Skrivuppgift 13: text av Norska skogskatten

”Pass på! 3… 2… 1… och vi är live. Ettan, därefter tvåan, nära den här gången!”

Bildproducentens röst i headsetet lät välbekant för alla de fyra tv-fotograferna. Det sista reklaminslaget för kvällens halvtimmesshow hade precis avverkats och nu var det dags för det återkommande inslaget ”Will it jump”. Tittares amatörmässigt filmade inslag var basen till ett av programmets roligaste inslag. Inte så mycket för filmklippen i sig, utan snarare för vad som hände när situationen återskapades inför en livepublik i studion och miljoner tittare bakom tv-kamerorna.

Ikväll var det kattungen Pumbas tur att visa framtassarna.

”Jag tänkte väl inte så mycket. Jag ville bara över till andra sidan räcket helt enkelt. Inte konstigare än så”, sa Pumba till den med åren allt mer lynnige programledaren Jimmy Stern.

”Och nu är du här för att försöka igen?”, sa Jimmy.

”Ja, jag måste få en chans att göra det igen. Att återupprätta min heder. Kattvännerna där hemma skrattar åt mig, och det är inte roligt att läsa alla kommentarer som klippet har fått på nätet. Jag vet att jag kan göra det. Jag har övat”, sa Pumba.

”Det här blir bra! Pass på nu, trean… vi räknar med att kattskrället inte sätter höjden utan landar i bassängen som vanligt. Förbered en slo-mo på när Pumba träffar vattenytan!”. Så här dags under showen brukade bildproducenten låta ganska uppjagad, men ikväll verkade hon extra exalterad. TV-fotograferna gjorde som de blev tillsagda. Det blev bäst så.

Jimmy Stern och Pumba gick fram till det bord och trappräcke som nu monterats upp i studion för att simulera samma situation som i videoklippet. Mellan de två fasta objekten stod en stor bassäng fylld med en illröd sörja av krossad is och färgmedel. Ganska kallt faktiskt.

”Katten Pumba återupprättar hedern, nu kör vi!” utbrast Jimmy Stern.

Pumba hoppade vigt upp på matsalsbordet mitt på studiogolvet och måttade avståndet. Så ryckte det till i pälsen och Pumba kastade sig dödsföraktande ut mot trappräcket.

Publiken skrek. Jimmy Stern skrockade. Kameramännen arbetade aktivt för att följa varje rörelse i hoppet.

Och förnedringen.

Pumba lyckades inte nå över räcket den här gången heller. En kattunge är ändå en kattunge, om än med revanschsug och hämndbegär.

”Så kan det gå. Det var allt för ikväll mina vänner. Se oss imorgon igen, då ska skateboardåkaren Scott försöka göra om tricket som kostade honom en bruten arm och två knäckta revben. Inte missa. Jag är Jimmy Stern, och det var inga nyheter för dig.”

Skriven av: Norska skogskatten

Tags: ,

  1. Du lyckas bra med att bygga upp humorn och nån slags spänning trots det ganska ospännande innehållet i talkshowen tycker jag. Och jag gillar meningen ”En kattunge är ändå en kattunge, om än med revanschsug och hämndbegär. ”

    Vad jag däremot tycker är att du har med lite för många ord ibland. Märks tydligast i: Det sista reklaminslaget för kvällens halvtimmesshow hade precis avverkats och nu var det dags för det återkommande inslaget ”Will it jump”. Tittares amatörmässigt filmade inslag var basen till ett av programmets roligaste inslag.
    Här förekommer ordet inslag fyra ggr och du hade kunnat säga samma sak med färre ord.

    I samma stil tycker jag tilläggen ”Ganska kallt faktiskt”, och ”Det blev bäst så”, leder bort från berättelsen i stället för att tillföra något.

    Svara

  2. Du fångar det centrala i förnedringsteve på ett bra sätt tycker jag. Meningen om att en kattunge ändå ären kattunge tycker jag för övrigt är lysande.

    Svara

Reply to William Holm Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *