Strindberg

You are currently browsing articles tagged Strindberg.

Blondinen: Kolla. Han är ju helt galen. Han slutar typ aldrig vara galen.

Brunetten: Va?

Blondinen: Läs!

Brunetten: Men alltså, har du hans telefon?

Blondinen: Lånat bara.

Brunetten: Vadå lånat? Du har ju snott den. Han kommer bli skitarg. Du vet ju hur han blir!

Blondinen: Som om han märker något, han är ju fullt upptagen med att stå på dansgolvet och limma på den där bruden. Såg du inte det där inne? Hon ba – åååååh, kolla när jag åmar mig till Beyoncé. Han ba – känn på min bula, bruden.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Brunetten: Vad gör du?

Blondinen: Läser.

Brunetten: Har han inte lås på den eller nåt?

Blondinen: Finns inget jag inte kan dyrka upp.

Brunetten: Jag fattar inte att vi sitter några meter från honom och checkar hans sms, det är väl olagligt.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Brunetten: Men vadå, svarar du nu?

Blondinen: Mmm …

Brunetten: Definitivt olagligt.

Blondinen: Kanske. Kanske inte.

Brunetten: Vad skriver du då?

Blondinen: Om jag säger det blir du ju medbrottsling.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Blondinen: Fattar du väl.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Brunetten: Nu får du fan sluta.

Blondinen: Hej, moralkakan … jag lovar att om du läste dom här smsen som han får, skulle du också skriva tillbaka.

Brunetten: Nej, aldrig.

Blondinen: Jo.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Brunetten: Nej.

Blondinen: Jo.

Telefonen: Pip-pip pip-pip

Brunetten: Men ge hit då så får jag läsa.

Blondinen: Visste ju det.

Skriven av: Röda rummet

Tags: ,

[Angela Merkel och Anders Borg står i en hiss, dörrarna håller på att
stängas, i sista stund klämmer Karolos Papoulias sig
in]

Papoulias: På väg upp?

Merkel: Hrm.

Borg: Ehm, jo.

[Pinsam tystnad, Merkel och Borg försöker låtsas att Papoulias inte är
där.]
[Hissen stannar med ett ryck.]

Papoulias: Oj då, tänk att fastna i en hiss med er två, Frau Merkel och
Herr Borg.

Merkel: Hrm, ja, hur går det för er Herr Papoulias?

Papoulias: Nja inget vidare, vi har blivit tvungna att utlysa nyval.

Borg: Och hur blir det med åtstramningspaketet?

Papoulias: Nja, vi har inte lyckats komma överrens rikigt.

Borg [till Merkel]: Men då är det väl bara att sparka ut dem.

Papoulias: Vadå, ni kan inte sparka ut oss, demokratins vagga.

Borg: Demokrati, ja visst, men ni lyckas ju inte välja.

Merkel: Och så har ni ju inte följt reglerna, då går det så här.

Papoulias [gestikulerar]: Inte följt reglerna!?! Det är ju ingen som
följer de där budgetreglerna!

Borg: Kanske inte, men ni kan ju inte betala era lån så den logiska
konsekvensen är att ni helt enkelt lämnar
eurosamarbetet.

Merkel: Ja, det är nog bäst för alla inblandade.

Papoulias: Men vad skulle vi ha gjort? Pengarna måste ju fram och
skatteintäkterna räcker inte.

Borg: Om man bara har ordning på de offentliga finanserna så går det bra.

Papoulias: Ordning på… Hur lätt tror du det är när ens inkomstkällor är
olivolja och snåla tyska turister?

Merkel: Det där skulle ni tänkt på innan ni införde euron.

Papoulias: Så vad ska vi göra nu då tycker ni?

Borg: Nästa rimliga åtgärd är att ni återinför drachmer som
betalningsmedel.

Papoulias [sliter sitt hår]: Återinföra drachmer! Det vore ju som att
devalvera! Folks besparingar blir värdelösa!

Borg: Det behöver inte vara en nackdel att stå utanför euron.

Papoulias: Jo pyttsan!

Borg: Se på oss i Sverige vi har klarat oss utmärkt tack vare starka
offentliga finanser och en ansvarsfull budgetpolitik.

Merkel: Du ska se att det inte blir så hemskt som ni tror.

Papoulias [i upplösningstillstånd]: Ni fattar inte! Vi kommer ha en nation
av hysteriska dumpade greker med en dumpad
valuta!

Merkel: Nejdå, ni behöver bara…

[Hissen startar med ett nytt ryck. De åker upp under tystnad. Papoulias
försöker ordna till slipsen och håret, det går
dåligt.
Ridå]

Skriven av: Alkemi

Tags: ,

Det är midsommaraftons morgon i köket.

Julie: (lite kokett, med ny klänning; snurrar runt) Jean! Kristin! Visst är den underbar! Vill ni inte dansa med mig! (Hon kråmar sig och råkar snudda vid Jeans arm).

Kristin: (ser uppskattande ut och går fram och stryker på tyget) Den är perfekt!

Jean: (tittar upp, stryker sig irriterat på armen och vänder sig mot Julie, samtidigt som han tar tag i Kristins arm) Aah, alltså jag fattar inte vad du pratar om! Vadå underbar? Vad har Kristin med dig att göra. Allvarligt talat vill jag inte att du tar hennes namn i din mun igen.

Julie: (lätt beslöjat) Dadadada … Jag vill inte att du ta hennes namn i din mun igen! Vet du att jag tro att du missuppfattat allt! Är det någon som får använda Kristins namn så är det jag! Hon är min köksa – inte din! Kristin, jag är törstig!

Kristin: (ser rådvill på först Jean, sedan Julie. Vrider sig ur Jeans grepp och tappar upp ett glas med vatten.) Här har fröken.

Jean: Låter du henne styra och ställa på de här sättet?

Kristin: Det vet du väl. Jag är köksa här och inget annat.

Julie: (håller fram en cigarett mot Jean som han tänder) Och är det så att du tror att du är immun mot sakernas ordning, så se på vad du gjorde nyss! (Konstpaus) Du tände min cigarett … Men så är jag ju din … ägarinna.

Jean: (trycker händerna mot ansiktet) Du är tamejfan den…

Julie: (ser förföriskt på Kristin) Kom hit min egen, älskade slavinna. Kyss mig!

Kristin går fram mot Julie. Hon ser inte på Jean, som följer henne med blicken. Han spottar ut en snusloska. Hon kysser Julie. Varmt och innerligt fortsätter kyssen. Julie drar efter andan och kysser strax vidare.

Kristin: (hämtar sig efter den långa kyssen): Julie, jag vill mycket hellre resa iväg med dig och starta ett pensionat. Du och jag Julie, vi är av samma slag – även om vi är av olika klass. Vi vill frihet – inte fängsel och tvång av något slag. Vi vet vad vi vill ha och vad vi inte vill ha. Julie, jag vill ha en kyss.

Julie överhöljer Kristin med kyssar men så stannar hon upp och ser på Jean med triumf i ögonen.

Julie: Du har fel kön, fel klass. Fel, fel., fel. Du är fel helt enkelt och vi har genomskådat dig! En ring på fingret och vi blir din slav. Nej tack! Kom Kristin – vi drar mot nya äventyr! Midsommarafton kan du och pappa ha för er själva!

Kristin: Jag har redan packat! Låt oss resa! (Julie och Kristin lämnar scenen i springande iver.)

Jean: Helvetes kvinnor, vad gör ni med mig! (Han kryper ihop, skakar, krymper … reser sig och stapplar ut.)

Skriven av: Blå Tornet

Tags: ,

[En våning upp, charleston i grammofonen, flämtande skratt och klackar som slår i golvet. Ett skrik. En duns. En ensam kvinna sitter på golvet. Hon talar med hes röst.]

Jag föll så illa. Ni hör, min röst sprack. Han puttade bort mig i dansen. Tryckte ut mig så att jag föll, störtade ned hit. Han tog tag i henne istället, den ni hör. Hon som skrattar där uppe. Han måste blivit vimsig av dansen. Stött bort mig av misstag.

Jag är här nere min kära. Kom!

De skrattar och hör mig inte. Snart förstår han. Vi ska fortsätta tillsammans, som vi planerat. Dansa igenom ålderdomen och möta döden, hand i hand. Det är ingen idé att ropa mer, han kommer.

Visst är han stilig? Perfekt. Struken. Skjortan och håret. Välrakad, alltid välrakad. Väldoftande. Vårlik på ålderns höst. Jag tycker om att vila min panna mot hans axel när han för mig fram i dansen.

Hämtar du mig snart? Vännen, min kära… Du har väl inte glömt? Han skrattar åt något hon sa. Hör inte mig. Inte än.

Ni ser mitt hår? Varken permanent eller papiljotter. Naturliga lockar och naturlig färg. Lik höstlöv. Som en gloria och munnen som en rosenknopp. Så sa han. Och så jag kan svänga på höfterna sen! Klänningen är mer nött nu, håret lite grått, men ändå.

Hon skrattar, den där. Men det slutar hon snart med. Att dansa så där överdrivet intensivt är inte bra för fötterna. Hon kommer få skoskav och skratta sig hes. Då slänger han bort henne. Och tar tillbaka mig. Om hon förstod bättre skulle hon inte skratta. Han torkar bara sina svettiga händer på hennes höfter ett tag, sen hämtar han mig.

[En våning upp blir dansen allt vildare. Grammofonen välter, någon faller i mörkret. Ett skrik. En duns.]

Du? Du, kom ner till mig, för att äntligen hämta mig?

Nej, hon kastade bort mig.

Din skjorta blev skrynklig när du föll och håret rufsigt. Du ser trött och sliten ut. Hon ville inte ha dig längre och nu när jag ser dig så här nära, här nere, så vill inte jag heller ha dig. Nej, jag går ifrån dig nu, nu när jag har dig. Nu är det jag som går. Förstår du. Jag råkar inte gå, jag går inte av misstag. Jag lämnar dig här i mörkret, ensam. Hör du musiken där uppe? Hon har satt igång grammofonen igen. Jag ska ta mig upp. Jag ska visa henne hur man dansar. Stanna här nere du, för ingen vill ha dig där uppe. Ingen vill ha dig.

Skriven av: Indras dotter

Tags: ,

”Nej men godmorgon Fru Röd, att man skulle träffa på er så här långt ut, slutstationen för tunnelbanan.”

”Fru Blå, ute i samma ärende misstänker jag.”

”Just det, knacka dörr inför valet till EU parlamentet,” svarade Fru Blå. ”Visst är det ett underbart väder, hoppas väljarna håller sig hemma, fast det är Lördag,”.

”Kanske vi skall göra sällskap en bit, jag tycker det där köpcentrumet ser bra ut.”

Fru Blå greppade henne i armen och svarade ”tycker det ser hemskt ut, grått övergivet och sterilt”

”Men jag menar att det ser bra ut att börja i, fast det verkar ju övergivet, affärerna har nog inte öppnat än.”

Dom stora glasdörrarna gled upp och dom bägge damerna gick in. Köpcentrumet var egentligen en korridor, med affärslokaler på bägge sidor, där många fönster gapade tomma. Efter Bingohallen Spelkammaren, satt en man på en bänk. Fru Röd tog upp ett rött häfte, med EU-logga på och Fru Blå tog upp ett blått häfte med samma EU-logga. Dom ökade takten för att hinna fram först. Bägge stack samtidigt sina häften in under näsan på mannen, som satt framåtlutad.

”Kanske fruntimmerna vill tala politik med mig” började mannen. ”Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte den 18 April 1951 då Tyskland och Frankrike intogs i den Europeiska Kol och Stålunionen.”

”Nej, det visste vi inte, men ta ett häfte och läs snälla.”

”Jag är inte snäll. Jag blir hysterisk när någon dumpar mig. Jasså fruntimren känner inte till Shumandeklarationen från 1951. Hur kan man då gå och vilja lära andra, när man ingenting vet själv. ”

”Dumpad ?” Fru Röd såg undrande på honom.

”Behagar inte fruarna sitta,” fortsatte mannen. ”Man pratar bättre då man sitter, men jag har inga fler bänkar att erbjuda och det gör ingenting. Vi har ingen vårdcentral heller pro primo, den försvann i något avknoppningsprojekt. Vi har ingen Försäkringskassa pro sekundo, för ni makthavare tyckte vi skulle prata med en skärm istället för med riktiga människor. Vi har knappt några affärer heller pro tertio, det skulle vara köplador långt borta, så era söner kunde handla billiga märkesjeans. Vi har blivit dumpade här ute av er makthavare.”

”Kom det här börjar bli olidligt” jämrade sig Fru Blå och drog Fru Röd i armen

”Jag försäkrar er mina damer att det är redan olidligt,” röt mannen. ”Och det kommer en dag, när det blir värre, men då, då kommer vi ner från Söderhöjden, från Hallonbergen från Brandbergen och vi skall komma med ett stort dån, som ett vattenfall och begära igen våra vårdcentraler. Begära ? Nej ta. Och ni skall snörvlande, hostande, haltande, få skumpa tunnelbana hit ut, för att få hjälp med era åkommor och krämpor.”

Fru Röd gjorde ett sista försök att lämna över häftet, men ryggade tillbaka. Hon nuddade mannens hand som var kall som is, den kändes inte levande. Fru Blå drog henne åter i armen och dom skyndade ut genom glasdörren.

”Konstig människa sa Fru Blå, ingen A-lagare som jag trodde, mustaschen och pipskägget var ju välansat. ”

”Sen gå runt i en hög hatt och en svart överrock mitt i sommaren, kändes nästan som ett spöke,” tillade Fru Röd.

Fru Blå tittade in genom glasdörrarna, bänken var tom och mannen var som uppslukad av jorden. Sen vände hon blicken uppåt mot den trasiga skylten ovanför och skrattade. ”Röda Gången, jasså satt ni i majoritet när det här byggdes på 60-talet.”

Skriven av: Hemsöborna

Tags: ,

Personer

Fröken Julie 25 år, levande teatergestalt.
Strindberg, död sen 100 år.
Andersson, representant för publiken.

SCENERI

Till vänster, något snett in mot mitten från publikens perspektiv, en stor välvd utgång med två glasdörrar. Fondväggen upptas av en bild av en vitmålad loge med rött tegeltak. Framför logen en liten kulle där Strindberg står. Något snett från mitten av scenen står en fontän med porlande vatten (livgivande) med en amorin, syrenbuskar i blom och uppstickande pyramidpopplar. Delar av scenen har fått konstgjort grönt gräs och delar har grusgångar. Till höger på en gräsmatta, nära publiken står Andersson klädd som dagens teaterpublik

(Julie kommer ut genom en av glasdörrarna med en rakkniv i handen).

Andersson Vart går du?

Strindberg Hon kan inte svara. Det är slut.

Andersson Än har hon inte tagit livet av sig.

Strindberg Men jag vet. Jag är skaparen denna stora kvinnoroll och en mångfald av motiv som arv från modern, degenererad hjärna, månadssjuka, den rådande moralen och mycket annat gör att det bara finns ett slut. Jag har tänkt på allt och glöm inte att det stämmer med verkligheten, Viktoria skar av sig halsen. Du kan inget göra. Människorna vill dessutom se en lyckligt lottad individ gå under. Visst känner några medlidande som du och vill lägga till ett annat slut. Men det går inte.

Andersson Där har du fel. Du säger själv att detta stycke bara är ett försök och om det misslyckats, så är tid nog att göra om försöket. Du är definitivt slut sen 100 år och nu är det vi som kan göra om försöket. Det är helt absurt att en människa som är trött ingenting förmår, inte ångra sig, inte fly, inte stanna, inte leva och framförallt inte dö skulle kunna vara kapabel att skära halsen av sig. Dessutom är Jean ännu veligare, rädd och feg. Inte en chans att den typen skulle kunna influera så att hon går ut till logen och skär halsen av sig.

Strindberg Nu får du förklara dig bättre.

Andersson Du har själv skrivit att Julie inte ska tänka. Men när hon väl kommit ut och lämnat fegisen Jean bakom sig har hon tid, lugn och ro att tänka. Men nu får du vara tyst. Detta är inte ditt bord. Vi kommer att skaka om henner och få henne – att tänka.

Julia Jag är rädd.

Andersson För vad då? Slaven Jean är kvar där inne serverande din far. Inget att vara rädd för. Du är starkare än du tror. Och ta livet av sig bara för att du legat med en karl är väl ändå att ta i. Du säger själv att du vill varken leva eller dö. Då spelar det väl ingen roll om du väljer livet istället för döden.

(Tystnad. Julie börjar tänka)

(Andersson vänder sig mot publiken. Julia ser uppmärksamt på honom.)

Andersson Nu är det bråttom. Kanske kommer jag att behöva era åsikter och därför vill jag att ni tänker på övertygande argument till livets förmån. Inte ska hon dö på basis av allt skitsnack ni hört. Författaren har själv sagt att han finner livsglädje i livets starka, grymma strider. Här har ni en streber som är beredd att gå över lik för att komma sig upp och detta har Julie varit utsatt för. En grym strid och omtumlande erfarenhet. Striden är över och nu tänker Julia. Om ni lyssnat noga vet ni att hon råge i sig och det är den vi måste ge föda.

(Sakta rättar Julie på sig, ser på publiken och släpper kniven. Möjliga argument från publiken skulle vara ett spännande inslag.)

.

Julie: Jag är rädd

Pub. : Du är starkare än du tror just nu.

Skriven av: Härved Ulf

Tags: ,

Tillägnad Sigrid Hjertén med flera som drabbades av sin samtids ivrighet att stämpla kvinnor som hysteriska, när de bara var utom sig av sorg och förtvivlan.

Fåfänga – ett pyttelitet kammarspel inspirerat av Strindberg

Scenen är hemma hos Tage. Tage sitter på en stol; trött, gammal, hopsjunken. Han viftar med en bild på sin fru Dutta. Anna-Bella sitter på trappan utanför altandörren/fönstret. Hon flätar sitt hår och pratar med sig själv i spegeln (alternativt med någon vän i mobiltelefon). Hon har en ung kvittrande röst och är en Bibbityp.

Scen 1:

Anna-Bella nynnar på I’m a big big girl…

”Trots den där mullukten så var han ju ändå charmig på nå’t sätt, den gamla gubben. Inte alls

elak (som du sa).

Han tyckte om mina ögon, sa han. Ljuset! Livet! Och mina läppar…

Hela jag är fantastisk, sa han.

Men, Åhhh, varför lovade jag att gå dit igen…?! Det var ju jättedumt, för det kommer jag

aldrig och göra ju… Den där mullukten …fy.

Flätan är färdig. Hon sträcker ut armarna som i dans och nynnar: Hela jag är fantastisk.

Bra att jag öppnade fönstret i alla fall, mull, ull, lull…

Scen 2:

Tages fru och vårdare Dudda kommer in. Hon börjar ordna med en gardinkappa (eller en

hylla) högt upp. Bakom Tage. Tage viftar fortfarande med bilden av Dudda.

T: Vem där?

D: Vad är det för en fråga?! Vem där – Du vet ju att det är jag.

T: (mumlar knappt hörbart) Vem där?

D: Det är ju alltid jag. I tjugonio vintrar har det varit jag.

Vem där?!

Gissa!

(som för sig själv) Du vet ju att det är jag!

T: Men jag sitter ju med ryggen mot.

Du skulle ju kunna vara någon annan.

Jag menar

det skulle ju kunna hända.

Eller hur.

Det skulle ju kunna hända något nytt.

Något oväntat!!

D: Äsch, du pratar!

Vill du att jag stänger altandörren?

T: (mumlar, och tar fram den bild av Anna-Bella som han har suttit på tills nu, han jämför

bilderna.)

D: (Dudda har nu klivit ner och står rakt upp och ner och pysslar med gardinen i denna höjd

långsammare) Vill du att…

T. Tyst!

D: (Ser över Tages axel på långt avstånd, sjunker ihop, ser att han ser ut genom altandörren.)

D: Men det är ju alltid jag!

T: Schyy! Det har hänt något oväntat. (Han river itu bilden av Dudda)

D: Men du brukar ju…

T: Tyst! Jag är KÄR!!

D: Va!?!? Ska jag stänga altandörren?! (Hon går ner på knä, kvider)

T: Hmm… (Han väljer mellan bilderna och river sönder den av Dudda ännu en gång)

T: (mumlar hörbart) och jag tror att hon är lite förtjust i mig.

D: Det är ju alltid jag som…

T: HÄR är en magnet som drar starkare! (så kastar han iväg pappersbitarna av Duddas bild

kysser Anna-Bellas bild och vinkar ut genom altandörren.

(Dudda lägger sig i fosterställning på golvet).

Skriven av: Intima teatern

Tags: ,

Sorry, sorry! Vi är lite sena med att lägga upp den nya skrivuppgiften, men ibland krockar jobbet med administrationen. Hoppas att du hinner skriva till på onsdag ändå!

Som du säkert sett så samarbetar Pennfajten med Strindbergs Festivalen på Strindbergs Intima Teater den 15-16 maj, och vi kommer göra en skrivuppgift live tillsammans med de personer som vill vara med och är på plats (anmäl dig gärna om du kan och vill komma!)

Skrivuppgiften ger vi på tisdagen till de som är med på teatern, och sedan går vi igenom vad som skrivits på onsdagen. Du som Pennfajtar via webben får samma skrivuppgift (här nedan) – och alla texter som skrivs (både live och där hemma) läggs upp på onsdag! Solklart?

Precis som Strindberg ska vi skriva egna små kammarspel. Du behöver inte skriva det som en liten pjäs om du inte vill, det går att skriva det som en liten berättelse också. Detta är veckans regler att förhålla sig till:

  • Din text ska inte ta mer än fem (5) minuter att läsa upp högt. Provläs och tajma!
  • Din text ska innehålla tre roller/karaktärer/personer. Alla tre behöver inte ha repliker, det går bra med en stum karaktär också, eller kanske en berättarröst.
  • Texten ska utspela sig i ett rum (du definierar själv hur det rummet ser ut) och under högst ett dygn.

Det var det hele.

Eller … det var det ju inte! Du ska även ha ett tema för din text. Det är samma tema för alla som skriver, men du får tolka det precis hur du vill. Temat är givetvis mycket Strindbergskt:

Jag blir hysterisk när någon dumpar mig

Uppgiften sträcker sig från onsdag 9 maj till onsdag 16 maj

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Strindberg rocks!

Veckans pseudonym kommer att bli Strindbergsinpirerat
Veckans tag på texterna blir Strindberg

Tags: , ,

Tjoho! Sköna maj välkommen, säger vi på Pennfajten och vill tipsa er om att ni i mitten av maj kan komma till Strindbergs Intima Teater i Stockholm och prova på att pennfajtas live om ni vill.

  • TISDAG 15/5

10.00-till ca lunch ”PENNFAJTEN GÄSTAR STRINDBERGS INTIMA TEATERS FÖRFATTARSKOLA” En dag för oss som tycker att pennan trumfar svärdet.
Dag 1. Skrivövningar och samtal om dramatik med Sandra Löv från Pennfajten. Ulf Drakenberg och Tuvalisa Rangström medverkar med scener ur Fröken Julie.
Biljettpris: Fri entré. Bokas via teatern mejla info @ strindbergsintimateater se

  • ONSDAG 16/5

10.00-till ca lunch ”PENNFAJTEN GÄSTAR STRINDBERGS INTIMA TEATERS FÖRFATTARSKOLA”
En dag för oss som tycker att pennan trumfar svärdet.
Dag 2. Redovisning av skrivövningar och konstruktiv kritik med Sandra Löv och Augustin Erba från Pennfajten.
Biljettpris: Fri entré. Bokas via teatern mejla info @ strindbergsintimateater se

Alla Pennfajtare som kan och vill vara med på teatern – anmäl er på adressen ovan!

Nästa vecka lägger vi ut den skrivövning som vi kommer göra på teatern, och det blir alltså den veckans skrivuppgift. Så även om ni inte är med på plats, kör vi på som vanligt! Vi kommer också lägga upp alla de texter som skrivs under Pennfajten Live.

Tags: , , ,