tips

You are currently browsing articles tagged tips.

Pennfajten fick ett mail för några veckor sedan. Det var en av pennfajtarna som undrade hur hän skulle få flyt i sin text. Vi började tänka om vi kunde komma på ett bra sätt att öva upp själva rytmen i sitt skrivande.

För texter har en viss rytm. Både Augustin och Sandra (förlåt om det låter som att vi skriver om oss i tredje person, det är så corny!) brukar ibland klippa både ljud och bild, och när man gör det har man rytm i klippen. Den här rytmen är både musikalisk och matematisk, och har med takten (och antal takter) att göra. Som ett slags gyllene snittet för flow i en text/radioinslag/musikvideo/etc.

Det här är något som vi mycket lättare skulle kunna visa dig hur det funkar om vi var i samma rum, såklart, men vi har försökt tänka ut en metod så att du kan testa det själv!

Om du sätter dig ner med hörlurar och lyssnar på din favoritmusik, och verkligen lyssnar på hur låten/låtarna är arrangerade, så börjar du höra alla olika instrument, de olika takterna i musiken … och hur dessa bitar skapar den helhet som blir till ljuv musik.

Precis likadant är det med en text. Du gör en massa val och ”arrar” din text, precis som man arrar låtar: Du väljer perspektiv på berättaren (vilken person att berätta i), du väljer tempus (hur böja verben), och fortsätter du med att välja ord, skiljetecken, stilistiken, etc, etc.

Ofta skriver man bara på och så blir det som det blir, man har feeling och texten formar sig bra helt automatiskt, men det är just de där olika detaljbitarna med hur man ”arrar” en text som man måste öva på för att bli säkrare författare. Du hänger med?

Därför har vi nu (medvetet) slarvigt skrivit ihop en liten (och egentligen ganska ointressant) text som behöver ”arras”. Texten ligger i den första kommentaren (här nedanför inlägget). Läs texten och följ sedan dessa anvisningar:

1)   Sätt dig och lyssna på någon musik du tycker om och försök plocka isär musiken (inte the lyrics) medan du lyssnar. Hitta intro, uppbyggnaden inför refräng, trummor, piano, gitarr, tonartshöjningar … du behöver inte kunna musik för att göra det här, utan försök att KÄNNA musiken och vad den gör i bröstet på dig, samtidigt som du försöker analysera VARFÖR musiken gör så med dig. Försök komma in i en rytm, i ett sätt att kunna känna saker samtidigt som du har kyligt analyserande tanke. Låter vi för flummiga nu? (hoppas inte det!)

Att lyssna på musik på det här viset blir alltså som en ingång till att koppla ihop skrivande med en rytm. Precis som i musik kan man i texter jobba med upprepningar, och återkommande ord, det är mer en stilistisk fråga när man skriver.

Om du lär dig behärska rytmen i skrivandet så kan du med säker hand lotsa läsaren exakt dit du vill att läsaren ska hamna. Du kan styra läsupplevelsen, och förhoppningsvis då inte övertydligt, utan mer med en naturlig rytm i texten!

2)   Titta sedan på texten du ska jobba med (här nedan i kommentaren). Dela in denna text i FEM stycken (du kanske hittar fler styckesindelningar, men försök hålla det till fem = det är ett bra rytmiskt nummer!). Tänk efter var brytningarna kommer mest naturligt och sedan läser du texten högt och försöker känna efter hur rytmen i berättandet är. Är styckena lika långa? Är det något stycke som nu känns som lite fattigare än det andra och behövs byggas på? Tänk också på hur det kommer sig att ett visst ställe i texten kändes mer naturligt att bryta upp i stycke än ett annat!

3)   Sedan är det dags att tänka igenom texten och se hur du kan ge den bättre rytm och kanske också lite riktning. Här får du gärna bli lite kreativ och kanske lägga till förklarande meningar som ger känsla till texten – freestyla med handlingen och ge den vilken ramberättelse du vill!

Liselotte som texten handlar om: hur ser hon ut, går det att lägga till någon detalj som ökar på känslan för henne som person? Vad är själva handlingen, går det att skriva in några meningar som förklarar vad för slags möte Liselotte och mannen tidigare har haft? Handlar det om bizniz eller kärlek? Styrelsen till en bostadsrättsförening eller multinationellt företag? Hur ser mannen ut mer, hur gammal är han? Texten har ju inte direkt något slut heller, freestyla det med om du vill!

När du ska tänka rytm – så handlar det också om rytm när du skriver in ”ledtrådar” till handlingen och drivet. Om din text består av fem stycken och du vill hinta i handlingen varför Liselotte är så förbannad på mannen: Då kan det vara snyggt med en ledtråd i första stycket, tredje stycket och fjärde stycket. Så avrundar du texten i det femte stycket.

Alltså! Övningen här består i att splitta upp texten i bitar, lägga till lite driv och känsla över handling och vår huvudperson Liselotte, att ge en förklaring till vad som sker. Och när du gör detta så övar du på att hitta rytmen i texten.

4)   När du har jobbat klart med texten (glöm inte att läsa den högt och se över tempus, eventuella syftningsfel, samt att försöka känna om rytmen funkar!) så klistrar du in den i ett kommentarsfält här nedan. Skriv under med en pseudonym – du får hitta på den själv, men ämnet är ”favoritlåtar”.

Lycka till!

Tags: , ,

Här kommer lite fler bra skrivtips hämtade ur den senaste skörden kommentarer:

* * *

Angående en mening som blev övertydlig när texten väl var klar:

Intressant att du skrev den där biten först. Det har jag varit med om själv. Först har jag skrivit det som är idén eller ”själen i stycket” och sedan, när texten växt fram ur idén, har jag inte fattat att jag kan stryka ursprunget. Det behövdes för att texten skulle skrivas, men inte när den skulle läsas.

* * *

Om att beskriva på mer kreativt sätt:

Det är väldigt fint med temperaturangivelsen ”30 grader i fågelskiten på fönsterblecket”. Det skapar en helt annan relief med än bara ”det var hett”. Orignellt. Och dessutom som anar man att det också luktar illa.

Jag gillar eufemismen. Istället för att skriva att du blev kissnödig så skriver du ”starkt vätskedrivande” – det ger en humoristisk ton till stycket.

Bra med beskrivningen av på vilket sätt fåtöljen var skön. Istället för att skriva ”Det var en skön fåtölj” så förklarar du: ”lagom höjd för nacken och rejäla armstöd som gjorde att boken låg väl i handen” Det gör att jag fysiskt kan känna fåtöljens stöd.

* * *

Ur kommentar: Jag tyckte det var en svår uppgift, att egentligen inte kunna berätta en historia. Det fick mig att minnas fioletyderna, skalövningarna utan melodi som jag tragglade med under uppväxten.

Kommentar på kommentaren: Intressant jämförelse med etyderna, tycker jag. De bästa etyderna är melodiska, så att de har ett egnvärde.
Som du märkt på flera av de andra fåglarna har de hittat en historia, antingen är den bara en tunn tråd, eller så dominerar den.
Var inte rädd för att ta uppgiften och vrida den tills den får liv.
Den här skrivuppgiften är en variant på Raymond Quenaus charmiga lilla bok ”Excercises de style” där han berättar samma, ganska triviala historia, 99 gånger, fast på olika sätt.
Själv är jag förtjust i den filmiska motsvarigheten ”Groundhog Day” som har en ramhandling fastlåst, men där varje ”ny” dag är oväntade varianter inom de låsta ramarna.

* * *

Ur texten: Två dörrar bort från lunchrummet har killarna på lagret lämnat radion på. Den spelar julmusik på låg volym. I huvudet sjunger du ofrivilligt med, ”jingle bell jingle bell jingle bell rock”.

Ur kommentaren: Nu fick du mig att humma ”jingle bell jingle bell jingle bell rock” LAGOM TILL MIDSOMMAR!

* * *

Ur kommentar: Jag tycker att det är en fin kontrast med de höga kängorna som mosar allt i sin väg och hans försiktighet för att han inte vill skada maskarna.

Ur svar på kommentar: Roligt att det fungerade med daggmasken. Jag tycker att det är svårt att sätta karaktärsdrag snabbt, samtidigt som jag vet att det är grunden för att läsaren ska vilja komma vidare. En liten, meningslös, ”act of kindness”, tog upp en halv rad: ”Han går långsamt så att han inte ska råka trampa på de daggmaskar som slingrar sig intill vattenpölarna från nattens regn”, men gör att Andreas fick lite sympatier.

* * *

Om en vacker, poetiskt skriven text: jag blir nyfiken på att se vad som händer om du i den nya skrivövningen typ skulle testa att skriva ”James Ellroyskt”! Med dina snyggt fångade poetiska bilder, i en form som är mer hårdkokt. Kan ju bli ballt!

* * *

Jag har en generell fundering kring din text: För att du ska få flyt i läsningen och rycka med dig läsaren så behöver läsaren känna att du vet vart du är på väg och att allting som du skriver har ett syfte. Under själva skrivandet är det helt okej att du söker dig fram, men sen, när du reviderar texten behöver du ta bort sökandet och behålla det som visar vart du är på väg (såvida du inte tänker syssla med en svårtillgänglig och konstnärlig text där själva sökandet är meningen med texten). Som det ser ut nu tycker jag både sökandet och att du inte har bestämt dig skiner igenom texten – du får logiska hopp och konstruktionen lyser igenom.

”Han närmar sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den ljumma fuktiga luften.”

Här har du skapat en konstruktion för att få fram spänning – du har bestämt att det är femtio avgörande meter, gränsen mellan stad och land som avgör. Och du skriver att han har alla sinnen på helspänn. Men rent tekniskt är det enda han ska göra att ta en titt på vädret. Det behöver han inte gå någonstans för att göra, det räcker att sticka ut huvudet utanför ytterdörren.

För att få driv i berättelser skiljer vi vanligtvis på vad som är karaktärsdrivet eller händelsedrivet berättande.
Om berättelsen är karaktärsdriven är det människors agerande och viljor som driver fram händelserna – typ ”Farligt begär” där otroheten sätter igång en kedja av händelser.
Om berättelsen är händelsedriven är det något som sätter igång människors agerande – typ ”Volcano” där en vulkan tvingar människor att agera (här är det ett grälande par som tvingas samarbete).

Om konstruktionen tar överhanden tappar berättelsen kraft och berättaren tvingas till logiska hopp eftersom det är konstruktionen som tvingar karaktärerna att bete sig på vissa sätt, istället för deras inre drivkrafter.

Jag tycker att den senaste Harry Potter-filmen var ett exempel på när konstruktionen tar över. Harry är ena ögonblicket en superkrigare, men i nästa ögonblick så blir han lätt tillfångatagen. Ologiskt, men konstruktionen vill att han ska bli fånge så att det kan bli lite spännande och han kan ta sig fri.

Tags: , , ,

I mån av tid tänkte vi samla ihop en del av de skrivtips som dyker upp bland kommentarerna! Det är svårt att hänga med bland alla kommentarer och synd om smarta råd försvinner utmed uppdateringsvägen, tänkte vi.

Det blir lite osorterat, men det får ni leva med!

* * *

Så här gör jag när jag vet med mig att jag kanske har petat in saker i en text som är malplacerade (ströord som inte behövs, onödiga bisatser, syftningsfel):

Steg 1 Jag låter texten vila ett tag innan jag tar tag i den igen = med fräscha ögon. Om du har en deadline, försök skriva texten så att du kan sova på den och läsa med minst 12 timmars tid sedan du skrev klart den (låter som en obvious sak, men man glömmer alltför ofta bort det!).

Steg 2 Jag läser texten HÖGT för mig själv.

Det är så pinigt att liksom sitta och läsa sin egen text högt att du då också lättare börjar se saker som inte funkar. Du hör meningar där ordföljden blivit knas. Du upptäcker syftningsfel som kastar omkull hela innebörden.

Läs texten högt en gång. Ändra det du spontant tycker känns mest fel (eller mest pinigt), sedan läser du igen och ändrar. Och så kan du hålla på tills du känner att det här duger att läsa högt i en ekande jättestor kyrka! DÅ vet du att rott texten i land.

* * *

Jag gillade den här texten, den gav en känsla av att jag vill läsa mer. Nu vill jag veta hur det ska gå för Steve. I hans rörelsemönster har du lyckats gestalta någon slags intressant inre konflikt mellan arrogans och tålamod och det skapar en fördjupad karaktär. Och sådana gillar jag.

En sak tänker jag att du skulle kunna jobba med och det är balansen mellan hur mycket du skriver ut och hur mycket du inte skriver ut. Det goda med det ”problemet” är att din revideringsprocess inte behöver bli så svår – det handlar mer om att stryka än att skriva om. Jag tycker alltid sådant är svårbedömt, men till exempel: ”Steve bestämde sig för att lugna sig och tog några djupa andetag.” Det hade nog gått lika bra med ”Steve tog några djupa andetag.”

* * *

Åh! Det är ALLTID det som är det svåraste med att skriva tycker jag: när är man otydlig – när är man tydlig – när är man övertydlig.

Det känns ibland som att halka omkring på blankis för det är så lätt att glida mellan de tre olika områdena. Man blir bättre genom att öva, jobba upp skrivsjälvförtroende och sitt eget öga för hur texterna flyter. Men allra bäst är att försöka hitta folk runtomkring dig (vi pennfajtare kanske?) som är bra på att läsa!

Med bra på att läsa menar jag personer som inte dödar ens texter på en gång (det är en konst att vara uppmuntrande och ge kritik samtidigt) och som kan hjälpa dig att se när det är otydligt-tydligt-övertydligt. Du kanske också lär dig att ställa icke ledande frågor om de partier som du är mest osäker kring! Jag brukar säga så här till exempel:

* * *

Jag funderar på skillnaden mellan förstärkning som levandegör och skapar engagemang och upprepning som får läsarens intresse att mattas av.

Jag tycker att du lyckas utmärkt med en levandegörande förstärkning på slutet: ”Snabbt tittar jag ner i bordet igen. Ikväll kommer inte vara kvällen som jag pratar med en tjej. Absolut inte.”

Här lever jag mig in Steves rädsla och känner riktigt hur han biter ihop tänderna och slår ner blicken utan att du behöver skriva ett ord om det, skickligt tycker jag!

Däremot tycker jag du förtar effekten av den utmärkta (!) repliken och meningen:
”Det där är väl manligt gjort?” Tänker jag samtidigt som jag spottar ut kapsylen på bordet.

Eftersom jag som läsare förstod vad han gjorde behöver du inte skriva ut det både innan
”….öppnar den nyinköpta ölen med hjälp av kindtänderna.”
och efter:
”Öppna ölen med tänderna är det väl inte alla som kan?”

Kanske kan du dra ihop texten typ:

Jag bestämmer mig för att titta ner i bordskivan och öppna den nyinköpta ölen. ”Det där var väl manligt gjort?” tänker jag samtidigt som jag spottar ut kapsylen på bordet.
Det slår mig att jag häromdagen såg en tjej göra samma grej på Kilkennys så det kanske inte räknas som manlighet utan mer som ganska osexigt. För då hade det sett ut som om tjejen skulle bli tandlös på sekunden. Antagligen blir hon det snart också om hon håller på så.
Jag bestämmer mig för att inte öppna ölen mer med tänderna. I alla fall offentligt.

* * *

Egentligen har jag inga invändningar till din text alls, mer än en tanke om just att skriva humor (vilket jag tycker att du gör väl):

I humorskrivandet handlar allt om tajming (om igen något som jag tycker du uppvisar) – och det jag saknar är att se hur desperationen ökar ännu mer konsekvent i din text … nu har du byggt upp det så att Steve går ut ganska löst i sin kontaktannons, och sedan blir han alltmer crazy i sin önskan om Fröken Rätt – jag tror att humorn hade vridits ytterligare något varv om du börjat ännu lite mer försiktigt och steppat upp det ytterligare något mot slutet. En ännu mer genomarbetad dramatisk kurva helt enkelt.

* * *

Intressant att du skriver det där om hur att du tycker om historier där huvudpersonen förändras. Har du läst någon bok om filmdramaturgi? Gör det! Du kan kolla vilken skolbok om film som helst på bibblan. Själva grunderna i filmdramaturgi är ganska enkla. Eller jag kanske ska skriva ”enkla”, för de är svåra att inkorporera på ett bra sätt i en filmhandling!

Hur som helst, i en film enligt klassisk dramaturgi, så ska huvudpersonen (samt en av bilrollerna) gå från 0 till 100. Det vill säga ha en utveckling från hjälplös till hjälte, från sorgsen till glad, från ensamhet till tvåsamhet. Och parallellt med huvudpersonen i filmen, ska även då en biroll (någon karaktär nära huvudpersonen) också gå från 0 till 100.

Så ett tips! Läs lite om filmdramaturgi (räcker med att läsa om grunderna) och titta sedan på några riktiga Hollywoodrullar (de är ju mest klyschiga) och se om du kan hitta den där utvecklingen från 0 till 100. Den finns överallt i film! Och även ofta i böcker såklart. Det är ett av dramaturgins stilgrepp.

* * *

Ses i kommentarsfälten!

Tags: , , ,