Skrivuppgift 16: text av Kameramannen

One day, I found a big book buried deep in the ground
– Björk

En gång fann jag en tjock bok begravd i marken under en yvig gran. Redan innan jag vänt på den anade jag vad den innehöll men jag la ner den igen och sprang och hämtade min bästa vän Monika för att kunna dela fyndet med någon annan. Hon blev lika ivrig som jag och vi gav oss av för att titta på innehållet. Vi höll andan och äcklades samtidigt lite när vi tittade på sida efter sida av tanter och farbröder som var nästan nakna. De var aldrig helt nakna; visade de framstjärten hade de behån eller en hatt på sig över tuttarna och visade en farbror sin stora pille – hade han också någon kroppsdel dold eller så vände han helt sonika bort ansiktet så att man inte såg vem det var. Hu, sa vi! vad är det här för äckligt. Vem har grävt ner den?

Vi bestämde oss snabbt för att boken var vår skatt och först tänkte vi ta hem den men vid närmare eftertanke var det ingen av oss som vågade ha den hemma. Men vi kunde ju lägga den i en låda för att skydda den och för att göra den till en riktig skatt. Det blev en skokartong som min lillebrors nya sandaler legat i. På den skrev vi omsorgsfullt att skatten tillhörde Maja och Monika. Vi kände oss fulla av pirr när vi såg på lådan och tänkte på vad den innehöll. Varje dag blev det en ritual att gå upp i skogen och sitta och dricka choklad och titta i vår skatt och ju mera vi tittade desto mera började vi undra vems den var och av alla som bodde i husen på vår gata trodde vi till sist att det var polisens bok och vi fantiserade om hur ful hans fru var, och arg, och att hon aldrig skulle tillåta honom att ha den boken.

Vi tyckte oss förstå att ingen mamma skulle vilja ha en man som hade den här boken hemma hos sig och vi förstod absolut varför. Nakna tanter var det näst värsta som fanns och nakna farbröder hade vi aldrig sett, bortsett från jag som ofta såg min pappa strutta omkring naken mellan sovrummet och toaletten men det vågade jag inte säga, för det var så pinsamt. Och ändå kunde vi inte sluta titta i skatten. Den liksom sög oss in och ville inte släppa taget och vi funderade mycket över att de hade låtit någon annan vara med när de lät någon sticka in en pille i kussan. Tänk när killarna gjorde rusningar in i omklädningsrummet på gympan. Vad vi skrek och var arga och skylde oss och tänk då om någon skulle fotografera oss! Gud vilka konstiga tanter det fanns.

Ju mer vi tittade desto mera ville vi se och till sist ville vi verkligen veta vems bok det var och Kalle Blomkvisten i oss vaknade. Ett visste vi och det var att vi inte hade sett en enda person i närheten av gömstället under den tid vi känt till det och vi tänkte också att det borde vara så att den som gick hit för att titta eller hämta boken visste att det var ganska säkert oavsett tid på dagen. Precis när vi lagt upp ett vaktschema såg vi någon närma sig och vi slängde oss ner bakom stenen vi suttit på. Ingen av oss vågade kika på vem det var för vi hade förstått så mycket att det inte var något bra att titta i boken och att den som kom nog skulle bli ursinnig på oss. Nerfallna grenar knakade under stegen som närmade sig och våra hjärtan pickade som ivriga gråsparvar. Jag höll andan så gott det gick när vi hörde spadtaget i jorden och ett förvånat utrop. Just ja, den låg ju fortfarande i skolådan! Den hade vi tänkt ta bort när vi skulle spana men inte hunnit.

”Är det någon här?” hördes en mansröst säga. Jag höll på att svara nej men såg desperationen i Monikas ögon samtidigt som jag kände igen hennes pappas röst. Vi sa inget till varandra om saken men några dagar senare berättade hon att de skulle flytta för att hennes pappa hade fått ett nytt jobb. Flyttlasset gick två veckor senare.

Skriven av: Kameramannen

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *