Skrivuppgift 3: text av Berguv

Vintern
När blev hösten till vinter? Det var inte idag, trots att det var nu
den första snön kom. Nej, i sina andetag har man kunnat känna kylan
vara på väg veckor nu. Det var samma gråa himmel ett bra tag, samma
blöta löv på marken, men i lungorna kunde man ändå veta att
vinterluften osynligt smög sig fram. ”Snart blir det mörkt”, sade alla
till varandra, ”snart blir det kallt”. Till så många som möjligt,
tyst, och till sina närmaste ett par gånger till. Som en ritual innan
mörkret kommer och ljusen tänds i fönstren. ”Snart blir det mörkt”,
sade människorna till varandra. ”Nu är det mörkt”, säger de till
varandra och håller hårt om varandra inne i stugorna.

Och nu har snön till sist kommit och nu fryser det, köttet. Köttet
komplicerar saker och ting. Köttet försvårar. Man måste hålla det
varmt så att skelettet inte också skickar rysningar genom ådrorna och
till huden. Så människorna tänder sina ljus och viskar till varandra,
”Nu är det mörkt, men snart blir det ljust”. Ser ut i dagen som blivit
natt, tillsammans, och försöker stänga ute kylan så att köttet inte
fryser fast. Och de virvlande vita flingor slår mot deras fönster,
förvandlar världen till en vintervärld. Är det inte vackert, ändå, att
se på? Det som kan få oss att frysa.

Men en kvinna måste bege sig ut. Hon kastar en blick på de vita
flingorna men registrerar dem knappt, stannar inte ens upp i sina
rörelser. Köttet fryser, men ännu är det inte fruset. Man måste
fortsätta, ibland, trots mörker. Skelettet klarar sig många gånger
igenom det, det hinner oftast inte bli så kallt att vintervärlden
aldrig får ett slut. Men bara oftast.

Hösten
Hon knyter sina skor och så ett par mindre på flickans fötter. De går
genom det piskande regnet tillsammans, hand i hand. ”Världen är arg
idag, mamma”, säger flickan och kramar om hennes hand lite hårdare.
Ja, världen verkar verkligen arg. Arg på både människorna och de
nyfallna, röda löven. Vattnet slår hårt mot allt som lever på jorden.

Flickan får leka när mamman arbetar, så hon kan hållas under uppsikt
och få nya vantar om de hon har på sig nu skulle bli för blöta. Hon
vet ännu inte att man måste hålla sig varm. Men flickan vet, hon vet
att man måste hålla sig varm. Bara inte hur eller varför. Men
instinktivt vet hon att hon måste, det är ju därför hon gråter när hon
ber om att få gå hem när hennes mamma inte ser att vantarna blivit
blöta – för hon fryser ju. Hon vet bara inte hur eller varför.

Sommaren
”Världen har vaknat.”

Poolvattnet lyste. Lampor sken under ytan på dess turkosa väggar, ja
det lyste starkare än månen. Hennes fingrar blev nästintill vita i
vattnet där hon dök ner med dem. Skrynkliga var de redan, de var
skrynkliga från badet, och hennes vita klänning var fortfarande våt.
Men under vissa sommarnätter kan allting fortsätta om man håller sig
vaken – ljuset stannar tystlåtet kvar liksom sorlet från våra röster
och tankar – så snart skulle den torka som om det vore dag och
värmande sol.

”Världen har vaknat.
Kom nu.”

Rådjuret tittade på henne från andra sidan gräsmatten med stora,
svarta ögon. Här, var poolen och hennes föräldrars hus, och där var
början till skogen som sträckte sig… ja, hur långt sträckte den sig
egentligen? Det visste hon inte. Kanske rådjuret visste.

”Kom nu.”
”Men min klänning är fortfarande våt.”
”Den torkar snart. Det finns ingenting annat den kan göra.”

Världen hade definitivt vaknat – det gröna havet som var skogen skulle
aldrig kunna växa sig större, och blommorna omgavs av tusen små
insekter som tyst flög genom sina korta liv. Så hon reste sig upp och
gick genom den lätta sommarnatten fram till rådjuret som fortsatte att
se upp på henne med sina stora, svarta ögon.

Hon hade aldrig varit såhär nära ett rådjur förut. Om någon har? Hon
ville sträcka ut sin hand och röra vid den sträva, men ändå mjuka
pälsen, hon ville veta hur rådjurspäls kändes, en päls med ett
dunkande hjärta under.

Men rådjuret vände sig bara om och började gå in mot skogen.

”Kom nu.
Världen har vaknat.”

Och tillsammans gick de in, in i det evigt gröna där dagarna nu aldrig
slutade, in i världen som nu hade vaknat.

Våren
Vad gör man, den första vårdagen, när man varken är vuxen eller barn?
När man är fast i mellanlandet? Förr skulle jag greppat min krita,
helst den rosa eller den blå, och ritat en fyrkantig bana på gatan. Då
var det därför jag var glad över att dagarna blev längre. Då var det
därför jag var glad över att jag kunde gå i kortärmat, även om man
frös lite. Men det gör ju ingenting, om man fryser lite om våren, det
verkar som om träden fryser lite också med de rosa knopparna längst ut
på grenarna. Snart blir det ju sommar.

Vore jag äldre skulle jag sitta med gamla vänner på en uteservering
med en öl. Vara glad över att kvällarna är längre (för man kan ju inte
sova när det är ljust ute, nej nej) så man har mer tid att sluta vara
vuxen på. Inte jobba, inte sova, inte fixa, inte dona. Bara vara.

Men fast i mellanlandet följer man inte riktigt årstiderna. Man bara
väntar. Väntar med våren. Sitter i gräset medan allt annat växer.
Ibland känns det som att hela livet bara kommer att bli till ett
försök att aldrig hamna här igen.

Skriven av: Berguv

Tags: ,

  1. Snyggt skrivet. Jag gillade särskilt beskrivningen av kyla som något man känner i andetagen, och det faktum att texten hade ett lite utifrån perspektiv, så att jag lite fick känslan som om den vore skriven av något annat än en människa ^^

    Svara

  2. Hej berguv!

    * Många fina formuleringar du har fått till. Några jag gillar speciellt är:

    ”Men under vissa sommarnätter kan allting fortsätta om man håller sig
    vaken”

    ”man fryser lite om våren, det
    verkar som om träden fryser lite också med de rosa knopparna längst ut
    på grenarna.”

    ”Världen hade definitivt vaknat – det gröna havet som var skogen skulle
    aldrig kunna växa sig större, och blommorna omgavs av tusen små
    insekter som tyst flög genom sina korta liv.”

    * Sedan säger jag som kottfågeln att jag också gillar att det nästan känns som om texten är skriven av något annat än en människa.

    * Vilket då får mig att se fram emot mer texter från dig, för jag blir nyfiken på att se vad som händer om du i den nya skrivövningen typ skulle testa att skriva ”James Ellroyskt”! Med dina snyggt fångade poetiska bilder, i en form som är mer hårdkokt. Kan ju bli ballt!

    Svara

Reply to Kottfågeln Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *