Skrivuppgift 28: text av Camel Menthol Crush

Jag vaknar exakt 06:00, som vanligt. Rummet är lika skinande vitt som det alltid är. Mina nanometerstora städrobotar gör ett bra jobb. De städar till och med bort varandra om någon av dem slutar fungera. Jag tar i vanlig ordning en antibakteriell dusch. Några få mikroorganismer och bakterier är ännu inte fullständigt utrotade men på det här sättet håller jag åtminstone mig själv fri från dem. Jag klär på mig dagens uppsättning av vita kliniskt rena kläder. Gårdagens identiska plagg brändes ett fåtal minuter efter att jag tog av dem igår.

Jag äter min syntetiskt framställda frukost. Efter år av arbete både smakar och luktar det som ägg och bacon, men inga smutsiga höns eller grisar har varit inblandade i framställningen. Att bli av med dem högre livsformerna var relativt enkelt. Det blev förstås en del protester och det var väl ungefär då jag förstod att människorna också msåte bort.

Efter frukost och omsorgsfull tandborstning tar jag en titt på övervakningssystemet. Ingenting onormalt har inträffat. Mängden fria bakterier och mikroorganismer minskar stadigt. Med nuvarande takt kommer det att vara rent om fem år. Jag går ut på balkongen och betraktar det tomma sterila landskapet. En vind helt utan lukt slår emot mig. Jag får ta en dusch och byta kläder när jag kommer in. Trots smutsen unnar jag mig en kort stund av eftertanke. Fem år kvar, snart färdigt, men jag undrar ändå: Var det ett så bra nyårslöfte att städa bättre?

Skriven av: Camel Menthol Crush

Tags: ,

  1. En underbart steril framtidsvision. Rolig att läsa, men jag blev lite fundersam över landskapet utanför balkongen ? Ingick det också i nyårslöftet ?

    Svara

  2. Kort och effektivt. Kliniskt, skulle man kunna säga En bra idé genomförd utan konstigheter.
    Och, som alla bra kortnoveller, väcker den känslan av att det finns mer att berätta, och att vi bara fått höra en liten del av historien. Och då lever berättelsen kvar i oss efter att vi läst klart den.
    Fin fajt.

    Svara

  3. Ah! Vilken satir! Lever med en mamma som är på snudd till att ha OCD (skämt åsido!) så igenkänningsfaktorn är stor! Jag älskar hur du beskriver ett så kort ögonblick i så djup detalj att jag målar upp ett helt liv framför mig. Du presenterar din karaktär på ett sådant sätt att vi inte behöver veta någonting om denna. För det vet vi ju egentligen inte, vi vet ingenting om varken yttre eller inre. Du använder ord på ett sätt som är så otroligt skickligt sätt att det inte krävs mer än just den där minuten med inblick för att veta allt.

    Svara

Reply to Augustin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *