Skrivuppgift 2: text av Cadillac

Husets största Mårbackapelargon dignar under sina rosa blomklasar på
fönsterbänken bredvid mig. Min mamma ställer ifrån sig pajformen med
en bryskhet som är ovanlig för henne. Formen slår emot gräddskålen och
korgbordet som hon dukat fram eftermiddagsfikat på, vinglar till. En
mörk droppe kaffe faller från pipen på perkulatorn och tränger in i
den bländvita linneduken.

”Självklart kommer Steve att hitta en passande flicka att slå sig till
ro med, men dagens unga kvinnor är bortskämda och minsann inte så
lätta att tas med”, säger hon.

Jag vänder blicken mot mammas trogna väninna som med sin fråga
passerat en osynlig gräns.

”Jag, jag menade bara att det kanske är på tiden att…, alltså Steve
är inte precis jätteung längre, han fyller faktiskt fyrtio år
imorgon…”

Mamma tar mig genast i försvar och fräser att mäns ålder inte är så
viktig och att många kvinnor uppskattar en man med livserfarenhet och
god position. Hennes missbelåtna min visar tydligt att ämnet är
färdigdiskuterat och de övergår till att utbyta erfarenheter om hur
pelargoner bäst övervintras. Hon serverar oss mer nymalet kaffe i de
nätta Blå Blom kopparna och utanför punschverandans fönster faller ett
stilla sommarregn.

Jag tar en tredje bit rabarberpaj med en rejäl slev vispad grädde och
lyssnar på de välbekanta rösterna. När jag skrapat upp den sista
smulan reser jag mig tungt från bordet och tackar för maten. Jag har
lite programmeringsjobb att göra och går hem till mig, nerför trappan
till lägenheten som finns på bottenvåningen i mammas hus.

Grosshandlarvillan från 1905 stoltserar på en kulle längst ut på
Värmdölandet med vidsträckt utsikt över Mörtfjärden. Jag sätter mig
ner vid skrivbordet som står vid fönstret i mitt vardagsrum. Oavsett
väder brukar jag alltid känna ett lugn när jag på avstånd betraktar
ängarna och skogen som omger vattnet. Nu fastnar min blick på
bebyggelsen på andra sidan viken. I mitt minne står de små
sommartorpen glest med utedassen gömda bland träden. Nu inser jag att
landskapet håller på att förvandlas till tätortsbebyggelse med
kommunalt vatten och avlopp, skolor och busshållplatser. Nya familjer
slår sig ner, och deras barn ska liksom jag växa upp här, men de
kommer inte bo på landet utan i förorten.

Jag vänder blicken till anslagstavlan som jag flyttat med från
pojkrummet en trappa upp. Utmärkelser från socutåren trängs med
gulnande tentascheman från högskolan. Mamma är så stolt. Klart du ska
bli ingenjör sa hon till mig när jag satte ihop min första meccano
byggsats. Jag var fem år och meccanot var mitt enda minne från tiden
med min pappa.

Allt har gått sin gilla gång. Grundskola, teknisk linje, lumpen, KTH
och jobb. Direkt efter examen började jag arbeta på en
datakonsultfirma. Där har jag blivit kvar. I femton år. Det ena
kuggade i det andra och allt rullade på precis som en meccanomanick.
Vid minsta gnissel ingrep min mamma blixtsnabbt och smörjde
maskineriet.

Nu är jag medelinkomsttagare med en lägenhetsdel i ett hus som i en
mäklarannons skulle kunna beskrivas som ”ett konstnärshem med vacker
tidsenlig inredning och hemtrevlig atmosfär. Stora, ljusa och luftiga
rum med härliga sällskapsytor. Välskött trädgård om 3300 m2 med
gräsytor och fruktträd. Solig uteplats. Angränsar mot allmänning med
äng och skog.”

Midsommarafton närmar sig med stormsteg och naturen utanför mitt
fönster sprakar av färger. Min pappa använde oftast starka färger när
han målade, och han målade ständigt. Allt han upplevde ville han måla.
Allt han målade ville han uppleva. Han målade vackra nakna kvinnor.
Han målade stormvinden under höstarna som slet upp fjärden nedanför
oss. Kvinnorna kunde han kontrollera, men stormen blev honom
övermäktig och en mörk septembernatt tog den honom ifrån oss. Min
mamma blev försiktigare än någonsin.

”Tänk först och handla sen. Gör inget idag som du ångrar i morgon”,
präntade hon i mig.

Min högerhand söker sig rutinmässigt ner innanför byxlinningen och
kalsongkanten. Jag drar in magen för att komma åt och frammanar som
vanligt bilden av Britney Spears i sin plisserade skolflickskjol. Hon
kommer emot huset över ängen medan hon plutar med läpparna och stönar
”oh, baby, baby one more time…”.

Britney stannar när hon får syn på mig. Min hand slutar röra sig. För
första gången kommer hon så nära mitt fönster så att jag kan se henne
i ögonen. Rubriker från mammas veckotidningar flimrar förbi; missbruk,
skilsmässa, glamourliv, vårdnadstvister, giftermål. Kamp. Kampen för
sin överlevnad, kampen för att få träffa sina barn och för att kunna
stå på scenen och bli älskad.

Jag vänder mig bort och tittar mig omkring i rummet. Attachéväskan som
jag använt sen gymnasiet står bredvid sängen. Bigglesböckerna fyller
en kartong högst upp i bokhyllan. Ovanför sängen breder en världskarta
ut sig, där skulle jag nåla upp alla länder jag besökte. Bredvid
hänger tavlan med mig och Oscar när vi tar studenten. Vi skulle erövra
världen tillsammans, Oscar och Steve. Det sa alltid våra mammor. Från
dagis till examens-jobbet följdes vi åt, som tvillingbrödrer. Men så
fick hans pappa arbete i Sillicon Valley. De flög allihop över
atlanten och Oscar fick jobb och flickvän på andra sidan. Min mamma
förlät aldrig Oscars mamma för att hon lämnade henne och tog Oscar
ifrån mig.

”Jag vill inte att du åker dit över, till Amerika och försvinner”,
vädjade hon med tårar i ögonen varje gång jag pratade om att hälsa på
dem. Jag missade Oscars förlovning, Oscars 30-årsfest, bröllopet och
båda barnens dop. Han är min vän på facebook, men jag känner honom
inte längre.

”Nu då mamma? Vad händer nu?”

Jag tar tag i den blekrosa pelargonen på skrivbordet och slungar
krukan med all min kraft genom det vitspröjsade fönstret.

Skriven av: Cadillac

Tags: ,

  1. Hej Cadillac!
    När jag läste klart din text kände jag mig lite irriterad över att jag inte fick läsa mer. Tyckte nämligen jättemycket om din text och då speciellt miljöbeskrivningarna och de små miljödetaljerna. Hans tankar och känslor samtidigt som nutiden beskrivs, gjorde min väldigt känslomässigt engagerad i Steves liv. Härligt!

    Svara

    1. Tack En bil för att du tog dig tid och läste min text, och
      gav feedback, jag är glad att jag lyckades fånga ditt intresse!

      Svara

    2. Det här var ju en hel novell. Jag började egentligen morra om försvenskningen som jag tyckte tydde på bristande lyhördhet (mårbackapelargoner – hallå) men efter några stycken föll polletten ned.
      Steve – som i steve med loyden – inte [Stiiv]. Ett namn som signalerar glesbygd och ensamhet. (Jag visste faktiskt inte var Värmdölandet låg heller utan förlade handlingen betydligt längre norrut i linje med vad jag lägger i namnet Steve.) Mycket bra adaption!

      Jag vill särskilt framhålla hur du jobbar med symboler. Den tydligaste – Strindbergssymbolen så att säga – är Mårbackapelargonerna som är den njutbara men skyddade tillvaron som kräver varsam övervintring. Och det är mot den Steve gör ett symboliskt uppror på slutet även om det är upp till läsaren att bedöma om det är ett psykbryt eller början på något större. Sedan rullar det på. En symbol som nog går läsaren förbi på ett medvetet plan men som tigger om litteraturvetares uppmärksamhet är kaffefläcken – avslöjandet att den vackra ytan inte är fläckfri. En störning, en irritation.
      Kartongen med bigglesböcker är också en bra symbol – äventyrsdrömmar som stuvats undan ett stycke utan att ersättas av något annat. Och den sista och hårdaste: kartan som skulle symbolisera erövrandet av världen men har förblivit tom. Och sedan angriper Steve den första symbolen.

      När jag läste texten upplevde jag två oklarheter. Jag har egentligen funnit svar på dem nu medan jag skrivit och tvingats tänka efter men jag nämner dem ändå. Först undrade jag hur stormen kunde ta en målares liv, men nu när jag sett efter var Värmdölandet ligger antar jag att det rörde sig om en båtolycka. Och så undrade jag hur Steve kunde förblivit så skyddad även när han studerade men bodde han på Värmdö och läste på KTH antar jag att han bodde hemma hela studietiden och förväntades komma hem när föreläsningarna var slut. Utan att ha satt min fot på KTH antar jag också att det inte är den bästa platsen att jaga tjejer på som finns.

      Tack för den läsningen!

      U.J.

      Svara

      1. Urban…vad mer kan jag säga än att din analys är klockren?

        Svara

      2. Cadillac!

        Äntligen har jag fått tid att skriva ner vad jag tänkte på när jag läste din underbara text om Steve. Jag tycker du har gjort ett strålande jobb och skapat en hel novell om denne man; språket flyter på bra, jag ser scenerna framför mig, överflyttningen till Sverige från USA känns osökt och adderar till att man ser en annan slags man framför sig (lite mer svensk och torr, än kanske en hamburgerätande dude). Snyggt skrivet!

        Det är dock en sak som jag funderar på – och egentligen är det på gränsen till överkurs, för din text är redan så sammansatt och bra … men kanske just därför känner jag att jag vill nämna det!

        Det är psykologin och personen Steve – och hans tänkande. För mig fungerar den till 95% (snyggt med tre portioner rabarberpaj och antydan om kagge + att hans liv förklaras så av den döda pappan). Men de där sista 5% ligger där och skaver för mig. Jag ska se om jag ens klarar av att hitta exempel ur texten, för det är mer som en flyende känsla när jag läser, än något som står ut konkret!

        Här har vi stycket som handlar om Britney Spears.

        ”Britney stannar när hon får syn på mig. Min hand slutar röra sig. För
        första gången kommer hon så nära mitt fönster så att jag kan se henne
        i ögonen. Rubriker från mammas veckotidningar flimrar förbi; missbruk,
        skilsmässa, glamourliv, vårdnadstvister, giftermål. Kamp. Kampen för
        sin överlevnad, kampen för att få träffa sina barn och för att kunna
        stå på scenen och bli älskad.”

        Den sista meningen gör att jag hajjar till och tänker: tänker en man som Steve om kampen för att få träffa sina barn? Kampen för att kunna stå på scenen och bli älskad? Det skulle räcka med att ta bort bara det allra sista för att hålla ihop Steve lite mer.

        Samma sak här: ”Jag missade Oscars förlovning, Oscars 30-årsfest, bröllopet och båda barnens dop. Han är min vän på facebook, men jag känner honom inte längre.”

        Är det just förlovningen och barnens dop som Steve tycker att han har missat? Kanske istället: ”Jag missade Oscars graduation party, Oscars 30-årsfest, bröllopet med Amy och de har tydligen två ungar också. Han är min vän på facebook, men jag känner honom inte längre.”

        Förstår du hur jag menar? Något litet, litet som ligger där och skaver när jag läser!

        Svara

      3. Tack för dina sypunkter, och ja, du har rätt, det klickar inte helt, där jag tappar jag i karaktären, jag minns att medan jag skrev började jag själv också tänka på vad tufft Britney haft det, och då blev huvudpersonens tankar och reaktioner en sammanblandning av annat.
        Hm. Orutinerat. Men jag gläds åt de 95 återstående procenten!

        Svara

      4. Åh, nej! Inte alls orutinerat!

        Det är en sån sak som man ser själv först efter det att texten legat och vilat ett tag – och nu har vi ju bara en vecka på oss att skriva och skicka in. Texten och ögonen hinner inte vila tillräckligt länge.

        Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *