Skrivuppgift 3: text av Sumpvipa

Löven har ruttnat på skogsstigen som leder mot busshållsplatsen.
Andreas höga kängor mosar lagren av blad mot gruset och glider längs
den bruna smörjan. Han går långsamt så att han inte ska råka trampa på
de daggmaskar som slingrar sig intill vattenpölarna från nattens regn.
Molnen ovanför har sorgkanter som utlovar mer regn. Andreas drar
kappan tätare intill sig och tänker: ”Det här leder ingenstans. Jag
borde göra slut.”

Nattmörkret har ännu inte släppt taget om morgonen. Det är stjärnklart
mellan trädtopparna. Marken är vit av nyfallen snö, men mattan av de
bruna sandkornen som följer stigens sträckning avslöjar att
snöröjningen redan varit här. Kylan biter i Andreas nyrakade kinder,
svidandet får rynkan i hans panna att kännas stelnad. Trots att
motorvägen är nära hörs ljudet från bilarna svagt, den tjocka snön
dämpar alla ljud. Men rösten i Andreas inre är tydlig och klar: ”Det
här leder ingenstans. Jag borde göra slut.”

Jackan med tre lager tyg släpper inte igenom något av den vinande
vårvinden. Det smattrande regnet river honom i ansiktet; Andreas
kniper ihop ögonen men lämnar en springa för att inte tappa
orienteringen. Han går långsamt för att hans kängor inte ska skvätta
upp svarta prickar på hans ljusa byxor. Av gårdagens förlåtande
solsken är den nyss utslagna tussilagon vid vägkanten det enda
beviset. Han halkar till på en av de återstående isfläckarna,
återvinner balansen och stannar till, för att samla tankarna i nuet:
”Det här leder ingenstans. Jag borde göra slut.”

Gräset i vägkanten har växt sig så högt att det lagt sig ner, och ser
tovigt ut. Stenarna knastrar under de lätta skorna. Trots att
skogsstigen ligger flera hundra meter från närmaste hus, så letar sig
doften av nybakta kanelbullar hit; semestern har väckt lusten hos en
granne att göra morgonen festligare. Och se, här kommer Andreas
gående, som så många morgnar förut. Tunna moln far förbi, slingrar sig
om varandra och lämnar vita spår i skyn. Andreas är inte ensam, han
går bredvid henne: hon med skrattgroparna och den varma rösten.
”Förlåt”, säger Andreas. ”Förlåt att jag tvivlade på oss.”

Text av: Sumpvipa

Tags: ,

  1. Jag tycker att det är en fin kontrast med de höga kängorna som mosar allt i sin väg och hans försiktighet för att han inte vill skada maskarna.

    Ett hedersomnämnande i det här sammanhanget att du insett att det finns dåligt väder även på våren. Uppgiften har en inbygd fara i sig – att vi fastnar i bilderna i väggkalendern: snö på vintern (hur ofta var det det på 90-talet?), blommor på våren, bad på sommaren, regn på hösten. Stort tack för att du låter det regna på våren istället.
    Så bildar det ju också en cykel och på sätt och vis är det kanske snarare humöret och relationen än världen som speglas i vädrets/årstidernas växlingar.

    Däremot förstår jag inte riktigt hur solsken kan vara ”förlåtande”. Känns möjligen som något låneord från något annat nordiskt språk eller imiterad gammelsvenska (jord som sol förlät) men begriper det gör jag inte. Om man däremot läser det som en bild av en relation blir det begripligare.

    U.J.

    Svara

  2. Jag tänker mig vårens solsken som förlåtande efter en lång, bister vinter? Eller när det är sk aprilväder och det är ömsom sol och ömsom regn, och det fortfarande är rått och kallt ute, då är solen också förlåtande! Kort sagt, det funkar för mig!

    I övrigt tycker jag väder- och miljöbeskrivningarna är mycket snyggt varierade och skapar bilder i mitt huvud. Bra jobbat.

    Det är så snyggt skrivet att jag nästan blir lite snopet besviken på att det hela rundas av så snabbt!

    Svara

  3. Tack för alla uppmuntrande synpunkter. Roligt att det fungerade med daggmasken. Jag tycker att det är svårt att sätta karaktärsdrag snabbt, samtidigt som jag vet att det är grunden för att läsaren ska vilja komma vidare. En liten, meningslös, ”act of kindness”, tog upp en halv rad: ”Han går långsamt så att han inte ska råka trampa på de daggmaskar som slingrar sig intill vattenpölarna från nattens regn”, men gör att Andreas fick lite sympatier.

    Tog en planerad risk med det ”förlåtande solskenet”, men är inte säker på att det fungerar. Vad jag gillar med det är att det öppnar upp för en fördjupad läsning av texten – det avslöjar att här finns mer än vad som syns på ytan som ni båda har plockat upp. Vad jag inte gillar är att det kan kännas lite sökt och konstigt.

    Jag vet att Anthony Burgess någon gång skrev att han med flit la till ord i sina texter som han visste att hans (för övrigt mycket belästa läsare) skulle vara tvungna att slå upp i lexikon. Han hävdade att det var ett sätt att få ner lästempot, att blockera läsarens ständiga försök att driva upp läshastigheten.
    Det kanske man kan göra, men jag ville inte göra det här, så jag är inte nöjd över att Urban fastnade på det.

    Det finns ytterligare ett problem med smarta formuleringar eller långsökta metaforer i text: de tvingar oss att koppla på tankeverksamheten för att begripa och plötsligt har vi ryckts ut ur texten och sitter i vår hjärna istället för att vara uppslukade av texten.
    Sumpvifsa

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *