Skrivuppgift 14: text av Smackandet

Joe torkade svetten och sanden ur pannan. Än en gång undrade han i sitt stilla sinne vad han hade här att göra. I fem månader, fem månader, hade han tjänstgjort i den här öknen. Redan efter en månad hade han förstått att det inte går att vinna över dessa satans bergsturkar i deras eget land. Men, det var ytterligare tretton månader kvar av deras kommendering så det var bara att bita ihop.

– Uppställning, marschfärdiga!
Det var sergeanten som försökte få fart på gruppen. De skulle ut på ännu en spaningstur runt basen. Joe och hans kamrater samlade ihop sin utrustning och klättrade in i sina två pansarbilar. Det sprakade till i radion i Joes bil

– OK grabbar, jag tror vi kan se fram emot ett lugn tur idag.
Sergeantens röst lät metallisk, nästan som en maskin. ”En lugn tur”, mumlade Joe sammanbitet. Han hatade när folk inte höll sig till grammatiken, men han hade slutat att rätta de andra hela tiden. Det hade blivit ohållbart till slut.

Bilarna rullade ut från basen. Vägarna var i bedrövligt skick så det bullrade och skumpade en hel del där de for fram. En och annan ur lokalbefolkningen använde vägen de också. De hade inga bilar utan gick själva eller åkte i åsnekärror. De två pansarbilarna körde förbi Afghanerna utan att slå av på farten och drog upp enorma dammoln. Plötsligt hördes en kraftig smäll och den första bilen, med sergeanten och halva gruppen i kastades upp i luften och landade på sidan.

”Se upp ett mina”, skrek Jack, som agerade flygspanare. ”En mina”, muttrade Joe ilsket samtidigt som han ställde sig på bromsen och slet i ratten för att få stopp på sin egen bil utan att köra in i den framförvarande.

-Pang, pang, pang
-Aahhggg…

Någon sköt på dem och Jack var träffad. Joe fick äntligen stopp på bilen. Han och Tom kastade sig ut samtidigt som de osäkrade vapnen.
-Var?
-Därborta, bakom sanddynerna!
-De andra?
-Döda eller sårade, jag ser ingen och de skjuter inte tillbaka.
-Skit!
Bortifrån sanddynerna hörde en röst förstärkt av megafon: ”Ge er, ni har inte ett chans!”
-Det heter EN chans! Hur svårt kan det vara?
Joe skrek samtidigt som han rusade mot fienden. Han sköt vilt omkring sig och slängde iväg två handgranter. Han hade aldrig kastat så långt tidigare. Tom ropade efter honom: ”Har du blivit tokig? Ducka för helvete!”

Joe stannade inte, han hade fått nog. Han förstod att kriget inte gick att vinna men han skulle i alla fall upprätthålla ett korrekt språkbruk.

Epilog:
-För att ha uppvisat ett stort mod och tagit ansvar långt utöver vad tjänsten påbjuder förärar vi idag menige Anderson denna förtjänsttecken.
-Kapten, för tusan…

Skriven av: Smackandet

Tags: ,

  1. Ha ha, gillar den här storyn, en människa som så totalt går upp i sin pet peeve att ingenting annat betyder något. Skall jag invända något, så är det väl att den är helt osannolik, men det gör inget.

    Svara

  2. Håller med Schlagerefterfestgrannen, gillar också det absurda i att gå upp i sin pet peeve att inget annat har någon betydelse. Jag skrattar högt åt dråpligheter som ”Ge er ni har inte ett chans!” ”Det heter en chans, hur svårt kan det va?”

    ”Joe stannade inte, han hade fått nog. Han förstod att kriget inte gick att vinna men han skulle i alla fall upprätthålla ett korrekt språkbruk.” UNDERBART!

    I övrigt lyckas du lättsamt förflytta läsaren till en öken full av militär, vapen och stridigheter. Kreativt fajtat!

    Svara

Reply to Slagsmålskatterna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *