Skrivuppgift 7: text av 666

Han steg in på banken med tveksamma och darriga ben, precis efter lunch. Han kunde fortfarande känna smaken av den billiga soppan han köpt på hörnet en timme tidigare. Men Minestrone var det sista han tänkte på, för nu skulle han ordna allt. Lösa alla problem för sin familj, kasta bort en av stenarna som tyngde hans axlar. Eller lägga på en ännu större.

Pistolen värkte tung i fickan, lika tung som samvetet, innan han sakta plockade upp den och skrek att alla skulle lägga sig ner på golvet. ”LIGG NER, SA JAG! LIGG NER OCH HÅLL KÄFTEN!” Han förstod knappt själv hur övertygande han lät, hur säker han var på sin sak. Allt gick fort, det svåraste han gjort, det var över på fem minuter.

Pistolen och sedelbuntarna värkte tunga i fickan, lika tungt som tårarna värkte i hans ögon. ”Hur kunde jag?” tänkte han för sig själv medan han rusade genom bakgator och sprang mellan taxibilar. ”Men nu blir allt bra, det har jag lovat”

 

Hon gick sakta tillbaka till sitt skrivbord efter lunchen, på jobbet som bara skulle vara en mellangrej innan hon hade pengar nog att åka till Afrika. Hon hatade det där skrivbordet lika mycket som hon hatade det där jobbet. Tre år. I tre långsamma år hade hon klätt sig i pennkjol och kavaj bara för att sitta vid det där förbannade skrivbordet.

Innan datorn slagit om från viloläge såg hon honom komma in. En man med förtvivlan och hat i ögonen. ”Helvete” tänkte hon innan kinden kände det kalla stengolvet. ”Varför är jag fortfarande här?” Allt gick långsamt, det mest spännande som hänt sen studenten, det kändes som en evighet innan hon kunde resa sig och sätta sig vid skrivbordet igen. Rädd och svettig men upphetsad av spänningen. Hjärtat bultade vilt i hennes bröst. ”Det här är sista gången jag sätter mig här. Sista jävla gången”

Skriven av: 666

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *