Skrivuppgift 1: text av Port Salut

”Allvarligt, dom kan väl inte kräva av oss att vi ska vilja vara kvar
i high school när vi måste traggla samma läxor varje vecka”, suckar
Brenda morgontrött medan hon stänger sitt skåp. Hon lutar högen med
skolböcker mot höften och rättar snabbt till jeansen i midjan.

Donna sneglar på henne från skåpet bredvid, där hon står och
omsorgsfullt applicerar rosa läppglans framför den lilla spegeln hon
har satt fast på skåpdörren.
”Vad menar du?” frågar hon oroligt. ”Ska du droppa av high school? Det
kan du ju inte göra, vem ska jag då fråga om dom franska verben?”

”Mon dieu! Det är ju precis det jag menar!” Brenda slår ut med ena
armen. Hon har en båtringad röd tröja på sig som framhäver hennes
gröna, blixtrande ögon.
”Det här är inte Livet! Man kan inte lära sig franska i skolbänken.
Franska lär man sig i Frankrike. Det är mer c’est la vie där!”

”Vad är c’est la vie?” Kelly har kommit fram till de två andra
flickorna. Hennes långa, blonda hår doftar fantastiskt gott.

”Äh, det var inget”, svarar Brenda och tittar bort i korridoren.

”Men snälla, Brenda”, säger Kelly. ”Jag har ju redan sagt att det inte
är mitt fel att det var till mig som Dylan berättade att han skulle
till Mexico och surfa i några veckor. Jag är säker på att han skulle
ha sagt det till dig också … om du hade svarat i telefon.”

”För det första så kunde han ha lämnat ett meddelande”, säger Brenda
och tittar på Kelly innan hon slår ner blicken i golvet. ”Det kunde
han ha gjort fastän vi har ett break just nu.”

”Mår du okej?” frågar Donna oroligt.

”Ja! Och för det andra är det ju exakt det här jag menar! Dylan bara
drar till Mexico när han tröttnar, varför är det så? Jag vill också
bara dra min väg. Jag vill också känna att jag lever! Varför är jag
kvar här?”

”Därför …” säger Donna och fluffar sin lugg, stänger skåpdörren och
lägger armen om Brendas axlar: ”… att hjälpa mig med franska
verbböjningar är också ett riktigt äventyr.”

Brenda fnyser, men kan inte låta bli att le. Donna fnittrar.
”Ni två alltså”, säger Kelly och ler hon också.
Tre i rad börjar de gå genom korridoren mot biologilektionen.

”Ursäkta mig”, säger en röst bakom dem.

Kelly, Brenda och Donna stannar och vänder sig om.

”Jag försöker hitta till studierektorns kontor, men … jag är ny här
och jag kan inte dom amerikanska sederna så bra.”
”Det är bara runt hörnan där”, säger Donna hjälpsamt och pekar.
”Thank you very much.”

”Vem var det?” mumlar Brenda medan främlingen tittar ner på lappen i
sin hand och försvinner runt hörnan.
”Jag vet inte”, säger Kelly och sneglar på Brenda. ”Han var snygg.”
”Visst var han”, säger Donna.
”Han var så … europeisk”, säger Brenda.
”Var han?” frågar Donna oroligt.

Skriven av: Port Salut

Tags: ,

  1. * Jag gillar verkligen dialogen. Den lyckas med att både driva med texten, samtidigt som den fungerar i sina ordinarie dialogfunktioner.
    Ta t ex: ”Ska du droppa av high-school? Det kan du ju inte göra, vem ska jag då fråga om de franska verben?” Det etablerar deras relation, det visar mig på ironin med sin överdrivna blandning av engelska och svenska (droppa), samtidigt som det förmedlar en känsla av överdrift och tonåringar som tar sig själva på allvar.

    * Jag tycker om dina detaljer: ”En båtringad röd tröja som framhäver hennes gröna ögon”. Den ser jag framför mig.

    * Det är oemotståndligt, och bra, det här de håller på med medan de pratar. Istället för, som dialog ofta är, talking heads i nåt slags vakuum, så ”fluffar sin lugg”, ”applicerar rosa läppglans”, ”stänger sitt skåp”.

    * Slutet är också fint: ””Var är han?”, frågar Donna oroligt.” Dels är det väldigt Donna-aktigt, men det är också en skjuts in i vad som kanske kommer att hända sedan.

    * Jag har lite svårt för vissa beskrivande ord… ”suckar Brenda morgontrött” – kanske är det för att det är ett lite för långt steg för berättaren att veta att det är just morgontrött hon är. Jag hade möjligtvis velat ha en gestaltning av morgontröttheten – kanske hade det varit bättra med ”gäspar Brenda och spärrar upp sina gröna ögon som om det skulle hjälpa henne att behålla dem öppna.”

    Fint pennfajtat
    /Augustin

    Svara

  2. Tack för feedbacken!

    Jag brukar jobba på olika sätt med beskrivande ord just när jag skriver dialog, och ska definitivt tänka på mer gestaltning till nästa gång. Det kanske kommer en hel dialog-övning framöver? *hoppas*

    mvh
    Port Salut

    Svara

  3. Jag gillade texten, visste direkt vad det var för serie när man började läsa, tycker du fångade mycket bra känslan som finns i serien och satte in detaljer fint.

    Jag håller med Augustin i feedbacken om dialogen som kändes mycket bra.

    Det kanske är bara jag som förstår texten fel men: hur vet du Kellys hår doftar fantastiskt gott, gick hon precis förbi och doften följde efter som en osynlig skugga eller har du stått nära henne förut? Skulle gärna vilja veta hur du känner den doften.

    Mycket välskrivet.

    Svara

  4. Åh, tack så mycket, c!

    Jag tror att jag bara skrev snabbt utan att tänka efter angående Kellys hår. Faktiskt! Jag ska försöka att vara lite noggrannare med sådana saker i senare texter, och inte bara släppa igenom vissa grejer sådär lite ogenomtänkt.

    *skakar på håret och känner doften av äppelschampo*

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *