Skrivuppgift 3: text av Ejder

Lina lade med en stigande förväntan bläcksvart mascara på fransarna samtidigt som hon med ett gladlynt nynnade med i en gammal Taylor Swift- låt. Got the radio on, my old blue jeans. And I’m wearing my heart on my sleeve. Feeling lucky today, got the sunshine. Could you tell me what more do I need… Hon log mot sin spegelbild åt hur perfekt raderna stämde in på ögonblicket, drog en tunn kofta över axlarna och klev ut genom dörren. En behaglig sensommarbris slog genast emot henne och förde mig sig lukten av otaliga blommor, varav många hon inte ens kunde placera, och daggigt gräs. Hon älskade känslan av att liksom omslutas av den lagom värmande vinden, av hur fåglarna kvittrade och lugnet som det förde med sig. Fem minuter innan bussen skulle gå –precis i lagom tid med andra ord- stod hon vid hållplatsen och väntade. Det var första dagen efter sommarlovet och hon klev med en spänd väntan på den kvalmiga bussen för att efter mer än två månader återgå till det vanliga vardagslunket.

Med andan i halsen sminkade Lina sig för att sedan nära på kasta sig ut genom ytterdörren. I förbifarten drog hon åt sig handväskan och mobilen och gick med raska, bestämda steg mot bussen. Gången gjorde henne varm och tacksamt noterade hon att den annars så oktoberkyliga luften inte besvärade henne lika mycket idag. Det gjorde däremot regnet som hängde i luften och gav henne den vanliga konstiga känslan av begynnande huvudvärk. Vad detta kom sig av hade hon ingen aning om, men hon antog att det hade någonting med den typiska regntunga luften att göra. Vid de sista metrarna fick hon se bussen på avstånd och började andfått springa mot hållplasten. Hon hann precis i tid och möttes av den vänligt leende busschauffören som hälsade god morgon när hon med en klumpig handrörelse stämplade kortet.

Lina studerade noga den blonda, påtagligt nervösa flickan som reflekterades tillbaka mot henne. Kanske lite mer rouge? funderade hon. Ansiktet såg blekt ut, kinderna kunde definitivt behöva lite mer färg. Hon duttade på ytterligare lite av den röda färgen och kammade med omsorgsfulla rörelser ut håret, tills det kändes alldeles silkesmjukt när hon med fingrarna drog genom det. Nöjt gav hon sig själv ett gillande leende och trädde på den otympliga jackan som gav en kvävande varm känsla inomhus. Den hela tiden underliggande pirrande känslan steg till trumvirvlar när hon klev ur ytterdörren och fick en kylig vind mot sig som tvingade henne att kippa efter andan. Hon uppskattade den ändå trots obehaget, det distraherade henne från tankarna på benen som nervöst skakade ju närmare hans hus hon kom. När hon nästan var framme skulle han komma ut och gå framför henne på avstånd hela vägen till hållplatsen. Men idag, hade Lina bestämt, skulle bli dagen då de gick från ett i förbigående leende till en faktisk konversation.

Ljuset hade återvänt och fyllde morgnarna med glädje och kvitter. Lina anade en svag doft av blommar i de lätta brisar som försiktigt kom och gick och vände huvudet upp mot himlen för att låta solen värma det vinterkalla ansiktet. Hon njöt av den efterlängtade värmen och ljuset som lös mot ögonlocken, innan ett moln drog förbi och förde med sig en tidig vårkall kyla. Framme vid det blå huset ringde hon på dörrklockan och log när hon möttes av en morgontrött Linus som med en gigantisk gäsp öppnade. En ljuvlig doft av nymald kaffe slog emot henne från koppen han höll i handen och det välbekanta morgonljudet från tv: n hördes inifrån vardagsrummet. Jag är strax klar, lovande han med ett leende innan han försvann in i köket. Lina drog igen ytterdörren och följde efter.

Skriven av: Ejder

Tags: ,

  1. Tycker du har jättebra flyt i texten, storyn berättas i snabb takt, även om jag hade velat flytta Linus till första stycket och följt en stegrande bekantskap under ett år. Det hade blivit en röd tråd i storyn. Men det är ju din story och inget är väl rätt eller fel.
    Vad du bör tänka på är dom långa meningarna och bristen på kommatecken. Det dyker upp på vissa ställen, inte överallt. Jag har exakt samma problem själv när jag skriver. Läs din text högt för dig själv och andas vid punkter och komman så förstår du vad jag menar. Det är ett bra sätt att kolla den innan man släpper den. Ibland får man skriva om lite för att få kortare meningar och behålla flytet i texten.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *