Skrivuppgift 40: text av Villa Medusa

Å, nej. Varför berättade jag det där? Tyst min mun, så får du socker,
bara du är tyst!

”Alltså, jag har inte träffat min pappa, så att säga ansikte mot
ansikte, på tre år. Men jag är inte säker på att det för den skull är
korrekt att säga, att jag brutit med honom. Jag vill bara inte träffa
honom.”

Så, nu har jag svarat på frågan, nu är det sagt. Nu kan du lämna mig i
fred. Se ditåt istället, till vänster om mig. Där sitter någon som är
mycket mer intressant. Ta räkan till anorektiker, hon har säkert har
mycket smaskigare hemligheter att berätta om. Eller ta honom
istället, den där lilla morsgrisen, som vilken dag som helst kommer
att begå en massaker för att få utlopp för sitt undertryckta
hävdelsebehov. Fråga honom, inte mig.

Nej, visst, du måste fråga mig. Varför jag har brutit med honom? Å,
nej, jag vill inte svara på den frågan.

Men hur svarar man inte på en direkt ställd fråga? Måste man inte
svara? Och innerst inne vill jag ju svara, vill att någon ska förstå
hur jag har det. Fan, nu kommer svaret bubblande…

”För att han är en känslomässigt förkrympt människa med narcissistiska
drag och för att han stjäl allt syre om man vistas i samma rum som
honom längre än fem minuter.”

Så där ja. Nu var det sagt. Hallå? Ska ingen reagera på vad jag sagt?
Ska inte du som är terapeut i alla fall fånga upp det jag just sagt,
spegla det på något sätt, och inte bara sitta fånstirrande med sitt
skrivblock i famnen. Det är väl varken professionellt eller särskilt
bra tv?

Då så, då ska jag också vara tyst. Helt tyst. Så kan ni stoppa upp er
jävla terapisåpa i arslet, jag säger ingenting mer, skit samma att jag
håller på att sprängas av allt som jag har inom mig. Skit samma att
jävla landstinget och husläkaren och att själva fan och hans moster
inte tycker att jag är värd att få min behandling bekostad av staten,
så att jag måste hitta andra sätt att hantera min ångest. Jag säger
fan-i-mig ingenting mer. Jag skiter i att jag skrivit på ett kontrakt
och att producenten har varnat mig för vad som händer om jag inte
fullföljer de överenskomna terapitimmarna. Jag säger ingenting mer!

Fan, nu bubblar det ut igen.

”Alltså, jag vill bryta helt med honom och försöker, försöker,
försöker, men han hör ju av sig hela tiden. Han låter mig inte vara
ifred, han äter mig, han äter upp mig. Vad ska jag göra då?!!”

”Intressant. Mycket intressant, Angelica. Vi återkommer alldeles strax
till dig efter ett par korta meddelanden från våra sponsorer.”

Jaha, nu sitter programledaren och snurrar på stol, så att ryggtavlan
är vänd bort från oss. Vi som ska analyseras – av honom och av svenska
folket. Jag tänker inte tänka på honom som terapeut längre, bara
programledare.

Fan, kan de inte stänga av den där strålkastaren. Jag svettas ju som
en gris. Och finnen på hakan kliar infernaliskt, men jag ska inte klia
tillbaka. Inte. De ska inte vinna. Åtta avsnitt kvar, sedan kommer
jag att vara fri igen, både från tv och pappa. Eller rättare sagt,
vinner jag kan jag få ett års fri terapi utanför tv-studion och det
borde väl räcka för att göra mig kvitt honom, rensa ut barndomen, en
gång för alla. Det var i alla fall löftet från producenten. Frågan är
bara varför jag tror på en tv-producent?

Borde jag gå med i en pakt? Finns det ens pakter i den här såpan? Jag
har i alla fall inte blivit tillfrågad av någon. Å andra sidan är det
inte direkt handlingskraft som karaktäriserar oss miserabla människor
som samlats ihop här, som boskap på väg mot slakt.

Frivilliga deltagare. Vad är frivillighet? Är det samma sak som att
tonårsbruden mitt emot mig är frivillig i sitt karvande i armarna?
Eller den där medelålders mannen, dimper han frivilligt ner i sitt
depressionshål och skuttar sedan av egen fri vilja upp på manitåget
månaden efter?

Jag kan överleva detta, bara jag håller en lagom låg profil.
Intressant, men lagom. Fast det klarar jag aldrig. Jo, jag måste, det
här är ett misstag, jag måste hitta en annan utväg! Nu kommer
programjingeln, nu gäller det. Tyst min mun, så får du socker…

”Välkommen tillbaka till ’Här är din terapi’ – programmet som låter
dig ta klivet in i andra människors psyken. Och det är du som tittar
som bestämmer vem du vill veta mest om. Glöm inte att du kan rösta
under hela programmets gång!”

Nu kommer deras blickar igen. Nu kommer frågorna. Måste jag svara?

”Angelica, vi återvänder till dig. Nu har du chansen att öppna upp dig
och berätta för svenska folket: vad hände egentligen mellan dig och
din far?”

Skriven av: Villa Medusa

Tags: ,

  1. Grymt bra ! Man förväntar sig först något småironiskt ångestladdat, men det blir riktigt ruggigt. Men det som gör den så otäck, förutom att det är en bra story, är att jag har uppfattningen att det här egentligen ligger rätt nära verkligheten.
    Robinson vill inte ha människor med friluftsvana eller överlevare. Farmen vill inte ha några som kan ta i och sköta ett jordbruk. Baren är helt ointresserad av om du kan blanda en drink o.s.v. Din terapisåpa blir den ultimata dokusåpan som är ärligast av dom alla. Det här är personligheten man söker till alla dokusåpor, antingen med starkt narcisistiska drag eller någon som mår riktigt jävla dåligt. Normala människor som kan samarbeta är inte roliga alls
    Personen skall sedan exponeras och ge höga tittarsiffror, hur den stackars människan påverkas av det har ingen betydelse.
    Jag har själv castat för en såpa, där jag hade rätt erfarenheter för att delta. Naturligtvis kom jag inte med och när jag såg dom som gjorde det var jag glad att jag slapp.

    Svara

Reply to Bachelor Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *