Skrivuppgift 36: text av Koira

Den mörka tunga dramatiken som i toner strömmade från grammofonen smög sig i hennes kropp och fick henne att sätta sig ner i gräset. Skissartade bilder från katastrofen, kaoset för 11 år sedan, dök upp ur hennes inre. Ögonen tårades när hon såg stora kraftledningsstolpar falla ner med ett dån, eldslågor och människor som sökte skydd i panik. Hon rös, allt var så närvarande, så verkligt.

Det osannolika hade hänt, blivit verklighet. Den stora solstormen hade nått jorden. Naturen hade visat sin kraft. Det teknologiska samhällets elkraftverk, atomkraftverk, satelliter hade blivit ruiner och dragit med sig allt som behövde den konstgjorda energin för att fungera. Solens energi hade visat sig ha en intensitet som ingen energi skapad av människan kunde stå emot. Kaoset hade varit totalt. Utan internet, mobil, telefon, kranvatten, bilar , industrier och banker kunde ingen kontrollera varken tiden eller rummet, det yttre och det inre. Många, som byggt upp hela sin existens underställda teknologin, begick självmord eller vandrade omkring som zombies totalt tomma på innehåll. När ingen facebook eller twitter gav dem mänsklig virtuell kontakt fanns bara tomhet och ensamhet . Det kan bara inte ha hänt, hördes många repetera om och om igen, likt en mantra.

Bland ruinerna av teknikens makt, alla komplexa strukturer och strategier som skapats för att kunna dominera världen, hade det stått klart för de överlevande, som fortfarande kunde tänka på en framtid, att ingen aldrig mer skulle bli identisk med vad de en gång varit. Vi hade alla varit tvungna att tänka oss en annan värld, mindre sårbar och mer naturnära.

Som ett gåtfullt skeende framträdde nya bilder, osynliga men ändå synliga. Musiken hade ändrat ton och rytm, blivit mindre dramatisk och påminde henne om den inneboende energi och kraft som varje människa har och hur denna kapacitet varit avgörande för att kunna överleva katastrofen. Vilken vidunderlig förmåga vi har att kunna göra det frånvarande närvarande, tänkte hon, när hon såg grupper av människor finna oaser i naturen där de kunde få skydd, föda och vatten. Bara skissartat såg hon hur de byggde små vindmöllor och mycket annat för att förenkla slitet. De absurda höghusen var inte användbara. Ingen idyll, men de hade överlevt. Några blev tokiga av det primitiva livet utan de tekniska hjälpmedel de varit vana vid. Andra jobbade dag och natt för att återställa världen till vad den varit och dukade under. Kroppen orkade inte. De flesta tänkte och planerade, tog en dag i sänder. De hade förstått att det skulle ta tid att skapa ett fungerande samhället så att livet blev drägligare. Mycken aktivitet men utan stress. Inte utan konflikter och svårigheter.Men också kärlek och solidaritet.

När hon hörde de sista tonerna kände hon hur de lade sig som bomull runt hjärtat. Det fanns en framtid trots att nya solstormar var på väg. Kanske hade den gamle greken Pindaros rätt när han tänkte sig att människan inte är något annat än en endagsvarelse. Kanske är framtiden den tid som förflyter mellan morgon och kväll. Hon och alla med henne var förberedda.

Skriven av: Koira

Tags: ,

  1. En jättebra berättelse, lagom lång för innehållet med underliggande samhällskritik Utgår från att det var en vevgrammofon, med tanke på att strömmen knappast fanns längre.
    En liten detalj ( NU VET JAG ATT JAG ÄR PETIG ) 11 år känns lite långt, vad har mänskligheten pysslat med under den tiden ? Antingen så borde den gått under helt eller skapat något nytt som var på väg någonstans. Berättelsen griper tag i en på ett sätt, som känns som berättaren just kommit ur den första chockfasen.
    Anledningen till att jag tar upp det här är att jag själv i ett romanprojekt arbetar med just det här problemet och tycker det är jättesvårt. Alltså en utvecklingsfas i en påhittad story.
    I mitt fall så är det en person som måste ta tag i sitt liv och gå vidare till en ny nivå, för att inte helt hamna under isen efter ett personligt misslyckande.
    Börjar en Augustieftermiddag i en vardagsrumssoffa och slutar på samma plats exakt ett år senare. Under den romanen måste läsaren dels acceptera förändringen som trovärdig, dels märka av den stegvisa utvecklingen.
    Skulle vara kul om fler hade lite reflektioner här på just det problemet och jag hoppas att det bara är jag, som hakar upp mig på ett par siffror.
    För det var en fin fajt.

    Svara

    1. Det var verkligen roligt att läsa din kritik. Att jag har 11 år beror på att solstormar lär återkomma vart elfte år. Att jag inte skrivit mer beror på de 3000 tecken som var gränsen. Jag är fascinerad av detta tema och kommer att fortsätta bygga på min berättelse. Detta är bara en skiss som helt spontant dök upp inom mig när jag lyssnade på Finlandia.
      Jag har haft en bra hjälp rent tankemässigt av en mycket spännande bok av Marcia sa Cavalcante Schuback – Att tänka i skisser – Glänta produktion, kanske kan den även hjälpa dig att hitta nya sätt att tänka. Hon har som en av sina utgångspunkter att det teknologiska samhället gör oss enspåriga, trots all mångfald den verkar ge upphov till. En ide är att göra det osynliga synligt. Vad är det egenligen vi bör fokusera oss på om vi vill förstå. Har ännu inte avslutat läsandet och efter det blir det troligen omläsning, men kan redan nu garantera att den har fått mig att tänka lite annorlunda.

      Svara

    2. Obs…. svaret kommer från Koira.

      Svara

    3. Om man helt enkelt ser tillbaka på något, spelar det ingen roll hur längesedan det var; jag menar att du kan göra precis som Koira, som ju befinner sig i nuet men minns det fruktansvärda för 11 år sedan – och kan konstatera att något ändå har hänt med männsikorna under den tiden.

      Men du kan ju också köra som nedan och varteftersom bjuda på lite tillbakablickar som likt pusselbitar ger oss bakgrunden.

      Soffan i augusti 2012 bla, bla, bla och soffan i augusti 2013 bla, bla bla, han har rakat av sig skägget och i diskstället står disken, diskad.

      Svara

    4. Jag gillar bilden av att en av de få saker som överlevt katastrofen är en grammofon och en skiva med Finlandia. Man får dessutom intrycket att den fått en närmast ikonisk status eftersom huvudpersonen förflyttas 11 år tillbaka och tvingas återuppleva alltihop. Personligen har jag inget problem med de 11 åren. En ödeläggelse av de proportioner som beskrivs här (”elkraftverk, atomkraftverk, satelliter hade blivit ruiner och dragit med sig allt som behövde den konstgjorda energin för att fungera”) skulle ta lång tid för mänskligheten att återhämta sig ifrån.
      Tack för en bra text.

      Svara

Reply to Puhelin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *