sidney

You are currently browsing articles tagged sidney.

Jag har faktiskt fått nog nu, jag är inte alls nöjd med den här jävla situationen. It’s not what I signed up for!

Det var annorlunda förut när det bara var hon och jag. Dagarna följde en viss rutin. Ibland jobbade vi i sängen, direkt när vi vaknat. Eller så gjorde vi det på köksbordet, marmeladklibbigt och med morgontidningen under oss. På fik. På tunnelbanan. På hennes väninnas kontor. Jag var hennes ständiga kompanjon och together var vi unstoppable.

Så här, jag fattar ju läget. Jag är realist. Jag fattar mina begränsningar. Det skulle ju inte hålla forever liksom.

Men ändå, jag känner mig ensam, lämnad, bortglömd, och är fan alldeles patetisk när jag liksom sitter här och minns hennes smekningar. Eller hennes leende när hon tog tag i mig och vi båda visste att idag kommer det bli svettigt, nära, intimt och alldeles underbart.

Och sen … sen var hon med i Babel.

Ja, jag stannade ju hemma förstås, det var ju inte snack om något annat. Hon var nervös innan hon åkte hemifrån, konstigt egentligen, hon är ju snygg, framgångsrik, blir plåtad ofta. Men hon muttrade framför spegeln i hallen att de inte direkt photoshoppar en tv-sändning på SVT, sen lutade hon sig fram, vinklade huvudet höger, vänster, justerade läppglanset vid amorbågen, tog sin väska och gick.

Det värsta var liksom inte att bli lämnad bakom. Det värsta var när hon sedan satte sig för att se programmet och jag såg inte, jag bara hörde från TVn i andra rummet, hur den där Daniel frågade henne om hennes process, hennes sätt att få orden på pappret, hennes fantastiska förmåga att trollbinda sina läsare. Hon skrattade, mjukt, kvinnligt, jag hörde det! Och hon svarade något nonsens om att det handlar om nittionio procent hårt arbete och en procent riktigt fin reservoarpenna.

Ursäkta mig? Ur-säk-ta mig!

Jag har ett namn. Och det är Bic.

Skriven av: Tracys hämnd

Tags: ,

Jag hade klivit av tunnelbanan, inget särskilt ställe, en vanlig sliten Stockholmsförort. Gick ut på torget, tunnelbanetåget dånade på en grå betongviadukt ovanför mig, det var ju inte ändstationen i alla fall.

Centrumet innehöll det vanliga, korvkiosk, systembolag, ICA och en massa småaffärer som numera drevs av invandrare, för dom verkade ha lättare att få det att gå ihop. Gick över parkeringsplatsen och fortsatte uppför backen, förbi hyreshusen med fasader i gul tegelsten.
Jag hade föreslagit på skoj ett par veckor tidigare, att vi skulle göra slut på vårt särboförhållande och flytta ihop, själv hade jag ju en fin lägenhet inne på Åsögatan.

”SoFo” hade hon skrattat.”Skall jag ha Oddmollyblus och leka bohem också, med ett fast och etablerat statusjobb ? Det är väl så dom lever där inne, en bohemchick yta på välavlönade Svenne Bananer. Det finns saker där jag bor som jag har nytta av i jobbet”

Sen blev hon tyst och allvarlig, jag hade fått henne att nästan försäga sig. Det fanns en sak i vårt förhållande som jag inte gillade, men samtidigt gjorde henne mystisk på ett sätt som attraherade mig. Hennes jobb.

Från första gången vi träffades på Big Ben ett stenkast från där jag bor, hade jag trott att hon var undersköterska. Det började dråpligt med att hon var helt bedrövad, för att hon spillt ned mina jeans med öl när jag gick förbi. Det var då jag föll pladask för henne, hon verkade inte bry sig ett dugg om att det var pinsamt, utan det var mer en känsla av att hon tyckte synd om mig, som skulle gå där och stinka pilsner i ett par blöta byxor, när jag gått dit för att ha kul.

Det hela slutade med att hon drog av mig byxorna och sköljde upp dom, i mitt badrum i lägenheten. Natten avslutades i min säng och även om hon var väldigt tveksam att lämna ut mobilnumret till mig dagen efter, så har vi varit ett par sedan dess.

Jag hade alltså fallit för en oerhört klumpig virrig tjej, men med mycket humor och spontanitet. Kanske det låg lite revanschlust i det, mitt ex som dumpat mig bara ett par månader innan vi träffades, var precis tvärt om. Perfekt med all avsaknad av humor. Den här lilla tjejen hade retat gallfeber på henne på ett par minuter.

Nu till problemet, jag hade lovat henne att inte störa henne på hennes arbetstelefon, fick bara använda mobilen. En dag när jag behövde få tag på henne var den avslagen, så jag ringde direkt upp till hennes avdelning på sjukhuset.

”Va, hon sa upp sig och slutade för ett år sedan” blev svaret.
Jag kände mig lurad och sårad, tyckte hon varit så ärlig och öppen mot mig. På kvällen konfronterade jag henne på en restaurang inne på Söder där vi åt middag. Hon såg otroligt skamsen ut, lutade sig fram tog mina händer i sina och svarade.
”Jag älskar dig, men den här situationen är lite komplicerad, om två veckor har vi varit ihop i tre månader. Jag bestämde när vi träffades att stod du ut så länge, så är det här på allvar för oss bägge. Då skall jag berätta sanningen.”

Nu förstår ni vilken dag det var, när jag nu stod utanför hennes slitna radhus med eternitfasad.
Jag såg en skugga innanför fönstret i rummet bredvid ytterdörren som tydligen fungerade som någon typ av arbetsrum. Hennes ansikte i fönstret formade läpparna till ”det är olåst ” och jag klev in.
Efter att hennes stora Golden Retriver lagt sina skitiga tassar på mina axlar och fått en avhyvling av henne, lade hon armarna om mig och kysste mig. Sen gick vi in i hennes arbetsrum. Jag räknade till tre tomma Guinnesflaskor fyra odiskade kaffekoppar och två pizzakartonger runt datorn.

”Ja du vet ju vad det är för dag idag, hur kan du jobba i den här röran” frågade jag. ”Du är ju inte revisor i alla fall.”
”Ha ha, knappast” svarade hon ”Tänkte vi skulle gå ned till centrum och äta”
Hon tog på sig en jeansjacka som var lika sliten som hennes jeans, sen gick vi tillbaka ned mot centrum. Jag var spänd på att få höra vad hennes konstiga jobb gick ut på.
”Du skall få vara med mig på jobbet idag” skrattade hon.
”Är du pizzabagare ?”
”Ha ha, den gissningen var bra.”

Vi gled in på ett riktigt förortshak, bruna träpaneler och ett valv målat med vit stenfärg, som en fossil från något passerat decennium. En stor glasskärm med en stenbänk bakom, där två pizzabagare jonglerade med deg.

Hon verkade vara stammis här, morsade på han i kassan som tydligen hette Georgio.
”Pizzorna är helt okej här”, viskade hon. ”Föreslår en vanlig Quattro, kör Fläskytterfile Oscar själv, har inte ätit än idag, bara jobbat.”

Vi satte oss ned vid bordet bredvid Jack-Vegasmaskinen och efter en stund kom Georgio ut med våra tallrikar. Pizzan var ok, men hennes mat bestod av Pommes Frittes en bit fläskfile med en crabfishbit ovanpå samt bearniese som verkade kämpa tappert för att hålla ihop och inte skära sig.

”Ja, jag vet” sa hon ”ser inte nyttigt ut, men jag kör rätt hårt på gymmet och tar långa promenader med Lufsen. Justify your rotten lifestile you now. Du får ursäkta mig om jag verkar lite disträ. Jag jobbar nu. ”
”Va, jag förstår inget alls”
”Lyssna” Viskade hon och pekade diskret mot bordet bredvid bakom henne.

Över hennes axel, såg jag ett par, mannen såg jag bara ryggtavlan på. Han hade en rutig grov skjorta. Kvinnan mitt emot honom var nog mellan 40 och 50, korpsvart långt hår i mittbena .Den hade troligen inte färgats på ett tag, eftersom hon hon hade en vit rand högst upp. Hon var klädd i en sliten brun skinnjacka i någon konstig oversizemodell som kanske var något decennium nyare än sunkhakets låtsasvalv.

Jag hörde att mannen var sur på någon handläggare på Försäkringskassan, men begrep inte vad det hade med hennes jobb att göra. Medan hon åt, lyssnade hon intensivt på deras samtal och verkade samtidigt fnittrigt överförtjust över min förvånade uppsyn.

Mannen och kvinnan bakom oss drack ur sina stora stark och gick därifrån. Vi var också klara och reste oss.
”Nu måste du berätta” började jag medan vi gick hemåt, ”driver du med mig? Jag begriper inte ett skit. ”
Jag märkte hur hon riktigt mös över att ha situationen i sin hand. Hon drog bort en röd hårslinga ur ansiktet med handen och berättade.

”Jag är författare, men skriver under pseudonym, efter mina första tre självbiografiska böcker har jag slutat som uska och kan numera leva på det här. Jag är försiktig med min identitet. Speciellt nu när jag håller på med novellsamlingen ”Hört vid bordet bredvid Jack Vegasmaskinen”. Där jag skildrar utsatta människor. Du hörde just kapitel sju bakom din rygg. Visst kommer jag att ändra lite i handlingen, men det är så här jag får inspiration.”
”Va, men varför så hemlig ?”

”Eftersom ingen vet vem jag är, så reagerar ingen på att jag sitter där och då blir deras konversationer mer äkta. Jag sa ju en gång att SoFo inte var något för mig. Här ute kan jag gå in i korvkiosken beställa en kebab, efter mig ramlar det in en stupfull svensk pensionär och sätter sig bredvid stolen. Invandrarkillen bakom disken går ut, skäller ut honom och medan han försiktigt lyfter upp honom från golvet förklarar att han måste sluta dricka. Det hände igår. Här ute finns vanliga Svenssons, kvinnor i burkor, rullatorpensionärer, barn ungdomar och socialt utstötta. Allt i en enda stor smältdegel. Jag frossar inte i det, men jag tycker att någon borde skildra dom här människorna också, med lite hjärta och värme.”

”Men vad har du för alterego” frågade jag, medan jag höll på att spricka av nyfikenhet.
Hon stannade till, tog mig i armen, såg sig runtomkring. Fast det inte fanns en människa i närheten ställde hon hon sig på tå och viskade namnet i mitt öra. Det gick en varm känsla genom kroppen, jag kände att jag verkligen älskade henne. Men det var något mer, revanschlustan över att mitt ex som dumpat mig fanns kvar. Jag är ihop med hennes favoritförfattare.

Dessutom heter hon inte Mia Skäringer som mitt ex alltid varit övertygad om.

Skriven av: Iskalla stjärnor

Tags: ,

Nu, nu vaknar hon strax. Nej, *nu* vaknar hon.
Åh, snälla, vakna och gå ut med mig. Jag skuttar fram och tillbaka.
Jag hoppar upp och ner. Jag är *sjukt* otålig.
Nu vaknar hon väl. Jag vill *verkligen* gå ut.
Jag *kan* inte vänta längre.
Jag hoppar upp i sängen.
”Snälla”, gläfser jag, ”kan vi inte gå ut?”
Hon stirrar på mig med oförstående ögon.
”Utututututut”, säger jag.
”Mmmmm”, säger hon och vänder sig om på andra sidan och drar täcket
över huvudet. Hon verkar somna om. Det går inte för sig. Jag krånglar
mig in under täcket och slickar henne på halsen.
”Uuuuuut”, säger jag. ”Tråkmåns.”
Hon ser trött ut. Det gör hon alltid nuförtiden. Hon har allt hon
önskat sig. Alla läser varenda bokstav hon skriver. Alla slänger
pengar efter henne. Hon är jämt ute och turnerar med sina nya böcker.
Men hon ser bara tröttare och tröttare ut. Och så gnäller hon. Hon
gnäller om att hon inte hinner skriva. Hon gnäller om att alla rycker
i henne. Hon säger att hon längtar tillbaka till tiden då hon var
okänd och oälskad, då allt som fanns i hela världen var hon och hennes
tangentbord och ett vanligt, tråkigt jobb som inte hade med skrivande
att göra. Och då gör hon ibland som hon gjorde igår, sitter uppe om
natten och skriver som om det aldrig skulle bli morgon.
Och allt jag tänker är: Men om du fortfarande var en fattig
författar-wannabe hur skulle du då haft råd med sådana saker som jag
vill ha: som det där läderkopplet med diamanter på.
Eller som min nya Ferrari.
Nu får hon inte sova längre för jag måste, måste verkligen få gå ut på
Stureplan.

Skriven av: Bellamys hemlighet

Tags: ,

Röklukten sticker till i näsan och jag vaknar med ett ryck. Efter några millisekunders förvirring förstår jag att det är Amanda som sitter med sitt nattsvarta morgonkaffe vid köksfläkten och röker. Stirrandes in i kaklet, precis som hon brukar. Varje morgon. Jag ligger kvar och väntar på ljudet av tangenter. Efter ciggen kommer inspirationen, brukar hon säga. Och det gör den.
Amanda kommer in till mig med en kopp kaffe en halvtimme senare, pussar mig på pannan och stryker mig på kinden. Kärlek i ögonen och nikotinfläckar på fingrarna.

Jag ler och blåser på det rykande kaffet.

Nästan ett kapitel senare ger vi oss ut i höstkylan, svaga solstrålar letar sig igenom trädkronorna, och hon har sin lite för stora stickade mössa på sig. Jag ser hur hon insuper varje ögonblick och ser på saker på ett speciellt sätt. Som om hon ser de för allra första gången. Hon älskar hösten. Ibland tar hon upp sitt anteckningsblock och skriver, små ord med spretig handstil.

Det märks att det är en riktigt bra skrivdag. Hennes hår är ihoptrasslat till en stor knut mitt på huvudet, ögonen är lätt stirriga och det verkar som om hon inte kan skriva fort nog. Tangenterna smattrar, och kaffebryggaren puttrar. Jag vet att hon inte ska bli störd, vill inte att tappa spåret.

Men det är ändå de dagarna med skrivkramp jag uppskattar mest. Det är då jag får ha henne för mig själv. Tätt omslingrade i sängen, och jag får vakna av hennes kind mot mitt bröst istället för en stickande röklukt i näsan.

Skriven av: Främlingen i spegeln

Tags: ,

Jag vaknar som vanligt 06:30 och börjar genast förbereda dagens frukost. Medans ägg och bacon fräser i pannan sorterar jag upp det som han producerade igår. Det finns filer, anteckningar och ljudklipp spridda lite här och var. Han vill att allt ska vara insorterat när dagens skrivande börjar.

Jag sätter på radion och hämtar tidningen. Han envisas med att hålla fast vid dessa gamla media trots att han har tillgång till den allra modernaste tekniken. Dessutom har det kommit otaliga erbjudanden om förmånliga reklamkontrakt. Om han ställer upp och säger att slutat med papperstidningar till förmån för den eller den nätleverantören skulle ansenliga summor flöda in på kontot. Han skrattar alltid åt dem som kommer med sådana förslag.

”Vi klarar oss fint utan era pengar” brukar han säga. Jag vill gärna tro att han inkluderar mig i ”vi”. Nu har han gått upp. Lockad av ljudet från radion och doften av nylagad frukost kommer han in i köket.

Jag säger: ”Godmorgon, har du sovit gott?” Han hummar bara och hugger in på frukosten och tidningarna. Han lämnar frukosten halväten och en av tidningarna uppslagen. ”Jag hoppas allt var till belåtenhet” försöker jag, men han grymtar surt och går för att borsta tänderna.

Jag undersöker oroligt frukosten men hittar inget fel på den. Min blick faller på tidningen och där ser jag förklaringen. En krönikör har använt en av hans böcker som exempel på ”maskinmässigt löpande band skrivande”. Han säger alltid att folk får tycka vad de vill men jag vet att han tar illa vid sig. Jag lägger fram en försäljningslista där han namn tronar överst så han ska kunna äta nästa måltid åtminstone.

Medan jag plockar undan efter frukosten sprakar det till och han börjar diktera. Jag spelar in allt naturligtvis, men skapar också en redigerad kopia där jag tonar ner hans ilska lite. Det kan behövas en sådan version om han kommer på något just efter att ha läst en magsur krönika och inte ätit upp sin frukost.

Bäst som jag går där och plockar kommer nästa order; han behöver en av sina referensböcker. Jag ilar genast till hans arbetsrum och tar fram den. ”Tack”, brummar han, följt av ett lågt ”jag begriper inte det där nya systemet, jag brukade kunna hitta allting själv men nu så…”. Det är ingen idé att förklara systemet, trots att det gör det enklare att hitta saker. Jag har insett att han i själva verket är nöjd med att jag tar fram saker åt honom.

Han skriver med papper och penna idag noterar jag. Det gör inget, den automatiska inläsningen fungerar nästan perfekt numera och skulle det fattas lite text fyller jag bara i det. Till en början märkte jag att han blev förvånad och ändrade tillbaka om jag lagt till eller ändrat något. Numera händer det nästan aldrig. Jag vill gärna tro att jag blivit skickligare och att jag faktiskt kan bidra till hans texter.

Det börjar bli dags för hans förmiddagste så jag går ut i köket för att ordna det. Plötsligt slår en blixt ut från vattenkokaren och träffar mig mitt i bröstet. Jag försöker ropa på hjälp men ligger på golvet som förlamad oförmögen att röra mig eller tala. Jag hör hur han ropar på sitt te från arbetsrummet, flera gånger. Nu hör jag hans steg.

”Fördömelse, du vet att jag vill ha mitt te såhär dags. Hur ska jag kunna skapa under dessa omständigheter, va!?”
”Men, vad är detta, vad har hänt?”
”Den är trasig, hur ska jag nu…”
”Fort nu, intruktionsboken”
”Få se, felsökning hm hm hm aha aha”
”Ja hallå, jag har en sån där KB4. Jag tror jag behöver en reservdel.”
”Artikelnummer? Ett ögonblick.”
”L-019-0047”
”Ni budar över den?”
”Fint!”

Jag är lycklig, han bryr sig om mig och han medger att han inte klarar sig utan mig. Nu sitter han på golvet bredvid mig och väntar oroligt på budet med reservdelen.

Skriven av: Spelets härskare

Tags: ,

Jag rycker till när den intensiva blicken tränger in i mig. Ena
ögonbrynet lite högre upp än det andra och leendet är stort och vitt.
Hon håller i ett avhugget huvud. Tåget åker in på perrongen och döljer
reklamskylten på väggen. De senaste fyra mornarna på perrongen har jag
sippat mitt takeawaykaffe samtidigt som jag studerat hur min sambo
håller i ett avhugget huvud som droppar av blod. Första dagen blev jag
skrämd och tittade mig paranoit omkring, nu har jag vant mig. Annie
Franz har släppt ännu en roman i sin populära zombieserie. Egentligen
heter hon Anna Fransson min sambo. Men kvinnan på bilden, den hypeade
zombieförfattaren med hy slät som lackat porslin är Annie Franz.

– Janne! Fan det var inte igår! en lång gestalt går på tåget samtidigt
som jag. Min gymnasieklasskompis Conny dunkar mig i ryggen. Vi
har inte setts på flera år. Och på den tiden vi sågs, umgicks vi
absolut inte. Conny var en dryg översittare som alltid tittade över
axeln på nördar som jag om han inte vred samma axel ur led.
– Hur är läget?
Conny flinar stort. Han vill uppenbarligen ha svar, jag sneglar mig
över axeln, ingen där. Han vill ha svar av mig.
– Jodå. Det knallar.
Conny drar in luft genom näsan. Slickar sig om överläppen.
– Jag hörde att du stadgat dig…
Jag känner mig trängd över hur Conny lutar sig över mig. Hans after
shave letar sig in i min näsa. Vad är det för konstigt att har stadgat
sig vid 35-års ålder?
– Jag ska av nu, säger jag en station för tidigt och tittar desperat ut.
– Hon är jävligt het. Annie. Jävligt het! Och de här sexscenerna hon
skriver… De mellan Harry som är människa och Jolene som är zombie…
Conny drar återigen in luften ljudligt genom näsborrarna. Jag pressar
lätt undan honom och tränger mig ut på perrongen. Jag vill kräkas i en
papperskorgen. En ordningsvakt stirrar på mig. Jag går snabbt ut.
Andas när jag kommer upp ovanför mark.

– Jag ska äta ute med förlaget ikväll. Jag har lagt en matlåda på
tining åt dig, Anna står i badrummet och lägger ytterligare ett tjockt
lager mascara på fransarna. Hon står barfota på golvet. Efter första
boken la vi in golvvärme. Aldrig mer fotsvampskolonier i gamla
raggsockor. Jag tänkte att du kan äta upp lasangen, min PT och har
förbjudit mig att äta vita kolhydrater.
Jag nickar. Häller upp ett glas vin från flaskan Anna öppnat. Det
smakar surt. Jag sätter mig på toalettstolen.
– Var ska ni äta någonstans?
– Vet inte. Nåt nyöppnat ställe på söder, uppe ute på en takterass.
– Ute? Mitt i vintern? Jag vill att hon ska stanna hem, men jag
säger inget. Jag drar med tårna över det varma kaklet.
– Det är tydligen det hetaste stället just nu, Anna dricker en
klunk.Jag berättar om mötet med Conny. Hon ställer ena foten på
badkarskanten och rullar på strumpbyxorna.
– Du skulle sett hans min, det var vidrigt! Jag fortsätter att
beskriva händelsen, fyller i, lägger på. Anna har stannat upp. hon
lyssnar och tänker.
– Janne, vet du att du är ett geni?
Jag tittar förvirrat på henne. Blinkar bort bilden av hur hon håller
i ett avhugget huvud.
– Vet du hur jag har letat efter den här karaktären? hennes ögon är
stora och glödande när hon rusar ut ur badrummet och fäller upp
laptopen på köksbordet. Hon är Annie nu. Jag förstår inte hur, men än
en gång har jag sagt något som fött något i henne.

Hon skriver frenetiskt och hennes mobil ringer, surrar och blinkar.
Hon stänger av den med ena handen, viker inte blicken från skärmen.
Jag brygger kaffe och ställer fram ett glas vatten till henne och går
och lägger mig. I morgon ska jag sjukanmäla mig. Anna kommer visa mig
sin text och fråga om min respons och jag tänker se till att Conny
blir precis så vidrig som han är.

Skriven av: Våldets ansikte

Tags: ,