Skrivuppgift 1: text av Gorgonzola

Det var julafton. Egentligen skulle jag som vanligt rest till min
syster i Tranås men redaktörn hade inte haft lust att själv förstöra
en trivsam förmiddag för en notis skull. Därför hade jag vackert fått
stanna hemma och bege mig till teatern. Där var åtminstone varmare än
mitt rum. Nu när de flesta voro borta över juldagarna såg min värdinna
ingen orsak att elda i alla rum och kylan trängde in genom väggarna.
I mellanakten hade det serverats punsch i teaterns restaurant och
stämningen i salongen var uppsluppen. Samtliga stadens bättre
bemedlade invånare voro där – undantaget de som rest från stan.
Översten var klädd i full gala. Professorsfamiljerna skickade runt
karamellstrutar. Snett framför mig satt biskopen, en man kring de
femtio som alltjämt ser bra ut och är känd för sin karaktärsfasthet.

Ridån gick opp. Scenrummet visade sig nu föreställa en stallbyggnad i
snöfall. Teaterdirektörens hustru – enligt många den största
begåvningen i truppen – var iklädd rollen som Herrens ängel när denna
förmanade Josef att fly till Egypti land.
Josef – under hatten och judeskägget kunde man igenkänna
teaterdirektören själv – läste tillbaka, med mindre malm i stämman.
Teaterdirektören var en usel skådespelare men det fick man inte säga
eller – hemska tanke – sätta i tryck. Att göra det vore att nedvärdera
hela stadens kulturliv.

Biskopen vände sig mot kvinnan vid hans sida – vilken var hans syster
– och det var tydligt att han uppskattade föreställningen. Själv blev
jag alltmer irriterad för varje gång direktören öppnade munnen. Detta
jävla snack. Skulle det vara föda för moderna människor? Fordrade de
verkligen att vi skulle ta dem på allvar? Och vad är det för teater
som ena dagen piskar sin publik med Ibsen och Molière för att nästa
dag inställsamt stryka den tilltufsade pälsen till rätta med ett
julspel? Vad var det för mening att skriva notiser om detta?
Enligt mina arbetskamrater – vilka tvingats bära detta kors tidigare
år – var pjäsen alltid densamma. Det enda som ändrades var de
medverkande barnen, vilka vuxo och därmed fingo växlande framträdande
roller olika år. Nåväl, föreställningen skulle snart vara slut och jag
skulle kunna gå till min vanliga restaurant för att fira jul så gott
det gick. Lundberg och Ekström torde redan varit där. Det återstod
bara att gå vägen om redaktionen, plita ned notisen och lägga den så
att sättaren säkert fann den på annandagen.

Just när jag önskade att jag kunnat gå i förtid vände
teaterdirektörens hustru sig mot oss och läste den trosvissa
avslutningen. Hennes ögon lyste mot oss och jag satt kvar tills
applåderna dött bort.

Nästa gång jag såg henne kunde jag inte se hennes ögon. Det hade gått
en månad och hennes make begrovs. Det var en kall dag i domkyrkan.
Jordfästningen sköttes av biskopen själv. Stoftet följdes av
blåsorkester och större delen av stadens borglighet. Så gjorde alltså
en man, som ägnat sitt liv åt att hävda de eviga värdena och att visa
att världens prål bara är tunna kulisser, sorti.

Jag hade lånat en hög hatt av Ekström och stod i folkhopen utanför
domkyrkan när fanborgen tågade ut. Mitt i tåget kunde jag urskilja
direktörens båda barn. De verkade förvirrade och trumpna.

När allt var över såg jag henne igen. Jag kunde visserligen inte se
ansiktet för det tjocka svarta floret men det var ingen tvekan om att
det var änkan Ekdahl. En reslig man hade räckt ut en stödjande hand
och kramade hennes behandskade fingrar mellan sina. Jag insåg att hans
belackare gjort honom orätt. Visst kunde biskopen vara kärv ibland men
vem kunde som han bjuda tröst och hjälp till de små och svaga?

Skriven av: Gorgonzola

Tags: ,

  1. * Åh vilken fin metafor – ”med mindre malm i stämman”. Dessutom ligger den underbart i munnen med m:en från ”Med Mindre MalM i stäMMan” Sån’t görs för sällan i texter tycker jag.

    * Jag gillar kontrasten mellan kylan in berättarens hem och värmen inne på teatern. Värmen förstärks dessutom av punschen.

    * Jag blir lite förvirrad av formuleringen ”detta jävla snack” – jag utgår att det är ett medvetet stilbrott, och att tanken är att visa hur du, moderna människa, förflyttats till det förflutna. Frågan är om det inte hade gått lika bra med exempelvis ”Detta jefla ältande”. Som det är nu rycker det ut mig ur illusionen.

    Fint pennfajtat
    /Augustin

    Svara

  2. Jag gillade vändingen på slutet, hur sista meningen i stycket ”hennes ögon lyste mot oss och jag satt kvar tills applåderna dött bort.” ges en väldigt stark kontrast med första meningarna i nästa stycke ”Nästa gång jag såg henne kunde jag inte se hennes ögon. Det hade gått en månad och hennes make begrovs.” Jag gillar verkligen hur ögonen kommer tillbaka där, det blir en stark effekt och vändningen gör att man plötsligt hajar till.

    Jag gillar även karaktärsvändingen (som jag uppfattade det som) av biskopen. Även om det inte står skrivet rakt ut i texten fick jag en känsla av att han var en rätt självupptagen man, som dessutom inte verkade vara något vidare omtyckt av ”jag-karaktären”. Men i slutet ändras jag-personens uppfattning om biskopen och jag gillade att det drogs en slags lärdom för en karaktär i texten. Dessutom tyckte jag att sista meningen ”Visst kunde biskopen vara kärv ibland men vem kunde som han bjuda tröst och hjälp till de små och svaga?” var väldigt vackert formulerad.

    Ibland tyckte jag det var lite svårt att hålla isär en del karaktärer. Jag tror det berodde på att de namngavs som ”biskopen” och ”teaterdirektörens fru” m.m och inte med sina för- eller efternamn. Det blev lätt att en del blandades ihop och man fick tänka efter både en och två gånger på en del ställen. Istället hade de kanske kunnat benämnas som biskop följt av efternamn, för att underlätta detta.

    Svara

  3. Smart text! Jag gillar skarpt att jag fick tänka efter vad det var för film/tv-serie som var handlingen, och att det liksom växte fram en bild allteftersom.

    Jag gillar också de gamla svenska orden, som har använts på ett spänstigt sätt. De flyter in bra i texten, känns inte sökt eller svårläst på något sätt.

    Håller med Emelie om att det var lite svårt att hålla isär en del karaktärer. Det blev lite ryskt över det (där de ju har så många olika namn/smeknamn/manliga/kvinnliga böjningar i sina romaner) … men det känns ändå som om det är en komplimang att din text får mig att tänka på de ryska mästarna!

    Svara

  4. Tack så mycket för all feedback!
    Jag får nog tyvärr skjuta ifrån mig en del av äran från Augustins kritik: Malmstämma kändes helt enkelt som en lämplig skådespelaregenskap vid denna tid och brist på sådan skulle alltså vara en brist i yrkesskicklighet. Fast när du nämner det ser jag att det allittererar stiligt. Inte mig emot.

    Det där med det jävla snacket blev nog inte helt lyckat. Det har du rätt i. Jag tyckte idén var ganska rolig när jag fick den – det är en lätt tvättad replik från en annan historierulle av samma regissör som jag tyckte passade för att piska den borgliga dubbelmoralen, såsom man tyckte om att göra på den tiden. (Och väl egentligen inte slutat med.) Men när det väl skulle in i texten bäddades det nog inte in så bra. Skulle jag göra det till en fungerande novell antar jag – fast det skulle jag inte kommit på utan kommentaren – att det är en darling som borde dödas.

    Jo, ni har nog rätt i att det blev lite för många titlar och lite för få namn. Namnet Ekdahl kunde nog gott kommit in tidigare, kanske även bispens – fast det vore nog onaturligt att kalla honom vid annat än titel i det här fallet tror jag. Möjligtvis ”hans högvördighet”. Eller det skulle åtminstone ge en lite annorlunda text. Lustig detalj när ni nämner det är att de enda övriga namn jag nämner är de jag hittat på själv.

    Möjligen var den här texten överkurs för när jag kikade på youtube inser jag att man måste ha sett filmens långa version för att ha sett biskopen i publiken. Men han sitter där, tro mig på mitt ord.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *