Skrivuppgift 3: text av Rödhake

Kapitel 1

Det är fortfarande mörk ute klockan halv sex på morgonen när
Bengt-Olof går längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar
sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för
honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är
här bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den kyliga luften.

Det är tyst och stilla runt omkring honom, dimman sluter sig runt
gatlyktans sken och sprider ut ljuset i tusen droppar så att mörkret
känns ännu kompaktare. Han mer förnimmer än ser träden runt omkring
sig. Han tittar upp mot himlen men ser inte långt. Dimman är tät,
riktigt tät, den gränsar mot nederbörd och kommer troligen inte att ge
vika förrän vid niotiden. Han skrapar med högerfoten mot gångbanan men
känner ingen asfalt, bara mjuka höstlöv. De har sugit åt sig fukten,
är glatta och ligger omlott, i lager på lager.

Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
långt pass med många utrop om förseningar på grund av dimma och
lövhalka.

Kapitel 2

Det är fortfarande mörk ute klockan halv sex på morgonen när
Bengt-Olof går längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar
sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för
honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är
här bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den bitande kalla luften.

Det är tyst och stilla runt omkring honom, de sista flingorna från
nattens snöstorm dansar i gatlyktans sken och sprider ut ljuset i
tusen skärvor så att mörkret aldrig riktigt får fäste. Han tittar upp
mot himlen, svulstiga ljusgrå moln tyder på att snöfallet kommer sätta
fart igen vid niotiden. De mörka trädstammarna runt honom lyses upp
underifrån av snön som täcker marken och av snön som klamrar sig fast
på grenarna. Han skrapar med högerfoten mot gångvägen men känner ingen
asfalt, bara is, det är glatt och hårt av lager på lager av återfryst
snö.

Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
långt pass med många utrop om förseningar på grund av frysta växlar
och ishalka.

Kapitel 3

Det är redan ljust ute klockan halv sex på morgonen när Bengt-Olof går
längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar sig sakta de
avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans
arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den ljumma fuktiga luften.

Det enda som hörs är morgontidiga fåglars kvitter, annars är det
stilla runt omkring honom, ett lätt duggregn är allt som finns kvar av
nattens skyfall och gatlyktans sken sprider ut ljuset i tusen droppar
så att det blir frestande att leta efter en regnbåge. Han tittar upp
mot himlen, svarta moln hänger hotfullt sida vid sida över honom och
tyder på att regnet kommer sätta fart igen vid niotiden. Träden runt
omkring syns tydligt i det skira morgonljuset, ett par knäckta grenar
skvallrar om den stormiga natten. Han skrapar med högerfoten mot
gångbanan, regnvatten täcker asfalten och rinner längs båda sidorna av
vägen.

Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
långt pass med många utrop om förseningar på grund av nerfallna grenar
och översvämningar.

Kapitel 4

Det är fullt dagsljus ute klockan halv sex på morgonen när Bengt-Olof
går längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar sig sakta de
avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans
arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den varma klara luften.

Enstaka fågelkvitter hörs, annars är det lugnt och stilla runt omkring
honom, gatlyktans sken försvinner helt i solljuset. Han tittar upp mot
himlen, den är klarblå utan tillstymmelse till molnslöjor vilket tyder
på att solen kommer kännas brännhet redan vid niotiden. Träden runt
honom ser hårda och torra ut. Han skrapar med högerfoten mot
gångbanan, asfalten känns fortfarande mjuk efter de senaste dagarnas
värmebölja.

Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
långt pass med många utrop om förseningar på grund av solkurvor och
havererade ventilationssystem.

Skriven av: Rödhake

Tags: ,

  1. Hej Rödhake,

    * Det sista stycket i varje delberättelse är alldeles utmärkt. Jag har klippt ut dem nedan så du ska få en känsla för hur de är:

    1. Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
    Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
    långt pass med många utrop om förseningar på grund av dimma och
    lövhalka.

    2. Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
    Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
    långt pass med många utrop om förseningar på grund av frysta växlar
    och ishalka.

    3. Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
    Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
    långt pass med många utrop om förseningar på grund av nerfallna grenar
    och översvämningar.

    4. Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
    Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
    långt pass med många utrop om förseningar på grund av solkurvor och
    havererade ventilationssystem.

    * Jag gillar det här eftersom de avslöjar årstiden utan att nämna den och dessutom så driver de med de ständiga förseningarna på tåget. Det blir både roligt och beskrivande samtidigt.

    * Jag har en generell fundering kring din text: För att du ska få flyt i läsningen och rycka med dig läsaren så behöver läsaren känna att du vet vart du är på väg och att allting som du skriver har ett syfte. Under själva skrivandet är det helt okej att du söker dig fram, men sen, när du reviderar texten behöver du ta bort sökandet och behålla det som visar vart du är på väg (såvida du inte tänker syssla med en svårtillgänglig och konstnärlig text där själva sökandet är meningen med texten). Som det ser ut nu tycker jag både sökandet och att du inte har bestämt dig skiner igenom texten – du får logiska hopp och konstruktionen lyser igenom.

    ”Han närmar sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
    bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
    sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
    ett djupt andetag och smakar på den ljumma fuktiga luften.”

    Har har du skapat en konstruktion för att få fram spänning – du har bestämt att det är femtio avgörande meter, gränsen mellan stad och land som avgör. Och du skriver att han har alla sinnen på helspänn. Men rent tekniskt är det enda han ska göra att ta en titt på vädret. Det behöver han inte gå någonstans för att göra, det räcker att sticka ut huvudet utanför ytterdörren.

    För att få driv i berättelser skiljer vi vanligtvis på vad som är karaktärsdrivet eller händelsedrivet berättande.
    Om berättelsen är karaktärsdriven är det människors agerande och viljor som driver fram händelserna – typ ”Farligt begär” där otroheten sätter igång en kedja av händelser.
    Om berättelsen är händelsedriven är det något som sätter igång människors agerande – typ ”Volcano” där en vulkan tvingar människor att agera (här är det ett grälande par som tvingas samarbete).

    Om konstruktionen tar överhanden tappar berättelsen kraft och berättaren tvingas till logiska hopp eftersom det är konstruktionen som tvingar karaktärerna att bete sig på vissa sätt, istället för deras inre drivkrafter.

    Jag tycker att den senaste Harry Potter-filmen var ett exempel på när konstruktionen tar över. Harry är ena ögonblicket en superkrigare, men i nästa ögonblick så blir han lätt tillfångatagen. Ologiskt, men konstruktionen vill att han ska bli fånge så att det kan bli lite spännande och han kan ta sig fri.

    Tappa nu inte modet, det är svårt med miljöbeskrivningar och svårt att få driv i berättelser. Hoppas att det här kan vara en hjälp.

    /Augustin

    Svara

  2. Tack för feedback, verkligen bra kommentarer, jag snöade in i mitt slut, som jag själv tyckte var roligast att skriva, och kul att du också gjorde det, men inser nu att jag blev snöblind för annat…, på´t igen, nästa uppgift!

    Svara

  3. Men alltså – de där slutklämmarna … c’est genial!

    Svara

  4. Hej
    En god text som har sina poänger – även om jag nog håller med Augustin om att det där skogspartiet får oproportionerligt stor betydelse. Hursomhelst verkar den gamla sanningen gälla att det inte finns något bra väder.

    En grej till bara: Borde inte den där flimrande gatlyktan ha släckts när det är fullt dagsljus på sommaren? Du återanvänder ju en del text – av förståeliga skäl – men där hade det nog varit läge att göra ett litet avsteg.

    U.J.

    Svara

    1. Tack Urban för din kommentar, jag hade någon sorts tanke att utanför bebyggelsen visar naturen sitt rätta ansikte, utan att människan tillrättalagt den, sandat, skottat, borstat… Men det fungerade tydligen inte alls…;) Angående tända lyktor är det personliga erfarenheter att utanför storstaden lever en del av dem sitt eget liv, tända i dagsljus, släckta i mörker.

      Jag tyckte det var en svår uppgift, att egentligen inte kunna berätta en historia. Det fick mig att minnas fioletyderna, skalövningarna utan melodi som jag tragglade med under uppväxten. Få se om jag lyckas bättre med Midsommaren, den är något att bita i!

      Svara

    2. Intressant jämförelse med etyderna, tycker jag. De bästa etyderna är melodiska, så att de har ett egnvärde.
      Som du märkt på flera av de andra fåglarna har de hittat en historia, antingen är den bara en tunn tråd, eller så dominerar den.
      Var inte rädd för att ta uppgiften och vrida den tills den får liv.
      Den här skrivuppgiften är en variant på Raymond Quenaus charmiga lilla bok ”Excercises de style” där han berättar samma, ganska triviala historia, 99 gånger, fast på olika sätt.
      Själv är jag förtjust i den filmiska motsvarigheten ”Groundhog Day” som har en ramhandling fastlåst, men där varje ”ny” dag är oväntade varianter inom de låsta ramarna.
      /Augustin

      Svara

    3. Jo, jag har noterat att vi verkar ta oss friheten att tolka uppgifterna rätt fritt vilket jag ska försöka ta till mig, på gott och ont. Det kan också ligga en utmaning och en styrka i kraftiga begränsningar.

      Själv tycker jag att Quenaus bok inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Idén är rolig fast borde kunna användas på ett mer konstruktivt sätt än att skriva på rövarspråk. Fast det kan ha med omständigheterna när jag läste boken att göra. Alternativt kan jag skylla på översättningen. (Sokrates ska – som bekant – läsas på originalspråk.)
      Fast jag skulle gärna göra fler övningar i den stilen – till exempel beskriva samma handling flera gånger men med olika berättare.

      Groundhog Day däremot tycker jag mycket om, eller gjorde åtminstone när jag såg den på en charterbuss för hundra år sedan.

      U.J.

      Svara

    4. Den här var riktigt bra! Framförallt de målande beskrivningarna i mittersta stycket.

      Svara

Reply to kviddevitt Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *