Skrivuppgift 15: text av Hugo

– Vad har du för nåt?
– Ursäkta?
– Vad ska det bli?
Flickan i kassan tittade uppfordrande på min mage. Jag tittade
tillbaka på hennes, som putade den också under den grå
butiksuniformen.
– Flicka, mumlade jag. Du då?
– Flicka. Sång, dans och smart som fan. Har dom lovat i alla fall, jag
tänkte att det skulle vara schyst om hon kan välja om hon vill bli
musikalartist eller typ advokat eller mäklare eller nåt sånt. Vilka
har du tagit?
Jag svarade inte. Slog min pinkod och började packa ner mina varor. På
väg hem med matkassarna som skavde i fingervecken malde tankarna. Hade
jag tagit fel beslut? Var jag naiv som trodde att jag skulle kunna
klara det här? Jag låste upp min ytterdörr och hittade ett brev på
hallmattan. ”Då det har kommit till vår kännedom att det föreligger en
graviditet men vi inte har några noteringar om att du har genomgått
behandling hos modifikationsmyndighetens klinik, ber vi dig kontakta
oss snarast för utredning.”
Jag visste vad utredning betydde. En kvinna i grannhuset blev utsatt
för påtryckningar under hela sin graviditet tills hon i sjunde månaden
inte orkade stå emot längre utan lät dem plocka ut det. Risken var för
stor sa de, det var bättre för alla så här. För modern, för samhället.
Men kunde de verkligen vara säkra på det? Någonstans i mig fanns en
isande skräck för vad som skulle hända när den modifierade
generationen växte upp, alla starka, friska och alla med egenskaper
som skulle ge dem bästa möjliga förutsättningar att lyckas i livet,
att bidra till samhället och undanröja alla behov av kostsamma
välfärdsinsatser. Men egenskaper som empati, generositet, omtanke? Det
fanns inga rutor att kryssa i för sådant. Eller humor och fantasi. Var
det egenskaper som skulle offras? Jag försökte hålla fast vid en
övertygelse om att mitt barn skulle klara sig ändå och hade rätt att
finnas, utan modifiering. Men det var riskabelt. Samtidigt som de blev
allt färre, var de omodifierade barn som föddes allt oftare svaga
numera, och det syntes allt tidigare i åldrarna. Det dåliga
immunförsvaret, inlärningssvårigheterna, sjukdomarna. Och ingenstans
fanns hjälpen. Eller toleransen. Världen var anpassad för de
modifierade nu.
– Hej älskling, jag hörde inte att du kom.
– Jag har handlat, kan du lägga in i frysen?
– Var det nån post?
– Nej. Bara reklam.
– Hur är det, mår du bra?
– Jadå, jag är lite trött bara.
– Lägg dig och vila ett tag då, jag lagar lite mat. Visst har du tid
på kliniken i morgon för uppföljning?
– Ja.
Han visste inte. Skulle inte få veta. Att vårt barn kanske varken
skulle bli en flicka, fysiskt uthållig eller litterärt begåvad. Inget
av det vi tillsammans hade kryssat i på formuläret som han trodde jag
hade tagit med mig till modifikationskliniken. Att jag aldrig hade
varit där och att han skulle få ett helt vanligt barn. Vårt barn. Jag
kunde bara hoppas att han skulle älska det så som jag visste att jag
skulle göra.

Skriven av: Hugo

Tags: ,

  1. Det här är en text om en framtid som känns nära och de etiska bekymmer den kan föra med sig.
    En detalj som jag tycker är särskilt rolig – men som möjligen är oavsiktlig – är att frågan och problemställningen introduceras av en kassörska. Ett yrke som (åtminstone delvis oförtjänt antar jag) kommit att stå som en av de främsta symbolerna för ett förspillt liv. Har en tidning en intervju med någon som ska vandra barfota i Tibet ett år innehåller de rätt ofta en variant på repliken ”Hamnar jag i kassan på Konsum sedan har jag åtminstone gjort det här”.
    Vilket också introducerar ett av de underliggande problemen i en här framtiden: Visst försvinner dyslektikerna, astmatikerna och de där lite jobbigt dumma personerna men antagligen även städarna, kassörskorna, chaufförerna, de flesta som har riktiga jobb helt enkelt. Vissa yrkesgrupper kan ju automatiseras till viss gräns (självservice i butik) men vem kommer överhuvudtaget vilja arbeta i detaljhandeln om ens föräldrar sett till att man kan bli stjärnadvokat?
    Jag vill däremot vara tydlig med att detta inte är ett problem i texten utan är ett problem redan i vårt samhälle som antagligen skulle löpa amok i ett framtida samhälle med ”korrigeringar”.

    Det är alltid lite riskabelt att vara konkret om framtiden så en försiktig varning utfärdas för pin-koder och påsar men det är å andra sidan bättre än saker som är uppenbart hittepå och jag tolkar som sagt detta som en nära framtid.

    Jag tycker detta är en bra text om ett bra ämne. Vad jag själv möjligen skulle göra om det föll på mig att bearbeta den är att försöka göra det rätt långa monologstycket i mitten något kyligare och konkretare. Berättaren har patos men det kan ändå emellanåt ge intrycket att hon överreagerar (trots att det är ett omänskligt samhälle som skildras).
    Detaljen med grannfrun med sjumånadersaborten är förfärlig på ett bra sätt. Lite värre då med de retoriska frågorna. Bara för att något inte finns i formuläret betyder det väl inte automatiskt att det är på väg att utrotas? Jag kan exempelvis tänka mig att humor och fantasi har stark korrelation med språklig begåvning så även de modifierade kan troligen slänga iväg någon ordvits. (Nu är just de raderna inte min poäng utan just att den retoriska frågan bjuder in -åtminstone mig – till ifrågasättande.) Då skulle jag nog föredra om lite kallt skrev: ”det fanns inga rutor för humor och empati. (och möjligen stegra med:) Det fanns inga rutor för att vara ett barn man älskar vem det än är och vad det än gör.”

    Så tycker åtminstone jag, men jag ser fram emot andra åsikter från läsekretsen.
    Fint fajtat!

    Svara

  2. Tankeväckande text! Kanske är den framtiden närmare än vi tror… Idag finns tex kubtester som identifierar en höjd risk för downs syndrom.

    Jag tycker om funderingarna och motsättningarna, den kalla egoistiska världen där mätbara värden är status och människans komplexitet som visar sig i jagets tankar kring empati. Om du vill utveckla texten är mitt förslag att du väver in defekter som börjat visa sig hos de modifierade barnen, på så sätt krackelerar ”det perfekta” och har ett pris. Du kan förtydliga att de saknar empati, kanske kan ungdomarna som är modifierade och på nolltid lär sig lagboken vara ungdomsbrottslingar som låter knytnävar styra impulser, istället för att samtala. Eller så kan de ha organiserad brottslighet på skolgården, de kan bara använda sitt intellekt på ett sätt.

    Bli inte skrämd av min respons, något som kännetecknar en bra text är att den går att diskutera vidare och ger öppningar till fler dimensioner, som din text gjort.

    Bra text!

    Svara

  3. Obehaglig, tangerar verkligheten och jag ryser. Undrar om vi kommer därhän eller snarare: Hur länge dröjer det?

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *