Skrivuppgift 3: text av Fjällripa

Jag började läsa ”På spaning efter den tid som flytt” när jag avslutat första delkursen och upptäckt att jag behövde en bildning. Jag lånade hem första bandet och satte mig vid fönstret i mitt korridorsrum.

Fåtöljen var en rutig historia i gult, brunt och ljusrött som gissningsvis köpts in på sjuttiotalet, glömts bort i ett lager, använts ett dussin terminer till av ren snålhet och nu levde kvar i hopp om att mönstret snart skulle bli modernt igen.

När man väl satt i den och slapp se den var den påfallande skön med lagom höjd för nacken och rejäla armstöd som gjorde att boken låg väl i handen. Jag hade ställt stolen vid fönstret men det var mer av gammal vana än av praktisk nytta – eftersom mitt rum låg i markplan rådde full insyn och jag hade därför nästan alltid persiennerna neddragna. Ibland ställde jag dem så ett tunt ljus föll ned över boken men oftast fick jag ta hjälp av läslampan.

På fönsterbrädan stod min blå vattenkokare som jag då och då fyllde på. På den tiden drack jag varmt vatten utan socker eller te – jag hade inget te hemma och ansåg ändå att en tepåse bara gav vattnet lite färg. Det smakade inte så illa men luktade som i tvättstugan och var starkt vätskedrivande.

Ibland lånade jag hem klassisk musik för att överrösta sorlet från mina kamrater i krogkön utanför. Det var däremot ingen idé att spela musik efter klockan 22. Då var diskot på våningen under igång så att basgången kändes genom fötterna. Det var lite irriterande de första veckorna men jag vande mig snart.

När snön kom hörde jag det inte ens, ändå visste jag att vibrationerna blivit starkare – uteserveringen var stängd och allt ljud gick nu upp genom huskroppen. Snön gjorde också att jag inte längre hörde trafiken utanför fönstret och jag växlade därför ner till mildare musik, ofta stråkkonserter och lugna pianostycken. Jag hade tröttnat på att pimpla varmvatten och hade köpt hem ett te med glöggsmak som var något kryddigare. Det var väl egentligen inte vidare märkvärdigt men jag gjorde vad jag kunde för att inbilla mig det och ransonerade dosen till en mugg per kväll som jag gjorde i ordning när läsningen gick in på sin andra timme.

Däremot hade jag ingen ransonering på de billiga pepparkakshjärtan jag drog hem kilovis. Andra delen av andra bandet läste jag med smulor på fingrarna och fast jag försökta hindra det är jag säker på att det ligger kvar några i den boken än.  Det var mörkare nu men det gjorde insynen desto bättre. Jag fällde bara upp persiennerna när jag någon gång vädrade. Att kvällen kom märktes inte längre på ljuset utan på den stickiga cigarettröken som då och då letade sig in.

Det var kallt ute nu – den kallaste vintern på länge – och krogbesökarna orkade inte längre gå så långt för att röka. Det var för den delen ganska kallt i rummet också. Jag lade en filt om axlarna, stoppade fötterna i grå yllesockar och fortsatte läsa.

När jag påbörjade band fem blev det allt stimmigare utanför fönstret. Det var uteserveringen som öppnat. Jag vinklade upp persiennerna och såg blinkande på studenter i solglasögon som satt och drack öl och åt nygrillade hamburgare. Själv drack jag mest saft nu, det hade blivit för varmt för te. Oftast blev det en jordgubbslightdryck som lämnade en lite sur eftersmak. När stojet blev för besvärande hängde jag upp filten över gardinstången som extra isolering och spelade symfonier i cd-spelaren. Det gick bättre så, fast filten virvlade upp damm i luften.

Den sista volymen läste jag under tystnad – de andra studenterna i huset hade rest hem. Det var trettio grader i fågelskiten på fönsterblecket utanför och jag aktade mig noga för att öppna fönstret annat än nattetid då jag kunde bli av med det värsta kvalmet.

Jag behövde inte längre använda någon musik som avledning utan satt där i lugn och ro med min bok och ett stort glas persikoiste. Någon gång blev det en skål glass också, sådan där tresmak som egentligen mest smakar Ahlgrens bilar. Varmt blev det ändå. Handsvetten klibbade mot pärmarna. Fast den här boken var utgiven för många år sedan var den i nyskick. Ingen av bibliotekets besökare hade tydligen orkat lika långt som jag. Bladen var vitare än i de tidigare volymerna och det var som att varje sida gjorde lite motstånd när den vändes. Boken var helt enkelt inte van vid det, det kändes tydligt i fingrarna.

Det sista kapitlet läste jag första veckan i augusti. Jag stängde boken med en stark känsla av att livet måste ha något mer än så att erbjuda.

Skriven av: Fjällripa

Tags: ,

  1. Hej Fjällripa

    * Bra med beskrivningen av på vilket sätt fåtöljen var skön. Istället för att skriva ”Det var en skön fåtölj” så förklarar du: ”lagom höjd för nacken och rejäla armstöd som gjorde att boken låg väl i handen” Det gör att jag fysiskt kan känna fåtöljens stöd.

    * Jag gillar eufemismen. Istället för att skriva att du blev kissnödig så skriver du ”starkt vätskedrivande” – det ger en humoristisk ton till stycket.

    * Det är väldigt fint med temperaturangivelsen ”30 grader i fågelskiten på fönsterblecket”. Det skapar en helt annan relief med än bara ”det var hett”. Orignellt. Och dessutom som anar man att det också luktar illa.

    * Det var ett listigt sätt att lösa uppgiften tycker jag. Att välja ett väldigt långt projekt som kunde följa dig ett år. Och slutklämmen funkar utmärkt ”livet måste har något mer än så att erbjuda”.

    * Jag tyckte dock att texten kändes aningen lång, och det var ju en svår uppgift att få driv i, men kanske om det hade funnits något som gjorde att jag bekymrade mig för berättaren, så kanske det hade fungerat med den längden. Det som nu står på spel är att berättaren behövde ”en bildning”. Jag tror att det hade varit mer spännande om det hade stått: ”Jag behövde laga mig efter att XX hade dumpat mig. Jag tänkte att jag behövde ett projekt som skulle ta lika lång tid som mitt liv med XX hade brukat ta.” Eller något annat som känns mer angeläget än ”bildning.”

    Kul att du pennfajtar med oss.
    /Augustin

    Svara

  2. Hej! Ville bara säga att jag håller med Augustin: dels det om längden (nu vet jag att jag kommenterar med det trista först, men vänta bara) men också om de olika detaljerna i texten!

    Du har fått med en hel del rena GULDKORN som jag gillar jättemycket. Fågelskiten, skiftet av saker att dricka, fåtöljen, vätskedrivande – och en fint uppmålad bild av den här personen som är så utanför det sociala som pågår på andra sidan fönstret.

    Om du någon gång skulle jobba mer med det temat så skulle jag tycka det var intressant, t ex en novell om en person som hela sitt liv bara har kontakt med ljuden som han/hon hör via väggar, fönster, på avstånd. Lova att du skriver nåt sånt någon gång!

    Svara

  3. Förtydligande: novell om en person som bara träffar andra människor genom väggarna

    Har du sett franska 90-tals filmen Delikatessen? Där finns det scener när alla i huset kommunicerar med varandra genom rören och väggarna, lite så.

    Svara

  4. Hej
    Stort och sent tack för era kommentarer.

    Det där med bildning är kanske inte det starkaste draget i stycket. Det är lite Kristina Lugn-dikt över det (tänker på dikten om hur hon slet för att ge sina föräldrar ett språk) och jag gillar sådant men det passar kanske sämre som prosatext, åtminstone om jag har skrivit det.
    Dumpningsalternativet skulle kanske kunna bli läsvärt men väcker inget hos mig. Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att huvudpersonen skulle kunna göra det för att passa in (mina kursare sa att jag bara måste läsa ”På spaning efter den tid som flytt”) vilket skulle kontrastera mot isoleringen som följer. (Det är nog egentligen ungefär så jag tänkte men jag valde det lite förenklande och otydliga ”bildning” istället för att fundera på vad den skulle vara till.)

    Möjligt att det är långt också. Tolkade nog in att man skulle pricka av hela sinneskatalogen för varje årstid och så var det kanske inte. (Fem sinnen gånger fyra årstider gör att det går ut 20 rader nästan utan handling alls.)

    Fjällhare: är ”Delikatessen” den där dystopiska kannibalismfilmen? Isåfall har jag på din uppmaning lånat hem den från biblioteket men inte haft tillfälle att se den ännu. Får se vad som händer.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *