petpeeve

You are currently browsing articles tagged petpeeve.

randen83 Robin Anderson

Sjukt gott humör idag, tror jag drömde bra saker!
11 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Varför går alltid tanten som ha remsa och aldrig åker buss på först?
10 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Alltså, hon stod i en minut och frågade busscffrn om vägen i över en minut #redansenju
10 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Nån som vill luncha vid medis 12ish? #hungrig
7 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Vafan, det är samma meny som senaste 20 åren. Bestäm dig innan du är vid kassan. #mcdonaldsidioter #hatar #hatar #hatar
5 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

dumjäveln STANNAR efter rulltrappan, chockerad över att ”vara framme” och ingen aning vart han ska sen!!? surprise rulltrappan tog slut!?
3 minutes ago

 

randen83 Robin Anderson

A @laqaqlqqaqqqqaQpAApAaQQaAQAPAaaaaAaAAaAaaaaQaaAAAqaAAqaaQaAaAAAqAplqqqqQqaAAqApaqaAaAqqaqqaqqqqqa@aaaqQqaqaqaqa
2 minutes ago

 

Skriven av: Fingerknaket

Tags: ,

Okej, Pet peeves heter det, visste inte att jag led av det, men tydligen gör jag det. Har en alldeles egen. Ett beteende som andra bara rycker på axlarna åt, kan fullständigt få mig att gå i taket. Problemet är att när det inträffar, så tar ofta min sociala kompetens över och börjar föra en kamp med mitt temperament inombords. Vilket resulterar i att jag inte ångrar vad jag sa utan att jag inte sa det.

Mitt stora problem är besserwissrar, inte sådana i allmänhet, utan just den typen som är experter på vad andra skall göra, fast dom aldrig uträttat ett skit själva. Inspirationen hos dom brukar komma från något pysselprogram på TV som Ernst eller något annat. Sen hänvisar man till vad en granne, jobbarkompis, eller vad någon annan utnämnd förebild gjort.

Den här historien utspelar sig för några år sedan, jag hade bott i radhusområdet i ett år ungefär. Det var lördagsmorgon i Maj, knallblå himmel och lite småkylig luft. Jag var på väg till Morsan och Farsan för att låna en kratta.

När jag kom bort till dom, stod Farsan och målade nya vindskivor, som skulle upp på huset. Bredvid stod min Morbror Kjell.
”Du,” sa han till Farsan som är helfokuserad på sitt måleriarbete. ” Såg på Ernst i veckan, han fick till en vattenspegel av en rostig balja vore inte det något ?”
”Jasså”
”Sen skall du nog inte dra penseln åt det hållet, ser du ränderna, du vet när jag gick i slöjden fick vi lära oss att …. förresten jag har en kompis på jobbet, Sixten i Solna, han kan måla, du skulle se när han målade sin sommarstuga förra året.”
”Det flyter ut”
Jag sa hej, tog krattan och gick därifrån. Förstod inte hur Farsan kunde stå där helt lugn och bara lyssna på skiten. Morbror Kjell, som aldrig kommit närmare en målarburk än Martin Timells på TV, följde alltid samma mönster. Först hittade han ett fel, sen talade han om hur man skulle göra, sen dök Sixten i Solna upp, som säkert aldrig bett om att få vara förebild.

Kom hem igen, lagom till samfällighetens städning av allmänningen. Jag skulle försöka vara lite social och bli känd som något annat i än den där knäppa tjejen med den risigaste tomten i området . Nu skulle jag kratta löv, visserligen var jag med under den misslyckade lövkrattningen i höstas, som knappast var social. Jag hade stått med några andra tappra Michelingubbar i snöregnhaglet som kom på tvären, inkapslad i fleece med ett gult galonställ över och såg ut som någon jävla plastanka. Det enda som blev socialt var hon i nummer 46 som kom ut till oss med nybakade bullar och kaffe.

Men nu sken solen och arbetet var i full gång. Stod och pratade med granntanten när fru Fisförnäm i stövlar, grön Babourjacka och Burberryhalsduk dök upp.
”Här jobbas det” började hon, ”men hon i fyrtiosexan ser man inte till som vanligt.”
”Hon står där borta” svarade jag.
Fru Fisförnäm vände på stövelklackarna och gick därifrån.
”Skitkärring” mumlade grannen.
”Såg inte till henne i skitvädret när vi krattade i höstas” svarade jag.

Något annat tilldrog sig min uppmärksamhet, en bit därifrån låg en stor rund  betongrörsbit, en sådan  som man gräver  ned i gatan för avlopp. Ovanpå låg ett galler, den används bara till att grilla korv på av några dagistanter med ungar. Runt dom satt en grupp män på dom kluvna stockarna.
”Vad gör dom” frågade jag grannen.
”Jasså dom” suckade hon. ”Jag kallar dom för grillkommiten, dom sitter år efter år där och svamlar om hur dom skall snygga till grillplatsen. Men det hela utmynnar bara i en massa skryt över deras karriärer. Dom kunde ta mig fan hjälpa till och kratta istället så det blev något gjort.”

Jag blev nyfiken och krattade lite närmare för att kunna lyssna. En yngre näringlivswannabee hade en ide.
”Vi borde satsa på rostfritt, skitsnyggt. Jag var hembjuden till vår VD på jobbet i somras, stor villa på Lidingö, med sjöutsikt, bara jag och frugan alltså inga andra, han har en i rostfritt på altanen enormt stor. Men så har han ju hand om ett stort företag, sa jag förresten att det bara var jag och frugan som var bjudna.”

Efter att jag fått reda på att en av männen åkt hiss ihop med Riksbankschefen drog jag mig tillbaka. Nu var vårstädningen klar, partytälten hade rests med långbord under och det dök upp rostbiff, potatissallad bag i box och en plåttunna öl med lånad tappkran. Städkommiten i området fungerade i alla fall.

Jag satte mig vid bordet, armarna var som spagetti, men det var snyggt på allmänningen. Vi åt och drack och visst var det trevligt, ända tills näringslivswannabeen slog sig ned mitt emot mig. Det dröjde bara ett par minuter innan han var igång.
”Ni höll på att kratta såg jag, men ni har missat på en del ställen fast ni höll på så länge.”
Jag kände hur ilskan började rinna till, fan jag har ju krattat hela dagen, skall vi diskutera det också.
”Du vet, jag jobbar ju i det privata näringslivet, vi delar alltid in oss i små projektgrupper så vi kan ta tillvara på vår inhousekompetens, själv sitter jag ju rätt nära vår VD.”

Nu kokade jag inombords, skall det vara så svårt att bara säga kratta själv då din jävla idiot ifall du är så duktig, nej det bara låser sig.
”Det är ju ett stort företag, men vi kan ju se den här enkla frågan som en workshop. Först gäller det själva styrningen av projektet ………….”

Jag tog med mig en plastmugg vin när jag gick in och satte mig ensam i soffan. Det kändes jätteskönt, fast det låste sig och jag inte fick fram den där dräpande kommentaren. Tyvärr kommer jag nog att få fortsätta vara den där knäppa tjejen med den risiga radhustäppan, men jag såg att jag plockade rätt många poäng hos granntanten när jag hällde en stor stark över honom.

Skriven av: SchlagerEfterfestGrannen

Tags: ,

Lamporna knäppte när aulan återigen fylldes med ljus. Det sfäriska
taket fick applåderna att låta mångdubbelt mer än det hundratal
personer som satt i salen. Historieprofessorn bugade och meddelade att
hon signerade böcker vid södra utgången. Paul-Allan slet tag i sin
jacka och rusade dit, han tänkte vara först på plats. I famnen höll
han krampaktigt första utgåvan av ”Inkarikets gudar och helgedomar”,
en bok han kunde utantill vid det här laget.

”Jag fick den av min farfar. Ja det är han som skrivit ’till P-A
julafton 1996’ på försättsbladet” förklarade Paul-Allan när professorn
öppnade den tummade boken.
”Vad trevligt” svarade professorn ”Vill du att jag ska…”
Hennes rödmålade pekfingernagel strök över den tomma ytan på sidan.
”Ja, du får gärna signera under” Paul-Allan lutade sig fram och
visade. Hon luktade gott. Dyrt, gott och oåtkomligt.

Paul-Allan kände hur det hettade i kinderna. Historieprofessorn böjde
ner huvudet, sneglade up under en mustigt rostfärgad lugg och log. Med
en van snärt med handleden fyllde hon försättsbladet och gav tillbaka
boken till Paul-Allan. Han svalde, hon sög in underläppen. Det
klickade i Paul-Allans huvudet, han blinkade. Det blixtrade framför
ögonen på honom. Ljudet trängde in igen. Högre gällare. Skar genom
trumhinnan, fortplantade sig i hjärnloberna, klingade av ut i
tänderna. Han höll emot en skrikimpuls. Paul-Allan stirrade på hennes
högertumme som tryckte kulspetspennans topp ut och in och ut igen.
”Tack” mumlade Paul-Allan, tog boken och sprang därifrån.

”Är hon lika snygg i verkligheten?” Jonte hängde över bordet. Sög upp
hallonsoda i sugröret och petade upp bakelitbågarna från nästippen.
”Snyggare” Paul-Allan tänkte på hur de roströda lockarna böljat ner
för skulderbladen. ”Hon är smart också. Vet allt om Macchu Picchu. Hon
har vandrat Inka-leden 13 gånger, sista gången i mockasiner gjorda av
alpackeskinn.”
”Är hon gift?”
”Inte vet jag.”
”Jag tror inte hon är det” sa Jonte som svar på sin egna fråga. Han
studerade återigen författarbilden på föreläsningsbroschyren. ”Hon är
en sån män är rädda för. Ung, framgångsrik, snygg… rödhårig. En sån
man drömmer om men inte vågar bjuda ut”

”Har ni beställt?” en välkammad servitör hade glidit fram till deras
bord. Jonte beställde en dagens och servitörens penna for över
blocket.
Han knäppte av och på pennan på toppen. Paul-Allan vred på sig. Pulsen
och stresshormonerna ökade. Servitören väntade på hans beställning.
Knäppte pennan av och på. Det var det enda Paul-Allan kunde se. Hur
den blanka metalltoppen for ner och hoppade upp igen med det
ackompanjerande klickljudet. Paul-Allan räknade sakta till tio, tänkte
på en exotisk strand. En övning han läst om i ett självhjälpsmagasin.
”Han tar också en dagens, med extra aioli” sa Petter långt borta ch
servitören gick äntligen.
”Va fan håller du på med? Har hon förhäxat dig?” Jonte puttade lätt
till Paul-Allans axel. Det klickande ljudet fadeade bort. ”Ja om alla
snygga brudar står på knä grävandes i en gammal indianruin ska jag
sluta spela Nintendo och bli historiker. Jag kanske kan få låna
boken?”
Jonte drog till sig boken och öppnade den. Han höjde på ögonbrynen.
”Säg inte att du inte sett!” med ett snett leende räckte han boken
till Paul-Allan.

Med darrande fingrar slog han numret under de magiska orden, formade
med en snirklig och lätt handstil. Ring mig. Solguden måste ha sett
honom.
”Juliette” rösten i andra änden var ljus och lite hes. Han kunde
plötsligt känna hennes doft igen.
”Ja hej..” han harklade sig ”Jag heter Paul-Allan. Jag..”
”Jaha, så det är det P-A står för” avbröt hon honom. ”Ja P-A som det
stod i boken. Till P-A.”
Hon kom ihåg honom!
”Jag läste också den boken som ung” fortsatte hon ”Vill du ses och
prata om den någon dag?”
”Ja” Paul-Allan försökte att inte låta för entusiastisk.
”Det finns ett trevligt kafé vid rådhuset” föreslog den ljushesa
rösten ”Ska vi säga klockan fem på torsdag.”

Det brände till i huvudet på Paul-Allan. Det klickade igen. Vem fan
var det nu som klickade? Klickandet ökade i intensitet. Rösten i luren
och världen runt omkring försvann i en dimma. Bara klickandet hördes.
SLUTA! ville Paul-Allan skrika men fick inte fram ett ljud. Det var då
han såg att det var hans egna vänsterhand som höll i en kulspetspenna.
Tummen tryckte rytmiskt toppen upp och ner i en tvåtakt. Klick-klick,
klick-klick. Paul-Allan försökte slita pennan ur handen men vänsterhanden höll den i ett järngrepp och fintade bort alla försök. I ögonvrån såg han sin brevpress i marmor, mejslad till formen av en drake. Draken verkade hånle, vickade den inte sitt fula tryne i takt med klickandet?
”Hallå??” hördes det ur luren han släppt på golvet.
Tummen hade nu ökat takten på klickandet. Paul-Allan tog sats, höjde
marmordraken i luften och dunkade med all kraft ner den på
vänsterhanden. Blodet sprutade.

Han skrek, Klickandet stoppade. Han kände sig märkbart ren. Fri.

Skriven av: Slagsmålskatterna

Tags: ,

Joe torkade svetten och sanden ur pannan. Än en gång undrade han i sitt stilla sinne vad han hade här att göra. I fem månader, fem månader, hade han tjänstgjort i den här öknen. Redan efter en månad hade han förstått att det inte går att vinna över dessa satans bergsturkar i deras eget land. Men, det var ytterligare tretton månader kvar av deras kommendering så det var bara att bita ihop.

– Uppställning, marschfärdiga!
Det var sergeanten som försökte få fart på gruppen. De skulle ut på ännu en spaningstur runt basen. Joe och hans kamrater samlade ihop sin utrustning och klättrade in i sina två pansarbilar. Det sprakade till i radion i Joes bil

– OK grabbar, jag tror vi kan se fram emot ett lugn tur idag.
Sergeantens röst lät metallisk, nästan som en maskin. ”En lugn tur”, mumlade Joe sammanbitet. Han hatade när folk inte höll sig till grammatiken, men han hade slutat att rätta de andra hela tiden. Det hade blivit ohållbart till slut.

Bilarna rullade ut från basen. Vägarna var i bedrövligt skick så det bullrade och skumpade en hel del där de for fram. En och annan ur lokalbefolkningen använde vägen de också. De hade inga bilar utan gick själva eller åkte i åsnekärror. De två pansarbilarna körde förbi Afghanerna utan att slå av på farten och drog upp enorma dammoln. Plötsligt hördes en kraftig smäll och den första bilen, med sergeanten och halva gruppen i kastades upp i luften och landade på sidan.

”Se upp ett mina”, skrek Jack, som agerade flygspanare. ”En mina”, muttrade Joe ilsket samtidigt som han ställde sig på bromsen och slet i ratten för att få stopp på sin egen bil utan att köra in i den framförvarande.

-Pang, pang, pang
-Aahhggg…

Någon sköt på dem och Jack var träffad. Joe fick äntligen stopp på bilen. Han och Tom kastade sig ut samtidigt som de osäkrade vapnen.
-Var?
-Därborta, bakom sanddynerna!
-De andra?
-Döda eller sårade, jag ser ingen och de skjuter inte tillbaka.
-Skit!
Bortifrån sanddynerna hörde en röst förstärkt av megafon: ”Ge er, ni har inte ett chans!”
-Det heter EN chans! Hur svårt kan det vara?
Joe skrek samtidigt som han rusade mot fienden. Han sköt vilt omkring sig och slängde iväg två handgranter. Han hade aldrig kastat så långt tidigare. Tom ropade efter honom: ”Har du blivit tokig? Ducka för helvete!”

Joe stannade inte, han hade fått nog. Han förstod att kriget inte gick att vinna men han skulle i alla fall upprätthålla ett korrekt språkbruk.

Epilog:
-För att ha uppvisat ett stort mod och tagit ansvar långt utöver vad tjänsten påbjuder förärar vi idag menige Anderson denna förtjänsttecken.
-Kapten, för tusan…

Skriven av: Smackandet

Tags: ,

KollegaPåKontoret
Klockan är 7:30 och jag är den enda på jobbet! Hallå? Ska det vara så här varje dag eller?
9 hours ago

KollegaPåKontoret
Just completed a 5.10 km bike ride – Interval training. Och en lunchsallad på det! FTW! #RunKeeper
6 hours ago

KollegaPåKontoret
Efter en härlig dag, lite fotbollsträning med ungarna och mysstund med HSB (hon som bestämmer) ska jag nu knoppa tillsammans med Camilla Läckberg #änglamakerskan
4 minutes ago

kl 20:38 Unfollow

Skriven av: NaglarPåTavlan

Tags: ,

Vet ni vad pet peeve betyder? Vi har inte lyckats hitta någon svensk variant av det uttrycket, men saxat från engelska wikipedia så lyder den korta förklaringen:

A pet peeve (or pet hate) is a minor annoyance that an individual identifies as particularly annoying to him or her, to a greater degree than others may find it.

Helt enkelt, den där lilla grejen som du irriterar dig på och liksom hakar upp dig på, men som kanske ingen annan stör sig lika mycket på = pet peeve. Vi snackar om att verkligen irritera sig på den som står till höger i rulltrappan eller kanske vilka slå hen som uttalar ”intervju” som ”inte-vju” i huvudet eller att vilja kräkas på för långa naglar på män som spelar hobbygitarr som om de vore Slash.

Ja, ni fattar! Det är nästan som att ha en mycket, mycket enskild allergi, som får det att bara klia i hela kroppen. Och ja, det finns lika många pet peeves som det finns människor.

Så till nästa vecka är skrivuppgiften som följer:

  1. Vilken är din egen pet peeve? (Hitta på en om du blir blyg och inte vill erkänna din egen.)
  2. Skriv tre olika situationer som utspelar sig under en dag och där din fiktiva karaktär möter din egen personliga pet peeve.
  3. I den sista situationen ska din karaktär bli så galet irriterad på pet peeven att han/hon/den/det på något sätt går upp i atomer.
  4. Tolka ”gå upp i atomer” precis som du vill.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 14 september till onsdag 21 september

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Pet peeve

Veckans pseudonym kommer att bli olika mycket irriterande ljud
Veckans tag på texterna blir petpeeve

Tags: ,