Skrivuppgift 12: text av Broadway

Hon ringer inte på dörren. Hon kommer rakt in i köket där jag sitter. Vi har barn på samma skola, har precis skickat iväg dem. Låter ibland våra män sköta matlagningen vid barbecuen, medan vi står med våra aperitifs på verandan och låtsas att inte vara stolta över dem.

”Slå på teven”, säger hon.
”Fjärrkontrollen är där”, säger jag och sträcker mig efter apelsinjuicen. ”Vill du ha ett glas?”
”Nej, nej”, svarar hon samtidigt som bilden på köks-teven går igång.

Det är en vacker morgon. Klar luft har äntligen svept bort det sista av augustis tryckande grå och huvudvärksframkallande värme. Efter Labor Day lägger man undan sina vita kläder och börjar om på nytt. Idag är en ny dag efter vilken inget kommer vara som förut.

”Titta!” säger hon.

Vi ser på teve-skärmen och det är tyst. Bilden i rutan är utan kommentarer. En bil åker förbi på gatan utanför huset, fåglarna kvittrar, vardagen ljuder, och jag tänker att oj, jag hör New Jersey Turnpike hela vägen hit, eller är det bara öronen som susar, blodet som pumpar, ett tryck mot halsen, den snör ihop sig. Tungan känns torr och jag håller i glaset med juice och det kommer dröja innan jag kommer ihåg att dricka något.

”Ingen verkar veta vad som har hänt, helt plötsligt avbröts bara morgonprogrammen med breaking news”, säger hon.
”Är det en bomb? När hände det? Det är på riktigt … väl?” säger jag.
”De verkar spekulera i att det är ett flygplan som flugit in i det.”
”Av misstag? Men gud, hur har det gått med människorna ombord? Var det människor ombord? De måste ju ha dött!”

”Jag vet inte!” säger hon. ”Jag vet inte!”
”Och … det är ju människor där inne? Klart det är människor där i World Trade Center, det är ju kontorstid? De måste ju ha dött de också!”
”Janine”, säger hon och ser på mig. ”Det brinner.”

Vi ser på varandra. Vi är i köket. Jag sitter ner. Hon står upp. Barnen är i skolan. Min man är på sitt jobb. Vi vet vad det innebär.

Klockan slår jämna slag från en annan del av huset, vi vänder blicken tillbaka mot teven och ett par minuter senare ser vi ett litet flygplan åka in över Manhattans södra del. Det flyger lågt. Det flyger för nära hustaken. Det flyger rakt in i det andra tornet.

”Det där var inte av misstag”, säger jag.
”Du måste ringa Chris”, säger hon.

Jag tittar på henne. Han åkte in till jobbet igår kväll och gick på sitt pass. Han har sagt ett tag nu att han ska sluta, skola om sig till rörmokare, tänk om något händer, hur skulle barnen klara det, hur skulle jag klara det.

”Han ringer säkert om det är något”, säger jag. ”Han ringer alltid. Han hör alltid av sig.”

Tysta ser vi vidare på teve-utsändningen.

Skriven av: Broadway

Tags: ,

  1. Det jag gillar med det här är de små gesterna. Du litar på att läsaren kan tänka själv.
    Till exempel:
    ”Min man är på sitt jobb. Vi vet vad det innebär.”
    Du behöver inte förklara, varken för mig som läsare eller berättarens vän vad det innebär, för vi fattar ändå. Snyggt.
    Och så använder du samma teknik på ett bra sätt i slutet:

    Tysta ser vi vidare på teve-utsändningen.

    Och det som är slutet på texten är inte slutet i läsarnas huvuden, eftersom vi vet hur det går. Svårt, men bra gjort, tycker jag.
    Fin pennfajt.

    Svara

  2. Tack så mycket för kommentar! Jag gillar att försöka utforska det där området där man inte ger så mycket information, utan litar på att läsaren bygger upp. Det är kul när det funkar.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *