Skrivuppgift 2: text av Fiat

Steve lutade sig tillbaka i den slitna datastolen och scrollade med muspekaren över en hel sida med nyinkomna, olästa frågor som lyste i en snäppet ljusare nyans än de övriga. Han öppnade den översta med ett klick. Christine ifrån Virginia ville veta hur någon så gammal som han fortfarande kunde vara oskuld, hade han inte hört talats om eskortdamer? Hundratals män i hans ålder höll ju sig med sådana, varför löste han bara inte situationen på det sättet?

En annan fråga löd ”Tror du att du att anledningen egentligen går djupare, du kanske inte ens är attraherad av kvinnor utan är i själva verket bög?”

Steve sköt sig irriterat ifrån skrivbordet med hjälp av kanten. Det var alltid samma frågor, de flesta ogenerat dömande och oförstående. Värst var ändå de människor som utan att bli tillfrågade tog på sig att ”hjälpa till” genom att rada upp hundra olika lösningar som han uppmanades att prova. Han vill inte ha deras lösningar. Ingenstans i de anledningar till varför han blottade sin själ på det här sättet fanns en eftersökelse efter sympati eller uppmärksamhet. Han ville bara finna ett sätt att förstå sig själv.

Steve bestämde sig för att lugna sig och tog ett par djupare andetag. Han hade ju lovat sig själv att svara på alla frågor – precis alla – och den regeln borde väl då rimligtvis gälla även vid de frågor han besvarat femtielva gånger redan. Med en push på stolen framåt satt Steve återigen vid skrivbordet och valde på måfå ut en obesvarad fråga.

”Om en tjej närmade sig dig, precis just nu, för sex och konversation – vad skulle du göra då?”

”Hej, Lisa” skrev han tålmodigt. ”Vid de få tillfällen en kvinna närmar sig mig för att inleda ett samtal brukar en obehagskänsla genast infinna sig, en slags känsla av utsatthet och olust som uppstår i främmande situationer. Detta är det bästa sättet som jag kan beskriva känslan på. Därtill blir min reaktion på samma sätt som de flesta människor brukar reagera i främmande situationer, jag blir plötsligt väldigt medveten om allting kring mig – hur jag pratar, för mig och framstår i motpartens ögon- vilket leder till att jag inte gärna pratar och gör det mesta för att undvika att behöva konservera. Jag flyr således undan situationen, inte ovanligtvis innan den ens hunnit infinna sig. Detta har hindrat mig ifrån att prata med en kvinna många gånger och jag antar att det är en stor anledning till varför jag fortfarande är singel och oskuld idag.”

Nöjd med sitt svar klickade Steve på send och loggade sedan ut. Imorgon efter jobbet skulle han försöka hinna med att besvara ytterligare två eller tre bestämde han sig för och gick ensam till sängs för natten.

Skriven av: Fiat

Tags: ,

  1. Den här texten gillade jag. Bra detalj med snäppet ljusare nyans. Bra att han scrollar med muspekaren. Bra med så specificerat som ”Christine från Virginia” och inte bara en fråga i största allmänhet. Detaljer ger närvaro.

    Steves svar är bra, för genom svaret förstår vi mycket av hans personlighet.

    Jag gillade den här texten, den gav en känsla av att jag vill läsa mer. Nu vill jag veta hur det ska gå för Steve. I hans rörelsemönster har du lyckats gestalta någon slags intressant inre konflikt mellan arrogans och tålamod och det skapar en fördjupad karaktär. Och sådana gillar jag.

    En sak tänker jag att du skulle kunna jobba med och det är balansen mellan hur mycket du skriver ut och hur mycket du inte skriver ut. Det goda med det ”problemet” är att din revideringsprocess inte behöver bli så svår – det handlar mer om att stryka än att skriva om. Jag tycker alltid sådant är svårbedömt, men jag tror att du till exempel hade kunnat stryka ”irriterat” för det fattar man ändå. Eller ”Steve bestämde sig för att lugna sig och tog några djupa andetag.” Det hade nog gått lika bra med ”Steve tog några djupa andetag.”
    Bra pennfajtat.
    /Augustin

    Svara

  2. Hej och tack för feedbacken! Det här med hur mycket man egentligen ska skriva ut är något jag känner att jag behöver kämpa och öva mer med, det var därför bra att du gav exempel. Jag ska tänka extra mycket på detta vid nästa text, tack för dina värdefulla synpunkter! =)

    Svara

  3. Åh! Det är ALLTID det som är det svåraste med att skriva tycker jag: när är man otydlig – när är man tydlig – när är man övertydlig.

    Det känns ibland som att halka omkring på blankis för det är så lätt att glida mellan de tre olika områdena. Man blir bättre genom att öva, jobba upp självförtroendet och sitt eget öga för hur texterna flyter. Men allra bäst är att försöka hitta folk runtomkring dig (vi pennfajtare kanske?) som är bra på att läsa! Med bra på att läsa menar jag personer som inte dödar ens texter på en gång och som kan hjälpa dig att se när det är otydligt-tydligt-övertydligt.

    Truman Capote sa typ något i stil med att ha ett gäng bra läsare att testa sina texter på är viktigare än att kunna skriva bra! (mitt minne kan ha formulerat om hans citat lite) (en smula) (en hel del) (men spela roll!)

    Sandra

    Svara

Reply to Augustin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *