Skrivuppgift 27: text av Nicholas Nickleby

Det var för några år sedan en prästgård på landet. Huset var
egentligen för stort för prosten, som levde där ensam med sin hustru
men en gång om året – några dagar kring jul – levde alla rummen upp
för prosten hade fyra vuxna barn och de i sin tur hade många barn och
alla ville de komma och fira julen där.

Julfirandet innebar ett intensivt och blandat program med lekar,
mat, upptåg, gudstjänstbesök och stilla begrundan om vartannat men
inleddes alltid på julaftons morgon med att man samlades vid krubban.
Rummet var fullt av tända ljus. Man läste evangeliet, sjöng en psalm
och sist fick det yngsta barnbarnet högtidligt lägga jesusbarnet på
dess plats mellan Josef, Maria, oxen, åsnan och de andra.

Krubban var i sig egentligen varken särskilt gammal eller särskilt
märkvärdig – de centrala figurerna hade prostens barn gjutit i gips
ett trettiotal år tidigare – men den hade vårdats omsorgsfullt och
vuxit med åren. Nästan varje år hade något av barnbarnen med sig nya
får, kameler eller andra figurer. Krubban hade vuxit till ett landskap
av mossa och stenar som rymde träd, kullar, bäckar och dammar. Det
upptog nu ett ganska stort bord i vardagsrummet under de dryga tre
veckor som huset var julpyntat. Resten av året låg delarna inrullade i
gamla tidningspapper och nedpackade i tre skokartonger på vinden.

De flesta av dem var inslagna i nyhets- eller familjesidor men
jesusbarnet hade av en händelse kommit att varje år bli inslagen i en
stor kolorerad annons vilket han såg som ännu ett tecken på sin stora
betydelse. Det hände däremot att de figurer som hamnade i samma låda
som honom skiftade och han ägnade större delen av året åt att upplysa
dem om vilken ära det var för dem att få dela låda med honom. Ja, de
fick ju umgås med honom nästan hela året medan husets folk som mest
fick göra det några veckor. Med åren hade han kommit att förstå att
det fanns en särskild rangordning: Efter honom själv kom josefiguren,
mariafiguren, den lilla oxen och den lilla åsnan som stod närmast
honom. Herdarna växlade något i rang eftersom deras avstånd till honom
i den färdigbyggda krubban skiftade något från år till år. Ännu längre
ned kom får och kameler. Längst ned kom ljusen som brukade stå kring
krubban, vilka inte var något att tala om alls utan på sin höjd en
sorts hedersvakt. De var alla helt lika och utbytbara och dessutom var
ingen av dem med om ens två jular.

– Egentligen borde jag ha min egen kartong, brukade jesusbarnet säga,
men jag låter er dela den med mig för jag vet att det är en stor och
ärorik upplevelse för er. Tänk bara på alla människor som reser hit
bara för att hylla mig och hur huset städas och pyntas. De bär in träd
och ris från skogen för att visa att även naturen dyrkar mig. Ja, det
är faktiskt så att all stress och alla föreberedelser vore helt
meningslösa om det inte vore för mig.

Det där visste han för det hade prosten själv sagt. Dennes
arbetsrum låg bredvid vardagsrummet och jesusbarnet hade många gånger
hört honom öva på sin julpredikan där han med emfas förkunnade att den
som förlorade sig i julens materiella överflöd eller gick vilse i
juljäktet utan att sända en tanke till barnet i krubban minsann var en
riktig stackare. Riktigt vad julstress var hade jesusbarnet en ganska
vag uppfattning om men han förstod att det var något som människor
genomled för hans skull och att det inte var angenämt för det var
vanligt att julgästerna beklagade sig över alla bestyr och gladdes
över att det äntligen var över.

Det gick åter mot jul. Vintern var mild och regnig och människor
fick snuva men de tog en extra mugg glögg och gnodde på som vanligt.
Lådorna togs fram och packades upp. Jesusbarnet i sitt färgglada
pappersark lades åt sidan i ett hörn av ett vitrinskåp och låg där som
vanligt och inväntade sin ankomst i härlighet medan de andra
arrangerades av den växande skaran gäster. Mörket föll. I morgon
skulle det vara julafton. Som vanligt kunde jesusbarnet inte slappna
av ett ögonblick den natten. Han kunde bara tänka på vad som skulle
komma dagen efter.

Morgonen därpå kom de sista gästerna och det kramades och hälsades och
skrattades. Till slut satt alla i vardagsrummet med varsin mugg glögg
och prosten höll ett kort hjärtligt tal om hur glad han var att åter
få ha dem alla hos sig för att fira Herrens ankomst. Hans hustru läste
julevangeliet och därefter sjöng de alla psalmen ”ett barn är fött på
denna dag”. Det lilla jesusbarnet borta i vitrinskåpet var mycket nöjd
med valet då den innehöll en av hans favoritrader: ”Om världen ännu
större var, av guld och pärlor klar, så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.”

Så var det dags för lilla Maja att gå och hämta jesusbarnet. Det
var alldeles tyst, bortsett från ett lågt elektriskt surrande från
hennes pappa som tagit fram sin kamera. Maja bar det lilla jesusbarnet
i handen och skred långsamt och högtidligt fram mot krubban men när
hon hade några steg kvar nös hon och den lilla figuren for i golvet
och gick i småbitar. Flickan började storgråta men hennes farfar
prosten var strax där och kramade om henne och bad henne att inte vara
ledsen. Hon såg på smulorna på golvet:

– Den går kanske att limma ihop?
Prosten skakade på huvudet.
– Nej, det blir nog inget bra men vi har faktiskt formarna kvar uppe
på vinden. På annandagen får vi hjälpas åt att gjuta ett nytt
jesusbarn. Och då kan vi passa på att förbättringsmåla de andra
figurerna lite också för de börjar bli rätt slitna.
– Men vi kan väl inte ha jul utan Jesus i krubban?
– Vi tar hit ett värmeljus. Det går precis lika bra. Det är ju
världens ljus vi firar.

Ett värmeljus skaffades fram och Maja tände det högtidligt. Josef,
Maria, oxen, åsnan, herdar och visa män samlades kring det nytända
ljuset för att hylla det. Under tiden plockade prostens hustru fram en
sopskyffel och svepte upp resterna av jesusbarnet med några snabba
tag. Hon lade inte märke till de små tårar som glimmade till på
skyffeln när hon tömde den i skräppåsen.
Detta jesusbarn kände ingen fader i himlen att ropa till.

Skriven av: Nicholas Nickleby

Tags: ,

  1. Jag gillar miljön. En prästgård känns som ett bra ställe för en julsaga, eftersom julen inte passerar obemärkt där.
    Det är roligt att Jesusbarnet är drygt, eftersom det bryter mot konventionen. Det är också roligt hur han formulerar sig: ”Egentligen borde jag ha en egen kartong”. Han är megalomanisk och det ligger precis mellan dikt och verklighet, så det blir också fint.
    ”människor
 fick snuva men de tog en extra mugg glögg och gnodde på som vanligt” – tycker jag är fint formulerat. Särskilt ordet ”gnodde”. Och så är det förstås fint med ”g-na”: toG muGG GlöGG Gnodde.

    Det är också en trivsam tradition att alla tar med sig något till krubban. Just att gestalta en jultradition är nyckeln till en bra julsaga, tycker jag.

    Jag förstår tyvärr inte slutet – det är de små tårarna som stökar till det för mig. Varför grät jesusbarnet och varför hade det ingen att ropa till? Var det för att det var så drygt? Var det för att det ångrade sig? Var det för att det längtade efter de andra? Eftersom jesusbarnet inte varit sympatiskt så här långt, så skulle jag behöva något för att bli engagerad i hur det går för det. Kanske skulle det uppleva något i ögonblicket som det faller, kanske förändrar det synen på sig själv när det har gått i kras, är det ingen av de andra i krubban som gillar Jesusbarnet.
    Men det var en fin pennfajt. God fortsättning.

    Svara

  2. Tack så mycket för din vänliga kommentar

    Usch, nu känner jag att börjar förklara saker och då har man redan förlorat.

    Vad jesusbarnet – som jag inte riktigt korrekt men med avsikt stavat med liten bokstav då det betecknar tinget och inte det historiska/evangeliska barnet – inser när han ligger i smulor på golvet är sin (och allas vår?) totala utbytbarhet. Han har levt i tron att han är något alldeles extraordinärt när han i själva verket kan bytas mot vilken liknande gipsklump eller ljus som helst. Vad han nog inte riktigt förstår är varför – därför att han haft sitt värde som symbol för ett annat barn.
    Ska man dra en mänsklig parallell för att förstå hur han kanske känner sig kan man tänka sig att man är på väg till sin egen födelsedagsfest men drabbas av slaganfall precis utanför. Och genom fönstret kan man se att ens vänner märker att man håller på att dö men de fortsätter festa lika glatt ändå. (Ok, det där blev kanske väl dystert. Förhoppningsvis händer det inte så många.)

    Man skulle ju även kunnat vänt på det och låtit den riktige Jesus sörja över att julen skenat från honom men det var alltså inte min avsikt i det här fallet.

    Tips på hur man skulle fått ordning på den här berättelsen mottages varmt

    Svara

  3. Aha! Då förstår jag. Det är ett bra ögonblick du är ute efter och en fin sens moral. Själv tycker jag att just den känslan är briljant fångad i Toy Story (första filmen) när Buzz Lightyear (som tycker att han är unik) får syn på en hel vägg av likadana dockor.

    Och, som vanligt, tycker jag att man inte behöver skämmas för att man ställer sig på framgångens axlar. Jag tror att problemet i din story är just att ditt trasiga jesusbarn inte ser sig ersättas.

    Får jag föreslå några rader i stil med:
    ”Det krossade huvudets ögon var fortfarande riktade mot skyn när barnet kom gående med värmeljuset. Jesusbarnet kunde inte tro vad han såg när ljuset tändes och familjen böjde sina huvuden inför den runda, själlösa vaxcylindern. Och när det lilla barnet sa: ’Mycket finare än den där trista dockan’, då rann två tårar ned för två spruckna kinder.”

    Svara

  4. Tyckte om hela berättelsen men såg slutet som en kommentar om tron … Jesus, har vi ju lärt oss, skulle ju knappast yvas över sig själv likt detta gipsjesusbarn. Och inte har han någon fader att ropa till (som den vuxna Jesus på korset) och lätt som en plätt ersätts han med ett värmeljus och slängs själv i soporna. En ny gipsjesus ska ta hans plats.

    Inte precis ett sagoslut, och jag kan förstå A:s lilla invändning. Sedan minns jag sorgliga Andersensagor som just slutade lite sådär (i alla fall i mitt minne).

    Svara

Reply to Lilla Dorrit Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *