Skrivuppgift 14: text av Slagsmålskatterna

Lamporna knäppte när aulan återigen fylldes med ljus. Det sfäriska
taket fick applåderna att låta mångdubbelt mer än det hundratal
personer som satt i salen. Historieprofessorn bugade och meddelade att
hon signerade böcker vid södra utgången. Paul-Allan slet tag i sin
jacka och rusade dit, han tänkte vara först på plats. I famnen höll
han krampaktigt första utgåvan av ”Inkarikets gudar och helgedomar”,
en bok han kunde utantill vid det här laget.

”Jag fick den av min farfar. Ja det är han som skrivit ’till P-A
julafton 1996’ på försättsbladet” förklarade Paul-Allan när professorn
öppnade den tummade boken.
”Vad trevligt” svarade professorn ”Vill du att jag ska…”
Hennes rödmålade pekfingernagel strök över den tomma ytan på sidan.
”Ja, du får gärna signera under” Paul-Allan lutade sig fram och
visade. Hon luktade gott. Dyrt, gott och oåtkomligt.

Paul-Allan kände hur det hettade i kinderna. Historieprofessorn böjde
ner huvudet, sneglade up under en mustigt rostfärgad lugg och log. Med
en van snärt med handleden fyllde hon försättsbladet och gav tillbaka
boken till Paul-Allan. Han svalde, hon sög in underläppen. Det
klickade i Paul-Allans huvudet, han blinkade. Det blixtrade framför
ögonen på honom. Ljudet trängde in igen. Högre gällare. Skar genom
trumhinnan, fortplantade sig i hjärnloberna, klingade av ut i
tänderna. Han höll emot en skrikimpuls. Paul-Allan stirrade på hennes
högertumme som tryckte kulspetspennans topp ut och in och ut igen.
”Tack” mumlade Paul-Allan, tog boken och sprang därifrån.

”Är hon lika snygg i verkligheten?” Jonte hängde över bordet. Sög upp
hallonsoda i sugröret och petade upp bakelitbågarna från nästippen.
”Snyggare” Paul-Allan tänkte på hur de roströda lockarna böljat ner
för skulderbladen. ”Hon är smart också. Vet allt om Macchu Picchu. Hon
har vandrat Inka-leden 13 gånger, sista gången i mockasiner gjorda av
alpackeskinn.”
”Är hon gift?”
”Inte vet jag.”
”Jag tror inte hon är det” sa Jonte som svar på sin egna fråga. Han
studerade återigen författarbilden på föreläsningsbroschyren. ”Hon är
en sån män är rädda för. Ung, framgångsrik, snygg… rödhårig. En sån
man drömmer om men inte vågar bjuda ut”

”Har ni beställt?” en välkammad servitör hade glidit fram till deras
bord. Jonte beställde en dagens och servitörens penna for över
blocket.
Han knäppte av och på pennan på toppen. Paul-Allan vred på sig. Pulsen
och stresshormonerna ökade. Servitören väntade på hans beställning.
Knäppte pennan av och på. Det var det enda Paul-Allan kunde se. Hur
den blanka metalltoppen for ner och hoppade upp igen med det
ackompanjerande klickljudet. Paul-Allan räknade sakta till tio, tänkte
på en exotisk strand. En övning han läst om i ett självhjälpsmagasin.
”Han tar också en dagens, med extra aioli” sa Petter långt borta ch
servitören gick äntligen.
”Va fan håller du på med? Har hon förhäxat dig?” Jonte puttade lätt
till Paul-Allans axel. Det klickande ljudet fadeade bort. ”Ja om alla
snygga brudar står på knä grävandes i en gammal indianruin ska jag
sluta spela Nintendo och bli historiker. Jag kanske kan få låna
boken?”
Jonte drog till sig boken och öppnade den. Han höjde på ögonbrynen.
”Säg inte att du inte sett!” med ett snett leende räckte han boken
till Paul-Allan.

Med darrande fingrar slog han numret under de magiska orden, formade
med en snirklig och lätt handstil. Ring mig. Solguden måste ha sett
honom.
”Juliette” rösten i andra änden var ljus och lite hes. Han kunde
plötsligt känna hennes doft igen.
”Ja hej..” han harklade sig ”Jag heter Paul-Allan. Jag..”
”Jaha, så det är det P-A står för” avbröt hon honom. ”Ja P-A som det
stod i boken. Till P-A.”
Hon kom ihåg honom!
”Jag läste också den boken som ung” fortsatte hon ”Vill du ses och
prata om den någon dag?”
”Ja” Paul-Allan försökte att inte låta för entusiastisk.
”Det finns ett trevligt kafé vid rådhuset” föreslog den ljushesa
rösten ”Ska vi säga klockan fem på torsdag.”

Det brände till i huvudet på Paul-Allan. Det klickade igen. Vem fan
var det nu som klickade? Klickandet ökade i intensitet. Rösten i luren
och världen runt omkring försvann i en dimma. Bara klickandet hördes.
SLUTA! ville Paul-Allan skrika men fick inte fram ett ljud. Det var då
han såg att det var hans egna vänsterhand som höll i en kulspetspenna.
Tummen tryckte rytmiskt toppen upp och ner i en tvåtakt. Klick-klick,
klick-klick. Paul-Allan försökte slita pennan ur handen men vänsterhanden höll den i ett järngrepp och fintade bort alla försök. I ögonvrån såg han sin brevpress i marmor, mejslad till formen av en drake. Draken verkade hånle, vickade den inte sitt fula tryne i takt med klickandet?
”Hallå??” hördes det ur luren han släppt på golvet.
Tummen hade nu ökat takten på klickandet. Paul-Allan tog sats, höjde
marmordraken i luften och dunkade med all kraft ner den på
vänsterhanden. Blodet sprutade.

Han skrek, Klickandet stoppade. Han kände sig märkbart ren. Fri.

Skriven av: Slagsmålskatterna

Tags: ,

  1. Du får till en bra stegring på irritationen, dessutom så finns det snabba miljö och personbeskrivningar som smälter in bra utan att ta över. Vad som jag tror lyft hela historien på slutet mer, hade varit om någon annan stått för ljudet och du kunde byggt upp en konflikt mellan personerna. Men med det originella slutet så hade det kanske blivit för våldsamt. Bra fajtat.

    Svara

  2. Om det inte var för tidsmarkören Nintendo skulle jag sagt att det här utspelar sig på 50-talet; killarna dricker hallonsoda, en brevpress är normal ägodel, man går på föreläsningar i aulan. Det är jättebra. Jag kommer att tänka på Poe och King i skildringen av galenskapen som till slut bara kan stoppas ett mycket våldsamt sätt.

    Svara

Reply to Smackandet Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *