Skrivuppgift 1: text skriven av Halloumi

”Åh, och det här är Emelie” introducerar Lilly med en spelad nonchalant handgest mot tjejen som blygt placerat sig vid bordet efter att ha hälsat. ”Den nya vikarien, ni minns hon jag pratat om, min nya tjejbästis, va?” Glättigt stöter hon armbågen i sidan på den till synes mycket unga tjejen – på ett sätt som förmodligen är menat att uppfattas som lekfullt och käckt- och fortsätter uppmuntrande med viftande händer: ”Ni behöver inte vara så tysta bara för att hon är här, prata på vetja, var inte blyga!”

De övriga fem vid bordet sneglar obekvämt på varandra och spridda harklingar hörs. Stämningen innan Emelie klev in på baren MacLaren’s hade varit minst sagt livad, tvärtemot hade den varit skönt avslappnad med en fåordig konversation som uppskattades av alla deltagare efter en lång dag på jobbet. Men det var tydligt för alla vad Lillys underliga beteende berodde på och ingen hade riktig hjärta (eller ork för den delen heller) att såra henne, så de gjorde sitt bästa för att bryta ut i ett livligt tjattrande.

Robin gjorde ett halvhjärtat försök till en improvisationsberättad historia som skulle föreställa förgående helgs roliga partyhistoria- men märkte snart själv hur den spårade ut och förlorade all form av trovärdighet. Istället lät hon rösten tona ut mitt i en mening och lämnade återigen sällskapet med en obekvämt tryckande känsla.

Efter minuter som i snigelfart tickade sig fram avbröt Ted tystnaden.
”Tja, jag önskar att jag kunde stanna och parta med er natten lång som igår och igår och… igår” förkunnar han och reser sig. ”Men jag måste hem och… städa upp efter gårdagens efterfest.” Med ett belåtet leende sveper han jackan om sig och försvinner efter ett lyckönskande om trevlig kväll.

”Jag behöver nog också ta mig hem…” säger Robin ursäktande efter ytterligare en stund och skruvar på sig. ”De där kändisarna kan ju inte intervjua sig själv, eller hur?” tillägger hon med ett nervöst skratt. Emelie ser fram och tillbaka på sällskapet med en förbryllad min över deras plötsliga underliga beteende och får ett nervöst, ursäktande leende tillbaka från Lilly. Det återstående i sällskapet fortsätter tappert att hålla en konversation uppe, fram tills att stäningen äntligen lättar när Emelie försvinner mot toaletterna.

”Lilly, vi vet vad du håller på med” tar Barney tillfället i akt att säga och trycker medhållande handen på Lillys axel. ”Vi har alla varit där.”

”Ja, som när den där nya advokaten Walker började på GNB” instämmer Marshall. ”Han berättade alltid om de fantastiskaste helgerna, gick på de häftigaste festerna… Jäklar, jag hatade honom.”

”Poängen är Lilly” avbryter Barney Marshall som nu tyst knyter näven av undertryckande vrede, ”att det där bara är en glansig yta. Bakom all den där strålande fasaden gömmer sig den osminkade verkligheten. Med fruktansvärda baksmällor, tonårsfinnar och ett ständigt tillstånd av alldeles för lite pengar till hyran.”

”Jag vet, du har rätt” suckar Lilly med antydan till tårar i ögonen. ”Jag vet inte vad jag tänkte på! Jag blev bara så medryckt av alltihopa. Vi ska ha barn snart och all den där tiden kommer att vara borta för alltid. Jag antar att jag ville uppleva allt det där igen. Men jag tror du har rätt Barney, jag har varit igenom det där en gång och det var mer än tillräckligt.”

”Vi vet, Lilly, vi vet” säger Barney och klappar Lilly tröstande på axeln.

Skriven av: Halloumi

Tags: ,

  1. Blev så glad när du hade skrivit om en av mina favorit-tvserier och perfekt fångat känslan en typisk scen runt bordet!

    Bara halvt relaterat, men snubblade över det här bara timmen efter jag läst din text! http://www.youtube.com/watch?v=GF1b1pf9DRY

    Svara

  2. Vad kul att du tycker det, How I met your mother är också min favoritserie och jag ville verkligen få till den där speciella känslan kring barbordet =) Vad kul att du bifogade klippet också, jag tror inte att jag hade sett det innan 😛

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *