Skrivuppgift 16: text av Programledaren

One day, I found a big book buried deep in the ground
– Björk

– Så det här så här de ser ut.

Jag har aldrig sett en förut. Efter timmar av grävande i björkskogen har jag hittat den, omsorgsfullt inslagen i vaxduk. Det känns väldigt rätt att den är inslagen i ett så ålderdomligt material.

Jag har aldrig träffat någon av dem som håller liv i böckerna, och jag har heller aldrig förstått hur jag skulle orka lyssna på någon som ur minnet återger en så lång berättelse. Efter vad jag förstår tog det åtskilliga timmar att läsa en bok. Trots det har jag alltid kännt en enorm lockelse att någon gång få göra det. Kanske är det bara det förbjudna som lockar, jag vet inte. När jag fick höra talas om att det skulle finnas en gömma här började jag i alla fall genast planera för hur jag skulle kunna komma hit och leta efter den.

Jag har lyckats slå i myndigheterna jag letar efter en metallåder. Tillgången på sällsynta jordartsmetaller är så löjligt låg och efterfrågan lika löjligt hög att bara lösa rykten gör att man kan få ett prospekteringstillstånd. Annars är det inte lätt att få ett utresevisum beviljat. Att det är så svårt ses av många som det yttersta beviset på att det faktiskt finns andra människor utanför de enorma stadsstaterna. Den officiella linjen är annars att här bara finns vilda djur, farligt avfall och patrullerande robotar.

Efter att ha hittat boken är jag beredd att tro på historierna om små kolonier av fria människor som gömmer sig i vildmarken. Jag har velat tro att de finns så länge jag kan minnas men inte riktigt vågat hoppas. Den gamle mannen jag träffat på en bar sent en kväll som talat om en bokgömma hade på något sätt övertygat mig. I alla fall så mycket att jag letade igenom alla källor jag kunde hitta om böcker och vad som hänt när de förbjöds. Jag snubblade över en gammal inspelning som någon måste ha glömt att radera där det berättades om vad som hänt; hur en del hade tagit sina älsklingsböcker med sig och flytt ut från städerna. Det talades om gömmorna också och hur några hade placerat ut ledtrådar för att det skulle gå att hitta böckerna.

Till slut hade jag bestämt mig för att resa till koordinaterna som mannen gett mig. När jag kom hit förstod jag att resan inte varit förgäves eftersom jag hittade en sten med en bokstav inristad. Det är lite märkligt kan man tycka, att det aldrig varit förbjudet att läsa eller skriva. Det är bara böcker som ansetts för farliga för att få finnas. Avsikten bakom påstås vara att mängden tankar och idéer som ryms i en bok är för stor. Det ska leda till någon sorts berusning att översköljas av så mycket tankegods på en gång.

Själv tycker jag det låter för bra för att vara sant. Den ultimata drogen helt enkelt. Det är märkligt att de lyckats upprätthålla förbudet. Någon borde ju ha kunnat skapa en elektronisk text med samma informationsinnehåll som i en bok. De automatiska system som utvecklats för att detta skall bli i princip omöjligt anses vara vår tids största ingenjörsbedrift. Fast en ingenjör jag pratade med en gång spottade när jag nämnde det. Han hävdade att riktig ingenjörskonst handlar om att skapa saker, inte hindra andra från att skapa.

Utmattad efter allt grävande, ovan som jag är har jag dessutom fått blåsor i händerna, fumlar jag med tältet och spritköket. Till slut lyckas jag få ihop en dålig ursäkt för middag, som jag äter med glupande aptit. Det är något märkligt tillfredställande med att vara så här trött och sliten. Plötsligt prasslar det någonstans i närheten, jag rycker till och vrider mig fram och tillbaka för att se vad det är. Jag ser inget och just som jag tänker sätta mig till rätta kommer ljudet igen, fast från ett annat håll och närmare. Jag springer upp och ropar: ”Vem där?”

Inget svar. Jag går ett varv runt mitt lilla läger och försöker se något i skymningen. När jag är tillbaka där jag började står två kvinnor framför mig. De är smala, lätt muskulösa och har något vilt över sig.

– Vem är du? frågar den ene.
– Äh, vilka är ni och vad vill ni mig?
– Vi vill dig inget illa. Det är bara det att…
– Att vadå?
– Ja alltså, det är inte ofta det kommer någon hit.
– Så, vi undrar varför du är här.
– Letar du efter något?
– Ja, det kan man kanske säga, hurså?
– Vi, tror att det kanske finns något värt att leta efter här.
– Varför tror ni det?
– Tja, det pratas en del.
– Pratas, men betyder det att det finns fler människor här i närheten?
– Du är från staden va?
– Ja, jo.
– Hur slapp du ut?
– Jag, eh, sa att jag skulle leta metaller.
– Ha, ha, och det gick de på?
– Bor ni här ute?
– Ja, visst.
– Fantastiskt, kan jag få stanna hos er?
– Det går säkert att ordna, följ med till vår by vet jag.
– OK

Jag fattar inte vad som händer. Här dyker det upp två amazoner och jag ska bara följa med dem. Jag har inte känt mig så här levande, på jag vet inte hur länge. Jag samlar ihop mina ägodelar och gör mig reda att följa dem.

-Klar? Bra, kom då!

Vi vandrar en halvtimme under tystnad. Sedan uppenbarar sig några hyddor i en glänta. Enstaka människor sticker ut sina huvuden och stirrar nyfiket på mig. Vi stannar på en öppen plats framför hyddorna. En högrest man närmar sig.

– Varför har ni tagit hit honom? frågar han mina följeslagare.
– Han har grävt i björkskogen, vi tror att han hittat något.
– Har du hittat något? frågar mannen mig med en blandning av iver och nyfikenhet.
Jag tvekar ett ögonblick och sväljer: – Ja, den här.

Jag tar fram paketet jag hittat och vecklar försiktigt upp vaxduken. Mannen visslar svagt och ett upphetsat mummel hörs från den lilla folksamling som bildats runt omkring oss.

– Du hittade den här i björkskogen?
– Ja, just det, nedgrävd, ganska djupt.
– Fantastiskt, efter all denna tid…
– Eh, hur menar du?
– Vi har sökt efter den här boken, vi visste att den skulle finnas gömd här någonstans. Äntligen kan vi få läsa en.
– Ni har alltså inga andra böcker?
– Nej, tråkigt nog.
– Det påstås att det ska finnas de som minns hela böcker.
– Jo, det påstås många saker. Jag har då aldrig träffat någon sådan människa. Eftersom du hittat boken är det inte mer än rätt att du börjar läsa. Läs högt så alla kan höra!

Det har samlats ett femtontal människor runt omkring mig. De är alla smala men ser välmående ut. Nu tittar de förväntansfullt på mig. Jag känner mig lite nervös när jag öppnar boken, den enda boken någon av oss har sett, och börjar läsa:

– Det var ett nöje att bränna. Det var en speciell glädje att se saker ätas, att se saker svärtade och förändrade.

Skriven av: Programledaren

Tags: ,

  1. Associationerna far till både Hungerspelen och Vindens skugga; absolut inte samma sak men ändå. Spännande ända fram till samtalet med kvinnorna.

    I slutet anas något obehagligt! Väntar på fortsättningen. 🙂

    Svara

  2. Ja! Jag tänkte också på Hungerspelen (som jag nyligen läst med stort intresse och med många efterföljande tankar) – och tyckte att det här var en intressant text som nästan känns som att hoppa in i början på en roman och inte helt ha kontexten klar och även vilja veta vad som händer sen.

    Roligt! Fantasifullt!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *