Skrivuppgift 25: text av Lundagatan

35 år gammal och redan på serviceboende. Han hatade sin kropp och det faktum att huden nybildades i en katastrofal takt. Den låg i vedervärdiga drivor över allt han ägde och därför undvek han att röra sig och hade utvecklat ett mycket sparsmakat rörelseschema. Trots det såg det ut som en orkan med stora snöflingor vräkt ut hela sitt innehåll i hans rum. Möblerna hans mamma valt var dessutom svarta och det gjorde att allt såg så mycket värre ut och inte ens när det var alldeles nystädat såg det rent ut. Håret stod på ända av hans eviga klianden och hårstråna var liksom beklädda med fet stearin. Ganska osympatiskt. pannan fjällade, kinderna fjällade, händer, armar, ben, rygg, mage, ja till och med kuken fjällade. Och han hatade. Fjällen, och sig själv.

Han plockade upp en av Lois Armstrongskivorna , ruskade av sitt tillkortakommande och satte den på skivspelaren. Han måste låta henne göra ren den varje dag om han skulle kunna fortsätta använda den. Han öppnade balkongdörren och drog på volymen så att hon skulle höra att hon var väntad, ”The flat Foot Floogie” vrålade ut över Hägerstensvägen. Han visste att hon uppskattade det och även om hon inte delade hans fablaisse för Armstrong nynnade hon med, ja rent av jammade när hon dammsög och försökte hålla rent i hans grotta. En omöjlig uppgift förvisso men som hon sa: Om hon inte gjorde det varje dag skulle han till sist begravas i sina egna hudflagor. En ganska vidrig tanke, som tidigare i livet varit ömkansvärt trösterik men sedan han mötte henne hade viljan växt. Hon brukade alltid vara lite sen men hon stannade alltid längre, tog aldrig någon rökpaus och var så direkt och glad. Visst hade han retat sig på henne i början och han minns när hon ville att han skulle bada och han tvärvägrat. Först tre dagar senare hade hon med lock och pock, som med ett litet barn, fått av honom hans kläder. Och då skämdes han. Han skämdes för att han var så osmaklig när han märkte att hon fick lova att hålla andan för att stå ut. Du luktar, sa hon och sedan var det inget mera. Men hon stod ut och han hade funnit sig i att bli omsedd och smord, som vore han en helig.

Musiken hade tystnat men hon var ännu inte hos honom och han lyssnade efter hennes steg. De var inte tripp tripp utan mera dada med knorr. Just så var hon: Dadá med knorr. Han hade utvecklat sina sinnen att han kunde identifiera människor på flera hundra meters håll från balkongen och inne i husets tredelade kropp kunde han avgöra om det var en känd eller okänd och om det var en känd visste han alltid vem det var – även om han eller hon kom i sällskap. Han kunde till och med identifiera rullstolarna och rullatorerna. Och han förde bok. In och utgående. Tider. Ibland förde han in spekulationer kring humör och var de varit eller vart de skulle. Det stämde i princip alltid, på pricken, när han hörde sig för med antingen den det gällde eller oftare: Med henne. Men hon hade bara jobbat sedan i våras och han visste att hon skulle sluta om ett par veckor. Semester med barnen, som nu var uppe hos mormor och morfar i Falun. Därefter Universitet igen.

Han hade upptäckt att även hon hade sitt att dras med en exman som ibland dök upp och var våldsam. Det hade hon inte vare sig sagt eller bekräftat men han hade antecknat lokaliseringen av blåmärkena och dessutom beskrivit dag för dag hur de förändrades. Att exmannen var svartsjuk hade han förstått när han flera gånger hade sett henne komma cyklandeuppför backen från Aspudden, med en man springande vid sidan om.

Han ringde ner till föreståndarinnan och undrade var hon var, hans hemhjälp, men föreståndarinnan hade inte fått något meddelande och ungefär då visste han att något hänt henne. Något hemskt och hårt och oåterkalleligt. Han satte på samma skiva igen och gick ut på balkongen och vrålade ikapp med Lois trumpet. ”The flat Foot Floogie with a floy Joy …”

Skriven av: Lundagatan

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *