Skrivuppgift 15: text av Emma

Solens första strålar silas genom lövverket. En ensam fågel kvittrar samtidigt som dagen börjar. Jag sträcker på mig för att få bort stelheten i kroppen. Det går inte så lätt som det brukar. Det kan inte dröja så länge till nu. Igår var det svårt att orka följa de andra, jag hoppas vi inte ska lika långt idag. Runt omkring mig prasslar det i buskarna när mina följeslagare mornar sig. Det finns lite mat kvar från igår, jag äter den hasigt innan någon annan hinner märka det.

Nu kallar han på oss. Det är dags att ge sig iväg. Vi måste förtsås gå, jag förstår det. Det är inte säkert här längre. Trots det tar det emot. Jag skulle hellre ligga stilla tills det är dags, men att bli ensam kvar är inte ett alternativ.

Längre och längre in i skogen går vi. En del av oss börjar tänka på mat, men han driver på. Vi måste längre bort. Snåren slår mot min spända mage. Undrar om det känns därinne. Snart kommer du ut och får lära känna skogen själv.

Plötsligt hörs ljudet igen. Ett entonigt hotande surrande. Alla sätter fart, skräcken håller på att gripa tag i oss. Jag kämpar för att inte bli efter. Jag får inte bli efter nu när det sparkar i magen och jag anar att jag snart måste föda. Jag kommer behöva de andra, måste följa. Då hörs två kraftiga knallar. Allt stannar upp, vi fryser fast där vi råkar stå. Så avtar det surrande ljudet, en fågel kvittrar och vi börjar försikigt gå igen.

Ingen förstår vad som har hänt, men jag är tacksam för den korta pausen. Skogen blir som vanligt igen. Skräckens ljud och lukter är borta. Vinden får träden att susa. Det doftar av ljung och skvattran. Jag hittar vatten och dricker ivrigt. De andra trängs runt mig för att komma åt vattnet. Alla är törstiga, men bara jag dricker för två.

Så hör vi ett nytt ljud; hundskall. Han skyndar på oss, vi måste bort. Vi springer igen. Det bränner inuti mig. Jag måste stanna. Det är dags. Till slut upptäcker han det och leder oss till en tät dunge. Äntligen får jag göra det. Skallen har tystnat. Vi är säkra. Smärtan är ohygglig. Jag förstår inte hur jag ska orka. Utröttad av flykten. Törstig. Måste.

– Ooooyyyl…

Jag slickar tacksamt min valp. Han står bredvid och ser uppskattande på flockens nya medlem.

Skriven av: Emma

Tags: ,

  1. Bilden av det tredje könet!: ”upptäcker att ni behöver ladda mobilen, nej det går inte, två stift på laddaren och tre hål i väggen, ni måste alltså springa ned till receptionen och låna en adapter. Det är så det fungerar hos oss…”.

    Svara

  2. Sory, skrollade lite långt!

    Svara

  3. Jag tycker du får med miljöbeskrivningen bra, likadant känslan av att hon måste pressa sig till det yttersta fast hon snart skall föda. Stundens allvar blandas med kärlek till valpen som kommer ut när som helst.
    Jag vet ju inte riktigt hur du tänkt när du skrev, men jag anar att du ville dölja att det var vargar ( som jag uppfattar djuren ), så långt in i texten som möjligt. Det röjs lite för tidigt i så fall (skotten). Du kunde gett läsaren lite villospår istället, så man misstänkt infödingsstam eller stenåldersmänniskor. Aha-känslan hade ökat på slutet då.
    En fin fajt i alla fall.

    Svara

  4. Funkar fint.
    Två bekymmer som i det här fallet är av det mindre slaget men som ändå kan vara bra att tänka på ifall man skulle gå vidare med texten eller göra något liknande.

    1. Djur ”föder” bara undantagsvis. De kalvar, fölar, valpar och kattlar (det där sista är västgötska, uttalas ”tjattlar – finns inte i SAOL och jag är osäker på stavningen). (Av samma anledning är de inte ”tjejer” utan tikar, kor, getter, ston eller helt enkelt honor.)
    Det där är givetvis inte riktigt samma sak som att stoet själv skulle anse att hon ”fölar” istället för ”föder” – tills vi kommer på ett sätt att fråga får det falla under den konstnärliga friheten. Men det bör vara ett aktivt val vilket man väljer.
    2. Sista meningen fick jag läsa fram och tillbaka ett par gånger tills jag förstod att det syftar på flockledaren, alfahannen och inte på valpen. (Jo, jag vet att vi inte ska kriarätta men jag tar mig friheten att säga till när det påverkar förståelsen – därmed inte sagt att jag har fler röda bockar, språket är välanvänt i övrigt.)

    Vargar framstår väl som det troligaste alternativet även om de egentligen också skulle kunna vara rävar eller vildhundar eller kanske något annat. En lite förvirrande detalj är att man får för sig att det är slut på slutet när det bara kommit en valp, både räv och varg får väl fler än så?

    Fint fajtat hursomhelst

    Svara

  5. Jag känner verkligen hur jag först tassar med i skogen för att sen springa och skräcken när skotten kommer och kampen för att hänga med gruppen! Bra skildrat!

    Jag tycker att den som benämns som ”han” (jag antar att det är flockledaren) känns luddig. Jag förstår att du inte vill röja att det är en vargflock men du kan utveckla han ändå utan att göra det. Förslagsvis kan du skriva något i stil med: Han skyndar på oss, vi måste bort. Jag får en hård blick när jag inte reser mig lika snabbt som de andra.
    På så sätt blir det en tydligare spänning inom gruppen, mer än att honan bara är rädd för att tappa flocken utan också för att bli övergiven.

    Men notera, min specialkompetens ligger inte inom vargområdet, vargar kanske stöttar varandra i gruppen oavsett? Hur är klimatet bland dem?

    Fin text!

    Svara

Reply to William Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *