WTC

You are currently browsing articles tagged WTC.

Vad var det han sa? Något om flygplan? Tornen? Pentagon? Fan, inte nu.
Inte nu igen. Vi skulle ju sluta med sådant här. Nu kommer de aldrig
att acceptera det.

Vi borde veta hur det går nu. Varje årtionde är det någon som anfaller
oss, eller kanske inte oss men våra fruktbolag, våra oljeintressen,
vår symboliskt viktiga dominans över världens politiska system. Så då
krigar vi några veckor. Sedan kommer soldatmödrarna på att deras
pojkar dör. Nyheterna tar slut så tidningarna måste göra egna så då
kan de bara skriva om att vi fortfarande inte har vunnit. Så slutar vi
kriga. Vi hittar fiendens fiende istället och ger honom vapen och
dollar. Sedan går det 10-20 år och sedan är det han som anfaller oss
istället.

Vem är det nu? Har Saddam något kvar från 80-talet? Vad hände med alla
de där koranskolorna som vi sponsrade i Långt-bort-i-stan?
Kära amerikaner. Idag är vi alla sorgsna och trötta. Vi kämpar för att
rädda det vi kan. Sedan ska vi begråta våra döda. Kära amerikaner, jag
är kristen. Jag tror på den Gud som manar oss att vända andra kinden
till och säger att hämnden är Herrens. Vi skall inte hata. Vi skall
inte hämnas. Men för världens säkerhets skull skall vi hitta de som
gjorde detta och vi ska se till så att de aldrig kan göra det igen.
Så kan jag inte säga. De skulle aldrig acceptera det. Tusen
amerikaners blod ropar på oss. Fox ylar mot månen efter hämnd.

-Mr President
-Vi gör ett uttalande om fem minuter. Ge mig reservoirpennan och de PM
vi fått hittills.

Nu ska jag skriva ett tal om att slå tillbaka ondskan. Om att stå
starka tillsammans. Jag ska se rakt in i kameran. När kameran slocknat
ska jag ta en drink. Om jag lyckas låta bli att se tre hundra miljoner
amerikaner i ögonen och säga:

-Jag beklagar, men terroristerna vinner igen.

Skriven av: St Mark’s Place

Tags: ,

En morgon när jag på jobbet satt

trött efter en risig och sömnlös natt

skulle jag sova en snutt

när mitt hjärta tog ett skutt

och jag fick syn på något som gav mig fnatt.

 

För utanför mitt fönster kom det ett plan

som hade kapats av en galen afghan.

Där uppe i min skrapa

satt jag bara och gapa

medan folket sprang runt och skrek nere på stan.

 

Det kom mot mig snabbt och jag skrek

och min hy hade blivit alldeles blek

för nu skulle jag dö

utan att hinna ta adjö

om inte planet från kursen avvek.

 

Planet träffade skrapan som ett spjut

och jag kände att min sits var akut

när huset började rasa

till min stora fasa

var jag tvungen att försöka hinna ut.

 

Men trots min djupaste nöd

så kände jag ett märkligt stöd

för ett efterliv

blir nu min giv

ty nu är jag faktiskt död.

 

Skriven av: West 4th Street

Tags: ,

Allting handlar om perspektiv och härifrån ser A4-papperna ut som konfetti. Sådan konfetti som det tar en evighet att städa upp efter födelsedagskalaset. Och sådan tid det kommer ta att städa upp efter det här, tänker jag när det södra tornet faller i ett stort moln av damm och förvridet stål.

Men det är inte mitt problem, påminner jag mig och jag ler, för det är så skönt att det inte är mitt problem.

De andra har gått upp till taket. Vad vet jag, för att se bättre kanske, eller i hopp om att en helikopter ska hämta dem. Jag är ensam kvar på våningsplanet, en halvkilometer upp i luften, och de andra frågade om jag inte skulle med, men vad spelar det för roll, svarade jag och fick de vanliga minerna i utbyte.

Till och med i denna stund är de inställda på att hitta en lösning, att hoppas på ett optimistiskt slutmål, att tro. De har aldrig orkat med mig. En realist.

Nej, vänta, jag är inte ensam. Den där lite rultiga kärringen är kvar också. Hon sitter vid sitt skrivbord och skriver och gråter och vad är det hon skriver? Man kan inte skriva sina sista ord på ett konfettipapper som någon annan kommer städa bort tillsammans med det bråte som kommer vara vårt eftermäle. Kärringen tittar upp från sina papper och ser på mig. Sa jag det högt? Hon ger mig den vanliga minen.

Byggnaden svajar betänkligt, så som den gjort under höststormarna i alla år. Jag går fram till raden av fönster och tänker att man alltid har ett val. Att inte välja alls är också ett val. Antingen sitter man kvar vid sitt skrivbord och väntar på fallet, eller så väljer man själv. Jag öppnar fönstret.

De andra försökte ringa ut på trilskande telefonlinjer när de insåg att de inte kunde ta trapporna ner. Någon kom fram till en svarare och lämnade ett meddelande. Jag älskar dig.

Jag klättrar upp på fönsterblecket och tänker att jag inte har någon att ringa. Jag ler, för det är så skönt att tänka att jag nu vet hur det slutar, att jag har kontroll över mitt sista val, att jag för en gångs skull inte behöver ta ansvar för något mer.

Det singlar konfetti i luften.

Skriven av: Ludlow Street

Tags: ,

Det brinner överallt. Eller jag tror det brinner. Något exploderade och nu väller det upp svart rök överallt och det går inte att se någonting. Det går inte att andas längre.

Jag har alltid trott att jag skulle vara en av dom som klarade sig.

Skriven av: Park Avenue

Tags: ,

”Jim, du måste snygga till slipsknuten.”
”Tack Jenny, jag är jättenervös. Första dagen på nya jobbet, tänk dig, tjugonde våningen i World Trade Center, dessutom tiotusen dollar mer per år i lön. Vi behöver det nu när vi levt på en lön så länge.”
”Jim, jag skall träffa läkaren i morgon, han tror att jag börjar bli frisk och kan jobba snart.”
”Du tog väl nervtabletterna , du vet hur viktigt det är.”
”Klart jag har, jag minns ju hur hispig jag blev sist när jag slarvade, vill inte min underbara man skall få uppleva det igen. Speciellt inte idag, kommer du ihåg vad det är för dag.”
”Öhhh,va ?”
”Det är vår bröllopsdag dummer, den 11 September 1991, du kanske minns att vi gifte oss då, det är tio år sedan. Jag passar Kate idag, hon har feber och är hemma från skolan. Fixar lite god mat tills du kommer hem, kan du köpa med dig en flaska vin. ”
”Visst, men det kan bli sent.”
”Jag väntar älskling, åk iväg nu. ”

Den här förmiddagen verkar gå hur långsamt som helst, slår på TVn. Där är ju skyskrapan varför … nej, det är inte sant. Vad händer ? Måste ringa.

”Jim hör du mig ?”
”Ja, jag hör dig, sitter fast i hissen, skall ju ha ett möte om en timma, börjar bli bråttom.
”Jim, du måste …..”

Nej, det bröts, får kolla TVn, gud vilket av tornen skulle han jobba i, han sitter nog i det andra, det blev naturligtvis strömavbrott när planet kraschade, måste vara så, snälla Gud, se till att det är så, han får inte dö ……. Nej, inte det, bägge tornen brinner !

Ring

”Hej, det är jag igen älskling, sitter fortfarande fast i hissen, det börjar lukta rök och det är ett jävla oväsen, om en kvart börjar mötet, fan vilket liv det är här.”
”Jim, Jim, du måste ta dig ut, du får inte dö, kommer du ihåg den där filmen, luckan i taket på hissen, försök att få upp den.”
”Herregud, visst är mötet viktigt, men jag är inte Bruce Willis, tog du tabletterna i morse?”
”Jim skynda dig, du får inte dö ifrån mig, försök öppna luckan. Klättra ut medan du fortfarande har en chans.”
”Jenny, ta en tablett till, du får ta två, det sa läkaren. Sen lägger du dig på sängen en stund och ……”

Nej det bröts igen, Jim, skynda dig, du måste klara det här för min och Kates skull. Bara att vänta.
Herregud, nu rasar tornen, varför, varför, vad skall jag säga till Kate, jag klarar inte det här.

”Hallå, hallå, vem är det, Jim sitter fast i World Trade Center, hjälp honom.”
”Vad skriker du om ? Jag sitter i trafikkaoset nere på Manhattan, det brinner visst någonstans.”
” Jim lever du !”
”Varför skulle jag inte göra det, fastna i en hiss dör man väl inte av. Tyckte jag hade gott om tid och stack upp till gamla jobbet för att hämta några saker jag glömt. Tror du inte hissfan fastnar på vägen ned. Dom höll på att borra för bredband och borrade in i en kabel så det blev kortis, kabelbrand och hissen stannade. Men dom bara fortsatte borra, jävla hantverkare. Jag är lomhörd och kostymen luktar bränt gummi.”
”Jim kom hem till mig, jag mår inte bra, du kan ringa ditt gamla jobb i morgon, dom tar säkert tillbaks dig. Ditt nya jobb finns inte längre. ”
”Förstår det, har dom ringt, vi skulle träffa deras viktigaste kund på förmiddagen, vad fan hade jag på gamla stället att göra, några jävla pärmar.”
”Jim vänd och åk hem, jag och Kate älskar dig.”
”Jag ger upp, det är kört, redan eftermiddag, kommer så fort jag kan, försöker vända här. Men jag kan inte förstå att du älskar mig.”
”Men Jim, varför säger du så till mig?”
”Visst sure, karriär och The American Dream, Jag har ju bara otur och klantar till det.”

Skriven av: Avenue C

Tags: ,

Hon ringer inte på dörren. Hon kommer rakt in i köket där jag sitter. Vi har barn på samma skola, har precis skickat iväg dem. Låter ibland våra män sköta matlagningen vid barbecuen, medan vi står med våra aperitifs på verandan och låtsas att inte vara stolta över dem.

”Slå på teven”, säger hon.
”Fjärrkontrollen är där”, säger jag och sträcker mig efter apelsinjuicen. ”Vill du ha ett glas?”
”Nej, nej”, svarar hon samtidigt som bilden på köks-teven går igång.

Det är en vacker morgon. Klar luft har äntligen svept bort det sista av augustis tryckande grå och huvudvärksframkallande värme. Efter Labor Day lägger man undan sina vita kläder och börjar om på nytt. Idag är en ny dag efter vilken inget kommer vara som förut.

”Titta!” säger hon.

Vi ser på teve-skärmen och det är tyst. Bilden i rutan är utan kommentarer. En bil åker förbi på gatan utanför huset, fåglarna kvittrar, vardagen ljuder, och jag tänker att oj, jag hör New Jersey Turnpike hela vägen hit, eller är det bara öronen som susar, blodet som pumpar, ett tryck mot halsen, den snör ihop sig. Tungan känns torr och jag håller i glaset med juice och det kommer dröja innan jag kommer ihåg att dricka något.

”Ingen verkar veta vad som har hänt, helt plötsligt avbröts bara morgonprogrammen med breaking news”, säger hon.
”Är det en bomb? När hände det? Det är på riktigt … väl?” säger jag.
”De verkar spekulera i att det är ett flygplan som flugit in i det.”
”Av misstag? Men gud, hur har det gått med människorna ombord? Var det människor ombord? De måste ju ha dött!”

”Jag vet inte!” säger hon. ”Jag vet inte!”
”Och … det är ju människor där inne? Klart det är människor där i World Trade Center, det är ju kontorstid? De måste ju ha dött de också!”
”Janine”, säger hon och ser på mig. ”Det brinner.”

Vi ser på varandra. Vi är i köket. Jag sitter ner. Hon står upp. Barnen är i skolan. Min man är på sitt jobb. Vi vet vad det innebär.

Klockan slår jämna slag från en annan del av huset, vi vänder blicken tillbaka mot teven och ett par minuter senare ser vi ett litet flygplan åka in över Manhattans södra del. Det flyger lågt. Det flyger för nära hustaken. Det flyger rakt in i det andra tornet.

”Det där var inte av misstag”, säger jag.
”Du måste ringa Chris”, säger hon.

Jag tittar på henne. Han åkte in till jobbet igår kväll och gick på sitt pass. Han har sagt ett tag nu att han ska sluta, skola om sig till rörmokare, tänk om något händer, hur skulle barnen klara det, hur skulle jag klara det.

”Han ringer säkert om det är något”, säger jag. ”Han ringer alltid. Han hör alltid av sig.”

Tysta ser vi vidare på teve-utsändningen.

Skriven av: Broadway

Tags: ,

Det slutar skaka. Den akuta tystnaden som uppstår avbryts nästan direkt av sprinklersystemet som drar igång och vattnet strilar i perfekta strålar över allt det som för sekunder sedan var min vardag. När jag springer fram till fönstret tänker jag på förlusten av min nu vattenskadade dator som jag fick för bara två dagar sedan och hur hela situationen känns som en filmscen. Jag hoppas försäkringen täcker sprinklerhaveri.

Var är Annie? Det är min tredje tanke. Vi skildes åt för bara fem minuter sedan nere vid entrén till tornet. Jag springer fram till fönstret och tittar ut. Staden finns inte. Jag ser bara rök i hundra gråa nyanser bolma ut från våningarna under mig. Närmast huskroppen brinner det.

Annie sa att hon skulle åka direkt till kontoret. Kanske har hon hunnit undan? Från vad? Mina medarbetare befinner sig alla vid fönstren. Några skriker, andra står tysta. Ingen förstår något. Alla vet.

“Vi måste ner! Vi tar trapporna!”, skriker Meredyth. Hon finner alltid råd. Även nu.

Just när vi andra verkar bryta oss loss från den förlamande overklighetskänslan hör vi en kraftig explosion. Den känns nära. Men ingenting skakar den här gången. När jag återigen vänder blicken ut mot den nu helt askfyllda himlen ser jag vad som antagligen är en spegel av den situation vi befinner oss i. Mitt på det andra tornet har en bomb sprängts. Flera våningsplan är raderade och röken som sprids från huskroppen blandar sig med röken från vårt torn.

Det är nu paniken sveper in mig i ett töcken och jag låter mig bäras med av flyktkänslorna. Jag kastar mig mot dörren till ett av trapphusen för att försöka ta mig nedåt. När jag öppnar den möts jag av tjock rök och avlägsna skrik. Det går upp för mig att vi är fast här uppe.

Vi måste ut! Måste bort! Måste få tag i Annie. Mobilen har ingen signal. Tornet är strömlöst. Och jag måste bara vila lite.

Skriven av: 5th Avenue

Tags: ,

Today’s entry in the log book!!!!11!!

Idag var det roligt i skolan, eller ja, egentligen var det ju på jobbet. Jag gick upp jättetidigt och åkte till skolan där jag skulle vara idag och så fick jag sitta med dom andra eleverna och lyssna på en saga. Men då kom en som jag jobbar med och viskade något i mitt öra och då var det lite svårt att hänga med i sagan sen.

Det är liksom svårt att göra två saker samtidigt, liksom som att både lyssna och tänka, så det var ganska skönt när han som jag jobbar med kom och viskade i mitt öra igen och vi kunde säga åt dom i klassen att jag måste åka från skolan då. Jag är säker på att han som var där och fotade när jag lyssnade på saga fick några roliga bilder på mig där jag typ ser helt bäng ut! LOL! För jag satt ju liksom och försökte tänka ut vad jag skulle göra och säga sen när jag hade hört sagan, och så måste jag ju hänga med i sagan också.

I alla fall, sen åkte vi iväg till mitt flygplan och det är rätt så häftigt att ha ett flygplan och så, fast det var ganska trist sen att bara flyga omkring i luften och liksom inte landa på flera timmar. Dom sa att det var the procedure när det händer saker som kan vara farligt för mig på jobbet och då är det ju liksom inte mycket man kan säga emot på det.

Det kanske låter lite knäppt att jag tyckte att det var en rolig dag idag, men alltså, den här sommaren har varit så himla trist och typ ingenting har ju hänt! Jag har bara hängt en massa på ranchen och hållt på med korna och så har jag snackat en del med farsan. Han vet ju liksom en del smarta grejer och jag frågade honom bl a om det typ inte blir roligare än så här. Han sa att jag skulle bita ihop och bara vänta lite så skulle det nog bli lite roligare när jag blev varm i kläderna.

Så … jag antar att jag är varm i kläderna nu! LOL! Visst, lite trist att det var en del som dödde och så, men nu kommer det bli roligare på jobbet! Det är ju ändå där man är mesta delen av tiden nu när man är vuxen. Å nu kanske dom jag jobbar med kommer börja fatta att jag liksom har en hel del att säga till om också. Det är ju ändå jag som är the boss typ.

Okej, gotta go! Det är ju en dag imorrn också (även om det säkert inte händer lika mycket då som det gjorde idag).

Skriven av: 42nd Street

Tags: ,

Skälvningen när det som en gång var världens högsta byggnad rammades
av ett fyrmotorigt passagerarplan. Det skärande ljudet av stål mot
stål, den svarta kväljande röken från explosionen och så – tystnaden.
Jag är en i grunden olycklig människa. Det är en lång historia, men
låt oss sammanfatta det med att jag, trots att jag anses vara den
vackraste mäklaren på Stein&Son, trots att jag har den högsta lönen på
mitt våningsplan, varje dag funderar på att ta livet av mig. Mina
terapeuter, (ja, fattiga människor går i gruppterapi, jag har en
_grupp_ terapeuter istället), säger att jag har post-traumatiskt
stressyndrom, men inte efter en runda i Irak, utan efter att ha växt
upp i helvetet.

Därför lever jag i ett tillstånd av ständig kris, därför kan jag
aldrig slappna av och därför är jag, enligt min senaste analytiker,
hypersensitiv. Jag ser och uppfattar alla sinnesintryck, även små,
betydligt starkare än andra människor. Därför behöver jag mindre
information än andra för att fatta korrekta beslut, därför handlar jag
aktier bättre än datorer. Det var därför jag, när mina kollegor tomt
stirrade på sina strömlösa skärmar, genast visste vad jag skulle göra.
De andra rörde sig långsammare, som man gör när man är chockad; jag
rörde mig fortare. För den som lever i panik är det en välsignelse när
verkligheten bjuder på en äkta kris. Plötsligt är rädslan, skärpan och
adrenalinet på den nivå som känns naturlig.

Medan de andra fortfarande klickade på sina döda datormöss hade jag
ryckt ut den översta byrålådan i mitt skrivbord, där jag förvarade
repet, och var redan på väg mot det bortersta hörnet av vårt
våningsplan.

Jag kunde inte veta om planet var fulltankat, men jag visste att
bensin brinner med fruktansvärd hastighet och att temperaturerna snart
skulle nå extrema nivåer just ovanför planet. Det är sällan hettan som
dödar, det är röken och jag kunde se på molnen åt vilket håll det
blåste.

Jag slet upp den låsta nödutgångsdörren och grå giftig rök svepte upp.
Jag började krypa neråt längs trapporna, under röken, och för varje
trappsteg tänkte jag: ”Era jävlar, det är jag som bestämmer när det är
slut. Inte ni.”

Skriven av: Wall Street

Tags: ,

Nu är det snart exakt tio år sedan 9/11 och innan vi börjar översköljas av minnesbilder på TV, i radio och tidningar – så tänkte vi köra en skrivuppgift baserad på terrorattacken mot World Trade Center.

Nu är ju vi bakom Pennfajten lite känsliga själar och vi vill kanske inte riktigt kasta oss in i en skrivuppgift som får oss att gråta hysteriskt i en vecka, så vi tänkte att vi alla får välja en av tre varianter. Hur du väljer att lösa uppgiften är upp till dig; prosa, poem, dialog, humor, drama, tårar, realism, påhittat, fantasifullt … skriv uppgiften i vilken form du vill. Men du ska försöka sätta dig in i den personen du skildrar och skriva i jag-form.

Variant 1. Du befinner dig på våning 105 i WTC:s norra torn och American Airlines flight 11 har precis kraschat på våningarna under dig. Du inser att du inte kommer att kunna ta dig ut via hiss eller trappor. Dofter, ljud, synintryck … vad är det som händer? Vad gör du? Vad tänker du? Hur försöker du lösa din situation? Kommer du hoppa genom ett fönster och störta mot marken? Tar du dig upp på skyskrapans tak?

Variant 2. Du är USA:s president och du har fått besked om att flygplan har kapats och flugits in i World Trade Center på Manhattan. Var befinner du dig? Vad känner du? Vad tänker du? Vad gör du? Vad fattar du för beslut? Agerar du som i en Hollywood-rulle eller är du som Bush och sitter kvar i klassrummet på skolan du besöker innan du sedan startar ett oändligt krig mot terrorismen?

Variant 3. Du har en anhörig som jobbar i WTC (eller så är du anhörig till någon av räddningsmanskapet som jobbade med att ta sig in och rädda folk). Du hör om terrorattacken (eller ser den med egna ögon?) via media. Var är du någonstans? Hör du av din anhörige? Kommer denna person hem igen eller inte? Hur mår du medan du väntar? Vad gör du? Vad tänker du? Hur tar du emot din anhörige när hen kommer hem? Hur tar du emot beskedet när du får veta att hen inte kommer hem igen?

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 31 augusti till onsdag 7 september

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med WTC

Veckans pseudonym kommer att bli gator på Manhattan
Veckans tag på texterna blir WTC

Tags: ,