Skrivuppgift 2: text av Volvo

Idag var jag med om något konstigt, en helt främmande kvinna kom fram till mig och pratade. Hon ställde några allmänna frågor, jag vet inte riktigt vad hon ville. Hon log och skrattade, jag förstod inte vad som var så roligt, hon var konstig.

När jag tänker på det så kanske det är nått fel på min personlighet, att jag inte förstår mig på kvinnor eller att jag inte tycker om att prata med dem. Jag är ju inte blyg egentligen, jag gillar bara inte att prata.

Jag minns första gången, eller då det nästan blev första gången, kanske var det 25 år sedan. Jag var full på en fest, mötte en kvinna som var betydligt mer alkoholpåverkad än jag. Vi pratade och jag följde med henne hem. När vi väl var där hände inget för hon somnade.

Efter detta kom jag liksom aldrig till skott igen. Och nu vet jag inte ens vart jag ska börja.

Jag vill träffa någon! Men vad skulle vi prata om? Vad skulle vi egentligen göra?

Bio är i och för sig bra, då kan man vara tyst och titta på filmen. Men hur många sådana träffar kan man göra utan att någon tappar intresset? Förresten vill hon säkert se någon sliskig film med Jennifer Lopez eller liknande, äh, då kan jag lika gärna gå ensam och se det som intresserar mig.

Jag är ju nöjd med att fatta beslut över mitt eget liv, se det jag vill se och äta det jag vill äta. Jag har ju hört skräckexempel på jobbet av kollegor, hur deras fruar eller flickvänner bara gnäller, rent av skriker om meningslösa saker som ”plocka upp strumporna” eller ” fäll ner toalettsitsen”, nej det kan jag gott vara utan.

Dock skulle det vara trevligt med sällskap när man äter, det är ju fruktansvärt tyst och tråkigt att äta ensam. Plus att det där med att dö ensam känns ju heller inte som en hit.

Mamma ringde idag frågade mig ”ska du ta med dig en vän till festen?”

Det blir färre och färre mellan gångerna som hon frågar. Jag önskar dock att jag kunde ge min mamma barnbarn i framtiden, men det har hon slutat tjata om för länge sen, hon har väl gett upp. Helt ärligt det har väl jag också.

Jag lägger ifrån mig den blåa bläckpennan, lägger ner den brunt skinnklädda dagboken i översta skrivbordslådan. Jag knäpper på datorn. Kvinnorna på internet, de kan i alla fall sin sak och inte behöver jag snacka med dem heller.

Skriven av: Volvo

Tags: ,

  1. Hej Volvo!

    Jag gillar hur du har fokuserat på att Steve faktiskt är rätt så nöjd med hur han har det. Att han inte alls är så där jätteintresserad av att ha en relation och med allt vad det innebär – som kan vara dåligt! Samt att du konkretiserar fint hur trist det är att vara ensam att äta (något jag verkligen kan relatera till – intressant att just ätandet är trevligare att göra tillsammans med någon annan) …

    Sen tycker jag att du egentligen inte alls hade behövt ha med det där slutet om dagboken, och bara avslutat texten efter barnbarns-stycket!

    Svara

  2. Jag håller med ovanstående med att det är fint hur du har beskrivit hur Steve är ganska nöjd med sitt liv. Oftast de som lever helt ensamma får väldigt inrutade vanor och svårt att för förändring i och med att de nästan aldrig behöver anpassa sig till andra. Det tycker jag att du har fått in jättebra.

    Vet inte riktigt heller om jag tycker att du skulle haft med det sista…hans tankar är så fint beskrivna innan att på något sätt räckte.

    Svara

  3. Jag tycker om den här texten och tvisten som är slutet. Och att han egentligen verkar nöjd, trots allt. Jag, tvärtemot de andra, tycker att det sista ska vara med. Det är ju tvisten med berättelsen. Annars blir den bara slät.

    Svara

  4. Först tyckte jag också det var onödigt med slutet, men så tänkte jag det kanske beror på att jag gillar att läsa historier där huvudpersonen förändras och saker o ting blir bättre, och då tänkte jag att det kändes tungt med ett slut där huvudpersonen tvärnitar och gräver ner sig i sina gamla hjulspår, dessutom med en slags tjurig- jag väljer den lätta vägen så det så- attityd. Realistiskt, men tungt, jag erkänner att jag inte skulle gilla en hel bok med det slutet…

    Svara

  5. Intressant att du skriver det där om hur att du tycker om historier där huvudpersonen förändras – och saker och ting blir bättre. Har du läst någon bok om filmdramaturgi?

    Gör det! Du kan kolla vilken skolbok om film som helst på bibblan, och själva grunderna i filmdramaturgi är ganska enkla. Eller jag kanske ska skriva ”enkla”, för de är svåra att inkorporera på ett bra sätt i en filmhandling!

    Hur som helst, i en film enligt klassisk dramaturgi så ska huvudpersonen (samt en av bilrollerna) gå från 0 till 100. Dvs ha en utveckling från hjälplös till hjälte, från sorgsen till glad, från ensamhet till tvåsamhet. Och parallellt med huvudpersonen i filmen, ska även då en biroll (någon karaktär nära huvudpersonen) också gå från 0 till 100.

    Så tips! Läs lite om filmdramaturgi (räcker med att läsa om grunderna) och se sedan några riktiga Hollywoodrullar och se om du kan hitta den där utvecklingen från 0 till 100. Den finns överallt i film! Och även ofta i böcker såklart. Det är ett av dramaturgins stilgrepp.

    Sandra

    Svara

  6. Tack för alla era kommentarer, de ska jag ta till mig till nästa fajt.

    Svara

Reply to XX Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *