Skrivuppgift 3: text av Koltrast

Allt går så snabbt idag, vi hinner aldrig stanna upp och reflektera. På stenåldern behövde man tre timmar om dagen för att jobba, alltså samla föda. Man pratade med ett mindre antal personer under hela livet än vi gör på en dag. När vi vill använda våra hjärnor för privat bruk, så har alla kraven mosat sönder dom.
Eller är det så, att vi inte förstått att använda den där tiden på tunnelbanan, i bilkön eller i vårdcentralens väntrum till meditation, istället för irritation och låta vår tankar flöda fritt.

Jag har funnit en plats där jag kan göra detta i min vardag, morsans busshållplats utan tak. Bakom trottoaren sticker det ut en bergskant, sen är det ett litet dike mellan berget och trottoaren. Det är så smalt att det bara får plats en stolpe och en soffa utan regnskydd.

Dom morgnar när jag inte cyklar till jobbet, tar jag Lufsen för en tjugominuters morgonpromenad hem till morsan, eftersom vi har delad vårdnad om honom. För att det här skall fungera krävs vissa saker. När jag slår igen morsans dörr så skall jag höra det morrande ljudet från motorn i den buss jag just missat, då har jag tid på mig. Det skall vara ett riktigt skitväder, regn, åska, hagel, kyla, snöstorm eller vad nu årstiden kan bjuda på och jag skall vara rätt klädd för det. Står man där oskyddad dyngsur, fryser och förbannar SL för att dom inte har regnskydd på just den här busshållplatsen, medan man försöker få ett felvänt paraply att vända sig rätt i blåsten fungerar det inte alls.

Det brukar vara en regnrock ned till fotknölarna eller en dunjacka och skalbyxor. Jag studerar ovädret genom det brevlådeinkast som blivit när jag dragit igen huvan, är helt ensam tidigt på morgonen och har ingen att prata med. Det är då jag filosoferar fram mina bästa blogginlägg.

Jag har ofta undrat varför det blir så här, men jag har en teori. Många drömmer om författarskapet. Man har en vilseledd uppfattning om ett kravlöst liv, där man dricker vin i sitt hus i Provence och går runt med ett glas rött i olivlundarna för att få inspiration.

Bullshit brukar jag kontra, titta vad engelsmännen (och kvinnorna) producerat mellan Shakespeare och Rawling. Regnet piskar mot rutorna, blåsten slår i takpannorna, in mer ved i brasan för att inte fingrarna skall stelna till. Skriva är ett hårt arbete och det finns ju inte så mycket flum att lägga sin tid på när det är skitväder.

Mina kläder är alltså min skrivarlya och så här går det till.

Höst

Det har hunnit bli november, vintern syns inte till, den har regnat bort. Busshållplatsen är mörk, kall, blöt och stormbyarna drar fram efter dem tomma gatan. Diket bakom mig har förvandlats till en komposthög full med bruna löv, som är så våta att dom inte orkar flytta sig längre med vinden.

Idag var morsan så där omedvetet elak. Hon kom springande i morgonrock med en badhandduk och sa: ”Nu skall vi torka av dig.” Efter att hon frågat sin dotter om Lufsen bajsat fortsatte hon, ”nu lägger vi oss i sängen ett par timmar.”

Här står jag nu i ovädret, det är beckmörkt och regnet piskar på tvären. Vinden träffar rocken i sidan, så det låter som seglen på en båt som slår. Nästa gång skall jag ta av honom kopplet, så han stänker ned henne innan hon hinner fram med handduken.

Nej, jag skall inte vara elak, egentligen är hon rätt snäll, som hönsmammar sin dotter och kollar att jag verkligen har den där tjocka tröjan, med hög polokrage som jag fick förra julen. Jag fick dra ned huvan för att övertyga henne och då påpekade hon hur vackert mitt röda hår föll över den höga svarta kragen på tröjan. Då fick jag lite extra värme i kroppen, som jag tänker förbruka nu när jag väntar på bussen i mörkret.

Jag huttrar till lite, för det är svinkallt, hur kallt vill jag inte veta. Brevlådeinkastet jag ser ut genom blir lite mindre, hakan åker längre ned i den tjocka tröjkragen och dom stickade fingervantarna åker längre upp i ärmarna på rocken. Hoppar lite så vattnet stänker, rör på mig, vill inte frysa, vill inte bli blöt någonstans, jag vill filosofera.

Kikar ut, på andra sidan gatan tömmer vinden äppelträden i trådgården på dom sista äpplena, som dunsar ned i vattenpölarna på trottoaren. Jag ser ned på mina gummistövlar, som tittar ut under kanten på rocken. Framför dom blåser det några tappra mörkbruna löv, som tillslut fått ge upp sina boplatser i trädkronorna. Andra löv som inte orkar flyga längre, simmar förbi i vattnet som vinden gör krusningar på. Jag längtar bort, Thailand kanske, en sandstrand och en kille med snygg kropp.

Nu vet jag, den där fåniga reklamen med Mads Mickelsen ”alla dagarna” – jag flyttar handlingen till den här busshållplatsen med höststorm, fan vilket sjukt inlägg det blir.

Hör ett gnisslande ljud, bussen bromsar in och skickar en kaskad med vatten över mig, känner hur det rinner iskallt vatten nedför nästippen. Skall jag skälla ut busschauffören? Nej, en blöt nästipp är väl inget att bråka om. Jag tar med mig vattnet in, behåller rocken på och blöter ned bussen istället, medan jag funderar över detaljerna i mitt blogginlägg.

Dörren går upp, jag går in, lägger kortet på den blå plastlådan, jag drar ned huvan drar upp mitt röda hår ur den tjocka kragen och låter det falla ut. Busschauffören är snygg, ingen hunk men nästan.
”Godmorgon”, ler han mot mig med en överraskad blick, jag blir alldeles varm i hela kroppen.
Den värmen behöver jag nu.

Vinter

”Du har i alla fall klätt på dig ordentligt” säger morsan.
”Måste man när det är snöstorm och 15 grader kallt” svarar jag och lämnar över en hund med pälsen full av nysnö. ”Jag måste gå till bussen nu, kan inte vara inomhus jag svettas ihjäl.”

Jag plogade en tårtbit när jag öppnade ytterdörren, när jag stänger den plogar jag in snö i hallen. Sen pulsar jag genom den oplogade backen till bussen. Om det är snöstorm, 15 grader kallt och till och med morsan tycker jag klätt på mig ordentligt, så då måste jag gjort det.

Den tjocka dunjackan, skalbyxorna med underställsbyxor och fleecebyxor gör att jag knappt märker snöstormen. Känns lite overkligt, tittar ut genom ett hål, med pälskanten på den enorma huvan flaxande framför mig. Nej, jag är nog inte utomhus, den här januarimorgonen jag ser nog på TV.

”Stockholmsnyheterna, snöstormen lamslår kollektivtrafiken,” bilder från en busshållplats, en person som stretar mot vinden, stackars honom tänker man. Men jag ser ingen, jag är helt ensam och mig är det inte synd om.

Känner inte igen mig, den vita snön formar om landskapet. Diket finns inte längre alla staket blir till vita åsar medan träsoffan blivit en liten vit kulle. Vad som kommer uppifrån och vad som blåser upp från marken går inte att avgöra. Äppelträdsskelettet på andra sidan gatan har små vita högar på sig och ser ut att frysa.

En sån här dag är man glad att man jobbar i vården och har arbetskläder. Snart skall jag åter förvandlas till tant grön i blåa foppatofflor. Tänk om man jobbat på en bank, stått här i kjol med blåa ben, eller fått möta kunderna i nystruken vit blus och svarta fleecebyxor. Skulle nog inte accepterats av chefen. Det verkar ju som om cheferna lägger sig i allt idag, dom kan ju kolla privatlivet via facebook, en del har ju råkat illa ut på grund av detta.

Det blir ett kritiskt inlägg om facebook idag, måste komma på vad det står för.

(För Att Chefen Envist Bevakar Oss i Onödan Konstant) kanske.

Jag gillar i alla fall busschaufförens aktivitet när han kommer slingrande genom snöyran. Jag kliver på och drar ned huvan. Med den enorma huvan på axlarna och gömd av pälskanten, får jag i alla fall en sån där varm blick, jag borstar av mig snön och öppnar jackan för att inte svettas ihjäl.

Vår

”Är det inte för kallt idag,” frågar morsan.

Triumferande drar jag ned huvan på min långa regnrock och visar min svarta sotarmössa och kragen på min tjocka fleecetröja. Efter att jag berättat att det sitter ett par raggsockor i gummistövlarna så är hon nöjd.

”Dunjackan är för varm nu” svarar jag. ”Höll på att rinna bort inne i den igår. Snacka om skitväder, tungt snöslask som ramlar ner från himlen, då är rocken bättre.”
Till och med Lufsen, som aldrig bryr sig om vädret, ser nedstämd ut med gråvita slaskbollar hängande i pälsen.

Jag säger hej då och klafsar ned i till busshållplatsen i slasket. Det sägs att eskimåerna har 70 olika namn på snö. Det är säkert en överdrift, men eftersom jag vintercyklar ibland, så vet jag att det finns olika sorter, men jag har inte satt namn på dom. Idag är det sån där snö som däcken bryter genom, utan att cykeln börjar slingra sig. Nästan bara vatten alltså.

Vintern och våren är osams idag och bråkar om vem som ska bestämma. Jag tröstar mig med att jag vet hur det slutar, våren vinner som vanligt. Det här deprimerande vädret är bara ett steg på vägen som måste passeras.

Idag är jag inte ensam vid busshållplatsen, ett gult galonställ står med ryggen mot mig. Det vita tunga slasket fortsätter att ramla ned från himlen, diket bakom mig är fyllt av en svartgrå flytande sörja och äppelträdet på andra sidan gatan har fått en gren knäckt av den tunga snön. Jag är i alla fall torr och varm, men dom tunga vita vattenmassorna från den gråa himlen som träffar den halvsmälta skitiga snön kan ju få vem som helst deprimerad. Allt är grått idag.

Jag andas in lite grå luft och försvinner in i mina egna tankar, medan jag kikar ut genom brevlådeinkastet på det gula galonstället. Det samlas tunga slaskhögar på axlarna på det, som glider nedför den gula jackan och ramlar ned på marken.

Gult, det är ju påsk snart, ett påskinlägg kanske. Lite religiös satir. Få se nu, Jesus hänger på korset och är förbannad på Gud. Ett uppslag jag skall jobba vidare på.

Det gula galonstället har inte rört sig alls, men jag misstänker att det är någon i det. Just det granntanten har ju ett sånt. Hon åker ju också med den här bussen ibland. Man ser inte så många galonställ i Stockholms lokaltrafik, så det är nog hon. Jag har ju min busshållplatsteori, att dom som har busshållplatser med tak blir blötare än dom som saknar det. Stå och vänta på en buss i snöslask eller ösregn är det mest plågsamma som finns om det saknas tak och man är fel klädd. Vi klär oss alltså bättre, blötast blir dom som åker bil till jobbet och får ta parkeringplatsen längst bort.

”Hm vilket skitväder” börjar jag. Stället vänder sig om och det är hon.
”Hej,” säger hon leende, ”tyckte det var du. Du har också tagit fram sommarkläderna ser jag.”
”Dagens outfit för Sverigesemester i juli” skrattar jag tillbaka.

Hennes kommentar var rätt rolig, den kanske man kan göra något på den i bloggen. Vi fortsätter prata och hon berättar att min busshållplatsteori verkar stämma. Dom som står under tak är oftast sämre klädda och blir alltså blötare. Då har jag alltså berättat om den redan och säkert bloggat om den också.
”Du ser ju bara på oss”, skrattar hon.

Vi bestämmer oss för att räkna och undersöka det här mer vetenskapligt under bussresan. Frågan är bara hur vi skall räkna paraplyerna, det har börjat blåsa upp ordentligt och slasket kommer på tvären. Vi vänder våra ryggar mot vinden och öppnar brevlådeinkasten lite. Två par ögon som pratar med varandra fungerar inte så bra. Nej, paraplyer räknas inte idag.

Efter en stund så hörs det klafsande ljudet bakom ryggen av bussdäck som skickar runt det svartgråa slasket på sin väg framåt. En röd buss som är svart av skit en meter upp stannar och tar upp oss. Idag blev jag störd i mitt filosoferande, men vi hade trevligt.

Det är han som kör, jag drar ned huvan och slänger ut håret som vanligt.
”Vilken blick du fick av chauffören” viskar granntanten när vi satt oss. ”Han verkar gilla dig”
Jag har fått min bekräftelse och den här gråa snöslaskdagen känns mycket bättre.

Sommar

”Skall du låna ett paraply?” frågar morsan, en ny knall hörs och det blinkar om lamporna i hallen.
”Nej”, svarar jag, ”jag har regnrocken i ryggan.”
”Men räcker det?” frågar hon, ”det verkar bli ett satans oväder.”
”Man skall inte ha paraply när åskan går”, svarar jag, ”blixten kan slå ned i det.”

Men hon köper inte argumentet, jag lämnar över Lufsens koppel till henne och hon hönsmammar tillbaka ett stort svart totalt ohopfällbart paraply i min hand.

När jag slår igen hennes dörr hör jag det morrande ljudet från bussmotorn. Jag rundar morsans och farsans oansade häck och är nere vid busshållplatsen. Kollar tidtabellen, visst det är samma tabell som igår. Men ville bara se om det fanns en liten chans att nästa buss hinner fram innan det brakar loss, men det tror jag knappast. Som tur var såg jag den svarta molnkanten genom fönstret redan när jag åt frukost, så jag tog med regnrocken.

Det är fortfarande varmt ute, en fuktig värme, inte lika tryckande nu klockan sex på morgonen som om det skulle börja åska på eftermiddagen. Svårt att bestämma klädsel det blev en långärmad topp jeanskjol och sandaler med helgardering i ryggan.

Tittar upp, dom svartblåa mäktiga molnen har börjat ta över himlen, det är nu det är som vackrast. Gillar kontrasterna i det , dom blommande äppelträden på andra sidan gatan, fågelkvittret, halva himlen är blå och den andra halvan är blåsvart, den blåsvarta sidan har ännu inte börjat sitt skådespel. Solen håller sig på den ljusblåa sidan och skickar ned sina sista värmande strålar över mig. Kollar turlistan igen, nej den har inte ändrat sig, 25 minuter kvar, nu har den blåsvarta sidan kommit in över mitt huvud. Undrar hur jag ser ut där uppifrån.

Fåglarna slutar sjunga, det blir tyst ödesmättat som i en skräckfilm. Den där lilla tjejen där nere skall vi skrämma slag på och dränka tänker nog ovädret där uppe. Men det är fortfarande vackert med dom sista strimmorna av solsken, som letar sig ned, medan molnkanten kastar sin skugga över mig.

Det pirrar lite i magen och jag väntar på ljusshowen.

Det går snabbt nu, åskmolnen avancerar och verkar få hjälp från alla håll. Himlen knyts ihop som en blåsvart säck, mullret kommer tätare och den första blixten flammar till. Jag är så upptagen av himlen att jag inte märker att jag fryser. Temperaturen föll säkert tio grader när solen försvann och huden på armarna knottrar sig.

Nu brakar det loss när som helst, jag känner att det inte är någon ide att vänta på dom första tunga dropparna, då kanske man inte hinner klä på sig innan man blir plaskvåt. Jag öppnar ryggsäcken, bra den tunna fleecetröjan låg också där. På med den, dragkedjan åker upp i halsen, sen stänger jag in mig i regnrocken.

Jag får tillbaka värmen i kroppen och drar ned huvan för att se finalen på skådespelet. Det är mörkt nu och jag står mitt i en stor elektrisk blixtrande blåsvart kupol, som täcker hela himlen. Vilken scen, blixtarna jagar varandra i kupolens tak och åskans surroundljud får marken att skaka En sån där pirrigt spännande upplevelse som jag med lite högre puls njuter av.

Nu kommer den där kraftiga vindbyn som regnet pressar framför sig, några sekunder senare vräker vattnet ner. Vänder mig om, bergskammen blir ett vattenfall och det lilla diket en fors. Vattnet på gatan kämpar för att nå över trottoarkanten, det blir små bubblor på trottoaren framför mig, dom tunga dropparna studsar upp under rocken och träffar mina bara vader.

Jag fryser inte och blir inte blöt ovanför vaderna, men den meditativa känslan uppstår inte. Förutom mullret och blixtarna så trummar regnet så hårt på min huva och mina axlar, att jag inte kan höra mina egna tankar. Det är mer än en kvart tills bussen kommer och det verkar inte lugna ner sig.

Jag ger upp till slut. Den vackra blåsvarta himlen har förvandlats till gråvitt ointressant vatten. Morsan hade rätt, jag gömmer himlen bakom det stora paraplyet och håller ned det över mig, för att slippa få svallvågorna från bilarna i ansiktet. Men regnet och haglet dundrar lika mycket mot paraplyet. Vattenfallet från skärmen på huvan, flyttar sig i alla fall ut till paraplykanten och jag börjar fumla med min Ipod. Lämplig musik ? Orkar inte krångla nu, kör random. Ipodden väljer Chris Rea ”Road to hell”, det regnar mer nu än det gjorde i den videon och där regnade det ordentlig.

Nu går jag in i mig själv, Chris Rea överröstar regnet, men åskan bryter genom den sorgsna gitarren och hans sömniga släpande röst. Nu står jag och myser medan blixtarna flammar upp runt mig. Jag vann över ovädret som inte fixade min ”you fuck whid the wrong girl” attityd.

Fegt ger sig ovädret på det oskyldiga äppelträdet på andra sidan gatan istället. Först ruskar det om det med en kraftig vindby, sen bombar det med hagelkulor. Bladen från äppelträdens blommor simmar runt i vattnet på trottoaren. Nu är mina tankar är långt borta, blogginlägg var det. Men förresten den där sajten pennfajten, man kanske skulle hänga på. Jag har ju busshållplatsen att skriva om. Får se nu om jag börjar med hösten.

Jag avbryts med att en röd dörr öppnas framför mig. Bussen har kommit. Jag lämnar min skrivarvärld, drar ut lurarna ur öronen och fäller ner paraplyet. Ovädret gör ett sista desperat försök att knäcka mig, haglet trummar så det nästan gör ont och en gardin av vatten forsar över mig från taket på bussen när jag kliver på.
Jag öppnar snoddarna i halsen och drar ned huvan, samtidigt som jag kastar ut håret som jag alltid gör när han kör.

”Herregud” säger han tittar på mig och den vattenpöl som bildas på bussgolvet under mig
”Kan man säga” skrattar jag tillbaka
”Du måste vara dyngsur”
”Äh, jag är helt torr under” svarar jag kaxigt utan att ljuga. ”Du vet vad dom säger, det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder”
”Tuff tjej” skrattar han.

Jag känner hur det bränner i ansiktet, han får ett leende och en nick tillbaka, går snabbt bakåt i bussen för att han inte skall upptäcka att jag rodnar.

Den tuffa tjejen sätter sig ned och ger ovädret fingret genom bussrutan.

Skriven av: Koltrast

Tags: ,

  1. Hej
    En god text, om än väl lång för att läsa på skärm. Jag antar att det var en tillfällighet och att du kommer att hålla dig kortare nästa gång.
    Jag har lätt att sympatisera med huvudpersonens grundinställning – att många skapar sig orimliga förväntningar på skrivtillvaron och att det istället gäller att utnyttja de omständigheter man har. Man skulle kunna tillägga att dåligt väder faktiskt är pålitligare – ska man ha ideala omständigheter lär man aldrig komma igång.

    Även till dig – liksom jag gjorde till Sumpvipa – vill jag dela ut en eloge för valet av vårväder, här gäller det väl även sommarvädret. Det är lite befriande att det inte alltid är blomning eller högsommar i en text som uttalat handlar om årstider. Man får inse att det finns dåligt väder året om.

    Texten har ett litet glapp mellan vad personen säger och tänker vid olika tillfällen – som fördjupar bilden. Berättaren säger att dåligt väder är mer konstruktivt – vilket inte hindrar att hon längtar till Thailand när höstvindarna kommer. Och skrivande är hårt och viktigt men tankar återkommer utan att hon riktigt vet om hon skrivit om dem eller inte. (Det här hur vi har våra käpphästar och successivt byter ut dem utan att riktigt märka det tycker jag är intressant.) Och att hon är en kaxig tjej, en sjusabla kaxig tjej men som ändå rodnar av att prata med busschauffören.
    Möjligtvis kan man tycka att det kunde hänt lite mer (mellan dem exempelvis) på fyra sidor men de där kasten i de sista raderna ger en rätt fin avslutning.

    Däremot (och här tangerar jag förbudet mot gnäll på stavning men bara lite) undrar jag om det finns någon poäng med ”Rawling” eller om det bara är fingrarna som sluntit. (Har kollat i wikipedia och kan inte se att du skulle man någon annan än J K Rowling). Har funnits lite fall tidigare på sajten där avsiktliga felstavningar haft en poäng eftersom de visat huvudpersonens något fejkade kunskaper men jag kan inte se någon sådan anledning här.

    Tack så mycket för den fajten

    U.J.

    Svara

    1. Svar till Urban från Koltrast. Ha ha, jag skulle ju kunna skylla på förklaringen du gav, men jag skall vara ärlig. Det berodde mer på min klantighet än på något annat. Ändå googlade jag på henne 🙂
      Det blev långt men jag skall försöka hålla mig kortare i fortsättningen. Nästa uppgift kräver det av mig om jag skall hålla mig till den valda stilen. Det var fyra stories och oväder kan man skildra med mer detaljer och inlevelse än solsken, sen flöt det bara iväg.
      När det gäller glappet så gillar jag att skildra sammansatta personer som inte blir så stereotypa, därför lägger jag gärna in paradoxer i deras personlighet. Jag har nog gjort det så länge att jag inte tänker på det. ”Tuffa tjejen” var nog mest tänkt som ironi.
      Naturligtvis kan man vänta sig att det skulle utvecklas, men det blir ju fler uppgifter och jag kanske åker buss fler gånger. Se det som en cliffhanger.
      Tack i alla fall för en fin kommentar.

      Svara

    2. LÅNGT pennfajtat!

      Det blir nästan svårt att kommentera när det finns både jättefina formuleringar man vill nämna speciellt, några saker man undrar över, och några förslag på omformuleringar. Kommer du att skriva kortare nästa gång? Hur kommer det sig att du skrev långt om det här ämnet? Har du en egen, speciell koppling till busshållplatsen?

      Det finns så många fina små scener mellan berättarjaget och hennes mamma! Mamman beskriven så där som man kan beskriva familjemedlemmar – man är trött på dom, samtidigt som man ju älskar dom.

      Jag gillar också beskrivningarna av OVÄDER. Man riktigt ser och känner allt detta vatten, väder och vind. Och sedan känner man hur bussen stånkar och stönar året om. Tappra buss! Tappra busschaufför! Stiliga busschaufför!

      Tycker att det skulle vara jätteintressant att se vad du hittar på med din iakttagelseförmåga om du skrev mer koncentrerat och kortare. Det här kan ju bli hur bra som helst! För mig är att skriva mer koncentrerat en slags artighet mot läsaren – som ju lägger tid på dina ord. Då måste man också guida läsaren in i texten, och hålla läsarens hand (lite lagom hårt) under läsningen.

      Svara

      1. Koltrast till Skrivintresserad.
        Tack för en fin kommentar, tyvärr drar jag ofta iväg i mitt skrivande. Nu var det fyra olika stories och som jag skrev till den förra kommentaren, så finns det mer detaljer i en ovädersskildring än i att skriva om vackert väder. Speciellt åsk-delen, där jag ville måla en tavla med ord. Dessutom tog skapelseprocessen plats. Men visst finns risken att man lämnar för lite kvar till läsarens egen fantasi.
        Förutom att jag är uppväxt vid busshållplatsen, så har jag använt dom här situationerna precis som det står, i bloggen.Har även använt kamera ibland.
        Jag har medvetet valt att inte länka bloggen. Jag har inga problem att göra det och har den möjligheten här. Men eftersom allt anonymiseras, så vill jag inte provocera andra, som kanske tycker offentlighet är jobbigt. Så dom känner sig tvingade att göra samma sak.
        Om du vill läsa resultaten, så kan jag skicka några länkar ifall du mejlar mig
        kasastrom@live.se
        Nästa inlägg blir preliminärt under två sidor.

        Svara

      2. Bästa koltrast
        (Fantastisk fågel för övrigt, men det hör inte riktigt hit.)
        Jag tycker det låter som en sund inställning. Jag kan iochförsig förstå om det svider lite – när man bloggar vill man ju nå ut – men bloggen hör inte riktigt hit. Sprid den gärna på andra sätt – exempelvis om du lär känna några av oss via twitter – men då är en förutsättning i gengäld att texterna du sprider här inte kan identifieras via bloggen.

        Det låter lite kinkigt men jag anser att anonymiteten här är mycket värdefull. (Att jag själv kommenterar under eget namn är lite gränsfall – åtminstone om jag skulle kommentera nästan alla texter någon gång. Får se hur jag gör med det framöver.) Min farhåga/erfarenhet är nämligen att när man väl börjar lära känna varandra och dessutom kan härleda texterna ur skribenternas eget liv övergår man så lätt till att börja kommentera varandras biografier istället för texter. Det är för den delen trevligt det också men i det här fallet är är det texten som gäller. Och just i egenskap av text. Jag har själv varit ovanligt flitig/skamlös med att använda min egen biografi i några av övningarna men det spelar ingen roll. Text är text och det är det slutresultatet som ska bedömas. Att verkligheten får ett visst slut är inget direkt skäl för att texten ska få det osv.

        Anonymiteten gör att vi läser varje text oberoende av vem som skrivit den och inte låter vår tolkning färgas av vad vi eventuellt vet av personen. En idealisk läsarsituation för skribenten alltså.

        Eftersom jag får intrycket att du är ny här – varmt välkommen förresten! – vill jag påpeka att detta inte är någon officiell sanning utan bara min högst personliga åsikt. Jag vill också understryka att jag inte skriver detta som kritik av någon utan att jag tycker att vi verkar ha ett bra system och en god inställning.

        U.J.

        Svara

      3. Hej på er,
        Vi utforskar skrivandet ihop och det är glädjande att ni redan diskuterar några av litteraturens kärnämnen (Vad är sant och vad är inte ”sant”? Hur ska det som hände i verkligheten påverka det som sker i fiktionen?).

        Vi behöver öva på olika saker och jag tror att Pennfajten kan fylla olika funktioner för olika skribenter. Det handlar också om skillnader i erfarenhet för skribenterna.

        När det gäller anonymiteten så tycker jag att Koltrast har valt en fungerande metod. H*n är anonym på Pennfajten, men har valt att lägga ut sina egna texter på sin blogg. Det har både för och nackdelar.
        Fördelen är att det publiceras och att det ibland kan kännas nödvändigt för skribenten.
        Nackdelen är, precis som Urban säger, att ju mer vi vet om varandra, desto fler förutfattade meningar riskerar vi att ha när vi ger feedback på varandras texter.

        Med det menar jag inte bara att vi skulle vara griniga mot den som tidigare skrev en vek text – det går åt andra hållet också: vi kan bli för milda i vår kritik mot de på Pennfajten som redan är publicerade författare.

        Men Pennfajten är, precis som vi, under ständig utveckling, så keep talking, så får vi se om det finns anledning att byta strategi.
        Bra fajtat.
        /Augustin

        Svara

      4. men det är ju olika pseudonymer varje vecka också! orka hålla på och gissa vem som har vilken pseudonym från gång till gång.

        (och intressant disku om hur vi ser på vad som sant vs ”sant”, och om saker händer i verkligheten, måste de då hända i texten!? bådar gott för Pennfajtandet om vi utforskar det mer sen tycker jag)

        Svara

Reply to Koltrast Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *