thatsawrap

You are currently browsing articles tagged thatsawrap.

As always, it is night. And yes, of course it is raining.

Three backlit human shaped silhouettes are walking towards a hilltop. They all stop when they reach a shorter, not quite human shaped silhouette.

”This is it”, says the tall blonde. Seems to be a police officer, though by the accent – obviously not an american.

”This is all of it?” inquires the man in the suit.

”As far as we can tell” replies the blonde. ”We searched the entire area.”

The red-haired woman whispers ”I’ve got a bad feeling about this, Mulder.”

”I know were not on our home turf here, Scully, but don’t you fall apart on me now.”

”Haha, very funny. Give the puns a rest, ok?”

Scully leans down, inspecting the immobile silhouette. ”It’s a clean cut.”

”No shit”, the blonde quickly says, but stops. All three stand silent a couple of seconds.

”A sword?” Mulder asks.

”No, it’s… surgically clean, the only way to cut like this is to immerse the body in formaldehyde first.”

”How about a laser?”

”No, a laser would cauterize the wound, leave burn marks. This cut is impossibly clean, as if …”

”…as if the upper part of his body got teleported straight out of here?” the blonde fills in.

”Don’t be absurd, that’s just not scientifically possible”, Scully says.

”His? How do you know it’s a man?” Mulder asks the blonde, now with a hint of anger in his voice. ”We specifically told you not to touch anything before our arrival!”

”No, sir. Just there’s no way any Swedish woman would get caught dead in pants as ugly as that.”

Skriven av: Stilton

Tags: ,

”Åh, och det här är Emelie” introducerar Lilly med en spelad nonchalant handgest mot tjejen som blygt placerat sig vid bordet efter att ha hälsat. ”Den nya vikarien, ni minns hon jag pratat om, min nya tjejbästis, va?” Glättigt stöter hon armbågen i sidan på den till synes mycket unga tjejen – på ett sätt som förmodligen är menat att uppfattas som lekfullt och käckt- och fortsätter uppmuntrande med viftande händer: ”Ni behöver inte vara så tysta bara för att hon är här, prata på vetja, var inte blyga!”

De övriga fem vid bordet sneglar obekvämt på varandra och spridda harklingar hörs. Stämningen innan Emelie klev in på baren MacLaren’s hade varit minst sagt livad, tvärtemot hade den varit skönt avslappnad med en fåordig konversation som uppskattades av alla deltagare efter en lång dag på jobbet. Men det var tydligt för alla vad Lillys underliga beteende berodde på och ingen hade riktig hjärta (eller ork för den delen heller) att såra henne, så de gjorde sitt bästa för att bryta ut i ett livligt tjattrande.

Robin gjorde ett halvhjärtat försök till en improvisationsberättad historia som skulle föreställa förgående helgs roliga partyhistoria- men märkte snart själv hur den spårade ut och förlorade all form av trovärdighet. Istället lät hon rösten tona ut mitt i en mening och lämnade återigen sällskapet med en obekvämt tryckande känsla.

Efter minuter som i snigelfart tickade sig fram avbröt Ted tystnaden.
”Tja, jag önskar att jag kunde stanna och parta med er natten lång som igår och igår och… igår” förkunnar han och reser sig. ”Men jag måste hem och… städa upp efter gårdagens efterfest.” Med ett belåtet leende sveper han jackan om sig och försvinner efter ett lyckönskande om trevlig kväll.

”Jag behöver nog också ta mig hem…” säger Robin ursäktande efter ytterligare en stund och skruvar på sig. ”De där kändisarna kan ju inte intervjua sig själv, eller hur?” tillägger hon med ett nervöst skratt. Emelie ser fram och tillbaka på sällskapet med en förbryllad min över deras plötsliga underliga beteende och får ett nervöst, ursäktande leende tillbaka från Lilly. Det återstående i sällskapet fortsätter tappert att hålla en konversation uppe, fram tills att stäningen äntligen lättar när Emelie försvinner mot toaletterna.

”Lilly, vi vet vad du håller på med” tar Barney tillfället i akt att säga och trycker medhållande handen på Lillys axel. ”Vi har alla varit där.”

”Ja, som när den där nya advokaten Walker började på GNB” instämmer Marshall. ”Han berättade alltid om de fantastiskaste helgerna, gick på de häftigaste festerna… Jäklar, jag hatade honom.”

”Poängen är Lilly” avbryter Barney Marshall som nu tyst knyter näven av undertryckande vrede, ”att det där bara är en glansig yta. Bakom all den där strålande fasaden gömmer sig den osminkade verkligheten. Med fruktansvärda baksmällor, tonårsfinnar och ett ständigt tillstånd av alldeles för lite pengar till hyran.”

”Jag vet, du har rätt” suckar Lilly med antydan till tårar i ögonen. ”Jag vet inte vad jag tänkte på! Jag blev bara så medryckt av alltihopa. Vi ska ha barn snart och all den där tiden kommer att vara borta för alltid. Jag antar att jag ville uppleva allt det där igen. Men jag tror du har rätt Barney, jag har varit igenom det där en gång och det var mer än tillräckligt.”

”Vi vet, Lilly, vi vet” säger Barney och klappar Lilly tröstande på axeln.

Skriven av: Halloumi

Tags: ,

”And who is this, if I may ask?” said the girl who had introduced herself as Rachel and pouted, obviously annoyed at somebody else stealing the spotlight from her for a moment, even if it was an awkward rocker who was standing in the corner like a sulky teenager who didn’t look like she wanted to be there. Which I don’t, by the way. I don’t have much of an idea about how I got here and why. That overly nice spanish teacher who grabbed me between lessons and asked me to come to the choir room when I had time. I wanted to answer, where the fuck is that but I did remember I was supposed to behave myself and just asked why and where. He said something about a Glee club (whatever that is) and desperately needing new members. I realized I had nothing better to do as i didn’t know anybody here yet, so I might as well just see what he wanted, to keep my spanish grades up if nothing else.

”So, guys, as you know, we have a spot we need to fill right now, and we’re not the most popular in school at the moment so..”

”So you thought you’d try to convert the freak new girl before anybody tried to tell her otherwise.” a latino girl with attitude said and cut Mr curly hair short. He gave a lopsided smile.

”Well, pretty much, yeah.”

”Can she even sing?” Asked Rachel, still looking dissatisfied.

”Erm.. excuse me, but what am I supposed to be doing here?” I felt I had to cut in as i was feeling very confused.

”Great, she doesn’t even know who we are” Rachel said, annoyed.

”I was just about to come to that! You, Agnes, are new here, and I heard that you mentioned music as an interest for your interview for the school. We are New Directions, the Glee club in the school, and right now, we really need to recruit more members. So we were wondering if you would be interested in an audition? I know it’s a little strange to just grab you like this, but when we put audition sheets up, no one signs up..” he said and looked a little dissapointed.

”Glee club?” I said, not really feeling much wiser.

”Is she being serious?” the latina said. ”Have you been living under a stone or something?

”No, Britain,” I said shortly and gave a half-smile. She raised a plucked eyebrow, clearly not used to being cut short.

”A Glee club is where all the losers of the school unite and sing together and get slushied and bullied by the rest of the school for singing in a show choir.”

”Um, right.. So why do you want me? I’m obviously not one for jazzhands and I haven’t even got a good voice, so.. don’t really think I can help you.” I said, looking sceptically at the group of people.

”But we’re one person short for regionals this year, you can just mime in the background, we just need somebody! We’re desperate.” said a guy with designer clothes and a shrill voice that made my gaydar go off.

”Obviously,” the latina said under her breath and looked at me bitchily.

”All we’re asking for is a chance. Because as Santana says, nobody else will. Just give it a chance?” The teacher looked at me nearly pleadingly.

”Okay you know there’s a possibility she can’t sing? Don’t beg to hard.” Said a big girl who looked like a diva.

”I’ll be the judge of that, thank you Mercedes..” the teacher said.

”So.. what is it exactly you want me to do? Audition?” I asked, still confused.

”Just sing something! Right now if you know anything just like that.”

I thought about it for a moment. Although I had no idea what they actually was looking for, I had a feeling it really wasn’t me. But as they were pleading, I might as well sing something so that they turn me down and leave me in peace.

”Well, I really don’t think you want me in this show choir thing, but.. anybody got a guitar?” I said, still looking sceptic and thinking of a song.

A guy with muscles and a really weird looking mohawk gave me a guitar and winked. I thought for a moment and then asked, ”So… You familiar with Lady gaga? I happen to cover Edge of Glory kind of awesomly.” I said, raising their expectations so they would think I was shit, so I could get out of this weird place with this group of very mismatched people. Somebody made an exited face, and somebody looked at me even stranger than before. I struck a chord and sang Lady Gaga in my own way, in my british accent that sounded alien to everybody’s here, with my voice I’d been told was unique, which is really just another way of saying strange.

When I’d finished, i scratched my red, backcombed hair and raised my eyebrows, looked at loads of pairs of eyes looking back at me.

Skriven av: Parmesan

Tags: ,

Jag är en ganska tjock uggla och jag sitter i en tätvuxen gran. Barren är korta, tjocka, bedrägligt mörkgröna. Det är den tiden på året, sedan blir de torra och liksom ljusgrönare. Jag är inte förtjust i detta.

Min roll i allt detta. Det är lampor, starka lampor, många av dem, de tänds och släcks på någons kommando. Och tusen miljarder små människor som springer omkring som råttor. Precis som råttor brukar se ut innan jag hugger dem, i mitt vanliga liv. Min roll är: uggla. Jag är här bara på grund av att jag en gång kläcktes och blev just det: uggla. Jag är inte helt bekväm med det.

För jag har övat. Jag har verkligen repeterat, ingen kan säga att jag inte ansträngt mig. Jag kan: spärra upp ögonen och sett sådär förvånad och samtidigt sträng ut, som ni förväntar er av en så praktfull uggla som jag. Jag kan: hoa så att blodet fryser till is oavsett blodtryck. Jag kan: flaxa med vingarna på dramatiskt vis. Ända ut i vingspetsarna; jag mäter en och tjugo i vingbredd. Jag menar, herregud, det är inte lite! Det är mäktigt!

Men det är inte det denna berömda regissör vill att jag ska göra. Det jag ska göra, som uggla i denna märkliga produktion, är att sitta och hoa. Hoa, helt vanligt, jag får inte ens utnyttja hela mitt register eftersom det här är en så klassisk uggleroll. Jag tror de ska ta någon klippbild sedan, på den sträng-förvånade blicken och flaxet, men jag tvivlar på att de kommer att ta med den sekvensen i TV-serien. Det känns som om de gör den för min skull, för att jag ska få känna mig fin.

De ropar nu.

The owls are not what they seem.

Skriven av: Chèvre

Tags: ,

Länge hade jag drömt om dagen jag skulle göra min debut. Tisslet och tasslet bland oss jämnåriga, hur kommer det att vara? Hårt och brutalt? Spricka i tre? Luckras upp i smetig sörja för att därefter sköljas ner? Kommer det kännas som att drunkna i det där doppet?

Mitt i det kompakta mörkret hörs ljudet av dämpade röster. Mumlande stämmor, kuvade röster ledda av en ljus och len stämma. Här, där jag är, blir alla ljud förvrängda, plåtiga, ihåliga.

Så plötsligt.

Mörkret bryts och jag blickar ut över vad jag tror är ett magasin. Trasmattor täcker de nakna obehandlade träplankorna som utgör golvet för de kantstötta möbler som står utplacerade utan större eftertanke.

Men vänta.. det där är inte en möbel, det ser ut som en hund och det är inte koppel som hunden har runt halsen utan ett rep. Det jag trodde var en möbel kallas upprepade gånger för Hugo.

Hugo själv förblir tyst.

Så den där lena förrädiska rösten igen.

”Åh, här ska det smakas kaka, Snigel.”

Trevande händer som rotar runt. Letar efter något som är helt. Plirande svarta ögon granskar det tassen tar på. Den oformliga kroppen skakar lite när de döda garnögonen fastnar på mig.

Jag förstår att jag inte kommer att åtnjutas med vare sig glögg eller mjölk. Jag kommer inte vara den som rundar av måltiden med kaffe som stått alldeles för länge på bryggaren. Jag kommer inte heller att känna hur jag luckras upp av munfull te och sakta sköljas ner i en rosa strupe. Mitt öde blev ett annat. Jag smulas sönder i tygtassarna av en narcissistisk björn, krossas av textilkäkar på en av svensk medias största egoist. Min debut och mitt slut blir i Björnes magasin och för första gången önskar jag att jag inte fötts till en förbannad pepparkaka.

Skriven av: Camembert

Tags: ,

”Allvarligt, dom kan väl inte kräva av oss att vi ska vilja vara kvar
i high school när vi måste traggla samma läxor varje vecka”, suckar
Brenda morgontrött medan hon stänger sitt skåp. Hon lutar högen med
skolböcker mot höften och rättar snabbt till jeansen i midjan.

Donna sneglar på henne från skåpet bredvid, där hon står och
omsorgsfullt applicerar rosa läppglans framför den lilla spegeln hon
har satt fast på skåpdörren.
”Vad menar du?” frågar hon oroligt. ”Ska du droppa av high school? Det
kan du ju inte göra, vem ska jag då fråga om dom franska verben?”

”Mon dieu! Det är ju precis det jag menar!” Brenda slår ut med ena
armen. Hon har en båtringad röd tröja på sig som framhäver hennes
gröna, blixtrande ögon.
”Det här är inte Livet! Man kan inte lära sig franska i skolbänken.
Franska lär man sig i Frankrike. Det är mer c’est la vie där!”

”Vad är c’est la vie?” Kelly har kommit fram till de två andra
flickorna. Hennes långa, blonda hår doftar fantastiskt gott.

”Äh, det var inget”, svarar Brenda och tittar bort i korridoren.

”Men snälla, Brenda”, säger Kelly. ”Jag har ju redan sagt att det inte
är mitt fel att det var till mig som Dylan berättade att han skulle
till Mexico och surfa i några veckor. Jag är säker på att han skulle
ha sagt det till dig också … om du hade svarat i telefon.”

”För det första så kunde han ha lämnat ett meddelande”, säger Brenda
och tittar på Kelly innan hon slår ner blicken i golvet. ”Det kunde
han ha gjort fastän vi har ett break just nu.”

”Mår du okej?” frågar Donna oroligt.

”Ja! Och för det andra är det ju exakt det här jag menar! Dylan bara
drar till Mexico när han tröttnar, varför är det så? Jag vill också
bara dra min väg. Jag vill också känna att jag lever! Varför är jag
kvar här?”

”Därför …” säger Donna och fluffar sin lugg, stänger skåpdörren och
lägger armen om Brendas axlar: ”… att hjälpa mig med franska
verbböjningar är också ett riktigt äventyr.”

Brenda fnyser, men kan inte låta bli att le. Donna fnittrar.
”Ni två alltså”, säger Kelly och ler hon också.
Tre i rad börjar de gå genom korridoren mot biologilektionen.

”Ursäkta mig”, säger en röst bakom dem.

Kelly, Brenda och Donna stannar och vänder sig om.

”Jag försöker hitta till studierektorns kontor, men … jag är ny här
och jag kan inte dom amerikanska sederna så bra.”
”Det är bara runt hörnan där”, säger Donna hjälpsamt och pekar.
”Thank you very much.”

”Vem var det?” mumlar Brenda medan främlingen tittar ner på lappen i
sin hand och försvinner runt hörnan.
”Jag vet inte”, säger Kelly och sneglar på Brenda. ”Han var snygg.”
”Visst var han”, säger Donna.
”Han var så … europeisk”, säger Brenda.
”Var han?” frågar Donna oroligt.

Skriven av: Port Salut

Tags: ,

Dörren till RR Diner öppnades enkelt. Det fanns inte ett spår av gnissel eller tröghet. Den mörkhåriga kvinnan som steg in såg lite vilsen ut, noterade Shelley. Hennes långa hår var snurrat i en enkel fläta som skimrade i rött i ljuset. Måste vara en turist, eller nåt. Hon var inte ens klädd som en härifrån noterade Shelley. Inte de vanliga skolflickskjolarna och koftorna utan i ett par svarta byxor, ljusblå blus och en fiskbensmönstrad jacka med ett skärp snävt åtdraget i midjan. Visserligen var den här kvinnan äldre än de vanliga High School tjejerna som oftast hängde här. Men inte mycket äldre. Shelley kunde inte bestämma sig hur gammal den här okända kvinnan kunde vara. Någonstans mellan 20 och 30 var hennes slutgiltiga gissning. Efter att ha låtit blicken svepa över lokalen, den mörka träpanelen som täcker väggarna och de små båsen med sitsarna i röd vinyl så bestämde sig kvinnan tydligen för att sätta sig vid disken. Shelley kontrollerade att kaffet i pannan var nybryggt och inte hade ett korn av bränt i doften, vände sig om och mötte den nyanlända med ett bländande leende.

– Välkommen till RR Diner. Kaffe?

Den nya gästen log och nickade medan hon satte sig ned. Shelley tog vant fram en vit mugg och fyllde den med rykande varmt kaffe.

– Någonting till kaffet?

Kvinnan tittade över disken för att se displayen som innehöll dagens läckerheter.

– Jag tar gärna en bit blåbärspaj. Och mjölk till kaffet, tack.

Shelley anade en brytning när kvinnan talade men hon kunde inte riktigt placera den. Hon strök händerna mot sin blekt blågröna uniform lite distraherat.

– Du är inte härifrån, eller hur?

– Nä, jag är ganska långt hemifrån faktiskt. Sverige för att vara exakt.

– Oj, Sverige. Shelley tänkte efter för ett ögonblick;

– Är det stället där de har såna där lustiga hattar?

Kvinnans ansikte sprack upp i ett genuint leende och småskrattande sa hon;

– Det är mycket möjligt.

Hon återgick till sitt kaffe och spädde ut det med mjölk. Hon såg begrundande på hur det vita gjorde det svarta till en krämigt brun nyans.

– Det är lite tomt här idag. Shelley försökte hålla samtalet vid liv. Hon var så uttråkad.

– Verkligen? Kvinnan verkade inte särskilt intresserad utan små petade i sin paj men Shelley fortsatte tappert;

– Nästan hela stan är på en begravning. Det är därför det är så tomt här, menar jag. Det är en tjej som dog. Eller, hon blev mördad faktiskt.

Kvinnan hade reagerat på något hon sagt men Shelley blev osäker på om hon sagt för mycket. Kanske var det dumt att nämna mordet? Hon lyfte blicken från kaffekoppen och tittade rakt på Shelley. Hon drog in lite luft, som om hon förberedde sig att säga något. Men hon tvekade lite innan hon sa;

– Jag har drömt om det här stället.

Shelley var tyst, hon var osäker på vad hon skulle svara.

– Jag tror det var det här stället i alla fall. Kvinnan såg ut att rota djupt i minnet för att få fram de rätta orden. Som om varje formulering var viktig. Shelley märkte att hon nu höll andan.

– Det var… det var en kvinna här. Ung, blond… men jag kommer inte ihåg hennes namn.

Shelley skulle precis öppna munnen men då öppnades dörren till dinern och ett flertal svartklädda människor började strömma in. Hon blev distraherad förstås av de nya gästerna, de flesta var välkända ansikten. Hon log medkännande åt dem, djupt medveten om vilken pärs de gått igenom idag. Det fanns inget så emotionellt påfrestande som en begravning. Men när hon åter igen skulle tilltala kvinnan så var hon inte längre där. Stolen var tom och det enda beviset att hon ens varit där var en halvt urdrucken kopp kaffe samt en bit söndermosad paj. Shelley genomfors av en rysning.

Skriven av: Cheddar

Tags: ,

När pressinformationen för den nya säsongen av Solsidan delas ut är
det ingen av de närvarande journalisterna som reagerar över att Hovets
logga finns bland sponsorerna.

Kanske är det den kylda, sponsrade champagnen eller ett stort
dagligvaruföretags lansering av en dillfylld delikatesskorv som
distraherar reportrarna. Nöjesjournalisterna balanserar sina
champagneglas med vänsterhanden, proppar i sig korv med högern och
mellan tuggorna skvallrar de om de kollegor som står utom hörhåll.

Felix Herngren höjer rösten, dämpar ljuset och startar projektorn för
den exklusiva förhandstitten. Motvilligt tystnar reporterskaran.

Det är grillfest hos Ove i Solsidan. Fredde, Alex, Mickan och Anna
står en bit ifrån grillen, med sammabitna miner. Fredde tittar
oavbrutet på sin klocka, klockan klipps in regelbundet så att även de
reportrar som druckit två flaskor champagne uppfattar vilket
klockmärke Fredde bär.

Anna sparkar regelbundet Alex på smalbenet.

”Det var ju inte mitt fel”, säger Alex skamset och med låg röst. ”Man
kan inte vara hur oartig som helst.”

Ove har en vit kockmössa på sig där det med små röda bokstäver står
namnet på en snabbmatskedja. Han rullar runt de dillfyllda
delikatesskorvarna på grillen han lånat av Alex.

”Det måste vara en rätt märkvärdig granne som flyttat hit, om Ove
bjuder på mat”, säger Fredde.

Alex skrapar med foten.

”Han bjuder väl?”

”Eh…jag lovade att vi skulle chippa in lite”, säger Alex. ”Aj!”

Han flyttar sig utom räckhåll för Annas fot.

Ove rättar till sin vita mössa och fäller armarna längs sidorna. ”Nu
kommer han!”

Bilden startar ur fokus, men när skärpan så infinner sig kliver en
drygt sextioårig man med omoderna glasögon och grånat hår in i
trädgården. Några av reportrarna knuffar på varandra, börjar viska.
Någon höjer rösten: ”Det är väl inte…”

”HYSCH!” ropar Felix Herngren.

”Jaha, kära medborgare på Solliden”, säger mannen och niger lätt. ”Ni
kan kalla mig CeGe.”

”Solsidan, menar du”, säger Fredde när han räcker fram handen.

”Ja…eh…jag kommer väl inte för sent till kaffet.”

Den grånade mannen vänder sig mot Mickan: ”Det är väl du som serverar det.”

Då kommer de första fnissen från publiken.

”Vad jobbar du med?” frågar Fredde.

”Eh”, mannen flackar med blicken och den hamnar rakt in i kameran.
Mannen glor in i kameran med ett jagat uttryck i ansiktet, som om han
visste att han absolut, absolut inte borde titta ditåt. Med en synbar
ansträngning vänder han blicken mot Fredde:

”Låt oss säga att jag behövde lite miljöombyte, jag har, som man visst
säger nuförtiden, vänt blad.”

Skratten ekar genom visningsrummet och Hovets informationschef Bertil
Ternert nickar för sig själv. Monarkin är räddad. För den här gången.

Skriven av: Grevé

Tags: ,

Det var julafton. Egentligen skulle jag som vanligt rest till min
syster i Tranås men redaktörn hade inte haft lust att själv förstöra
en trivsam förmiddag för en notis skull. Därför hade jag vackert fått
stanna hemma och bege mig till teatern. Där var åtminstone varmare än
mitt rum. Nu när de flesta voro borta över juldagarna såg min värdinna
ingen orsak att elda i alla rum och kylan trängde in genom väggarna.
I mellanakten hade det serverats punsch i teaterns restaurant och
stämningen i salongen var uppsluppen. Samtliga stadens bättre
bemedlade invånare voro där – undantaget de som rest från stan.
Översten var klädd i full gala. Professorsfamiljerna skickade runt
karamellstrutar. Snett framför mig satt biskopen, en man kring de
femtio som alltjämt ser bra ut och är känd för sin karaktärsfasthet.

Ridån gick opp. Scenrummet visade sig nu föreställa en stallbyggnad i
snöfall. Teaterdirektörens hustru – enligt många den största
begåvningen i truppen – var iklädd rollen som Herrens ängel när denna
förmanade Josef att fly till Egypti land.
Josef – under hatten och judeskägget kunde man igenkänna
teaterdirektören själv – läste tillbaka, med mindre malm i stämman.
Teaterdirektören var en usel skådespelare men det fick man inte säga
eller – hemska tanke – sätta i tryck. Att göra det vore att nedvärdera
hela stadens kulturliv.

Biskopen vände sig mot kvinnan vid hans sida – vilken var hans syster
– och det var tydligt att han uppskattade föreställningen. Själv blev
jag alltmer irriterad för varje gång direktören öppnade munnen. Detta
jävla snack. Skulle det vara föda för moderna människor? Fordrade de
verkligen att vi skulle ta dem på allvar? Och vad är det för teater
som ena dagen piskar sin publik med Ibsen och Molière för att nästa
dag inställsamt stryka den tilltufsade pälsen till rätta med ett
julspel? Vad var det för mening att skriva notiser om detta?
Enligt mina arbetskamrater – vilka tvingats bära detta kors tidigare
år – var pjäsen alltid densamma. Det enda som ändrades var de
medverkande barnen, vilka vuxo och därmed fingo växlande framträdande
roller olika år. Nåväl, föreställningen skulle snart vara slut och jag
skulle kunna gå till min vanliga restaurant för att fira jul så gott
det gick. Lundberg och Ekström torde redan varit där. Det återstod
bara att gå vägen om redaktionen, plita ned notisen och lägga den så
att sättaren säkert fann den på annandagen.

Just när jag önskade att jag kunnat gå i förtid vände
teaterdirektörens hustru sig mot oss och läste den trosvissa
avslutningen. Hennes ögon lyste mot oss och jag satt kvar tills
applåderna dött bort.

Nästa gång jag såg henne kunde jag inte se hennes ögon. Det hade gått
en månad och hennes make begrovs. Det var en kall dag i domkyrkan.
Jordfästningen sköttes av biskopen själv. Stoftet följdes av
blåsorkester och större delen av stadens borglighet. Så gjorde alltså
en man, som ägnat sitt liv åt att hävda de eviga värdena och att visa
att världens prål bara är tunna kulisser, sorti.

Jag hade lånat en hög hatt av Ekström och stod i folkhopen utanför
domkyrkan när fanborgen tågade ut. Mitt i tåget kunde jag urskilja
direktörens båda barn. De verkade förvirrade och trumpna.

När allt var över såg jag henne igen. Jag kunde visserligen inte se
ansiktet för det tjocka svarta floret men det var ingen tvekan om att
det var änkan Ekdahl. En reslig man hade räckt ut en stödjande hand
och kramade hennes behandskade fingrar mellan sina. Jag insåg att hans
belackare gjort honom orätt. Visst kunde biskopen vara kärv ibland men
vem kunde som han bjuda tröst och hjälp till de små och svaga?

Skriven av: Gorgonzola

Tags: ,

Min man hade två veckor tidigare rest i förväg med flyttlasset. James
hade berättat att kvinnorna i området hade en tendens att vara lite
påträngande men ville väl. Undrar om jag skulle kunna börja skriva
igen.

En ny start är bra för dig Sofie, hade James sagt efter olyckan. Orden
ekade i mitt huvud då jag rullade upp med taxin på vår nya infart till
det stora vackra huset. Det såg precis ut så som James hade beskrivit
det, med vackra fönster, mossgrön färg och stor välkomnande dörr. Jag
kände en pirrande känsla i magen av förväntan. En känsla jag inte haft
på flera månader.

Då jag körde bilen runt hörnet fastnade blicken på fyra kvinnor som
kom gående mot mig.

En smal kvinna med klarrött hår, blek hy, bar på en korg i famnen.
Bredvid henne gick en kortare kvinna, det såg ut som om hon var på väg
till någon finare tillställning men hamnat fel. Hennes ansikte var
mjukt och hennes bruna ögon granskade mig men det fanns ett leende på
de välmålade läpparna.

Jag viste att jag borde bytt om efter jag landat. Hade jag vetat att
de skulle dyka över mig på en gång hade jag i minst dragit en kam
genom håret. Nu stog jag där i min slitna men sköna velourdress,
lortigt hår, glasögon och sneakers. Inte alls som jag ville se ut då
dessa fyra, välklädda hemmafruarna träffade mig för första gången.

En utav kvinnorna bar på ett litet barn, genast högg det till i
bröstet och jag fick anstränga mig för att inte tappa leendet. Hon
hade en blond page, precis som jag dock såg hennes mycket bättre ut än
min just nu.

Kvinna som gick sist bar jeans och t-shirt, tur att någon klär sig som
jag själv brukar tänkte jag.
Hennes leende var större än alla andras och hon tittade på mig med
inget annat än glädje i blicken.

>>Välkommen!<< sa den rödhåriga kvinnan.

>>Mitt namn är Bree van DeCamp och med mig har jag Gabby Solis<< kvinnan pekade med hela handen åt den välklädda söta kvinnan som nickade och log.

>>Susan Delfino<< sa Bree och gjorde en gest åt kvinnan i jeans och t-shirt.

>>Hej<< sa hon och log ännu mer.

>>Och sist men inte minst Lynette Scavo<< sa Bree och log. >>Jag har bakat lite kakor<< hon räckte fram korgen och doften av nybakat slog emot mig.

>>Tack<< svarade jag. >>Mitt namn är Sofie. Har ni träffat min man James?<< Jag visste att de redan hade hälsat och troligen frågat ut honom om oss. Alla kvinnorna nickade till svar. >>Vill ni komma med in på kaffe?<< frågar jag medan jag tittar ner på alla resväskorna som taxin lämnat bakom sig då den åkte.

>>Hej damer! Hur mår ni?<< säger en välbekant röst bakom mig från huset.

Jag vänder mig om, ser James gå ner för trappan, går fram till honom
och kramar om honom hårt och viskar: >>Jag har saknat dig<<.

>>Och jag dig smulan<<

James bär in resväskorna i huset och jag börjar gå upp för den lilla trappan.

>>Kom nu<< säger jag till kvinnorna och höjer korgen.

>>Vi måste ju smaka på kakorna<< jag ler mot den rödhåriga kvinnan. Bree tar första steget fram mot trappan och sedan följer de alla mig genom dörren till vårt nya hus på Wisteria Lane.

Skriven av: Mozzarella

Tags: ,

Din första uppgift blir att skriva in dig själv som i en karaktär i en känd film eller TV-serie. Helst så pass känd att vi som sedan läser känner till de befintliga karaktärerna och förstår plotten.

Du ska alltså skriva scenen då du först kommer in i handlingen. Hur reagerar de andra karaktärerna på dig? Var är ni någonstans? Vad gör ni? Pratar ni med varandra? Är du med i filmen/TV-serien för att stanna eller är du en cameo?

Tänk fritt! Du kan byta kön på dig. Du kanske är ett djur eller en sak som är viktig för handlingen. Försök fånga din verkliga personlighet och för över den till karaktären du skriver.

Klassisk eller ny, utländsk eller svensk, vuxen eller för barn, du bestämmer filmen eller TV-serien själv.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 1 juni till onsdag 8 juni.

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med That’s a wrap!

Veckans pseudonym kommer att bli olika ostsorter
Veckans tag på texterna blir thatsawrap

Här är vår FAQ på hur du gör (rent praktiskt) när du skickar in dina texter till oss!

Tags: ,