sommarprat

You are currently browsing articles tagged sommarprat.

Förra sommaren hade vi en skrivuppgift som gick ut på att det skulle pennfajtas ett sommarprat. Alldeles sådär som sommarpratarna låter i radio. Våra skrivuppgifter brukar ju ha en egen twist, och därför tänkte vi att vi kan ha en sommarprataruppgift i år igen … för vi kör ändå inte samma twist!

Du vet hur sommarpratarna brukar ha helt fria händer att babbla på om lite vad som helst – ibland har de ett tema (Bergman pratade om musik), ibland har de en egen agenda (Patrik Sjöberg koncentrerade sig förra sommaren på samma saker som hans uppmärksammande bok handlade om), ibland pratar de barndomsminnen (ca 97% gör det), ibland beskriver de formen på sommarmolnen som kukar (växeln blev nerringd, skämmes Måns Herngren!)

Vi ska även låta dig skriva ditt sommarprat precis som du vill – men inte som den person du är idag, just nu, utan som den person du var när du var tonåring.

Ta nu några minuters (plågsam? bitterljuv?) kontemplation och tänk tillbaka till hur du var mellan 13-19 år (om du är i det åldersspannet fortfarande, får du tänka dig ytterligare några år bakåt) och försök komma ihåg hur du tänkte som tonåring, samt fundera på hur ditt valfria sommarprat hade sett ut då.

I övrigt är formen på ditt sommarprat helt fritt!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 13 juni till onsdag 20 juni

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Sommarprat – igen

Veckans pseudonym kommer att bli olika teknikmärken på radioapparater
Veckans tag på texterna blir sommarprat2

Tags: , ,

Och … det var en kortversion av Maurice Ravels ”Boléro”, vars crescendo för oss direkt in i den stämning jag befann mig i vid denna tidpunkt.

För som ni förstår uppstod ju snart ett stort dilemma. Var gör jag av vapnet?

Eftersom hela situationen var improviserad från början till slut, så var jag tvungen att tänka snabbt, men efter att ha jobbat på gatorna i flera år, så hittade jag ju väldigt bra i kvarteren.

Han hade bara hunnit falla till marken så var jag redan tio meter därifrån. Tjugo. Trettio. Uppför trapporna. Man hade ju ett ganska bra flås på den tiden, så jag tog trappstegen flera i taget, det gick snabbt att komma till toppen. Där tog jag mig till och med lyxen att vända mig om och se ner mot korsningen innan jag började gå i snabb takt nedför David Bagares gata.

Ja, man kommer ju aldrig glömma den synen. Han låg där på marken, med sin hustru bredvid sig, hon stod på knä. Jag tror att någon annan hade stannat vid dom också. Det var ju nästan så att man önskade att man kunde fått hålla sig kvar och se vad som hände, för även om själva förloppet efteråt har blivit omtalat och skildrat på diverse olika sätt, så var det ju bara vi som var där som verkligen såg vad som hände, och jag missade ju så att säga efterdyningarna.

När jag tog mig ner mot Birger Jarlsgatan hade jag två mål. Dels att söka mig till ett ställe som vid den här tiden på dygnet hade mycket folk i rörelse, och det var Stureplan. Möjligtvis att jag kunde smita in i Humlegårdens mörker och därifrån ta mig precis var som helst utan att någon ens skulle ana att jag smög bland skuggorna. Det var ju en kylig vinternatt. Frågan var dock hur länge jag skulle våga bära omkring på vapnet i jackfickan. Mitt andra mål var att så snabbt som möjligt se till att vapnet försvann, för gott.

Jag hade utfört mina order. Mitt uppdrag var över. Jag visste att jag hade ett visst beskydd, men det var också upp till mig att ordna undan alla bevis för brottet som just hade begåtts. Jag tog hand om min del av avtalet – dom tog hand om sin. På så sätt skulle allas önskningar gå i uppfyllelse. Utom möjligtvis för han som låg kvar död på marken.

Skriven av: Spanarna

Tags: ,

Det där var Stereo Love med Edward Maya. Och vad skulle ett sommarprogram kunna handla om som inleds med den låten? En tonårings vilda partyliv innan hon tog klivet in i vuxen världen, kanske? Visst skulle jag kunna spendera nittio minuter till att vackert, berörande och humoristiskt beskriva min tonårsperiod under, låt oss säga, de senaste 3 åren. Från att jag var 16 till då jag fyllde 19. Uppväxten i Norrland med ett typiskt tonårshumör där allting var svart, från hjärtat till naglarna. Hur jag sedan utvecklades, släppte de destruktiva mattankarna, blev förskräckligt kär och fick hjärtat krossat ett par gånger. Om pojkar och vänner, mamma och pappa – om kärlek och bråk, skratt och tårar.

Men nej, jag hade en vision för mitt sommarprat klar i huvudet redan innan tanken på att ens få sitta här i studion och prata inför er, fanns där.

Jag skulle prata om kärlek.

No One Wants Forever Anymore, med Laurel Music, vacker låt – inte sant? Vart var vi nu… Jo, ämnet jag tänkte tillägna mitt sommarprat, kärlek. Och kanske går mitt val av just kärlek hand i hand med min uppväxt som hjälplös tonåring med total brist på självkänsla och lite brist på kärlek. Det var en tid då de vackra, smala flickorna fick ta del av kärlekens kaka, medan vi andra, tomhänta, vandrade omkring på stigar, stigar vi hoppades skulle leda till popularitetens mecka. Allt för att nå det slutgiltiga målet, den förtrollande kärleken två människor emellan.

Someone Like You med Adele. Ja. Någon som dig, jag kommer att hitta någon som dig, det är vad låten handlar om. Och det är vad jag vill ta upp här och nu. För vi kan inte undgå faktumet att vad livet tycks gå ut på är just det, kärlek. Att hitta någon att dela sitt liv med, inte nödvändigtvis för alltid men åtminstone för en tid, så länge som det känns rätt. För alla som någonsin upplevt kärlek, vet att det är en oslagbar känsla och något de flesta dras till. Vi behöver det. Som tredje steget på Maslows behovstrappa, att varje individ efter att ha uppfyllt behoven av överlevnad och trygghet, behöver kärlek och gemenskap. Och nu vill jag spela Ted Gärdestads kanske finaste låt för er, För Kärlekens Skull. Stanna upp och njut, ta till er låten och känn efter, så fortsätter jag min berättelse om fenomenet kärlek efteråt…

Skriven av: Melodikrysset

Tags: ,

The Pains of Being Pure at Heart och låten Belong.

Tänker på det ibland. Vem jag är. Har alltid tänkt att jag är det jag gör. Inte så att vad jag lägger på min frukostmacka har med saken att göra. Inte heller att jag går ut och dansar. Jo, kanske att jag går ut och dansar. Men då handlar det om vem jag är i stunden. Men det finns något mer som är innan och efter just nu.

Vem är du? När jag får frågan vet jag inte hur jag ska svara. Jag har pratat i radio 27 år av mitt liv. Spelat musik. Turnerat med band. Gjort två album och sex singlar. Skrivit fem barnböcker. En roman. Debattartiklar har det också blivit. Diversearbetare?

Jag tycker att det hade varit roligare att säga att jag är en renässansman. Det låter i alla fall inte som om man är lagerarbetare ena dagen, vaktmästare en annan, för att sen vicka i kassan på Karlssons Livs.

Det borde finnas ett ord någonstans mitt emellan. Inte så planlöst som diversearbetare. Inte så pretentiöst som renässansman. En sak är säker. Min ombytlighet ser inte så bra ut på min CV. Arbetsgivare vet inte vad dom ska tänka om mig. Men jag vet vad jag är.

Jag är en berättare. Allt jag gör. Allt jag alltid har gjort är att försöka förmedla en tanke, skapa sammanhang och ta med så många som vill följa med från punkt a till punkt b.

Jag anar vad du tänker nu. Pratet förstår du. Skrivandet förstår du. Men musik, det är väl inget berättande? Inte mer än på ett abstrakt plan i alla fall. Men så är det inte för mig. En låt består inte bara av toner och rytm. För mig består den lika mycket av ord och riktigt bra låtar är mer än sina beståndsdelar. Jag vet inte om jag skrivit en bra låt eller en bra bok. Men jag vet att dom varit det jag velat att dom ska vara. Allt mitt berättande började i musiken. Jag gjorde låtar och på så sätt erövrade jag ett språk. Mitt språk.

Nu skulle vän av ordning säga att jag faktiskt är pappa också. Fem barn. Så visst är jag en pappa. Inte en särskilt bra pappa. Men det gör inget. Jag har väldigt bra barn. Allt det här är jag stolt över.

Det jag inte är stolt över är att jag är världens sämsta pojkvän. Tre olika mammor och lägg sen till fyra avslutade förhållanden på det. Har man en sån statistik så har man inte haft otur. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är jag som är orsak till haveriet. Men jag är bra vän till dom flesta av mina ex. Jag tror att det hänger ihop med att jag är den här berättaren. Jag blir för upptagen av det jag ska göra istället för att vara närvarande.

Jag är också en sökare. Jag söker just kärleken. Jag vet hur den ser ut. Hur den känns. Hur jag fångar den. Jag vet bara inte hur man håller fast vid den.

Skriven av: Glädjetåget

Tags: ,

Öh, ni har just hört den så kallade Kungasången, Ur svenka, jag menar
svenska hjärtans djup. Jag vet inte hur många gånger jag har hört den,
men, eh, nu känns det som om jag snart inte kommer höra den så mycket
mer. Alltså det är klart att jag kommer att höra den, men den kommer
liksom, öh, inte att handla om mej längre. Alltså, jag menar inte att
den handlar om mig, utan den är ju kan man säga en sorts öh, hyllning
till kungen, som ju är mej, hum.

Jag är väldigt glad att dom frågade om jag ville sommarprata, och
först så tänkte jag att det brukar ju bara vara kändisar som gjort
viktiga saker som får öh göra det, men när jag tänkte efter så är jag
ju faktiskt också ganska känd, faktiskt så tror jag att jag är kändare
alla som sommarpratat innan mig, alltså det är ju inte så konstigt
eftersom jag nog är den ende sommarprataren som man måste lära sig
något om när man går i skolan och det har ju ni lyssnare gjort, antar
jag i alla fall för det här sänds ju på P1 och det är ju en kanal, som
man öh, kanske inte lyssnar på så ofta, jag menar om man inte har gått
i skolan och så. Det är väldigt, öh skönt med såna här program för att
man blir liksom inte avbruten med massa frågor, utan eh, det som sägs
blir faktiskt det som man själv bestämt, alltså jag har självklart
pratat både med Drottningen och med familjen om vad man ska säga här i
dag och vi är överens om det eller vad ska jag säga, vi har i alla
fall ”pratat om det” som det ju heter nuförtiden.
Ja, det känns nästan lite tomt att sitta här med en mikrofon själv,
jag menar kanske inte precis själv för min chef jag menar hovets
inf-orm-ationschef är här med mig. Men jag tycker det ska bli skönt nu
att få vara lite mera ensam, ja eller inte ensam utan själv, öh,
alltså kanske inte direkt själv men att få välja när, var och hur man
ska vara med någon, alltså utan att någon tittar på och tar bilder, nu
menar jag inte att jag ska göra något som det ska skvallras om som han
Littorin, det är ju förskräckligt, utan bara att jag nog känner att
jag har gjort mitt och att det öh, är dags för nästa generation att ta
över.

Så nu kära lyssnare så vänder jag bladet på sista sidan så att säga
och stänger boken och önskar min kära dotter hennes majestät Viktoria
lycka till.

Är den avstängd nu? Okej grabbar, vart drar vi?

Skriven av: PippiRull

Tags: ,

Det var ”So far gone (that it seems like home)” med Jack Lukeman,
irländaren som är världsberömd överallt utom i Sverige. Och visst kan
man ibland känna sig så långt borta att det faktiskt är lika märkligt
som hemma…

Livet tar oss till konstiga ställen. Det insåg jag en augustidag då
jag stod i fallande blötsnö på södra Island och höll på med att känna
lamm i skrevet. Hittade jag något – om det var en bagge alltså –
skulle den till slaktfållan. Annars fick den en chans till. Och det
var ändå inte lika konstigt som säljakten…
Episoden inträffade ett år tidigare när jag arbetade med
torrfisktillverkning på västra Grönland. Det hade pratats lite löst om
möjligheten att jaga säl – helst sälungar, de är godast – och steka
dem på en sprakande brasa av den torra ljung som växte på stränderna.
Och en dag var tydligen vädret tillräckligt bra och det fanns
tillräckligt lite att göra. Min danske kamrat ställdes i fören på
båten – en vit skorv, någon meter längre än plastbåtarna i en vanlig
svensk insjö men med dubbla skrov och en tjock grå durk som såg ut som
cement – och sedan bar det av.
Modern grönländsk säljakt är mer avancerad än isländsk. Islänningen
väntar tills sälen gått upp på land. Grönländaren jagar till havs,
gärna i isfält, sicksackande mellan små och mellanstora flak så att
man kan komma nära inpå utan att märkas.
Vi irrade runt en bra stund. Plötsligt. Ett svart huvud med spretiga
mustascher som sticker upp ur vattnet. Knallen från skottet. Lutningen
när chefen trampar gasen i botten. Hans fru skriker ”Skut ijen, Skut
ijen”. Men sälen var borta. Vi irrade i tjugo minuter till och fick
plötsligt se en stor brun kropp som låg och solade på ett isflak. Min
kamrat påstod efteråt att han sett blodstänk men vi andra ansåg att
det var sälen som bajsat på isen innan den gled tillbaka ned i
vattnet.
Det blev ingen säl den dagen. Vi såg ingen mer och när det blev min
tur att stå i fören med geväret kändes det mest sömnigt. Som att stå
post i lumpen ungefär.
Varför gjorde jag det här? Jag kan inte förneka att jag ville inleda
ett kapitel i mina memoarer med orden:

Den första vilda säl jag såg i mitt liv överlevde mötet. Vi skrek instruktioner
men min kamrat sköt för lågt och skottet tog i vattnet. Även den andra kom
undan. Den tredje sköt jag mitt mellan de stora ögonen.

Man möter ibland folk som hävdar att litteratur och erfarenheter gör
oss till bättre människor. De har i regel inte frågat sig vad vi är
beredda att göra för litteraturens och erfarenheternas skull.

Skriven av: Trädgårdsdags

Tags: ,

Det var ”Bring me to life” med Evanescence vi just hörde, en låt som jag tror betyder rätt mycket för oss som fått en andra chans.

Ja, var var vi? Ursäkta, jag fick just ett besked från kontrollrummet, vi har tydligen lyssnare från P1 med oss just nu.

För er lyssnare som tillkommit, så skall bara jag tala om att det är inte Lotta Bromee i programmet Sommar ni hör. Detta här är ett annat sommarprogram, i en annan kanal och att ni hör det nu beror på vissa störningar i atmosfären.

Lena heter jag för er som inte vet. Jag är eller var, för att vara mer exakt en medelålders tonårsmorsa, som jobbade i kassan på ICA. Halkade in på det här på ett bananskal, för att sitta här och prata med er.

Vad höll vi på med ? Just det, bilkörning var det. Jag älskade alltså att köra bil, ljusa sommarnätter på krokiga landsvägar, oftast fort dessutom. Känna doften av naturen genom den nedvevade rutan, allt kändes så levande. Jag minns fortfarande den där gången när allt förändrades, skulle köra om och missbedömde avståndet till den mötande bilen. Den fruktansvärda ljudet av ett par ton plåt, som med en hastighet på över 100 kilometer i timmen möttes i en våldsam krasch, explosionen från krockkudden och ljudet av mina ben i kroppen som knäcktes. Sen hamnade jag här och något skall man ju pyssla med i en evighet.

Jaha, nu hör jag från kontrollrummet att P1 är bortkopplat. Det var väl dom där förbannade maskhålen mellan dimensionerna, som uppstår i universum ibland. Nej oroa er inte, dom begrep nog inte ett dugg.
Dessutom har dom ju hur många reklamkanaler som helst att lyssna på. Vi som inte lever längre har ju ett lite annat konsumtionsmönster och svårt att hitta sponsorer, därför har vi ju bara den här kanalen.
Snart är det nyheter, men vi hinner med en låt till. Efter nyheterna blir det som vanligt på Tisdagar ”Grungetimmen” och Kurt Cobain dyker upp i studion med sin favoritmusik.
Vi avslutar med ”See you in heaven” med Eric Clapton.
På återseende nästa vecka.

Skriven av: Karlavagnen

Tags: ,

Du hörde Susanne Alfvengrens ”När vi roer varann” som är ännu ett exempel på något som många tror är svenskt, men som i själva verket gjordes först i utlandet. I det här fallet heter originalet ”Sometimes when we touch”.

Jag heter **** och du lyssnar på slutet av Sommar i P1. I det här programmet har jag varit detektiv och gått igenom svenska företeelser som, ja vad ska vi kalla det, har blivit inspirerade från utlandet.
Men utan att prata allt för högt om det.

Vi har pratat om Evert Taubes musiklån från Latinamerika, hur ”Fem myror är fler än fyra elefanter”s pedagogik kom från Sesame Street, varför Ulf Lundells böcker liknar Jack Kerouacs, och på vilket sätt hans låtar liknar Bruce Springsteens.

Vi har pratat om Håkan Hellström och Latin Kings. Vi har pratat Jonas Hassen Khemiri och Jens Lapidus.

Och vi har nu kommit fram till den som kan vara Sveriges störste imitatör: Astrid Lindgren.

Det kom ut en doktorsavhandling nyligen, som avslöjade hur det gick till när Pippi Långstrump kom till. I Sverige har vi hyllat den upproriske flickan med flätorna, hästen och guldpengarna. Vi har imponerats över originaliteten och det finns många som aldrig kommer förlåta Svenska Akademien för att Astrid aldrig fick nobelpriset. Många har förundrats över hur Astrid kom på namnet ”Pippi”.

Doktorsavhandlingen berättar historien om böckerna om en liten dansk flicka som blev mycket populär i Danmark. Den lilla danska flickan var käck och upprorisk, ljög och tog för sig. Den här danska flickan kom ut i bokform ungefär samtidigt som Astrid Lindgren tillbringade tid i Köpenhamn. Och enligt doktoranden hade Pippi och den danska flickan många gemensamma drag. Dessutom påminde berättelserna om varandra.

Den danska flickan heter ”Bibi”. Säg det högt för dig själv. På danska. Bibi. Då förstår du kanske varför jag väljer att avsluta mitt sommarprogram med just det här exemplet.

Jag säger inte att det är fel att älska vare sig Astrid eller Laipdus. Jag säger inte att vi inte kan njuta av kopiorna lika mycket som andra njuter av originalen.

Allt jag säger är att kärlek är vackrast när vi vet den smutsiga sanningen om varandra och väljer att älska ändå.

Skriven av: Eldorado

Tags: ,

Det var låten Release me av Oh Laura, som både betyder mycket för mig och ger mig otroligt många minnen. Och jag är säker på att jag inte är ensam om det.

Pojken ser nästan förvirrad ut jämt. Ändå har han världens finaste ögon. Han velar lite när han går och har alltid mobilen i handen. Osäkerheten kanske har överröstat modet. En vinterdag när vi möts i skolkorridoren inser jag hur fin han är. Kanske den finaste jag har sett. Jag ler och tittar lite på avstånd ett bra tag innan jag vågar ta kontakt. Innan jag med skakande händer skriver HEJ på den värdelösa facebook chatten gick rykten lös om tjejen före. Jag lyssnar med ett halvt öra på allt skvaller om hur han lurat henne. Berättelser om att han, den finaste, bara är ute efter fel sak och inte kan hantera kärlek. Jag lyssnar inte och fortsätter att bli förälskad på avstånd. Tjejen som senare blev tjejerna är kära. Jag är förälskad. Hon och senare de kallar honom för svin. Jag vill att hjärtat som bultar extra hårt när han är i närheten talar sanning. Jag målar upp en vacker bild av oss. Vi ska berätta hemligheter som ingen annan fått höra förut. Vi ska gå hand i hand mitt bland folkmassan men ändå bara ögonen för varandra. Vi ska tillhöra varandra. Det är som ett slag i ansiktet att se att tjej nummer tre är kärare än mig. Och ännu värre att han, den finaste, är kär han med. Men inte mig. Utan i tjejen som är lite vackrare, snällare, socialare och bättre. Jag faller ljudlöst och tänker att jag nog inte hade någon chans ändå. Men hur kan jag veta det utan ett allvarligt försök? Jag avskyr mitt fega jag som aldrig erkände fjärilarna i magen och som aldrig var lagom klängig och pratsam. Det går någon vecka och jag inser att jag måste glömma när deras lycka nästan går att vidröra. Jag måste kunna gå utan omvägar och le utav vilja och inte av rädsla. Månader senare när snön och känslan är försvunnen går jag med huvudet högt och söker blygt efter en ännu finare pojke. En sommarnatt när jag blickar ut över folkhavet stannar plötsligt all rörelse. Han är här. Han är full och talar med mig för första gången. Det blir bara fel och jag vill skrika, slå, vara förtvivlad och varför säger han så nu. Varför visar han åtminstone lite intresse när jag lyckats glömma och tjejen står i andra hörnet. Jag springer så långt bort jag kan och tankarna snurrar fortare än vad en tonårshjärna klarar av. Jag sätter mig ner, smyggråter och begriper att jag inte längre tror på kärlek.

Skriven av: Hassan

Tags: ,

Erkänn! Du har också drömt om det … att få sommarprata i Sveriges Radio P1. Därför slår vi till med en riktig önskedrömsskrivuppgift. Du ska få skriva en del av ditt eget sommarprat. Jippie!

Du vet vad det brukar handla om: rabblande av idrottsprestationer och några ljuva barndomsminnen. Prat om hur viktig Wagner är för din kreativitet och att du faktiskt älskar din 15 år yngre fru som du synts med i skvallerpressen det senaste året. Det hör också till vanligheterna att filosofera kring en viss specifik företeelse, dra en anekdot om när du sprang på Kungen utanför toaletterna i Stadshuset på Nobelbanketten och försöka få din politik att framstå som sexig.

Det där var lite inspiration för att få igång dig – du får välja precis vilket ämne du vill. Du behöver inte vara dig själv, du kan vara vilken annan person som helst, existerande eller fiktiv. Bara det framgår av ditt sommarprat.

Vi har dock några stenhårda regler att hålla oss till. För när man gör radio är varje sekund dyrbar och man får inte slarva med språket. (Ack, det är det många sommarpratare som gör – men vi Pennfajtare är inga radioamatörer!)

  • Din text ska inledas med en sk ava av en låt. Ava = man säger vilken låt som lyssnarna precis har fått höra. Ex: ”Det var Yesterday med Beatles, en låt som betyder mycket för mig och cirka en miljard andra människor på jordklotet.”
  • När du har avat din låt, så har du 2300 tecken på dig att berätta din historia.
  • Vi tar det igen: Alltså, exkluderat din ava får din text denna vecka absolut inte överstiga 2300 tecken (vill du skriva kortare än detta går det givetvis bra).
  • Språket får inte vara slarvigt. Det vill säga, när du bara har 2300 tecken på dig så måste du skriva koncentrerat; radiolyssnarna måste få sig till livs en historia som ska få dem att stanna upp där hemma vid radioapparaten. Du måste försöka fånga dina lyssnare med dina ord.
  • Sommarpraten har inga ljudeffekter. Det är en monolog. Det är inte ringa-in-radio. Det är inga intervjuer eller nyheter. Ja, det har förekommit såna program, men inte den här gången. Du är ensam med dina ord.

Ett tips inför veckans uppgift är att läsa texten högt många gånger – stryk alla onödiga ord om du måste korta texten. Nästan alltid när man skriver för radio så upptäcker man när man jobbar med texten att det allra första stycket är helt onödigt (faktiskt!). Om man kortar det första stycket drastiskt så kommer man oftare rakt på det viktiga, kom ihåg det när du redigerar! Det här är en övning i att fånga sin publik!

Lycka till nu då. Hörs i etern om en vecka!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 29 juni till onsdag 6 juli.

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Sommarprat

Veckans pseudonym kommer att bli radioprogram
Veckans tag på texterna blir sommarprat

Tags: ,