sju

You are currently browsing articles tagged sju.

Gina föddes på Whittingbournes allmänna sjukhus och växte upp i ett smalt radhus utan utsikt och utan trädgård, med egen nyckel till ytterdörren. Egen nyckel har hon nu också. Hit är det bara Gina som har nyckel. Av någon anledning har hon inte lämnat en nyckel till någon annan. Hon brukar göra det, men inte denna gång.

Hon sätter nyckeln i låset medan hon funderar på om det skulle vara bra att ge en nyckel till någon ändå. Även nu. De enda hon kan komma på är sina föräldrar. Hon stelnar till, axlarna åker uppåt. Inte föräldrarna. Hon stänger dörren bakom sig, låser, tar i handtaget och rycker i dörren. Finns det någon annan hon skulle lita på? Gina står vid köksfönstret och betraktar innergården, överfyllda soptunnor, brädor, plasthinkar, och en klätterväxt som slingrar sig upp på motsatt husfasad med förvånansvärt tjock stam och gröna blad. Hon betraktar marken där klängväxten har fäste och undrar förstrött hur den till synes sandiga torra jorden kan räcka ge tillräcklig näring. Hyresvärden har väl nyckel? Hon bestämmer sig för att nöja sig där och inte fundera vidare på att det innebär att hyresvärden kan komma in. När som helst.

Diska är alltid ett bra sätt att skingra tankarna. Hon skruvar på kranarna. Vattnet är brunt, en sådan dag idag. Med långsamma steg går hon in i sovrummet och sjunker ner på sängen. Lägger sig på rygg och betraktar ljusspelet som bildas på väggen av bilarnas lyktor utanför, efter ett tag bryter det av och blinkar blått, hon hör sirenerna avlägset och rullar ihop sig intill väggen och drar täcket över sig. Försöker somna.

Om hon kunde somna och vakna upp senare och känna en gnutta inspiration, glädje, förväntan. Vilken känsla som helst skulle vara att föredra framför detta vakum. Hon somnar inte och det grå sprider sig som rastlöshet i kroppen. Det finns ingen tydlig orsak, inget att haka fast tankarna i. Hon kliver upp och går in i badrummet, att ta ett bad brukar hjälpa åtminstone för stunden. Så minns hon det bruna vattnet, men lutar sig ändå över badkaret och sätter på kranen. Och vattnet är i och för sig inte genomskinligt, men det har en betydligt ljusare nyans och hon låter det rinna. Hon betraktar vattnet och ser hur det långsamt klarnar. När det är i stort sätt klart sätter hon i proppen och väntar på att badkaret ska fyllas. Hon står där hela tiden, iakttar hur vattnet höjs millimeter för millimeter. Inte förrän badkaret är helt fullt kommer hon på att hon ska ta av sig kläderna också.

Hon kliver i och känner hur värmen sprider sig i kroppen och det grå antar en något ljusare nyans. Rastlösheten släpper. Hon ligger där ett bra tag och betraktar kaklet. Försöker muntra upp sig själv med att hon är i London nu, att hon har lyckats få tag i en lägenhet. Det är i och för sig ett tredjehandskontrakt och inte i de bästa kvarteren, men detta är något helt annat än Whittingbourne och det var hit hon ville. Hon ville inte till de finare kvarteren, hon ville känna på storstadens puls. Hon hör ännu en siren utanför och ler lite för sig själv. Åt hur något sådant som en polis, ambulans, eller brandbil kan ge känslan av puls. Liv. Och åt att hon är så långt ifrån levande hon har varit hittills i sitt liv.

Skriven av: Sjutillhållarlås

Tags: ,

Därmed hejdade han sin hand på fästet av silver lydande maningen Pallas gett, och det väldiga svärdet stack han i skidan; men hon var redan på väg hem till Olympen, hem till aigisbärarens hus där gudarna vistas.
Jag började bli irriterad, så jag röt åt honom.
”För det första, jag är inte Pallas, jag kommer från Sverige och är här på chartersemester. För det andra, sluta och prata så där stilistiskt och människor som talar om sig i andra eller tredje person är jävligt jobbiga. För det tredje, ligg still för i helvete, så jag kan peta ut glasbiten ur hälen. Försöka peta ur den med svärdet, hur jävla korkad får man vara egentligen ?”

”Athena skall du förlåta mig, ty jag befinner mig i en stor förvirring. Vann vi kriget ? Var är jag? Har gudarna sänt mig hit ?”
”Kalla mig inte Athena. Du är på en strand i Grekland och hela landet har gått åt helvete, det är övertaget av internationella valutafonden. Precis som du Akilles, befinner jag mig här litterärt, då kan det bli förvirrat. Stå still nu. Jag har fått tag i den.
”Du känner mitt namn?”
”Jag har känner till Iliaden och har sett Troja med Brad Pitt, så jag så jag förstod att det var du som satt på stranden och grät. Du har trampat på en glasflaska, där fick jag ut den”
”Jag står dig i skuld för detta, jag svär att bygga en trähäst.”
”Varför det”
”I spetsen för hären, vi återtar Hellas”
”Okej, du menar Grekland, tyvärr funkar inte det längre, några tusen år försent liksom. Följ med upp på hotellrummet, så gör vi rent ordentligt. Jag har plåster och så drar vi en strumpa över eftersom du envisas med att gå klädd i sandaler.”
”Glädjas skall vi nu, mot Olympen aigisbärarna och gudarna.”
”Nej, hotellet heter Olympic Inn, några aigisbärare har jag inte sett till, men Dionyssos hade nog trivts bra på balkongen, under kvällarna den här veckan.”

Vi gick efter stranden bort mot hotellet, egentligen var han inte lik Brad Pitt, men shit vilken hunk, det var packat av deffade muskler på den kroppen. Visserligen stirrade dom andra turisterna på oss, eftersom han hans klädsel skramlade rätt mycket. Men efter att jag fått ner honom i sängen, och plåstrat om hälen skulle kläderna av, hade jag bestämt. Bara jag fick honom att hålla käft så hade jag en underbar natt framför mig.
”Kvinna vem är du” frågade han.
”Helena” ljög jag.
Han bara suckade och lade sin kraftiga arm om mig så jag rös.

Skriven av: Sjubbskinnspäls

Tags: ,

Du ditt svin spelade ångerköpt och förrådde oss, barrikaderad i en villa som vaktas av hundar. Utan ett uns av ryggrad har du tagit heder och ära av dina forna vänner genom att framställa dig själv i en dager av nödtvång. Har du då helt tappat ditt förstånd och din övertygelse eller är det bara av usel feghet?

Oavsett vad, ska du inte tro att du någonsin mera går säker. Varje gång du närmar dig ett fönster i din förmenta bunker, ska jag se till att du ser mig stående på motsatta trottoaren, rökandes en cigarrill. Till synes oberörd ska jag stå och planera slutet. Ditt slut. Jag ska ta mig in i dina drömmar och måla dem med ditt skamliga blod och du ska drömma om din egen utdragna död till dess du finner för gott att sluta sova. Ögongloberna kommer till sist att vara så förtorkade att de trillar ur sina hålor och hamnar med fiskrenset i soporna.

Varje gång du får en leverans med mat ska du känna så stark oro över matens beskaffenhet att du inte vågar äta den med mindre än att någon annan smakar på den först. Till sist ska oron ta över och du kommer att äta allt mindre.

Varje gång det är vaktavlösning ska du känna dig osäker på de nya vakternas lojalitet. Du kommer aldrig att veta när vi lyckats ta oss in i ditt privata skyddsrum. Det enda du vet – om du skärskådar din rädsla – är att dina dagar är räknade likt sidorna i en bok. Sista kapitlet är påbörjat men det snöpliga slutet är ännu inte avfattat.

Som ett svin ska du dö. Jag ska hänga upp dig i en köttkrok och se på när dina inälvor kvidande av smärta vältrar sig ut ur hålet som jag tillfogat dig. Du försöker febrilt stoppa tillbaka dem men de slinker emellan din fingrar, allför villiga att förenas med blodet på golvet. Fem liter, påstås en människa härbärgera, och pölen är stor. Du ser lite blek ut och jag stryker en råttfärgad hårtest från ditt tryne, spottar och hör dig grymta ”Gör slut på mig …” Då ska jag skratta högt och utan glädje. Ett skratt med döden i hand.

Skriven av: Sjudundrande

Tags: ,

”Är man i negativ stämning får man automatiskt liknande vibrationer från kosmos”, läser hon för mig och smäller sedan igen astrologiboken.

Hon är så vacker. Jag kan inte sluta titta på hennes ansikte, rörelser, det korta, fjuniga håret i nacken när hon har hästsvans. Hon vänder sig mot mig och rynkar pannan.

”Nu lyssnar du inte igen!”
”Jo, det gör jag visst.”
”Du blir alltid så där frånvarande när jag pratar om saker som är viktiga för mig.”
”Blir jag ju inte. Men du vet vad jag tycker om det där med stjärntecken och sånt.”

”Jo, men den här gången var det faktiskt relevant! Allt är inte knäppt liksom. Allt med stjärnorna handlar inte om att rätta lottoraden och vad Heikki Vesa tror i Expressen.”
”Om du säger det.”
”Meh!”
”Vad?”
”Nu gör du ju precis det som jag läste för dig.”

”Okej. Säg det igen.”
”Om man är neggo så är det som om allt annat neggo dras till en.”
”Så om den här astrologiska teorin är rätt … om jag ler mot dig nu så ler du tillbaka?”
”Kanske.”

Hon kan inte hålla tillbaka det. Leendet.

Skriven av: Sjunkbomb

Tags: ,

Hon var barnkär men mycket naiv. Det hade verkat som en så bra idé det där att skaffa barn på egen hand. Inget bekymmer med att få tag på en lämplig partner, inget kladdigt sex och (framförallt) ingen annans vilja att ta hänsyn till. Det hade framstått som ett modernare sätt att få barn helt enkelt.
”Äntligen börjar mänsklgheten utveckla något bättre anpassat efter tiotusentals år”, hade hon tänkt. I samband med inseminationen hade det känts så där lagom modernt. Utvecklingen av gynekologstolen har bara ett par hundra på nacken och det finns en hel del kvar att göra. Instrumenten som används skulle också behöva konkurens av något från det här årtusendet.

Så långt gick det trots allt bra. Ett befruktat ägg hade fastnat inuti hennes livmoder och växt sig allt större. På ultraljudsbilderna kunde sköterskan se både det ena och det andra. Själv hade hon svårt att urskilja några detaljer. Hon tröstades lite av tanken på att ultraljusdiagnostiken åtminstone var uppfunnen på 1900-talet.

Ju närmare förlossningen hon kom desto tydligare blev det för henne att en graviditet egentligen inte förändrats speciellt mycket under historiens gång. Hon kräktes under ett antal veckor och fick reda på att ingen vet vad det beror på, att det inte finns någon hjälp att få, att det alltid varit så och att intresset för att göra något åt det är högst begränsat. Det var ingen som sa ”tig och lid” åt henne men hon hade inte blivit förvånad om någon gjort det.

När det beräknade datumet började närma sig fick hon gå en kurs för att förbereda sig inför förlossnigen. Hon gladdes av att få höra om monitorering av barnets tillstånd, smärtlindring och individuellt färgsatta förlossningsrum. Däremot blev hon lite tveksam av andningsövningarna. Var det verkligen det bästa utvecklingen kommit fram med; att flåsa? Pratet om amning var hon också skeptisk till.
”Här har det ju uppenbarligen inte skett någon utveckling alls sen stenåldern”, skrev hon i sitt anteckningsblock och strök under.

Så en morgon är det plötsligt dags. Det är ingen tvekan vattnet går och det är tio minuter mellan värkarna. Än en gång förstår hon att vissa saker inte ändras hur mycket utveckling som än görs. Mellan värkarna följer hon med skräckblandad förtjusning CTG-kurvans förändringar. När barnmorskan erbjuder Epidural tackar hon genast ja. Smärtan och ansträngningnen är obeskrivlig. Hon undrar vad hon egentligen tänkte på när hon gav sig in i det här. Så plötsligt är alltihop över och barnet ligger vid hennes bröst. Hon känner sig tom och utmattad men lycklig.
– Nu är det du och jag och det ska bli bra, viskar hon till den nyfödda flickan.

Skriven av: Avundsjuk

Tags: ,

”Hon täcker den för frosten, och så en kyss- Emilie!”
Jag låter pekfingret vila på den gulnande boksidan medan min blick
vandrar ut genom fönstret. Aldrig har budskapet varit så tydligt,
aldrig tidigare har jag fått ett namn. På något sätt är jag ändå inte
överraskad, det här är den sjunde gången och det kommer troligen att
bli den sista. Sedan är jag fri. Fast jag vet att jag har räknat rätt
böjer jag mig fram och kontrollräknar böckerna på den sjunde hyllan.
Tveklöst håller jag i bok nummer sju, och läser den sjunde raden på
sidan sjuttiosju.

”Emelie.”

Jag smakar på namnet. Hur ser hon ut, brunt hår eller kanske blont?
Hon låter rätt ung, det känns bra. Den förre hade bara varit ett par
år yngre än mig men hade fler vita hårstrån, särskilt vid tinningarna.
Om vi hade gått sida vid sida på stan hade folk kunnat ta oss för två
medelålders bröder. Vi hade till och med haft liknande tunna stålgrå
glasögon. Det hade varit ganska svårt med någon som var så lik mig
själv, Emelie- det känns mycket bättre. Lättare att hantera, fast det
är klart, det vet man ju inte i förväg.

Jag ställer tillbaka boken och går ner i källaren för att förbereda
mig. Det är säkrast att ta ett par rejäla handskar som går upp en bit
över handleden, man vet aldrig om de kommer att bitas. Att blanda
färger är också viktigt, svarta handskar och brun kort rock som är
lätt att röra sig i. Om jag klär mig för enfärgat finns det en risk
att jag sticker ut i folkmassan, blir upptäckt och inte hinner fram
tillräckligt snabbt.

En kall kåre rusar från nacken mot svanskotan, och jag tar några djupa
andetag för att behålla lugnet. Precis som alla gånger tidigare
fullbordar jag mina förberedelser med att sätta på vhs spelaren i den
gamla tjock-tvn som står på golvet. Bilden flimrar, men det går
tydligt att urskilja mig själv på scenen. Som sjuåring var jag kort,
och fiolen jag håller upp ser nästan löjligt stor ut. Tonerna från
”Ashokan farewell” strömmar ur tvn, och jag överväldigas som vanligt
av känslor och blir tvungen att sätta mig. När andra reprisen tar sin
början ser jag tydligt hur jag hackar till med stråken, men landar
snabbt och säkert på nästa ton. Det går inte att se vad pojken på
scenen ser, det är omöjligt att gissa vad han tänker, men jag vet. Jag
vet att han spelar för att vinna sin första musiktävling, att hans
föräldrar sitter på helspänn i salen och ber till Gud att deras son
inte ska svika dem, och jag vet, att den tjocke mannen som smugit fram
till godis skålen längst bak i salen har satt en karamell i halsen och
kommer att vara död när jag drar stråken för den sista tonen.
Än idag förvånar det mig att ingen frågade om jag såg något, att ingen
tänkte på att jag kunde ha avbrutit uppträdandet och ropat på hjälp.
Mitt minne sviker mig när jag tänker på mannen, kanske såg han att jag
såg, kanske var det mig han försökte ropa till medan ansiktet blev
blåare, kanske var den obarmhärtige sjuåringen hans sista tanke, den
han slungade sin förbannelse mot. Jag har inte rört fiolen sen dess.
Förstås. Men det hindrade givietvis inte förbannelsen från att träda
ikraft, och det är dags igen. Jag ruskar på huvudet för att återvända
till nuet och ger mig ut på gatan.

Det duggregnar och människorna omkring mig hukar under paraplyer och
luvor. Min hatt utgör ett blygsamt skydd, men det bryr jag mig inte
om. Med van blick söker jag efter fler tecken, vart jag ska vika av,
vilket håll jag ska gå åt. Efter några kvarter tar jag trapporna ner
till pendeltågen och åker två stationer tills jag kommer utanför
tullarna. Det är nästan mörkt när jag kliver av och det finns ovanligt
gott om tecken så jag förstår att jag har bråttom, mycket bråttom.
Till slut finner jag mig småspringande på gruset längs banvallen, jag
nästan snubblar fram mot ett stort buskage invid spåren. Min kropp
uppfattar dunkandet och skorrandet i rälsen som förebådar ett tåg. Jag
ser bara konturerna av henne i motljuset från tågets strålkastare
medan vi båda kastar oss framåt, men jag är sekunden snabbare och drar
henne med mig i fallet.

Hon doftar vanilj, men är alldeles kall. Benen sparkar vilt och hennes
skrik dränks i dånet från det framrusande tåget, bara några decimeter
från våra kroppar.

Till sist slutar hon röra sig och mina armar lättar lite runt hennes
tunna kropp.
”Var inte rädd Emilie”, säger jag och försöker hålla min röst så
stadig jag kan, fast mjölksyran i min gammelmans kropp hugger
överallt.
”Vem är du?” svarar hon hulkande.
”Din skyddsängel. Du behöver inte vara rädd längre, du ska inte dö idag.”

Skriven av: Försjunken

Tags: ,

Jag funderar på det där med avstånd. Förr, innan allt det där onda, var avstånd mig inget annat än fysiska omständigheter. Något som en enkel bussbiljett bort kunde åtgärda.

Jag läste om kyla en gång, en tråkig text i gymnasiekemi. Om hur allt går långsammare ju kallare det blir. Att allt står alldeles stilla när det är som kallast. Numera tänker jag ofta på den där texten och hur passande det är; all den kyla som kom över mig den där gången, som trängde sig genom lager av kläder, hud och vävnad. Som lade sig till ro och kapslade in mina nervändar, mitt själs hjärta, och gjorde dem pinsamt overksamma. Som om mitt hjärtas buss fått motorstopp mitt ute i ingenstans och envist vägrar att färdas mot sin destination. Det blir så tydligt när du väver in dig själv i mig, viskar sötma i mitt öra, omedveten om den ocean av strandsatta bussar, infrysta atomer, som vilar mellan oss.

Skriven av: Domstolsjurist

Tags: ,

En trottoar på Seventh Avenue … mycket folk som ska hit och dit. Siri och Leonard möts.

– Vilket sammanträffande. Länge sen sist. Bor du kvar i stan?

– Jag bor kvar i den våning du rusade ut ur, sa Leonard. Men vart tog du vägen? Du är fortfarande dig lik, det är bara jag som varit en idiot. Skönt att äntligen få tillfälle att säga det.

– Så mycket har hänt att jag tvivlar på att jag är mig lik. Att du var en idiot tyckte jag då idag är det egalt om du varit eller är det.

– Jag är inte det längre. Jag är annorlunda. Har haft tid att tänka.

– Oj då mycket intressant och ovanligt. Du är annorlunda.

– Kan vi inte ta en drink nånstans och snacka med varandra som vi gjorde för länge sedan? Det verkar vara möjligt nu.

– Om du tror att saker och ting kan bli som förr då är du fortfarande en idiot.

– Siri give me a chance. Jag lovar att lyssna på vad du säger.

– För sju år sedan var det en dröm jag hade. Nu är tystnaden mellan dig och mig det bästa som hänt mig. Förlåt men jag har bråttom ha det så bra vi kanske ses igen vem vet.

Medan han såg henne försvinna i folkvimlet hörde han sången om och om igen,

Tell me again when I¨m clean
and I¨m sober
Tell me again when I see
through the whore
Tell me again, tell me over and over
tell me that you want me then.

– Inte bra hon såg det, tänkte han, och försvann suckande in på den sjunde baren.

Skriven av: Sjumilastövel

Tags: ,

Textsida 7, mening 7 ur ”Moderna tider” av Paul Johnson i min fackbokshylla:

”Onekligen företer det 20 århundradets historia så många inslag av
påträngande dårhusmässighet, eller snarare av en hel värld vorden ett
mordiskt dårhus, att det är begripligt om historikerna för att få
behålla åtminstone något av sin sinnesfrid hemfaller åt tolkningar,
som ger det blodiga eländet något slag av framåtblickande
rationalitet.”

”Nu är det nog”, sa jag och svepte undan flaskor, glas och
cigarettfimpar från vaxduken på köksbordet.
Paul sjönk ihop på stolen med sänkt huvud. Jag blötte en wettexduk och
torkade upp pölarna av vin, whisky och vatten.
Några minuter senare puttrade kaffekokaren, och diskmaskinen brummade.

Paul lyfte ett rödgråtet ansikte mot mig.
”Du var inte med när förra seklet började. Du har inte sett drömmarna
om en bättre värld gå i kras.”
”Vi har penicillin. Vi har FN. Vi har demokrati i de flesta länder i
världen. Livslängden ökar för varje dag. Sociala medier och internet
gör det omöjligt att tysta revolutioner.”
”Det hjälper inte att det kallas demokrati när oliktänkande mördas varje dag.”

Jag hällde upp kaffe åt honom. En sockerbit. Ingen mjölk. Han drack
långsamt, som om varje klunk brände.

Skriven av: Sjuttiotalist

Tags: ,

Arvtagare

– Lider inte, ändå?
– Avsevärt.
– Avskyvärt.
– Acceptera.
– Avlider?
– Antagligen.
– Alternativmedicin?
– Använt.
– Annat?
– Allt.
– Abnormt!
– Avdramatisera.
– As!
– Ahh! Avres.
– Allesandria, allaredan…
– Ack, ja!
– Allvarlig?
– Alltid.
– Askan, avskedet?
– Administrerat.
– Assistera?
– Avböjer.
– Alltså adjö?
– Arrivederci.

Skriven av: Ananasjuice

Tags: ,

– De e slumpen, sa Pjäta med eftertryck.
I samma ögonblick som han uttalat orden, med sin gnällande, släpande,
sjungande dialekt, visste jag att det som just hänt var allt annat än
slumpens verk. Jag visste också att den här konversationen var början
på slutet av vår vänskap. Troligtvis ett liv också. Om det skulle bli
hans eller mitt återstod att se.

Det har passerat trettiosju somrar sedan Pjäta och Carl träffades för
första gången. Då: två skrynkliga knytten, inlindade i ljusblå filtar,
liggandes i varsin modersfamn på lasarettet i Karlstad. Pjätas mamma
låg i sängen närmast dörren och Carls vid fönstret. Den förstnämnda
bebin med en illröd kalufs redan från födseln och den andra med mörkt
tjockt hår som såg ut att ha blivit friserat till att ligga i perfekta
vågor längs skalpen. Den första ständigt gnyende, missnöjt och
uppfodrande. Den andra lugn och betraktande. Besökare kom i en strid
ström, ojandes och nojsandes med de båda barnen. De utropade förtjust
att ”tänk så märkvärdigt att två kusiner föds på samma dag, på samma
sjukhus.” Med en sådan start i livet skulle de här barnen bli som
bröder, det kunde ju varenda människa begripa. Så tänkte och sa alla
besökare.

– Vi kan la inte rå för att ho inte stanna när vi sa åt ’na å görat,
sa Pjäta och stirrade uppfodrande på mig. Min blick vek undan från
hans och sökte sig vidare över kanten på branten. Jag kunde inte
längre se det som låg där nere i ravinen. Trasdockan. Först full av
liv, nu utslängd och utsläckt.
– Du är välan inte Gud heller, du kan väl inte bestämma hur det ska gå
eller ente? Det var slumpen som gjorde att hon sprang över kanten,
Calle. Det fattar du välan?

Sommaren de fyllde fem år hade de suttit nere vid ån som slingrade sig
makligt genom kohagen bakom morfars gård. Det hade redan gått en vecka
sedan Carl kom resande med tåget från Stockholm tillsammans med mamma,
på samma sätt som han gjort varje sommar sedan familjen flyttat från
barndomstrakten. Fyra veckor till skulle de dela varje vaken minut
tillsammans. I gräset mellan pojkarna stod en blå platshink och i den
simmade en liten groda som de nyss fångat. Varje gång grodan försökte
finna fotfäste mot hinkens hala väggar petade Pjäta till den med en
pinne. Pet, pet, så fick den börja om sin tröstlösa simtur. Solen stod
högt på himlen och Carl började känna sig yr i värmen. Han la sig ner
i gräset och kisade med ögonen. Kanske var det därför det tog ett par
minuter att uppfatta vad Pjäta sysslade med, men plötsligt trängde sig
ett märkligt, gurglande ljud in i Carls medvetande. Ett ljud som sedan
följdes av tystnad. När Carl reste sig upp på armbågarna och
fokuserade blicken såg han Pjäta sitta med grodan i ena handen. Ur
munnen på grodan stack en pinne ut. Som en stel tunga.
– Du Calle, sa Pjäta lugnt och sävligt. Den dog. Jag bara peta lite i
munnen på den och nu är den dö.
Carl la sig ner i gräset igen och sa inget. Det fanns inget att säga,
den var ju död.

Bilden av den spetsade grodan återkom i mina drömmar under hela min
uppväxt. Ibland blev jag rädd, ibland vaknade jag lätt upphetsad. Jag
pratade aldrig med Pjäta om vad som hänt den där gången. Frågade
aldrig varför han egentligen petade in pinnen. Kanske var det bara
slumpen som fick honom att göra så? Han hade lika gärna kunnat vända
hinken upp och ner i ån, så att grodan slapp lös istället. Jag tänkte
på det nu, där vi stod och betraktade varandra. Pjäta fortsatte att
prata om slump och att flickan de sprungit efter borde ha stannat när
de sa att hon skulle det och att det inte var deras fel att hon nu låg
död. Kanske var det så enkelt, att slumpen avgjorde om någon skulle
leva eller dö? Tanken kittlade och värmde. Med ett bubblande fnitter i
strupen tog jag sedan ett språng mot Pjäta och stötte honom kraftigt i
bröstet, så att han for rätt ut i tomma intet, ner i ravinen. Sedan
kikade jag över kanten. Det hade slumpat sig så att Pjäta hamnat
bredvid flickan. Där låg han, med sin livlösa hand i hennes.

Skriven av: Sjuttsingen

Tags: ,

Vi har nu återhämtat oss något från hypokondrichocken (varsågod att använda det ordet, Expressen!) och tänkte att vi kör en klassisk skrivuppgift denna vecka. Den är inte bara klassisk i klassisk bemärkelse, den är också klassisk på det sättet att den ibland sprider sig på Facebook som en rolig grej i statusuppdateringarna.

Så här gör du:

Gå till bokhyllan. Ta din sjunde bok från höger. Öppna den på sidan sju. Hitta den sjunde meningen – och låt den bli starten på din egen berättelse.

Frågor som kan uppstå:

Q: Min sjunde bok i bokhyllan är på ett annat språk än svenska, ska jag då skriva min berättelse på det språket?

A: Ja, om det är engelska (som de flesta av oss faktiskt förstår) så kan du skriva på ett främmande språk. Annars får du översätta meningen, eller arbeta in det främmande språket i din text.

Q: Min sjunde bok i bokhyllan är en faktabok och inte en roman, ska jag då skriva en faktatext?

A: Vill du det? Hitta på ny fakta vettja! Hela övningen går ut på att fantisera ihop något nytt! Annars kan du säkert få ihop din första faktamening med fiktionen du skriver.

Q: Jag blir inte alls inspirerad av den sjunde bokens sjunde mening på sidan sju!

A: Testa på sidan sjuttiosju då?

Uppgiften sträcker sig från onsdag 25 januari till onsdag 1 februari

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Sju

Veckans pseudonym kommer att vara olika ord som innehåller sju
Veckans tag på texterna blir sju

Tags: ,