Skrivuppgift 28: text av Lucky Strikes

Hinseberg den 30 mars 2012

Det kändes så himla bra när jag skrev ner det i terapin; Vara mera tillåtande mot mig själv och min man. Det var ju faktiskt så att jag oftast var tveksam och sa nej när han föreslog en resa eller ett restaurantbesök – eller varför inte kläder och adidasskor. Och många nej hade det blivit med åren och till sist kände jag att jag blev allt surare och snipigare och vår ekonomi blev mig så förhatlig att jag sköt på att betala räkningar eller att kolla min mans konto, för jag avskydde att se pengarna strömma ut, och hans kontoutdrag var ett hav av öl, mat och trevligheter. Trevligheter jag nekade mig själv och som jag i princip hade nekat honom också – men inte lyckats särskilt väl med, så de här orden på terapin borde betyda revolution.

Jag började så smått att bara säga ja när han föreslog att vi skulle se en film (fast klockan var elva på kvällen) och konstigt nog reagerade han inte speciellt mycket. Vi såg filmen och den var bra och han var förvånad över att jag inte hade somnat. Jag sa minst ett ja om dagen och nästa ja gällde ett par skor; ett par japanska adidas som var uppe i 4000 kr på eBay men som enligt min man var ett fynd. Ja, sa jag, köp dem. (Men här kunde jag inte låta bli att lägga till att han ju inte kunde räkna med några flera skor det här året.) Tyvärr (eller, som tur var) förlorade han kampen om dessa märkliga fotunder i en hård budgivning som slutade på nästan 7000 kr (och jag kunde andas ut). Trodde jag.

Mitt nästa ja gällde en resa till London och trots att vi hade varit där alldeles nyss fixade jag biljetter och boende; dessutom ett ovanligt dyrt sådant. Hade vi råd? Ja, då hade vi det men jag skulle snart knapra på den lilla räntebuffert jag lagt undan för att klara kommande räntehöjningar och det tog inte lång tid innan allt var slut och jag istället hade grävt ett stort hål i våra krediter. Vi for till London varannan månad och åt och drack gott och dessutom firade vi midsommar i Berlin och juli spenderade vi ett par veckor i Paris. Som kronan på verket drog vi iväg till New York över jul och nyår, och där flödade vinet och ölen och maten var helt fabulös och utan att riktigt inse det, kände jag att jag hade fått smak på det här livet.

I vårt nyrenoverade kök hade vi mängder av skåp, från golv till tak och det dröjde inte länge förrän min man frågade om han inte kunde få ett av skåpen till sina skor. Varför inte tänkte jag (samtidigt som det bildades ett tvivel i hjärnan och huvudbeståndsdelen bestod av något naturligt som reste ragg mot detta ”Varför inte” för det hörde verkligen inte till mitt ordförråd och alla andra ja hade jag ju tvingat mig att säga – även om jag måste tillstå att det hade gått bättre och bättre. ”Men bara ett skåp”, sa jag med tillkämpad lättsamhet och det måste ha skurit falskt för min man såg på mig under en halv sekund innan han glatt sa: ”Klart att jag inte behöver så mycket mera plats men idealet vore kanske att vi köper ett nytt skåp till sovrummet, men det tycker ju inte du. Någonstans måste jag ju ha mina skor.”

På kvällen satte han sin plan i verket och förpackade alla skor i sina original-askar och efter midnatt, när jag legat i sängen och svullat med Downton Abbey’s Christmas Special (som jag missat i och med New York-resan). När jag om vartannat hade lett och gråtit ikapp med Mary’s och Matthew’s turer i kärlekstunneln och till sist slutat repetera vissa scener, så hörde jag honom ropa på mig: ”Älskling, kom ut och titta hur det blev! Men bli inte sur …” Där dränktes hans väna röst av mitt VRÅÅÅL. Jag såg formligen rött och slet ut kartong efter kartong och kastade dem på golvet. Kartongerna var blå men jag lovar: För mig var de som ett rött skynke.

”Men det var bara temporärt …” hörde jag min mans lama protest när jag högg honom med förskäraren, som hade legat där så påpassligt, och jag sjönk ner bredvid honom och såg blodet välla ut över kartongerna, rött, rött, rött och jag skrek NEEEEEEEEJ!

Skriven av: Lucky Strikes

Tags: ,

  1. Jag tycker om stämningen i den här texten. Jag ser livet de lever framför mig, både det innan och det efter löftet. Jag älskar hur lättvindigt alla resor försvinner förbi, det ökar känslan för att det inte spelade någon roll ”Vi for till London varannan månad och åt och drack gott och dessutom firade vi midsommar i Berlin och juli spenderade vi ett par veckor i Paris. Som kronan på verket drog vi iväg till New York över jul och nyår, och där flödade vinet och ölen och maten var helt fabulös och utan att riktigt inse det, kände jag att jag hade fått smak på det här livet.”

    Jag förstår dock inte slutet. Hur fick skorna kvinnan att vilja mörda mannen? Det kändes tidigare som om hon gillade det nya livet och jag förstår inte riktigt vad det var som fick henne att vända 180*. Skulle tyckt om att få en liten förklaring (:

    Svara

  2. Den här texten är intressant på flera plan, tycker jag. Själva nyårslöftet känns realistisk och nästan banalt (men det är bra), för det ger en igenkänning. Vem har inte lovat sig själv (eller sin partner) att vara mer tillåtande på ett område? Det är också roligt att berättaren inte klarar av att släppa, men är medveten om det och skriver det i texten. Berättaren har svårt att släppa taget, och, just därför, blir det extra roligt när texten bekräftar berättarens värsta farhågor. Berättaren tillåter inte slöseri, för hon är rädd att det ska gå överstyr, och nu får hon rätt. Det går överstyr och till slut fick hon nog.

    Roligt. Texter som handlar om vad vi är rädda för får alltid en särskild nerv.

    Som en liten bonus var formuleringen ”svullat med Downton Abbeys julspecial”. Kanske du menade att personen åt snacks, men jag läste det som (och tolkade det som) att berättaren svullade själva tv-avsnittet och det är just vad folk gjorde i julas: de svullade Downtown Abbey. Och nu är vi väl lätt illamående av sockerchocken. Fin fajt.

    Svara

  3. Dessa skoköp hade ju funnits där både före och efter löftet och när skorna till sist invaderar köksskåpen (där ”normala” människor knappast förvarar skor) brister allt för henne.

    😉

    Svara

Reply to SHYY Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *