Skrivuppgift 28: text av Kent

Pyrrhusseger, det kallas visst så, man vinner mycket men förlorar mer. Men vi tar den här storyn från början.
Vi satt där för lite över ett år sedan, vi hade varit ute och skjutit av lite raketer, det var kallt och snöade den nyårsaftonen. Medan vi försökte värma oss med halvt urdruckna champagneglas runt soffbordet, dök den där ständiga frågan upp.
Efter att tre stycken i tur och ordning lovat att sluta röka, börja på gym och gå ned i vikt var det min tur.
”Jag skall skriva klart min roman och få den utgiven” svarade jag tyst.
Nej, dom skrattade inte åt mig, det blev knäpptyst. Jag hade fixat ett ”haha det går aldrig” men den här nedlåtande tystnaden. Det var som:
”Okej låt tjejen ha sina drömmar, vi andra har ju vår framgång med familj karriärer hus och annat. Hon har väl inget annat att hänga upp sitt meningslösa liv på”.
Dom märkte säkert att jag blev ledsen men på vägen hem gick det över i ilska, jag skulle visa dom, vänta bara. Redan före tio på Nyårsdagen satt jag framför datorn, det var revanschlusten som drev mig. Tre kapitel klara innan det var dags att gå och lägga sig.
Januari och Februari, skrev och korrekturläste var enda ledig minut. Jag minns att jag grät av trötthet och lycka den första Mars, när laserskrivaren dunkade ut dom över trehundra sidorna som skulle bli boken om mitt liv. Nu kom sluttestet, jag stoppade ned dom i ett stort kuvert, gick hem till henne som suttit mitt emot mig på Nyårsafton, på darrande ben och ringde på dörren.
Hon öppnade och jag tog fram kuvertet.
”Jag är klar med boken nu” började jag. ”Skulle du vilja titta på den, jag behöver en second oppinion.”
Hon såg förvånad på mig några sekunder och svarade ”visst.”
Det blev rätt sent den kvällen, kändes som jag sprungit ett maratonlopp, såg på TV. Klockan nio ringde telefonen, det var hon.
”Herregud, vad har du lyckats med” började hon och lät nästan hysterisk, ”det är bland det bästa jag läst, den är magisk, kan inte slita mig.”
”Lägg av och larva dig” snäste jag tillbaka, men innan jag slängde på luren lyckades hon övertyga mig om att hon menade allvar.
”Du fortsatte hon, hur har du lyckats beskriva vardagslivet i den här förorten så himla spännande, jag har aldrig sett det på det viset, du väcker ju en nyfikenhet som är otrolig, den måste bara bli utgiven.”
Sen gick det snabbt, första förlaget nappade, den låg i bokdiskarna i April, översvallande recentioner, årets debutant. Visst borde jag varit lycklig men det var när jag fick Augustpriset som jag insåg att jag lyckats för bra. Jag skulle ju bli författare och ingen jävla trendsetter.
Visst har mitt liv förändrats, i alla fall när det gäller min ekonomi, men eftersom jag gav ut den under pseudonym så har jag kunna ligga lågt och det är en jävla tur.
Det var den sommaren allt förändrades, vad hade jag ställt till med ? Min förort hade förstörts, det gick inte längre att chosefritt ta på sig ett par sneakers och glida ned till kebabståndet i centrum. Alla mina vänner försvann bort och ersattes. Folk blev som galna den sommaren när priserna på bostadsrätterna sprängde 70000 kronorsvallen per kvadratmeter. Alla skulle bo här, hela centrum kryllade av kändisar. Vipköerna in på Pizzerian, där stjärnorna stod på rad, DNs matpatrull som upphöjde deras fläsksnitsel till himmelsk, kebabkiosken som bara var så himla äkta förort liksom.
Allt detta för den förbannade bokens skull, det gjordes förortsvandringar i mitt pseudonamn, att bo här ute blev bara rätt, kult och status på en gång.
Jag förstörde även för andra som tant Elsa, den lätt kutryggiga damen med butiken Elsas Mode som morsan handlat i som ung. Kunde hon inte fått tyna bort i lugn och ro varefter bokstäverna i hennes gamla neonskylt gick sönder en efter en. Nej, nu trängdes modebloggarna där inne, affären blev som i ett trollslag så himla chic.
Det är inte stekarna i rosa skjortor som vaskar champagne utanför tunnelbaneuppgången som retar mig mest, utan dom där förbannade rockpoeterna i sina retroskinnjackor och skäggstubb som skriver nödrim som

” Oh Sara din blick höll mig fången”
”Dina ögon glödde mot den grå betongen”

Jag är så jävla trött på att lyssna på hyreshuspekoral om röda solnedgångar bakom punkthusen.

Sen mediatanterna som leker bohemer i sina Oddmollyblusar. Brukar se dom på balkongerna i huset bredvid, när dom kommer ut inlindade i kashmirfiltar, med ett glas vitt vin i handen och ropar till varandra.
”Gud vad det här gula fasadteglet från 50-talet känns genuint.”
När jag möter dom på trottoaren, känner jag deras onda blickar som borrar sig in i min nacke och säger.
”En sån där socialgrupp tre från innerstaden är hon här för att sälja knark kanske.” Dom skulle bara veta.
Det är därför jag har tagit mitt beslut, sälja bostaden och flytta in bland mitt gamla klientel på Birger Jarlsgatan. Då kanske lusten att skriva kommer tillbaka igen. Tänk att få gå in på Coop-Nära på Stureplan, köpa en kvällstidning och en lightläsk. Sen ut och morsa på alla burkor och snubbla över sjukpensionärernas rullatorer.
Några fler nyårslöften blir det i alla fall inte.

Skriven av: Kent

Tags: ,

  1. Rolig, tycker jag. Bäst är det i de svepande, men ändå precisa elaka formuleringarna där du beskriver saker du är bekant med (tror jag i alla fall):

    ”Vipköerna in på Pizzerian, där stjärnorna stod på rad, DNs matpatrull som upphöjde deras fläsksnitsel till himmelsk, kebabkiosken som bara var så himla äkta förort liksom.”

    Det som gör den här meningen rolig är att VIP och pizzeria inte går ihop. Det blir en liten överraskning. Lika roligt är det med att kebabkiosken är ”äkta förort”. Men du lyckas också lägga på ett ”liksom” på slutet och det bättrar knorren ännu mer.
    Den här meningen är jag också kär i: ”Det är inte stekarna i rosa skjortor som vaskar champagne utanför tunnelbaneuppgången som retar mig mest, utan dom där förbannade rockpoeterna i sina retroskinnjackor och skäggstubb” Framför allt att de ”vaskar champagne”. Jag vet inte riktigt vad det betyder och är väl inte helt säker på att det är ett korrekt val av ord, men det spelar ingen roll för känslan i orden ”vaskar champagne” är perfekt. Det blir roligt. Jag tror också att anledningen till att det fungerar är att vaskar och plaskar rimmar, så det ger känslan av att plaska i champagne också.
    Fin fajt.

    Svara

  2. Jag gillar slutet. När det drar igång och blir lite jävla anama, typ den här meningen ”utan dom där förbannade rockpoeterna i sina retroskinnjackor och skäggstubb som skriver nödrim som” älskar jag. Det är snabbt, kvick, precist och inte långdraget. Sista delen är en bladvändare (förvisso inga blad här på nätet, men you get what I’m saying). Första delen har jag svårare med. Jag gillar att nyårslöftet är lite annorlunda, men allting känns så uppradat. Förväntad händelse på förväntad händelse. I slutet tenderar du till att dra igång det mer och väcka läslust, du håller det nytt och spännande på ett sätt som du inte gör i början.

    Hoppas det var till någon hjälp!

    Svara

  3. Vilken vändning! Jag trodde det skulle handla om hur författaren blev rik och berömd och så fick jag läsa om gentrifiering av förorten. Lysande! När jag tänker tillbaka på texten framstår inledning som en ursäkt att få skriva de jättebra sakerna på slutet. Det kanske skulle hänga ihop bättre om du kortade ner inledning lite och planterade någon förortsmarkör där också; var firar de nyår till exempel. Men jag vill absolut inte gå miste om vändningen!

    Svara

  4. Jag kan hålla med om att det första stycket kunde kortas lite, samtidigt så ville jag ha fram den ilska som drev projektet till den succe det blev. Det första stycket blev lite tråkigt, men tar ju sats för att kunna gå över i totalt vansinne. Det är ju en fråga om balans och den är svår att fånga. När det gäller förortsmarkörer så tror jag att sådana i första stycket förstör lite av själva vändningen.
    Vaska är en företeelse eller myt som går ut på att man beställer in dyraste Champagnen och häller ut den på golvet för att visa andra hur ( ny )rik man är. Alltså en rätt provokativ och vidrig företeelse.

    Svara

Reply to Kent Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *