Det var en gång en sjö som var hem till tre väldigt olika varelser. I
vassen vid stranden lurade gäddan. Hon tog det mest lugnt nuförtiden
och hennes stora gap med de vassa tänderna användes mest till att
gäspa. Ovanför svävade trollsländan, med sin långa smala kropp som
skimrade i rött och guld. Hon älskade att flyga och var dessutom
nyfiket lagd, ofta var hon ute och spanade i grannskapet. Mitt i sjön,
i det mörka djupet, bodde ålen. Han var ännu ung och tyckte om att
simma blixtsnabbt genom sjögräset på botten och virvla upp dyn.
De tre brydde sig inte så mycket om varandra, det fanns nog att
sysselsätta sig med och deras vägar korsades inte så ofta. Tills en
dag då något fruktansvärt hände.
Den unga ålen lekte sina vanliga lekar när han plötsligt höll på att
simma rakt in i gäddan.
– Vad gör du ända här ute, frågade ålen, som tyckte att gäddan var en
butter och tråkig tant.
– Något har hänt. Jag kan inte andas på det grundare vattnet, svarade gäddan.
– Vadå inte andas, sa ålen och himlade med ögonen.
– Prova själv, det är något fel på vattnet, sa gäddan irriterat.
Ålen fnös och satte av mot stranden. Vad har den där gamla surgäddan
fått för sig nu, tänkte han. Men där sjön grundade upp märkte han
plötsligt något. Det knöt sig liksom i hans långa hals och det började
svartna för ögonen på honom. Så fort han kunde simmade han upp mot
ytan och kippade efter luft.
– Hallå där, hur är det fatt? hördes en röst ovanför honom.
Ålen tittade upp och såg trollsländan som med sina fyra vingar
bekymmerslöst hängde nästan stilla i luften.
– Det är något med vattnet, sa han. Vi kan inte andas.
– Det måste vara de stora plåttunnorna på bondgården, sa trollsländan.
Dom kom i morse och sen har de sprutat hela dagen, jag kände att det
stack i ögonen när jag flög förbi. Och det rinner en bäck från åkern
ner i sjön.
Ålen trodde inte sina öron. Hällde de galna bönderna ut gift i hans sjö?
– Jag har en idé, sa trollsländan. Hämta gäddan och kom med så ska vi
allt visa bondlurkarna.
Ålen tog ett djupt andetag och simmade allt vad han orkade ner i
djupet där gäddan väntade. Sedan mötte de trollsländan i vassen i
andra änden av sjön, precis som de hade kommit överens om.
– Här mynnar avloppsröret ut, visade trollsländan. Följ det så kommer
ni upp till gården.
Ålen och gäddan gjorde som trollsländan föreslagit och simmade in i
det mörka röret. Efter ett tag kom de fram till ett nät som satte
stopp för deras färd. Men gäddan använde sina vassa tänder för att
gnaga ett hål i nätet och de kunde ta sig vidare. Efter en lång stund
smalnade röret och blev för trångt för att gäddan skulle kunna röra
sina fenor.
– Bit dig fast i min svans sa ålen.
Gäddan högg försiktigt tag i ålens stjärt och förundrades över hur
elegant den andre kunde röra sig i det trånga utrymmet. De susade
framåt och uppåt tills det plötsligt tog tvärstopp.
– Vi är framme sa ålen, nu måste vi bara komma förbi proppen som
trollsländan berättade om. Ta spjärn med stjärten mot väggen så
trycker vi på båda två.
Sagt och gjort, de två pressade sig allt vad de orkade mot hindret i
deras väg tills ett ”plopp” hördes och de kunde simma vidare.
– Fort, vi måste sätta i proppen bakom oss, ropade gäddan.
Ålen nappade snabbt tag i proppen som var på väg upp mot ytan och
gäddan tryckte den på plats i hålet med sin kroppstyngd. De var i
säkerhet.
Runt omkring dem tornade vita porslinsväggar upp sig och ovanför ytan
såg de trollsländan sväva in genom ett öppet fönster. De simmade upp
och mötte henne.
– Nå vad tycker ni? sa trollsländan. Inte illa va.
– Ålen och gäddan skrattade förtjust. Badkaret de befann sig i var
onekligen något helt annat än deras sjö, även om de hade svårt att
förstå charmen med allt det hårda vita och bristen på sand och
sjögräs. Men de såg verkligen fram emot när bonden, lerig efter en dag
på åkern, skulle krypa ner i badkaret. Han skulle allt få sig en
överraskning, som kanske kunde få honom att tänka om innan han hällde
ut gift i deras sjö igen.
Snipp snapp snut …

Skriven av: Grodkungen

Det var en gång en prinsessa, som var äldst i en syskonskara på tre. Deras föräldrar – kungen och drottningen var så lyckliga över sina barn och hade gett dem riktigt vackra sagonamn att lystra till; Blanka, Kunigunda och lilla prins Hatt. Blanka kände sig ofta ensam och utanför, då hennes syskon inte alls delade hennes intresse för sagoläsning. Hon kunde bli så less på dem när de gnällde över att sagorna var tråkiga att hon skrek åt dem att de var dumma och tröga och även om hon alltid ångrade sig kunde hon inte låta bli att kalla lillebror Hatt för miffo när han tappade hennes älsklingsbok i vällingskålen en kväll när hon visade honom de fina bilderna.

En dag när hon kom in i biblioteket satt där en underligt klädd kvinna och bläddrade i en bok. Hon bligade mot Blanka och sa: ”Den här boken bär svar på dina frågor. ” Blanka han inte svara förrän gumman var borta men kvar på bordet låg boken. Det var inte alls så att Blanka brukade välja bok efter omslaget, nej, inte alls, men den här boken såg bara gammal och tråkig ut med sina slitna och smutsiga boksidor. Dock tog hon gummans ord till sig och började att läsa. Den första berättelsen handlade om en kung och en drottning som inte kunde få barn och om hur feerna i landet övertalade storken att hämta ett barn från landet Östan om sol och västan om måne. Den andra berättade om en kung och en drottning som hade en älskad dotter men också om hur rädda de var att mista henne då hon ju var en bortbyting. Den tredje berättelsen handlade om en bortbyting som tog sig före med att ta reda på sina riktiga föräldrar. Blanka förstod inte vad hon hade med det hon just läst att göra men rätt vad det var hade hon ändå formulera en fråga högt: ”Tänk om jag är en bortbyting?” Och strax såg hon hur några av orden i boken ändrade färg: ”Du är en bortbyting.”

Blanka hade aldrig tänkt de tankarna trots att hon var ljushyllt med gyllene hår och resten av familjen hade det korpsvartaste hår man kunde tänka sig men hon blev ändå så illa berörd att hon drog efter andan och vips hade hon uttalat ännu en fråga: ”Men varifrån kommer jag då?” På boksidan var det ett vimmel av ord som började att glöda: ”Det vet bara storken, han om hämtade dig när feerna bad honom välsigna drottningen med den dotter hon så längtat efter.” ”Storken, kom jag med storken? Och hur får jag tag på honom?” På boksidorna utkristalliserades de glödande orden: ”Han finns i den hemliga trädgården.” ”Och var ligger den?”, utbrast prinsessan Blanka i förtvivlan, för hon hade aldrig hört talas om en hemlig trädgård. Men boksidorna levde inte längre och när hon insåg att hon precis som i sagoböckerna hade kunnat ställa tre frågor, slog hon igen boken, satte den på plats och tog fram en gammal kartbok. I namnregistret hittade hon strax Den hemliga trädgården och insåg att den låg alldeles utanför slottsmuren, mot floden.

Hon kunde inte förmå sig att sitta kvar i biblioteket utan gav sig ut för att leta reda på storken i Den hemliga trädgården men när hon kom fram till porten bakom vilken trädgården skulle finnas, var den låst. Hon böjde sig ner och tittade genom nyckelhålet och såg där en ovanligt långbent och ståtlig stork beta i vasskanten. Hon ropade: ”Herr Stork, kom och hjälp mig att komma in till dig.” ”Och vad är ditt ärende?” ”Jag vill veta mitt ursprung och varifrån du hämtade mig.” Hon hörde honom sucka och sedan kom han upp mot porten, drog undan regeln och bjöd henne välkommen i Den hemliga trädgården.

”Jaså, vem är det som berättat? Låt mig gissa … Det är din elaka styvmor som varit framme!” ”Men jag har ingen elak styvmor …” Blankas tankar gick till hennes rara mamma och hon förstod ingenting. ”Du hade en elak styvmor och det var från henne jag rövade dig när du blott var två veckor, men din mor och far såg ingen skillnad på dig och den nyfödda vars död jag skyndsamt undanröjde. Därefter lade jag dit dig i vaggan och då började kärleken flöda över dig.”

”Menar du att den gamla gumman var min styvmor?” ”Ja det menar jag och hon är den ökända barnarövaren Rappanuk, som tog dina biologiska föräldrars liv och antog din mors skepnad bara för att få åtnjuta känslan av makt när hon tvingade in grodynglen i din söta rosenmun. Hade inte jag funnit dig hade du blivit en häxa likt Rapanuk – elak och full av misstro. Men om du uttalar hennes namn tre gånger uppe i biblioteket ska du förgöra henne för evigt och hon ska aldrig kunna röva och mörda mera och mina tjänster kommer aldrig mera att behövas.”

Blanka rös av vämjelse och sprang tillbaka in i slottet men när hon närmade sig biblioteket och på nytt såg den gamla gumman kände hon ändå ett styng av skuld för det hon precis skulle göra. Med darrande stämma började hon uttala namnet hon nyss fått reda på: ”Rappanuk, Rappanuk, Rappanuk.” Först hände ingenting men helt plötsligt började gumman klia sig vilt och skrika medan ord flög hejvilt genom rummet och in i gummans mun. Blanka såg hur hon svällde och svällde och här och var kunde hon uppfatta ord som ”dumma”, ”missfoster”, ”elak”, ”hatar” och trots att gumman gjorde allt för att orden inte skulle finna sin väg in blev hon strax stor som ett hus och så sprack hon och alla de hemska orden försvann med henne.

Konstigt nog försvann Blankas rädsla när hon märkte vad som hände och hon hade minsann hjälpt till att tömma böckerna på elakorden. Konstigt nog kände hon sig sällsamt befriad och lätt om hjärtat och sprang ner för att berätta allt för sina syskon och mamma drottningen och pappa kungen och när de fick veta vad hon varit med om gick de genast ner till Den hemliga trädgården, tog bort porten och beställde en underbart vacker staty i guld av storken och prinsessan Blanka och när den skulle invigas ställde de till med den största picknicken någonsin och alla var inbjudna och alla beundrade statyn som stod där mitt i Prinsessan Blankas trädgård.

Och snipp, snapp snut, så var den sagan slut men om du hittar till trädgården mellan slottsmuren och floden kommer du att veta att du kommit rätt när du ser guldstatyn över storken och prinsessan Blanka.

Skriven av: Tre små grisar

Det var en gång en kung. Kungen bodde i ett stort slott med sin drottning, en prinsessa, en prins och en till prinsessa fast hon bodde i New York, vad hon nu gjorde det för.
Utanför slottet bodde kungens tre små vänner i sina pampiga sekelskiftesvåningar. Totte Dodde och Noppe.
En dag begav sig kungen och dom tre små vännerna ut i sjumilaskogen, som låg bakom slottet. Drottningen hade varnat dom för att gå in i sjumilaskogen, för där bodde hemska väsen. Häxor med vårtor på näsan, elaka gamla troll, eldsprutande drakar och juggemaffian.
Men eftersom kungen aldrig fick gå ensam någonstans utan män i mörka kostymer, solglasögon och headset, så blev han nyfiken och följde en stig långt in i skogen.
Dom gick länge och tillslut så började solen gå ned. Det blev kallare och mörkare, kungen och hans tre små vänner började frysa. Då kom dom fram till en glänta, där solens sista strålar träffade ett litet hus som var gjort av svarta klubbor.
Kungen och dom tre små vännerna började genast slicka på huset, för nu var dom hungriga.
”Vem är det som slickar på mitt hus” hörde dom en röst mullra så marken skakade. Ett gammalt troll tittade ut genom dörren.
”Det är bara vi, kungen och hans tre små vänner” svarade han.
”Då kommer jag och äter upp er, nej förresten, vill ni ha kaffe”
Kungen och dom tre små vännerna ville gärna värma sig med en kopp kaffe och gick in i det lilla huset. Trollet som hette Mille, hade tjocka silverkedjor runt handleder och hals, träningsoverallsbyxor, ett fårat ansikte och gav ett allmänt kriminellt intryck. Kungen och hans tre små vänner började dricka ur dom spruckna omaka kaffekopparna. Trollet Mille försvann ut och kom in igen med en stor säck över ryggen.
”Vad har du i säcken” frågade Totte.
”Flickor” svarade trollet. ”Vill ni ha flickor till kaffet.”
”Ja det vill vi ha” utropade alla fyra. Trollet lyfte ned säcken som landade med en duns på golvet.
Ur säcken hoppade det fram lättklädda flickor i en ickepassande ålder, Kungen och hans tre små vänner drack kaffe och lekte med flickorna. Efter ett tag hörde kungen någon som jämrade sig utanför huset.
Han gick ut och hittade en flicka med långt svart hår som låg och jämrade sig på en bädd av granris.
”Varför ligger du här”, frågade kungen.
”Jag är prinsessa och var tidigare med i kärleksarmen” svarade hon. ”Men trollet har förvandlat mig till uteliggare.”
”År du en riktig prinsessa” frågade kungen.
”Klart jag är, varför tror du att jag ligger och jämrar mig över att det är så obekvämt ovanpå allt det här granriset ?”
Kungen lyfte på granriset och hittade en kotte. Han var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder, han tog bort kotten.
”Tack,” log hon, ”kan du inte kyssa mig så förtrollningen bryts?”
Kungen kysste henne på munnen, men i samma stund så blixtrade det till framför ögonen. Trollet Mille stod där med en kamera. ”Nu fick jag dig allt” skrockade han elakt.
Kungen blev jätterädd, ropade på sina tre små vänner och tillsammans flydde dom genom skogen hem till slottet.

Ett par månader senare satt kungen och dom tre små vännerna framför brasan i slottet. Dom var fullt upptagna med att planera för höstens jakt och prövade löjliga slipsar till detta, när det bankade på porten. Kungen och dom tre små vännerna gick och öppnade.
Utanför stod en trollkarl med en stor slokhatt, jag har något till er sa han och tog av sig hatten. Kungen kunde nu se att han inte hade något hår på huvudet och ett par jättelika glasögon med svarta plastbågar.
”Vilka stora glasögon du har” utbrast kungen häpet.
”Det är för att jag jobbar inom media” svarade han och trollade fram en tjock bok ur hatten. ”Du kan få det här förhandsexemplaret, den släpps i morgon” Sen tog han ett sju mil långt steg i sina minimalistiskt designade boots och var borta.
Kungen började bläddra i boken, oj där var bilden på honom och uteliggarprinsessan, nu blir inte drottningen glad sa han till dom tre små vännerna.
”Vad skall vi göra” frågade dom tre små vännerna i mun på varandra, ”titta kungen är ju naken.”
Kungen var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder.
”Vi vänder blad” sa han, ”så syns inte bilden.”
Så lärde sig kungen och dom tre små vännerna att det man inte ser mår man inte illa av.
Snipp snapp snut så var sagan slut.

Skriven av: Rapunzel

Det var en gång en svinaherde som hade hand om sju svarta grisar åt
byns Storbonde. Varje morgon gick herden upp före alla andra, väckte
grisarna och drev dem framför sig till en äng utanför den lilla byn.
Där bökade grisarna runt och åt vad de hittade under marken, och
svinaherden täljde på en träpipa.

Om kvällen vallade svinaherden sina grisar hemåt och så gick han själv
och lade sig på loftet.

En morgon, när svinaherden vallade sina grisar mot ängen, så blev en
gris skrämd av en fågel och satte av i vild galopp in i skogen.
Svinaherden sprang efter, men när han märkte att träden blev högre och
högre och stod tätare och tätare, så vände han om, för han var rädd
att gå vilse och att grisarna skulle fara illa om han var borta för
länge.

Hela dagen väntade han på att den sjunde grisen skulle komma tillbaka,
men om kvällen fick svinaherden med tunga steg gå upp till Storbonden
och berätta vad som hade hänt.  Storbonden satt vid sitt dignande
matbord, och fastän han skrek åt svinaherden, så hade han utrymme i
munnen att stoppa in mer mat.

”Kom inte tillbaka förrän du har hittat min gris”, sa Storbonden och
slängde ut svinaherden i världen utan så mycket som en krona på
fickan. Han fick inte ens säga adjö till grisarna.

Nu har jag inget arbete, sa han till sig själv. Så nu behöver jag
finna mig en annan sysselsättning. Han gick förbi ängen, in i skogen
och vandrade dit träden stod så högt och så tätt att fastän det hunnit
bli ljusan dag, så var det mörkt som skymning där han for fram.

Mitt i den mörkaste delen av skogen mötte han en liten myra. ”Vart är
du på väg, lille man”, sa myran.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa myran vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor ett ludet troll, som äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte längs stigen och mötte snart en grå varg, med vassa ögon
och kraftfull ragg. ”Vart är du på väg, lille man”, sa vargen med hes
basröst.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa vargen vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor ett ludet troll, som äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte på stigen och nu hade han blivit så hungrig att han
nästan såg i kors. Han tittade sig omkring efter bär eller frukter
eller kanske någon svamp att äta, och han märkte inte, förrän det var
försent, att det stod en varelse mitt i hans väg.

Det var det stora ludna trollet och det var så stort och hiskeligt att
Svinaherden började darra.
”Vart är du på väg, lille man”, brölade trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Grisen kommer du aldrig hitta, men du kan få arbeta hos mig.”

Svinaherden kunde inte förstå sig vad trollet behövde hjälp med, men
han tänkte att nog behövde han ett arbete och om han arbetade så
kanske han skulle finna på råd under tiden.

Trollet gav svinaherden mat och nästa dag visade han ut honom till ett
högt och stort träd.
”Jag är för tung för att klättra upp i trädet, men du är lätt nog.
Högst upp i trädet häckar de stora fåglarna. Ta ner några ägg till
mig.”

Svinaherden klättrade och klättrade och när han kom till toppen på
trädet såg han boet. Han sträckte försiktigt upp handen och fick med
sig fyra ägg, som han snabbt stoppade i fickan. Innan några fåglar
syntes till var Svinaherden nere på marken och räckte över de fyra
äggen till trollet.
”Tack”, sa trollet, ”men jag behöver bara tre, så det fjärde kan du få
som lön för ditt arbete. Farväl.” Och innan Svinaherden hann säga
något var trollet borta.

Svinaherden tänkte att det var en klen lön för ett så riskabelt
arbete, men han stoppade ägget i sin ränsel och tröstade sig med att
han faktiskt klarat livhanken.

Han gick nu vidare i skogen och snart upptäckte han att träden blev
korta och stod glesare. Snart var han ute i ur skogen och kom till en
liten bäck. Han beslöt att bada sig ren, för han hade inte badat på
många veckor. Han tog av alla sina kläder, gömde ränseln under några
buskar och tvagde sig och sina kläder rena.

När han klev upp ur vattnet kände han sig som en ny människa. Medan
han väntade på att kläderna skulle torka blev han hungrig och beslöt
sig för att äta upp det där ägget som han fått av trollet.

Han öppnade ränseln och plockade fram ägget, men när han tittade på
det kunde han inte tro sina ögon. Ägget var av rent guld och
svinaherden förstod att hans svårigheter nu var över.

Han gick in till staden och letade upp den bäste juveleraren och sålde
ägget.  För pengarna köpte han en egen lantgård, lika stor som
Storbondens och när han ägde en så stor gård, dröjde det inte länge
förrän han blev både gift och fick barn.

Två saker gjorde han aldrig under återstoden av sitt långa liv. Han
gick aldrig tillbaka till stora skogen och han berättade aldrig för
någon om trollet och guldäggen.

Snipp, snapp, snut, så var denna saga slut

Skriven av: Askungen

Det var en gång ett minifolk som hette minimorjerna. De bodde i en stor stubbe som var genomborrad av tunnlar, rum, salar och gångar. Bredvid stubben fanns en myrstack. Minimorjerna använde myrorna som drag- och riddjur. Mat fick de från blåbärsfälten.

Det var ett styvt jobb att samla in tillräckligt med bär för att föda hela samhället. De minimorjer som jobbade på fälten kallades arbetare och hade låg status i stubben. En av dem hette Felix. Han var inte någon speciellt framstående arbetare men han knogade på efter bästa förmåga. Idag hade han haft en otrolig tur. Han fick jobba tillsammans med Victoria.

Victoria var dotter till självaste kungen och hon behövde inte alls slita på blåbärsfälten. När någon frågade henne varför hon var där svarade hon att hon ville ta aktiv del i samhällets försörjning och att det var orättvist att vissa kunde ligga på soffan hela dagarna och ändå skörda frukterna av arbetarnas slit. Victoria var unik, ingen hade någonsin hört talas om någon annan minimorj som tänkte och handlade som hon gjorde. Felix kunde inte fatta hur han haft en sådan tur.

Nu gick han där och släpade blåbär tillsammans med den vackra och intelligenta prinsessan. Han var väldigt
nervös och rädd för att göra något fel. Victoria var minsann inte rädd för att ta i. Hon bar minst lika tunga lass som
Felix. Till slut var vagnen fullastad.
– Jaha, då åker vi tillbaka då, sa Victoria glatt.
– Ja, det är bäst att vi skyndar oss, det börjar snart skymma, svarade Felix med en blick på solen.

De satte sig bredvid varandra på kuskbocken och smackade för att få fart på sina två dragmyror.
– Vi tar vägen genom rävsvansskogen, föreslog Victoria när de åkt en bit.
– Nja, det är egentligen inte tillåtet och dessutom hittar jag inte så bra där, svarade Felix.
– Äsch, hur svårt kan det vara? Dessutom är det ju mycket närmare, kom det genast från Victoria.
Hon manade på myrorna och de slog in på en liten stig in bland rävsvansarna. Efter bara en kort en stund hade skogen slutit sig tätt runt dem och de såg ingenting annat än en grön massa.

– Hur bor du egentligen? frågade Victoria.
– Jag bor tillsammans med min familj i ett ganska litet hål långt ner i stubben.
– Inga fönster?
– Nej, inga arbetare får bo med fönster.
– Det är inte rätt, varför ska ni ha det sämre för?
Så där brukade Victoria ofta resonera. Själv hade hon vuxit upp i ett fantastikt gemak högt upp i stubben med utsikt åt alla håll. Hon hade aldrig behövt sakna något, men hon hade förstått att de fanns de som nästan aldrig fick äta sig mätta.

Felix hade aldrig tänkt så mycket på sånt här. Han visste att han var fattig och att han skulle fortsätta vara det. Han var nöjd om han fick något att äta ibland. De åkte vidare genom den täta skogen och pratade om alla möjliga saker. Victoria berättade om hur fel hon tyckte att saker och ting var och Felix berättade hur stor familj han kom ifrån och hur mycket han arbetade. De tänkte inte mycket på åt vilket håll de egentligen åkte; Victoria för att hon var upptagen med att uppröras över sakernas tillstånd och Felix för att han var så fascinerad av Victoria. Plötsligt stannade myrorna.

– Varför stannar vi, och borde vi inte varit hemma för länge sen? utbrast Victoria.
– Jag äh vet inte riktigt, stammade Felix fram.
Myrorna var helt enkelt trötta, de hade gått långt och nu tänkte inte dra den här vagnen längre om de inte fick vila, äta och dricka först. Hur Victoria och Felix än försökte rörde sig inte myrorna ur fläcken.

– Ja det här var ljusblått, vilse bland rävsvansarna utan mat och vatten, Felix suckade.
– Äh, ryck upp dig det kommer snart någon och letar efter oss.
– Efter dig kommer de nog och letar, om det bara var mig det handlade om skulle det då inte komma någon.
– Vad menar du, det är klart att de skulle leta.
– Nej, det försvinner minimorjer varje vecka och det är ingen som letar efter dem. Fast de skulle kanske leta efter vagnen.
– Efter vagnen!?! Det är väl ändå viktigare att vi tar hand om varandra än bekymrar oss om vagnar!
– Hur som helst utan mat är vi ju inte, vi har hela vagnen full med blåbär, påpekade Victoria.
– Men, de får vi ju inte äta, svarade Felix förskräckt.
– Dumma dig inte, nu tar vi ett blåbär och väntar på att de ska hitta oss.
Så kom det sig att de satt där och delade på ett blåbär medan solen gick ner. De tyckte båda att det var ganska angenämnt ändå på det hela taget. När bäret var slut kände de sig både trötta och mätta och somnade tätt intill varandra. En timme senare vaknade de av att de frös. Solen hade gått ner och kylan kom krypande.
– De gör sig då ingen brådska med att komma och hitta oss, anmärkte Felix.
– Nej här kan vi inte sitta, sa victoria.
– Det dumma är bara att vi inte vet åt vilket håll vi ska. Den som ändå hade en kompass.
– Jag har en kompass, sa Felix plötsligt.
– Har du?! Och det säger du först nu! Fram med den vet jag!

Felix fiskade upp sin lilla kompass ur fickan. Victoria funderade en stund och ritade sedan en liten karta på marken.
– Här är stubben, här är blåbärsfälten och här är rävsvansskogen. Vi tänkte gå så här men vi kom fel på något sätt. Hmm vi borde komma ut på rätt sida av skogen bara vi går åt väster, sa hon till slut.
– Jo visst, men jag tror inte vi kan ta oss fram till fots speciellt snabbt, invände Felix.
– Vem har pratat om att gå till fots?

Victoria selade av myrorna från vagnen och satt upp på den ena.
– Kom loss nu så rider vi!
Felix kravalde sig skräckslagen upp på den andra myran. Det här hade han aldrig gjort förut. Till slut satt han i alla fall grensle över myran. Victoria tog ut en kurs och så satte de sig i rörelse.

Hemma i stubben hade det faktum att en vagn inte komit tillbaka orsakat en del bekymmer. Föreståndaren vid vagnslidret var mycket upprörd.
– Var håller egentligen den där Felix hus! Var det någon med honom, röt han åt uppsyningsmannen som var tillbaka från fältet.
– Ja, Victoria var med honom.
– Åh nej, då kan de vara var som helst, vem vet vad hon hittat på den här gången.
I samma stund kom en hovlakej och sökte uppsyningsmannen.
– Kungen undrar varför hans dotter inte kommit tillbaka.

Hemma hos Felix konstaterades det också att han inte kommit tillbaka.
– Tror ni han är död? frågade Felix yngre bror.
– En mun mindre att mätta är en mun mindre att mätta, mumlade Felix mor.
I samma ögonblick kom en arg uppsyningsman in genom dörren.
– Har ni sett Felix? dundrade han.
– Felix har inte kommit hem och vi vet inte var han är, svarade Felix pappa med så myndig stämma han kunde uppbåda.
– Du, du och du får gå ut och leta efter honom, röt uppsysningsmannen.

Knotande och klagande gick tre av Felix syskon genom stubben. De hörde hur det tisslades och tasslades ifrån de andra hålorna. Uppdraget var enkelt; gå ut och hitta vagnen, prinsessan och Felix, gärna i den ordningen. Uppsyningsmannen hade uppenbarligen svårast att acceptera att en av vagnarna var borta. Prinsessan tyckte han mest var till besvär och Felix brydde han sig inte ett smack om. Efter en del förhalande och omständligt tändande av lampor gav sig den lilla patrullen iväg ut i den mörka natten för att söka. De muttrade över de orättvisa i att just de skulle behöva gå ut och försökte påpeka att vagnen säkert skulle komma tillrätta ändå. Myrorna brukade alltid hitta hem för eller senare.

Uppsyningsmannen lät sig inte övertalas utan skickade iväg dem med orden:
– Och se till att inte ta så lång tid på er. Jag vill hinna sova också.
De dividerade ett tag om vilken väg de skulle gå men enades till slut om att gå till blåbärsfälten och tillbaka. Hade de gjort det borde de slippa mer letande i natt i alla fall. Plötsligt stannade syskonen, de hörde något komma emot dem.
– Vem där? ropade den äldste av dem.
– Där ser du de letar faktiskt efter oss, hördes Victorias glada röst.
– Vänta nu, vad vill det här säga, rider ni på myrorna och var är vagnen?
– Strunt i vagnen det viktiga är väl ändå att vi hittat hem, vi ses vid stubben!
Victoria och Felix styrde sina myror runt den lilla sökpatrullen, som förvirrat började lomma hemåt.
– Såg ni, Felix red på en myra!
– Och ingen vagn, tror ni vi måste gå ut igen?

Väl framme vid stubben togs de emot av en arg uppsysningsman, en arg föreståndare och en orolig hovlakej.
– Ah där är ju prinsessan, det var då en välsignad tur.
– Vad menar ni med att rida på myrorna? Det får bara soldaterna göra!
– Och vart har vagnen tagit vägen om jag får fråga?
Victoria tittade föraktfullt på de tre männen. Hon satt av och vände sig mot Felix.
– Vet du jag har faktiskt fått nog av det här. Jag tycker vi ger oss av. Packa det du vill ta med dig. Vi ses här om en kvart.
Med dem orden försvann hon in i stubben utan att förära ”välkomstkommittén” ett ord. De stod förstummade och tittade efter henne. Felix funderade på vad han skulle ta med sig. Han hade inte speciellt många ägodelar. Kompassen var hans skatt och den hade de ju redan. Han bestämde sig för att bara vänta på henne. Han undrade lite över vad hon tänkte att de skulle ta sig till. Nu hade emellertid chocken släppt och uppsyningsmannen och föreståndaren ansatte honom med frågor om var de varit och varför inte vagnen var med.

Han gjorde sitt bästa för att förklara att de kommit vilse och att vagnen stod i rävsvansskogen. De besked han gav ökade bara på männens ilska och de började utmåla vilken typ av straff de tyckte var lämpliga för Felix. I detsamma kom Victoria tillbaka med två hastigt packade ryggsäckar.
– Ta den här, sa hon i det hon slängde över den ena till Felix.
– Kom så går vi och hämtar ett par myror!
Nu kom självaste kungen skyndande.
– Victoria! Vänta Victoria, vi måste kunna prata om det här.
– Det finns inget mer att säga! Jag lämnar det här dekadenta samhället där du och dina gelikar skor er på arbetarnas bekostnad. Där det försvinner minimorjer vaje vecka utan att någon bryr sig om det. Jag vill inte ha mer med er att göra!
– Men, men, men…

Victoria och Felix var redan uppe på var sin myra och på väg bort. Då dök Felix tre syskon upp.
– Hej då, hälsa de andra att jag gett mig av tillsammans med Victoria.
Felix och Victoria red bort i natten för att söka ett bättre liv någon annanstans. Långt bort från orättvisorna i stubben. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Skriven av: Stora Stygga Vargen

Det var en gång sex systrar. De hade blont hår, söta små uppnäsor och
slät ljus hy. De tyckte om vackra tyger och plymer och det bästa de
visste var att promenera under sina parasoller på stadens avenyer och
byta förstulna blickar med de unga herremän som spatserade där.

Och så var det den sjunde. Hennes hår var inte blont som de andras
eller svart som de exotiska skönheter som ibland besökte staden utan
snarare råttfärgat. Det var tjockt som tagel och kunde inte formas
till andra frisyrer än en tofs eller grov fläta i nacken. Hennes grå
ögon plirade ovanför en -enligt systrarna – beklagligt ordinär
potatisnäsa.

Den här flickan använde inte parasoll -hon var mer road
av att rida, ro och simma så hon var solbränd och fräknig -och hon bar
tjocka grå kläder ty även om hennes far var en man med viss ställning
– han var andre vice kontrollant vid Tabellverket – så hade han inte
råd att hålla dem alla sju med ständigt nya sidentoaletter.

Under den mörka årstiden när de sex bläddrade i modekataloger
förkovrade sig den yngsta i de nya vetenskaperna och blev även ganska
skicklig på att skriva vers. Varje kväll spelade hela familjen
skrapnos men de äldre systrarna klagade eftersom den yngre alltid vann
och någon av dem brukade få gå till sängs alldeles rödnäst.
Eftersom den yngsta nu var som hon var och troligen skulle bli svår
att få gift bestämdes det att det skulle bli hon som bodde kvar och
tog hand om föräldrarna på deras ålders höst. Av den anledningen blev
hon även uppskattad av systrarna som därmed blev betydligt säkrare på
sin egen lycka.

Det år hon fyllde femton år kom ett bud att kronprinsen sökte en maka.
Alla unga kvinnor i landsänden som inte var förlovade skulle bege sig
till slottet för att bli besedda. Systrarna blev alldeles till sig,
satte på sig sina bästa kläder och skyndade iväg. Tre av dem var
visserligen redan förlovade men det kunde nog gå att slå upp om det
skulle komma ett bättre anbud.

Den yngsta lommade efter. Hon visste givetvis att prinsen inte skulle vilja gifta sig med henne men hon skulle få böta om hon inte kunde uppvisa kvitto på att hon besökt slottet och det vore genant för en ämbetsmannafamilj. Hur det var kom hon sent iväg och passade på att göra några ärenden på vägen och när hon kom fram stod redan alla andra hoppfulla där i en rad som räckte ut genom porten och tre varv runt vallgraven. De hade alla ljust långt och lockigt hår – hade de det inte sedan tidigare hade de kvickt färgat det eller skaffat en peruk – och långa sidenklänningar i klara färger. Det blev en lång väntan.

Inne i tronsalen satt prinsen och såg raden passera. Ibland ställde
han någon fråga till någon av dem men de var så många att han oftast
fick nöja sig med att ge dem varsin nådig nick och ibland höja på
ögonbrynen mot hovmarskalken till tecken att denna frökens namn skulle
antecknas så att man kunde skicka en ny inbjudan till henne vid ett
annat tillfälle. I början hade han höjt på ögonbrynen gång på gång för
de var alla så vackra men när han väl började förstå hur många de var
blev det alltmer sällan.

När den yngsta systern kom in hade han nickat hela dagen och var utmattad.
– Nu kan ers majestät snart gå och vila för jag är den sista sade hon
och såg sig om efter den skrivare som skulle ge henne kvittot på att
hon visat sig. (Hon hittade honom inte för han satt i kabinettet
bredvid, den väg fröknarna tog ut.)

Prinsen klev ned från tronen och såg fascinerat på henne. En sådan
flicka hade han aldrig sett förut. Hennes hår hade samma lyster som en
av hans älsklingshästar och det var nära att han sträckte ut handen
för att röra vid det men han hejdade sig för han visste att mänskor i
enkla kläder kunde ha loppor. Han kastade en forskande blick på
hovmarskalken. Såhär kunde väl inte en blivande drottning se ut? Nej,
det kunde hon nog inte.

Flickan å sin sida gav honom ett nyfiket ögonkast. Han var så slät och
blek att han påminde henne om en porslinsdocka och därför blev hon
nästan full i skratt när hans ögon rörde sig mellan henne och mannen i
livré. Håret var så blont att det nästan var vitt och hans näsa var
inte större än hennes lillfingerknoge.

Hon började bli orolig att hon varit borta länge och neg.
– Om ers majestät har tittat klart måste jag gå hem nu. Min familj
sitter hemma vid skrapnosspelet och undrar var jag blivit av.
– Är du skicklig i det spelet?
– Jag har inte förlorat på flera år. De andra flickorna ers majestät
sett idag är säkert bättre på att tala om ifall hattvecken ska bäras
framåt eller bakåt men jag lovar att ingen av de är en lika god
skrapnosspelerska som jag.
– Du kan ändå inte vara skickligare än jag. Vill du vara så snäll och
stanna kvar på ett parti?

Han lät mjuk och trevlig på rösten och man kan ju knappast neka en prins en så enkel begäran så flickan nickade. Hovmarskalken bar in det kungliga spelet och spred ut pinnarna.

Prinsen var en skicklig spelare, det var inte tal om annat, men det
märktes att han framförallt spelat med hovmän och andra som var mer
intresserade av att hålla honom på gott humör än att vinna. Han gjorde
sina drag utan tanke på hur de förändrade det taktiska läget och
verkade emellanåt förvånad över att hon tog de pinnar som gav högre
poäng. Det dröjde inte lång tid innan hon hade besegrat honom. Utan
att tänka på vem hon spelade mot tog hon upp den lilla sågen för att
ge honom skrapan på näsan och sade: Nu är jag rädd att jag måste gå hem.

Prinsen – som aldrig blivit skrapad av en främling förut – höjde
armarna till försvar och bad henne om en ny chans. Om hon lät bli att
skrapa och spela igen och vann skulle hon få halva kungariket. (Jo,
det var mycket lovat, även från prinsen som sällan brukade spela om
större ting än tennsoldater men han var pressad av det oväntade
bakslaget och nu skulle han visa den här jäntan att han minsann också
kunde spela för att ta poäng om det nu var så viktigt.)

Efter att ha förvissat sig om vilken del av kungariket som avsågs
gjorde hovmarskalken en anteckning om detta och lade sedan ut spelet
på nytt.

Den här gången gick det bättre för prinsen till en början men flickan
darrade inte en hårsmån på handen och när hon apropå den landsände de
spelade om råkade nämna att hon vid ett tillfälle under en ridtur
skrämt upp en hare så att de ställde till oreda i ett jaktsällskap med
följd att tre unga herremän föll i floden frustade han till så att han
tappade räfsan han just höll på att plocka upp. Även denna gång stod
flickan som segrare. Antingen började prinsen tycka att det hade varit
lite förhastat att bli av med en landsända på det sättet eller också
retade det honom för mycket att han tappat behärskningen. Vilket det
än var bad han henne om ytterligare ett parti och möjlighet att vinna
resten av landet ifall han fick chansen att vinna tillbaka den
förlorade hälften.

När pinnarna lades ut denna gång föll de så att de mest värdefulla
hamnade i botten och de flesta piggar hamnade dessutom på prinsens
sida. Flickan fick därför ägna en stor del av partiet åt att rensa
bort enkla stickor medan prinsen kunde ta in större fångst. En tid
ledde han men när de kommit ned till bottenskiktet var det lika och
flickan stod än en gång som segrare. Hon hjälpte till att lägga ihop
spelet och gjorde sig redo att gå medan hon stilla funderade på vad
andre vice kontrollanten vid Tabellverket skulle säga när hon kom hem
med hela kungariket.

Prinsen satt stilla och såg länge på henne. Sedan sade han:
– Vi spelar en gång till. Om jag vinner får jag tillbaka mitt land. Om
du vinner får du mig.
Hon nickade.
– Men om du förlorar, fortsatte han, måste du dö. Ingen får göra såhär
mot mig och leva.
Hon nickade igen. Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och spelet
lades upp igen.

De spelade länge och under tystnad. Flickan tog räfsan, häcklan och
yxan. Prinsen fångade upp släggan, hackan och slagan. De andades
mycket försiktigt. Först när endast tre stickor återstod var det klart
att flickan skulle vinna igen. När hon samlat dem alla tog hon åter
upp sågen och lutade sig fram emot honom. Han försökte hejda henne.
– Ånej, inte skrapar du väl din egen prins?

Hon skrattade, drog honom lätt över näsan med sågen och gav honom
sedan en snabb kyss för hon visste att han förlorat med flit. I mitten
av partiet hade han ställts mellan att välja harven och plogen. Han
hade valt plogen trots att harven gav högre poäng och skulle ha
försatt henne i en svårare befintlighet.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och bockade. Sedan skickade
han bud till flickans hem att man inte kunde vänta henne men att man
istället var välkomna på bröllop nästkommande lördag.

Se det var väl en saga det. Och snipp, snapp, snut – nu var den slut.

Skriven av: Rumpelstiltskin