Skrivuppgift 27: text av Pip

Det var en gång en gran som inte ville fira jul med stammen fastskruvad i en fot, och ändock låg hon där samman med en mängd andra granar i en väl utstagad hög vid Stigbergsparken. Det regnade och ännu hade ingen försäljare dykt upp och granen hade en plan, en plan som hon inte visste om hon överhuvudtaget behövde sätta i verket – men ifall om …

Det hade gått tre dagar och nu var det bara en vecka kvar till jul och se där, där kom försäljaren. Han började slita granarna ur sina korvnät och ställa upp dem i en kvadrat där varje gran blev maximalt exponerad. Vår gran låg fortfarande kvar i högen och hoppades att så förbli.

Hon låg där och väntade på lite action men inte en enda kund dök upp och granförsäljaren började till sist att tala med sig själv; så tråkigt hade han det och så dåligt gick affärerna.

”Det ska då va självaste hundan att en inte har sålt en enda gran till de här storstadsborna. Här har jag stått sedan 1959 och aldrig har vi börjat försäljningen så sent och aldrig har det varit sån usel avans. Nej fy fanken. Detta år får bli det sista!” Det här hade han förstås sagt flera gånger tidigare men glömt. Och tur var väl det för nu kom en kund.

Hon vred och vände på gran efter gran och tittade lystet på högen och gick beslutsamt fram till försäljaren och bad honom ta fram några flera granar. Försäljaren var dock nödbedd i det här vädret men ryckte tag i två granar och slet av höljet och visade upp dem.

”Nja, jag hade tänkt mig en något högre men inte så hög. ”Där pekade hon mot en grupp granar som var över tre meter. Och så gick hon beslutsamt fram mot vår gran och slet upp den.

”Den här är perfekt! Få se hur den ser ut när du tagit av nätet.”

Granen som alldeles innan känt sig ganska säker på att slippa undan, försökte att komma ihåg allt hon tänkt och bestämde sig för att hänga med alla grenarna på det mest bedrövade vis. Hon knep och knep när nätet slets av, och kvinnan ojade sig över en sorgliga synen och ville inte alls ha granen. Försäljaren försäkrade att den skulle se annorlunda ut när den tinat. Jo pytt, det var faktiskt plus tio, genmälde damen och tog en annan gran, som redan nu spretade jämnt med alla grenarna.

Vår gran var nöjd och så här höll hon på ända fram till dagen före julafton, på kvällen. Då var det bara hon kvar och där hon stod med sina sorgsna grenar slokandes som vore hon avsågad i maj och inte i november, som ju egentligen var fallet med dessa utmärkta granar från Småland. De var kända för att hålla sig ända fram till tjugondagknut utan att barra nämnvärt. Men som sagt, vår gran gjorde inte namn för sägen och ingen hade velat ha henne.

Försäljaren hade sopat hela försäljningsytan och gjort sig klar för hemfärd. Drog han nu skulle han vara hemma före midnatt. Han tittade misslynt på granen och tog fram yxan och skulle precis börja att hugga av grenarna för att lättare kunna slänga den i sopsorteringen ett kvarter ner, för hem tänkte han inte ta den! Men så var det som att något föll över honom och han gick bort till ett buskage i parken och eftersom det inte var någon tjäle kunde han ganska lätt stöta ner granen i jorden. Han tyckte att den genast ändrade form och såg glad och stolt ut.

Där stod den nu, den lilla granen från de småländska skogarna, mitt bland lindar, med en kaukasisk vingnöt som närmsta trädgranne – och som hon njöt. Dock hade hon inte räknat med att några barn såg henne på julafton och de bad sin mamma och pappa om att få ta några fina kulor och rosetter och fästa dem i henne och trots att hon varit så rädd för att fira jul kände hon dels att det här var skillnad, och dels var hon lite road av barnens påfund och av att få uppmärksamhet.

När parkarbetarna inventerade parken om våren fann de vår gran full av nya skott och nändes därför inte såga ned henne. Den hade rotat sig rejält, blivit stockholmare för gott.

Hon växte flera decimeter varje år och barnen hade med åren blivit flera och flera som behängde henne med de finaste smycken till jul och någonstans nere i roten och uppe i toppen kände sig granen lycklig över de kommande jularna hon skulle vara med om. Hon sträckte på rötterna och gladdes åt att hon aldrig skulle behöva fira jul, med stammen fastskruvad.

Skriven av: Pip

Tags: ,

  1. Till Pip
    Som jag ser det utgår du från en ide att granar ska inte bli fastskruvade julgranar och sedan sopor. Ett miljötänkande. Det är en ide jag gillar. Kan bli ett bra samtalsobjekt med barn som kan ta olika vägar. Upplägget är bra, medryckande, med ett perfekt slut. En gran kan lika gärna stå i parken, bli pyntad och beundrad. Försäljaren och kunden är bra karaktäriserade utan överdrifter. Det finns ett spänningsmoment som jag är övertygad om att barn kommer att tycka om. Samtidigt gör detta moment sagan oförutsägbar eftersom försäljaren i sista sekund ändrar sig. Trädets tankar och plan är spännande. Egentligen skulle det kunna ha lett till en förutsägbar saga och soptippen. Men försäljarens ändrade attityd gör sagan verkligen intressant för mitt samtal och förändrar läget för granen vilket jag tror kommer att glädja barnen. På den negativa sidan ser jag för mycket av ordet – och- och ibland lite långa meningar. En ide jag haft är att om du kan rita små bilder ibland behövs mindre ord.

    Svara

  2. Hmmm … Ska ta mig en titt och verkligen tänka. Tror att du har rätt!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *