Skrivuppgift 3: text av Björktrast

Tänk att alltid vara sjutton år och frälst av körsbärsblommorna. Att på väg till bussen plötsligt slås av innebörden av det så uttjatade Carpe Diem. Viljan att ta hela luften och bara ha den nära, det som är Nu. Det som finns, men som hela tiden håller sig på avstånd. En känsla av en doft att känna lätt innan den inte känns längre. Eller den känns, men inte på samma sätt. Inte lika påtagligt på huden. Det finns, utan att veta hur. Inte i luften men där luften borde ha varit. I mellanrummet i andetagen och virvlarna i bortglömda tankar. Som att titta på stjärnhimlen en klar natt, den hisnande känslan av att vilja stå kvar och springa på samma gång. När vinden blåser fast den inte är kall och allt, bara för en sekund, faktiskt går lite fortare. Ett plötsligt skratt för ingenting som brusar uppåt, uppåt.

Inte ett hav, men en stor pöl av vitsippor och eftermiddagssol en bit ut i hagen mellan träden att ge sig själv att sitta bland. Bara ett ögonblick.

Man tar bussen från stan som går nästan hela vägen ut. Egentligen vänder den några hållplatser tidigare på kvällarna, men man tittar med hundögonen och chauffören säger att han nog hinner ändå, han har ju tio minuters rast. Man tackar så mycket när man kliver av och börjar gå den dryga kilometern hem. I vanliga fall cyklar man på mammas gamla cykel som skramlar och skakar och knappt bromsar, men inte idag. Idag går man.

Och man går ner, under bron med 125:an mot Habo, och man kommer ut på andra sidan och storknar av lukten. Nygödslat. Men när man har kommit upp för backen har man vant sig. Man hälsar på grannen som står och skrapar fönsterkarmar. Dags att måla om huset i år.

Man stannar och klappar en annan grannes katt som är ute och ränner på vägen. Och så fortsätter man hem med fransk pianomusik i öronen, gödsel i näsan och ögonen uppfyllda av havet av gröna åkrar.

På väg till bussen igen, bort härifrån. Jag visste väl hur det skulle bli. Att det skulle bli såhär. Alltid såhär. Löven gör inte minsta motstånd när jag banar min väg genom dem. Pulsar. Jag älskar hur följsamma de är, som att de ligger där bara för mig. Men så är de också de enda som gör det just nu. Friskheten som kom när luften slog om så där plötsligt som den alltid gör gjorde mig mer än vanligt rastlös. Måste röra på mig, och så gör jag. Katten som stått och spanat efter mig i backen varje eftermiddag är inte där längre. Den har väl också insett det fruktlösa i hela upplägget och bytt till nya jaktmarker. Finns väl något inneboende i det där, har man inget att skörda får man vandra. Jag vandrar. Skär genom luften som en kristall. Eller om det är luften som är kristall, jag vet inte. Det är väl det att det är så klart allting, måste vara det. Klarhet och rörelse. Bortåtrörelse.

Det var längesen nu. Hon trampar den välkända vägen hemåt, på den sträckan har just ingenting förändrats. Samma gropar i samma kurvor, fast nu under ett fast täcke. Här ute kan man inte ha samma stuns i stegen som inne i stan, här får man gå nästan frågande för att kunna parera de hala fläckarna. Det lär väl dröja ett par veckor till innan de sandar här. Hon funderar på om mamma har kvar sparken, borde vara fint före om några dagar. Synd att den andra gick sönder, annars skulle de kunna ut och åka tillsammans när de kommit hem allihop. Hon kan inte hjälpa att hon ryser till av knarrandet under skosulorna, vissa saker är visst svårt att vänja sig av med. Är det inte märkligt att det ska vattnas i munnen? Uppe vid backkrönet biter vinden tag, får henne att huka där hon går. Krama ihop kappan i ett fåfängt försök att hålla kvar värmen så länge som möjligt. Hon borde tagit den klumpiga fula från Erikshjälpen istället, här är det ändå ingen som ser. Grannarna har väl åkt till släktingar. Om stormen de pratade om på radion kommer hit lär det bli strömlöst hela helgen. Blir till att satsa på kallskuret. Sista biten är alltid värst, stelfrusna fingrar (varför i hela friden lämnade hon vantarna) och kinderna har domnat. Hon ber en snabb bön att de har tänt i spisen.

Skriven av: Björktrast

Tags: ,

  1. Fint skrivet – det verkar som om du verkligen kan de här vägarna och den här trakten som berättelsen utspelar sig i!

    Jag blir nyfiken på vad du skulle få fram för text om du skrev in en tydligare handling och placerade i den här miljön som du kan så väl? För det som jag saknar nu är ett slags driv – den bit i din text som väcker mest nyfikenhet är de bitar du skrivit om katten! Hur den kommer fram och hälsar, och sedan hur den inte finns där. Jag vill liksom veta mer om den. Personlighet på den, detaljer om den, etc.

    Sedan förstår jag inte riktigt varför du har valt att bryta och byter från att skriva i ”man-form” till att skriva i tredje person om hon. Det blir inte tillräckligt tydligt för mig varför det blir detta skifte – har det gått flera år mellan besöken? Är det en ny tid nu? Vad för slags ny tid? Det är som om något har hänt och något är ändrat, men berättarblicken har varit riktad åt ett annat håll. Det kan vara väldigt effektivt att skriva så, men här blir jag lite förvirrad! KRAM!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *