och stresshormonerna ökade. Servitören väntade på hans beställning.
Knäppte pennan av och på. Det var det enda Paul-Allan kunde se. Hur
den blanka metalltoppen for ner och hoppade upp igen med det
ackompanjerande klickljudet. Paul-Allan räknade sakta till tio, tänkte
på en exotisk strand. En övning han läst om i ett självhjälpsmagasin.
”Han tar också en dagens, med extra aioli” sa Petter långt borta ch
servitören gick äntligen.
”Va fan håller du på med? Har hon förhäxat dig?” Jonte puttade lätt
till Paul-Allans axel. Det klickande ljudet fadeade bort. ”Ja om alla
snygga brudar står på knä grävandes i en gammal indianruin ska jag
sluta spela Nintendo och bli historiker. Jag kanske kan få låna
boken?”
Jonte drog till sig boken och öppnade den. Han höjde på ögonbrynen.
”Säg inte att du inte sett!” med ett snett leende räckte han boken
till Paul-Allan.

Med darrande fingrar slog han numret under de magiska orden, formade
med en snirklig och lätt handstil. Ring mig. Solguden måste ha sett
honom.
”Juliette” rösten i andra änden var ljus och lite hes. Han kunde
plötsligt känna hennes doft igen.
”Ja hej..” han harklade sig ”Jag heter Paul-Allan. Jag..”
”Jaha, så det är det P-A står för” avbröt hon honom. ”Ja P-A som det
stod i boken. Till P-A.”
Hon kom ihåg honom!
”Jag läste också den boken som ung” fortsatte hon ”Vill du ses och
prata om den någon dag?”
”Ja” Paul-Allan försökte att inte låta för entusiastisk.
”Det finns ett trevligt kafé vid rådhuset” föreslog den ljushesa
rösten ”Ska vi säga klockan fem på torsdag.”

Det brände till i huvudet på Paul-Allan. Det klickade igen. Vem fan
var det nu som klickade? Klickandet ökade i intensitet. Rösten i luren
och världen runt omkring försvann i en dimma. Bara klickandet hördes.
SLUTA! ville Paul-Allan skrika men fick inte fram ett ljud. Det var då
han såg att det var hans egna vänsterhand som höll i en kulspetspenna.
Tummen tryckte rytmiskt toppen upp och ner i en tvåtakt. Klick-klick,
klick-klick. Paul-Allan försökte slita pennan ur handen men vänsterhanden höll den i ett järngrepp och fintade bort alla försök. I ögonvrån såg han sin brevpress i marmor, mejslad till formen av en drake. Draken verkade hånle, vickade den inte sitt fula tryne i takt med klickandet?
”Hallå??” hördes det ur luren han släppt på golvet.
Tummen hade nu ökat takten på klickandet. Paul-Allan tog sats, höjde
marmordraken i luften och dunkade med all kraft ner den på
vänsterhanden. Blodet sprutade.

Han skrek, Klickandet stoppade. Han kände sig märkbart ren. Fri.

Skriven av: Slagsmålskatterna

Tags: ,

Joe torkade svetten och sanden ur pannan. Än en gång undrade han i sitt stilla sinne vad han hade här att göra. I fem månader, fem månader, hade han tjänstgjort i den här öknen. Redan efter en månad hade han förstått att det inte går att vinna över dessa satans bergsturkar i deras eget land. Men, det var ytterligare tretton månader kvar av deras kommendering så det var bara att bita ihop.

– Uppställning, marschfärdiga!
Det var sergeanten som försökte få fart på gruppen. De skulle ut på ännu en spaningstur runt basen. Joe och hans kamrater samlade ihop sin utrustning och klättrade in i sina två pansarbilar. Det sprakade till i radion i Joes bil

– OK grabbar, jag tror vi kan se fram emot ett lugn tur idag.
Sergeantens röst lät metallisk, nästan som en maskin. ”En lugn tur”, mumlade Joe sammanbitet. Han hatade när folk inte höll sig till grammatiken, men han hade slutat att rätta de andra hela tiden. Det hade blivit ohållbart till slut.

Bilarna rullade ut från basen. Vägarna var i bedrövligt skick så det bullrade och skumpade en hel del där de for fram. En och annan ur lokalbefolkningen använde vägen de också. De hade inga bilar utan gick själva eller åkte i åsnekärror. De två pansarbilarna körde förbi Afghanerna utan att slå av på farten och drog upp enorma dammoln. Plötsligt hördes en kraftig smäll och den första bilen, med sergeanten och halva gruppen i kastades upp i luften och landade på sidan.

”Se upp ett mina”, skrek Jack, som agerade flygspanare. ”En mina”, muttrade Joe ilsket samtidigt som han ställde sig på bromsen och slet i ratten för att få stopp på sin egen bil utan att köra in i den framförvarande.

-Pang, pang, pang
-Aahhggg…

Någon sköt på dem och Jack var träffad. Joe fick äntligen stopp på bilen. Han och Tom kastade sig ut samtidigt som de osäkrade vapnen.
-Var?
-Därborta, bakom sanddynerna!
-De andra?
-Döda eller sårade, jag ser ingen och de skjuter inte tillbaka.
-Skit!
Bortifrån sanddynerna hörde en röst förstärkt av megafon: ”Ge er, ni har inte ett chans!”
-Det heter EN chans! Hur svårt kan det vara?
Joe skrek samtidigt som han rusade mot fienden. Han sköt vilt omkring sig och slängde iväg två handgranter. Han hade aldrig kastat så långt tidigare. Tom ropade efter honom: ”Har du blivit tokig? Ducka för helvete!”

Joe stannade inte, han hade fått nog. Han förstod att kriget inte gick att vinna men han skulle i alla fall upprätthålla ett korrekt språkbruk.

Epilog:
-För att ha uppvisat ett stort mod och tagit ansvar långt utöver vad tjänsten påbjuder förärar vi idag menige Anderson denna förtjänsttecken.
-Kapten, för tusan…

Skriven av: Smackandet

Tags: ,

KollegaPåKontoret
Klockan är 7:30 och jag är den enda på jobbet! Hallå? Ska det vara så här varje dag eller?
9 hours ago

KollegaPåKontoret
Just completed a 5.10 km bike ride – Interval training. Och en lunchsallad på det! FTW! #RunKeeper
6 hours ago

KollegaPåKontoret
Efter en härlig dag, lite fotbollsträning med ungarna och mysstund med HSB (hon som bestämmer) ska jag nu knoppa tillsammans med Camilla Läckberg #änglamakerskan
4 minutes ago

kl 20:38 Unfollow

Skriven av: NaglarPåTavlan

Tags: ,

Vet ni vad pet peeve betyder? Vi har inte lyckats hitta någon svensk variant av det uttrycket, men saxat från engelska wikipedia så lyder den korta förklaringen:

A pet peeve (or pet hate) is a minor annoyance that an individual identifies as particularly annoying to him or her, to a greater degree than others may find it.

Helt enkelt, den där lilla grejen som du irriterar dig på och liksom hakar upp dig på, men som kanske ingen annan stör sig lika mycket på = pet peeve. Vi snackar om att verkligen irritera sig på den som står till höger i rulltrappan eller kanske vilka slå hen som uttalar ”intervju” som ”inte-vju” i huvudet eller att vilja kräkas på för långa naglar på män som spelar hobbygitarr som om de vore Slash.

Ja, ni fattar! Det är nästan som att ha en mycket, mycket enskild allergi, som får det att bara klia i hela kroppen. Och ja, det finns lika många pet peeves som det finns människor.

Så till nästa vecka är skrivuppgiften som följer:

  1. Vilken är din egen pet peeve? (Hitta på en om du blir blyg och inte vill erkänna din egen.)
  2. Skriv tre olika situationer som utspelar sig under en dag och där din fiktiva karaktär möter din egen personliga pet peeve.
  3. I den sista situationen ska din karaktär bli så galet irriterad på pet peeven att han/hon/den/det på något sätt går upp i atomer.
  4. Tolka ”gå upp i atomer” precis som du vill.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 14 september till onsdag 21 september

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Pet peeve

Veckans pseudonym kommer att bli olika mycket irriterande ljud
Veckans tag på texterna blir petpeeve

Tags: ,

CAMERA 1: Johnny Carson sits at his desk. He turns his attention from the guest to talk straight into the camera.

– And the next guest is a young comedy star, about to make his first appearance with us here tonight! He is known from the fast lane of internet fame and the underground clubs of New York City. Will you welcome him please … Pumba! Welcome!

CAMERA 2: Pumba looks out from the golden curtains and struts up to the microphone while the audience welcomes him with enthusiastic cheers.

– Wow! Hey!

Pumba greets the audience with open paws.

– Good evening everybody … very happy to be here … very happy … especially since it was a close call today, I almost didn’t make it.

The audience goes ”ooh”.

– Yeah, apparently there is this thing called … circumcision? My master told me it’s a religious thing, but I think he just tried to sugar coat the fact that … well … my meowing will be an octave
hiiiIII-gher from now on.

– Oh, and when I say he’s my master, it’s not … I repeat NOT … some sort of sadomasochistic thing. I am not a dog, you know.

Skriven av: Scottish Folden

Tags: ,

Cassandra ”Cassie” Andersson satt i greenroom och svettades.
TV-skärmen visade en fet bulldog åka skateboard på scenen. Efter reklampausen var det hennes tur. Hon, den orangerandiga kattungen som inte kan hoppa. Sex sekunders agerande, för nog fan kunde hon hoppa hon var ju katt, hade lett henne hit till landets hetaste talkshow.

Det drog i tungan, hon ville slicka pälsen för att skingra
nervositeten men den glittriga rosetten skavde runt halsen. Dessutom hade makeupartisen sprayat pälsen med något som smakade oerhört illa. Nåväl, Cassie förstod att makeupartisten visste vad hon gjorde, husses solarieförstörda hy hade försvunnit i några magiska penseldrag.

”10 sekunder till sändning!” en kameraman med headset och sträv svettlukt vinkade in Cassie och husse. Hon tassade ut på scen så som husse lärt henne. Ena tassen framför den andra i en rak linje. Ljuset bländade henne, publikens applåder dånade genom kroppen, tiden stannade.

”Egentligen är det ett mirakel att Cassie överhuvudtaget lever. Berätta om ert första möte” programledaren tittade på dem med ett överspelat intresse. Den  smala vristen vickade på en sko med skyhöga klackar. Husses harklade sig, slet blicken från de perfekta benen och började berätta.

”Det var februaris kallaste dag…”
Cassie blundade, hon kunde den utantill. Husse hade övat i timmar framför spegeln och putsat till handlingen till oigenkännlighet. Som makeupartistens smink räddat husses hy hade vinklingarna räddat Cassies karriär. För klippet med katten som inte kan hoppa var bara startskottet. Folk ville ha mer.

”Och nu ska boken om Cassie även bli film!” programledaren log stort med publiken.
”Det är bra med något som betalar hyran” inflikade husse på sitt avspända sätt. Cassie lyfte på huvudet och publiken jublade. Tiden stannade igen, men denna gång när hon drunknade i ett par bruna ögon i kulisserna.

Han låg i ett hörn i greenroom. Husse hade totalt tappat bort sig när programledaren bjudit in honom på te i sin loge. Cassie kunde lätt avvika.
”Vill du åka med på en tur?” den feta bulldogen, puffade fram
skateboarden och log.

Skriven av: Huskatten

Tags: ,

”Jag orkar inte med det här längre” suckar jag efter ytterligare en inte så subtil referens till klippet som cementerade mina 15 minuter av fame. ”Jag drar nu.”

Jag hoppar upp ur stolen, upp på bordet, välter Lettermans vattenkopp. Jag ska visa dom. Nu ska jag visa dom. Jag är så trött på den här skiten. Publiken skrattar och applåderar och vrålar ”hoppa, hoppa, hoppa!”

Jag låtsas inte höra dom. Jag tar en rejäl sats, känner varenda muskel spänna sig i min kropp, laddar i en halvsekund och låter sedan allt explodera i en perfekt symfoni av rörelse och energi. Min kropp sträcker sig långt ut från bordskanten och jag lämnar allt bakom mig. Jag hoppar!

Jag flyger ut i studion, högt över publiken, alla ögon följer mig och alla skratt har tystnat. Jag känner mig lätt. Jag fortsätter upp mellan strålkastarna, svävar ut genom en port, ut ur byggnaden. Jag svävar högre och högre ner längs Broadway och snart är Manhattans skyline nedanför mig. Jag ler åt Frihetsgudinnan när jag passerar henne. Jag är fri, det är inte hon.

Under mig breder Atlanten ut sig hela vägen mot horisonten. Båtar ser ut som små prickar mot det mörka blå, runt omkring mig ser jag flygplan blinka rött och grönt. Snart är även dom långt nedanför mig. Jag lämnar atmosfären och jag lämnar planeten bakom mig.

Jag flyger förbi månen, Mars, Jupiter och Saturnus och vidare ut i universum.

Skriven av: Burmillan

Tags: ,

”Välkomna till kvällens Skavlan, dagens första gäst har gjort sig känd på nätet, genom sin blogg. Jag hälsar Katrin mer känd som Cathy The Bell välkommen.”

( Applåder. )

”Du Cathy, unga kattjejer som bloggar har ju varit rätt stort ett tag. Du är ju störst av dom, berätta lite om hur det startade.”

”Matte har ju alltid sagt att jag är envis och en typisk entreprenör. Började blogga som kattunge för ett tag sedan, det blev mest dagens outfit, rosetter, katthalsband och sånt. Sen har det gått vidare, jag har ju blivit en förebild också.”
”Var du namnet från?”
”Jag heter ju Katrin, Cathy alltså, sen har jag ju alltid den här guldbjällran runt halsen. Inköpt på Erikas Kattguld på Biblioteksgatan som har kampanj den här veckan med 10% rabatt på utvalt sortiment.”
”Du började alltså att lägga ut bilder på dig själv i din blogg med olika outfits.”
”Visst och kameran, en Canon EOS kommer från ……”
”Vi bryter här och går vidare. Du har ju fått många efterföljare, vad tycker du om dom.”
”Mest Copycats, ta kattögat till exempel, bara smink och glasögonbågar.”
”Men din största konkurrent på nätet Kisse, vad tycker du om henne, ni har ju haft lite bloggkrig, där hon påstår på sin blogg att du är fet.”
”Det där gillar jag inte alls, hon har ju sjuka ideal. Jag är mot anorexi och ätstörningar. ”
”Hur då ?”
”Vad då hur menar du ?”
”Ja, hur jobbar du med unga katters ätstörningar ”
”Jag är en förebild och väldigt mycket mot ätstörningar. ”
”Men du menar alltså att det finns dom som är för ätstörningar. ”
”?????????????”
”Okej jag ställer frågan igen, vad gör du aktivt för att hjälpa kattjejer med ätstörningar.”
”Aha, nu förstår jag hur du menar, dom kan ju egoboosta sig med mitt nya månadsmagasin, Cathyboost. Sen har jag lanserat en helt ny kattmat på burk. Cathy fish, Cathy chicken och det kommer en ny smak i månadsskiftet. Äter dom den så har dom ju inga ätstörningar och det gör dom för jag är en förebild.”
”Det är alltså så du jobbar med frågan.”
”Visst, den finns som torrfoder också.”
”En del påstår ju att du egentligen bara är ute efter publicitet och tjäna pengar.”
”Jag är inte bara en förebild, jag är en entreprenör också.”
”Suck, nu hälsar jag våra nästa gäster välkomna, Dog Lundgren och Gunde Svan. ”

(Applåder)

Skriven av: Persern

Tags: ,

– Klippet där kattmatsstjärnan Kitty Katt misslyckas med ett hopp från
ett köksbord har under den senaste veckan klickats på fler gånger än
någon annan film på Youtube. Nu säger hon att hon känner sig uthängd
av medierna och att hon har blivit berövad sitt privatliv. Välkommen
hit Kitty Katt.
– Tack.
– 150 miljoner gånger har Youtubeklippet visats, där du tar ett språng
från ett bord och, som det ser ut, inte landar där det är tänkt.
Filmen har blivit en snackis i sociala medier över hela världen och i
en tidningsintervju häromdagen sa du att ditt liv har blivit ett
helvete. På vilket sätt då?
– För det första kan jag inte gå utanför dörren utan att bli
trakasserad av fåglar eller ekorrar som vill att jag ska försöka jaga
dem, för att se om jag ramlar. Mina ungar bli retade och familjen jag
bodde hos vill inte veta av mig eftersom de skäms. Media följer varje
steg jag tar och sprider nya rykten dagligen. Mitt namn har blivit
kidnappat.
– Hur hamnade klippet på Youtube?
– Det lades upp av en person i min närhet, jag vill inte säga mer än så.
– Varför inte?
– Jag vill inte hänga ut någon.
– Visste du att du blev filmad?
– Det hör inte hit.
– Men du har ju gått med på att medverka i programmet, varför vill du
inte berätta hur du hamnade i en film på Youtube, om du nu säger att
det var mot din vilja?
– Jag gick med på att medverka i ditt program Karin för att jag mår
väldigt dåligt av den förvrängda bild av mig som sprids.
– Du har ju också fått massor av positiv uppmärksamhet, du har en
fansajt på facebook, du har blivit erbjuden nya reklamkontrakt och
många säger att du är en förebild eftersom du visar att alla katter
inte passar in i mallen som den där smidiga varelsen som alltid tar
perfekta språng.
– Jag har aldrig bett om att vara en förebild. Mina svaga bakben är
ett lyte jag har dragits med hela mitt liv och nu blir jag hånad över
hela världen för något som jag har fått utstå spott och spe för sedan
jag var kattunge. För mig är det här inte smickrande eller kul på
något sätt.
– Det har förekommit rykten som säger att du var drogpåverkad när
filmen spelades in.
– Det där tänker jag inte ens kommentera.
– Vi har talat med en undulat som säger att det var han som filmade,
och som hävdar att du hade tagit vitamintillskott för hästar.
– Det får stå för honom i så fall, jag vet vad jag har gjort och vad
jag inte har gjort och vill inte säga mer än så.
– Men kan du förstå att folk undrar?
– Att de undrar betyder inte att de har rätt att veta varenda detalj
om mitt privatliv.
– Du är sedan tidigare väldigt populär hos barn, för reklamfilmerna du
medverkat i. Har du som offentlig person inte ett ansvar?
– Att jag syns i en film på Youtube där jag tappar balansen gör mig
inte till en fara för barn.
– Alldeles nyss sa du att det var på grund av dina korta bakben som du
inte klarade språnget.
– Det är precis så här ni gör, ni journalister, ni förvränger varenda
ord jag säger och framställer mig som en katt som har något att dölja!
– Jag förvränger ingenting, du pratade om dina korta bakben, nu säger
du att du tappade balansen. Kan du förstå att det ger upphov till
spekulationer när du inte vill tala om vad som egentligen ligger bakom
filmen?
– Jag vill inte svara på fler frågor.
– Du vill inte svara på fler frågor.
– Nej.
– Varför inte?
– …
– Jag måste be dig sluta klösa på fåtöljen.

Skriven av: Cornish rexen

Tags: ,

« Older entries § Newer entries »