Skrivuppgift 1: text av Cheddar

Dörren till RR Diner öppnades enkelt. Det fanns inte ett spår av gnissel eller tröghet. Den mörkhåriga kvinnan som steg in såg lite vilsen ut, noterade Shelley. Hennes långa hår var snurrat i en enkel fläta som skimrade i rött i ljuset. Måste vara en turist, eller nåt. Hon var inte ens klädd som en härifrån noterade Shelley. Inte de vanliga skolflickskjolarna och koftorna utan i ett par svarta byxor, ljusblå blus och en fiskbensmönstrad jacka med ett skärp snävt åtdraget i midjan. Visserligen var den här kvinnan äldre än de vanliga High School tjejerna som oftast hängde här. Men inte mycket äldre. Shelley kunde inte bestämma sig hur gammal den här okända kvinnan kunde vara. Någonstans mellan 20 och 30 var hennes slutgiltiga gissning. Efter att ha låtit blicken svepa över lokalen, den mörka träpanelen som täcker väggarna och de små båsen med sitsarna i röd vinyl så bestämde sig kvinnan tydligen för att sätta sig vid disken. Shelley kontrollerade att kaffet i pannan var nybryggt och inte hade ett korn av bränt i doften, vände sig om och mötte den nyanlända med ett bländande leende.

– Välkommen till RR Diner. Kaffe?

Den nya gästen log och nickade medan hon satte sig ned. Shelley tog vant fram en vit mugg och fyllde den med rykande varmt kaffe.

– Någonting till kaffet?

Kvinnan tittade över disken för att se displayen som innehöll dagens läckerheter.

– Jag tar gärna en bit blåbärspaj. Och mjölk till kaffet, tack.

Shelley anade en brytning när kvinnan talade men hon kunde inte riktigt placera den. Hon strök händerna mot sin blekt blågröna uniform lite distraherat.

– Du är inte härifrån, eller hur?

– Nä, jag är ganska långt hemifrån faktiskt. Sverige för att vara exakt.

– Oj, Sverige. Shelley tänkte efter för ett ögonblick;

– Är det stället där de har såna där lustiga hattar?

Kvinnans ansikte sprack upp i ett genuint leende och småskrattande sa hon;

– Det är mycket möjligt.

Hon återgick till sitt kaffe och spädde ut det med mjölk. Hon såg begrundande på hur det vita gjorde det svarta till en krämigt brun nyans.

– Det är lite tomt här idag. Shelley försökte hålla samtalet vid liv. Hon var så uttråkad.

– Verkligen? Kvinnan verkade inte särskilt intresserad utan små petade i sin paj men Shelley fortsatte tappert;

– Nästan hela stan är på en begravning. Det är därför det är så tomt här, menar jag. Det är en tjej som dog. Eller, hon blev mördad faktiskt.

Kvinnan hade reagerat på något hon sagt men Shelley blev osäker på om hon sagt för mycket. Kanske var det dumt att nämna mordet? Hon lyfte blicken från kaffekoppen och tittade rakt på Shelley. Hon drog in lite luft, som om hon förberedde sig att säga något. Men hon tvekade lite innan hon sa;

– Jag har drömt om det här stället.

Shelley var tyst, hon var osäker på vad hon skulle svara.

– Jag tror det var det här stället i alla fall. Kvinnan såg ut att rota djupt i minnet för att få fram de rätta orden. Som om varje formulering var viktig. Shelley märkte att hon nu höll andan.

– Det var… det var en kvinna här. Ung, blond… men jag kommer inte ihåg hennes namn.

Shelley skulle precis öppna munnen men då öppnades dörren till dinern och ett flertal svartklädda människor började strömma in. Hon blev distraherad förstås av de nya gästerna, de flesta var välkända ansikten. Hon log medkännande åt dem, djupt medveten om vilken pärs de gått igenom idag. Det fanns inget så emotionellt påfrestande som en begravning. Men när hon åter igen skulle tilltala kvinnan så var hon inte längre där. Stolen var tom och det enda beviset att hon ens varit där var en halvt urdrucken kopp kaffe samt en bit söndermosad paj. Shelley genomfors av en rysning.

Skriven av: Cheddar

Tags: ,

  1. Jag gillar den spänning som skapas av att den främmande kvinnan är så mystisk av sig. Det är bra att detta framgår mycket i dialogerna (att hon där är väldigt fåordig av sig och inte gärna vill samtala med Shelley) och att detta inte påpekas rakt ut i texten.

    Det är bra beskrivningar av miljön och den nya tjejen. De är ganska många, men det känns ändå naturligt eftersom de är alla de observationer som Shelley gör när hon uttråkad står bakom disken på jobbet.

    Stycket med: ”- Det är lite tomt här idag. Shelley försökte hålla samtalet vid liv. ” kändes lite konstigt när det följdes av ”Hon var så uttråkad.” Jag upplevde den meningen som lite malplacerad och ett inte jätterelevant påpekande, eftersom jag tyckte att det framgick ganska bra i texten utan detta att Shelley inte hade så mycket annat att ägna sig åt just då. Jag hade nog tagit och skippat den istället.

    Svara

  2. Tack Emelie! Det var värdefulla synpunkter och du var väldigt snäll mot mig, måste jag säga. Jag tror det är typiskt för mig när jag skriver, att jag skapar en sorts ram först och sen petar in lite mer smådetaljer där jag tycker att det behövs. Då blir ju också resultatet ibland att vissa grejor blir lite malplacerade. Jag får helt enkelt läsa om texten en extra gång och tänka på sådant nästa gång jag skriver.

    Tack!

    Svara

  3. Bra skrivet, Cheddar! Och Emelie skrev de sakerna som jag tänkte på också.

    Så här gör jag förresten när jag vet med mig att jag kanske har petat in saker i en text som är malplacerade:

    Steg 1) Jag låter texten vila ett tag innan jag tar tag i den igen = med fräscha ögon.

    Steg 2) Jag läser texten HÖGT.

    Det är så pinigt att liksom sitta och läsa sin egen text högt att man då också lättare börjar se saker som inte funkar. Man hör meningar där ordföljden blivit knas. Man upptäcker syftningsfel. Läs texten högt en gång. Ändra det du spontant tycker känns mest fel (eller mest pinigt), sedan läser du igen och ändrar. Och så kan man hålla på tills man känner att det här duger att läsa högt i en ekande jättestor kyrka! DÅ vet man att man är hemma.

    Svara

  4. Tack Sandra- jag hade missat din kommentar (det är pinigt ;-)). Men du har rätt. Läser man det högt så vet man om man har rätt ”flow” i texten. Ska försöka skriva ihop något på Midsommar temat nu….

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *