Skrivuppgift 12: text av Ludlow Street

Allting handlar om perspektiv och härifrån ser A4-papperna ut som konfetti. Sådan konfetti som det tar en evighet att städa upp efter födelsedagskalaset. Och sådan tid det kommer ta att städa upp efter det här, tänker jag när det södra tornet faller i ett stort moln av damm och förvridet stål.

Men det är inte mitt problem, påminner jag mig och jag ler, för det är så skönt att det inte är mitt problem.

De andra har gått upp till taket. Vad vet jag, för att se bättre kanske, eller i hopp om att en helikopter ska hämta dem. Jag är ensam kvar på våningsplanet, en halvkilometer upp i luften, och de andra frågade om jag inte skulle med, men vad spelar det för roll, svarade jag och fick de vanliga minerna i utbyte.

Till och med i denna stund är de inställda på att hitta en lösning, att hoppas på ett optimistiskt slutmål, att tro. De har aldrig orkat med mig. En realist.

Nej, vänta, jag är inte ensam. Den där lite rultiga kärringen är kvar också. Hon sitter vid sitt skrivbord och skriver och gråter och vad är det hon skriver? Man kan inte skriva sina sista ord på ett konfettipapper som någon annan kommer städa bort tillsammans med det bråte som kommer vara vårt eftermäle. Kärringen tittar upp från sina papper och ser på mig. Sa jag det högt? Hon ger mig den vanliga minen.

Byggnaden svajar betänkligt, så som den gjort under höststormarna i alla år. Jag går fram till raden av fönster och tänker att man alltid har ett val. Att inte välja alls är också ett val. Antingen sitter man kvar vid sitt skrivbord och väntar på fallet, eller så väljer man själv. Jag öppnar fönstret.

De andra försökte ringa ut på trilskande telefonlinjer när de insåg att de inte kunde ta trapporna ner. Någon kom fram till en svarare och lämnade ett meddelande. Jag älskar dig.

Jag klättrar upp på fönsterblecket och tänker att jag inte har någon att ringa. Jag ler, för det är så skönt att tänka att jag nu vet hur det slutar, att jag har kontroll över mitt sista val, att jag för en gångs skull inte behöver ta ansvar för något mer.

Det singlar konfetti i luften.

Skriven av: Ludlow Street

Tags: ,

  1. Jag gillar att du börjar i konfetti och slutar i konfetti. Men att konfettin bytt betydelse. Och så gillar jag att berättaren är lättad, befriad. Det tycker jag är ett oväntat perspektiv. ”Kärringen tittar upp från sina papper och ser på mig ”Sa jag det högt?”” är snyggt placerat och är det enda som avslöjar att berättaren inte är fullt lika kontrollerad som h*n vill ge sken av.
    Spännande pennfajt.

    Svara

  2. Tack för kommentar! Av någon anledning tyckte jag att det var riktigt befriande att skriva den här texten. Jag har alltid känt mig så klaustrofobisk och nästan rädd inför 9/11-minnet, och så många gånger har jag tänkt på hur hemskt det måste varit att fångas där i tornet. Det här blev som en KBT-övning för mig!

    Svara

Reply to Ludlow Street Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *