Skrivuppgift 37: text av Casio

Hon håller andan. Som om det skulle kunna stoppa tiden. Men det som
hänt är oåterkalleligt. Hon är en timme sen.
Ändå fortsätter hon att hålla andan, i hopp om att kunna stoppa tiden,
kanske till och med få den att vända tillbaka – till vintertid, då
räddningen fanns inom räckhåll.

Han hade alltid varit dramatisk. Melodramatisk, enligt vissa. Men det
var ett karaktärsdrag som hon förälskat sig i, även om det hade börjat
gå till överdrift. Det där med att han aldrig kunde låta saker passera
utan att diskutera, våldsamt. Att han saknade förmåga att släta över,
att inte övertolka. Fixeringar.
Han brann och vardagen fick färg. Svensk februarislask kunde i hans
sällskap kännas som en glödande natt i Havanna. Som han skulle ha
uttryckt det. Själv skulle hon säga att hade en unik förmåga att se
passion i allt, att fylla allt med känsla, även det som vid en första
anblick verkade obetydligt. Det innebar även att det vardagliga kunde
få oerhörda konsekvenser.

Det flimrade till bakom hennes stängda ögonlock. Hjärnan signalerade
desperat med lila- och grönfärgade blixtar att syret var på väg att ta
slut och hon satte sina bägge händer för munnen och näsan för att
hindra reflexen att andas in nytt.
Magiskt tänkande. Om hon inte andas ut, kan tiden inte fortsätta gå
framåt. Om hon stretar emot, vägrar böja sig för kroppens vilja kan
hon rubba klockans framfart. Få den att backa. Det måste gå. Det kan
gå. Annars är det för sent. (Det är redan för sent.)

I oktober hade han hade blivit fixerad vid tiden. Vid skiften. När en
tid övergick i en annan. Han kunde ligga med uppspärrade, rinnande
ögon riktade mot klockradion för att inte missa när de digitala
siffrorna slog över till jämt antal.
Vilka siffror skulle bevakas? Det kunde han inte berätta i förväg. Han
visste bara när det var dags och när det hade hänt. Nu! Ett, ett, ett,
ett. Sedan somnade han, utmattad, som ett barn.

Struphuvudet for upp och ner på henne. Vildsint, slitande, hulkande.
Kroppen försökte att ta kommando, låta kött vinna över sinne, tvinga
henne att andas mot sin vilja.
Men kroppen var svag efter febern som ridit henne i över ett dygn. Hon
hade yrat och slagit i knäet när hon släpat sig ut i badrummet för att
söka i medicinlådan efter febernedsättande. Inte hitta något. Legat i
frossa på det kalla golvet och sedan uppbådat sina sista krafter för
att kunna ta sig tillbaka i sängen igen.
Det hade börjat på lördagseftermiddagen och det var först nu som hon
orkat ta sig upp ur sängen på allvar. Klivit över klockradion som låg
på sidan på golvet, där hon måste ha vräkt ner den i feberns yrande.
Hämtat en kopp the, brett en rostsmörgås med ett tunt täcke av smör.
Gårdagens och morgonens tidningar utbredda på täcket. Hon började
kronologiskt, lördag först.
Det var då hon såg det. Artikeln som förnumstigt påminde om
minnesramsan att när utemöblerna ställs fram är det dags att ändra
klockan till sommartid. Låta den hoppa fram en timme. En timme som
blev skillnaden mellan liv och död. Hon hade puttat till den välta
klockradion med foten och sett de röda siffrorna stirra tillbaka på
henne. Anklagande. Hon var försenad och hans öde var beseglat.

I början hade hon inte tagit honom på allvar. Inte förstått varför hon
måste ta kontakt med honom på ett exakt klockslag varje dag.
Den första gången hon råkade bli sen med att ringa som hon utlovat
skar han sig. Skärsåret på armen hade varit rött, men ytligt. Men det
hade visat att han menade allvar, med tid och med löften.
Andra gången, ett par månader senare, var de tvungna att få skadan
omplåstrat på akuten.
Sedan dess hade hon aldrig missat ett samtal, alltid kontrollerat att
deras klockor var i samklang, att de alltid befann sig i samma tid
oavsett vilken plats de befann sig på. Förutom i dag.

Nu öppnade hon munnen och sög in så mycket syre som någonsin var
möjligt. Tiden rullade igång igen. Först trevande, sedan rusande. Hon
fick svindel och tvingades lägga sig ner mot den svala kudden i
sängen.
Han var borta nu, det visste hon samtidigt som hon slog hans nummer på
mobiltelefonen i ett fåfängt försök att få kontakt. Senare skulle hon
åka hem till honom, öppna dörren med den nyckel han betrott henne med.
Se honom sitta där, lutad mot telefonbordet, livlös i en cirkel av
rött. Väntande, förgäves.

En ny tid hade börjat. Utan honom. Och trots att hon knappt vågade
tänka den tanken fladdrade plötsligt ett skamfyllt hopp till i hennes
bröst. Fri? Fri. Fri att kunna gå mot ljusare tider utan honom, även
om livets färger hädanefter skulle te sig utvattnade i vårens
obarmhärtiga ljus.

Skriven av: Casio

Tags: ,

  1. Detta är en galet fantastisk text. Jag älskar att vi bara har hon och han, inga namn, inga personligheter. Egentligen bara tomma pronomen som får sådan betydelse att det skär i hjärtat. Jag älskar hur den här historien tar fart. Vi får lite, och lite till. Du har inga egentliga beskrivningar där du stannar handlingen och berättar vad som hänt och händer, möjligtvis i stycket som börjar med ” oktober”. Annars följer alla beskrivningar texten och jag älskar hur den här texten tar form. Jag vill läsa mer, mer, mer, men samtidigt känns det som den slutade där den borde. Det är som slutet i Inception där tvinnan snurrar, och vinglar, och sen är det slut. Man vill så gärna veta, men det är slut och det är det fina med historien.

    Svara

  2. En otäck, men fantastisk story med befriande slut!

    Svara

  3. Kan väl sammanfatta det så här: ”Ett rent sinnessjukt driv i texten. ”
    En fantastisk fajt.

    Svara

  4. För att travestera byrådirektör H.K Bergdahl: Pennfajten är ta mig fan det finaste jag varit med om sedan jag konfirmerade mig!!! 🙂 Nu väcks verkligen skrivlusten!
    (Även om jag också uppskattar alla tillrop som handlar om hur jag kan förbättras. Pennfajten är ett utmärkt forum för utveckling, med alla glada tillrop och konstruktiva förslag.)
    /Casio

    Svara

Reply to Breitling Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *