mammor

You are currently browsing articles tagged mammor.

Får skynda mig på, att man alltid skall vara så stressad.  Klockan är redan sju, kundmöte på jobbet klockan halv tio, men det går ju mot vår i alla fall.  Usch vilka vattenpölar det blir av snösmältningen. Men om hon får sitta på mina axlar till och från bilen, så undviker vi snöslasket.  Då behöver jag inte sätta på galonisarna och gummistövlarna, så spar jag lite tid.
”Gumman, kom nu vi skall till dagis.”
”Skall bara ta på galonisar och gummistövlar först. ”
”Nej gumman, det behövs inte du får sitta på mina axlar ut till bilen, har packat ned dom i en kasse.”
”Vi skall inte åka bil till dagis, vi skall gå.”
”Varför det”
”Dom berättade om vesthuseffekten igår på dagis, man förstör jorden om man åker bil, så blir vädret jättekonstigt och det är inte bra för människorna och djuren”
”Du menar växthuseffekten.”
”Mamma, jag sa ju det, vesthuseffekten. Det är bara dumma människor som åker bil och jag vill inte ha en dum mamma.”
”Men jag har jättebråttom”
”Mamma tänk på alla katter hundar och rävar, det är synd om dom.”
”Okej, Vänta så drar jag på dig galonisarna och stövlarna”
”Kan själv.”
”Suck”
”Titta mamma, jag kunde, är klar nu.”
”Men stövlarna sitter på fel fot, vänta så fixar jag det”
”Kan själv.”
”Äntligen, kom så går vi, jag är försenad.”
”Vilka roliga vattenpölar, titta Mamma, det är mycket roligare att gå till dagis än att åka bil.”
”Sluta att hoppa i dom, du stänker ned mig”
”Mamma, varför har du kjol istället för galonisar när det finns så roliga vattenpölar ?”
”Kan inte ha galonisar på jobbet när jag skall träffa kunder”
”Mamma är galonisar dyra ?”
”Ja det är dom”
”Dyrare än vår bil ?”
”Nja kanske inte ?”
”Bra, då kan vi sälja bilen och köpa galonisar till dig och pappa. Då blir hundarna och katterna och rävarna jätteglada.”
”Gumman, mamma har jättebråttom nu går vi raka vägen till dagis”
”Då springer vi om vi har bråttom.”
”Nej, inte ut i den stora vattenpölen !”
”Men mamma, du sa ju rakaste vägen, dagiset ligger ju där borta”
”Nej, jag menade inte så.”
”Men vi har ju bråttom.”
”Kom tillbaka !”
”Nej, du får komma hit och hämta mig.”
”Kan inte gå ut där.”
”Kan du visst, du har så höga klackar på skorna att du blir inte blöt om fötterna.”

Skriven av: La mare

Tags: ,

”Marsch in på rummet med dig, och inte ett ljud från dig förrän jag kommer och hämtar dig!”   ”Men mamma, jag…”   ”Nej!”

Med putande underläpp släntrar han under tyst protest in på sitt rum och jag stänger dörren efter honom. Han vet att när jag säger till på skarpen så är det mina ord som gäller oavsett.

Ibland alltså! Det är som att han rör sig i en egen liten värld med en egen liten logik. Och när jag säger till honom ser han undantagslöst ut som ett frågetecken, som att jag plötsligt väckt honom ur en dröm och det dröjer oftast flera sekunder innan han svarar.

Han har varit väldigt tyst där inne länge nu. Han sitter antagligen och läser sina planetböcker. Han gillar rymden och stjärnor och sånt.

Egentligen tror jag inte han är så korkad som dom korkade saker han får för sig att göra. Faktiskt tvärtom. Det är mer som att hans tankar tar för många omvägar i hans krulliga tankevärld. När han blir äldre och får lite mer ordning på saker så kan han nog åstadkomma både det ena och det andra! Ett nobelpris till en tankspridd professor i fysik kanske?

Det är nog okej att låta honom komma ut nu. Jag knackar på dörren: ”Är du okej därinne?”

”Jarå, NU är jag okej!”

Jag öppnar dörren. Där längst in står den blivande nobelpristagaren på en pall och kissar ut genom fönstret.

Skriven av: Äiti

Tags: ,

Jag tittar på teckningen. Jag tittar på Emelies mamma. Jag tittar ner på teckningen igen. Tänker febrilt.

”Jaha”, säger jag och Emelies mamma lyfter sakta kaffekoppen mot munnen. Hennes blick viker inte från mitt ansikte. ”Ska det här föreställa oss?”

”Nä.” Blir det korthuggna svaret. Trumpet. Envist.

Nä, kunde förstå det. Att detta barn inte är som andra barn. Att detta barn ritar mer grafiska familjebilder än något annat barn. Att detta barn har en iakttagelseförmåga som överstiger hennes mognad. Jag blundar och det känns som om jag sitter så i en evighet, men det är bara en sekund, för Emelies mamma är ju på besök.

”Om det inte är vi, var har du sett det här då?”

”Kan jag gå nu?”

Jag tänker febrilt. Jag blundar en sekund. Sedan börjar jag skratta. Jag skrattar åt mitt barn, som står där, trumpen, envis och vill ha tillbaka teckningen, och Emelies mamma börjar skratta också. Vi vuxenskrattar. Det var den enda lösningen. Sedan går jag och slänger teckningen.

Skriven av: Mam

Tags: ,

– Han gick in i skogen, säger en av pojkarna och pekar mot dungen.
– När då? frågar jag.
– För någon timme sen, säger pojken och rycker på axlarna. Sedan springer han i väg mot de röda radhusen tillsammans med de andra barnen.
Jag ser bort mot skogen och börjar gå. Omkring mig faller stora snöflingor långsamt mellan tallstammarna medan jag letar efter honom. Men jag märker inte att jag fryser. När han inte kom hem till lunch fylldes hela min kropp av oro och sedan dess har jag inte tänkt på annat än vad som kan ha hänt honom.

På var han är. På hur han känner sig. På om han är hungrig eller fryser.
– Erik, Erik!
Ingen svarar. Jag borde ha varit mer försiktig. Han har varit allt mer ensam på sistone. Leker mest med sig själv och inte med klasskompisarna. Jag borde ha pratat med honom mer, jag borde ha försökt få honom att vara mer med andra barn.
– ERIK!

Plötsligt får jag syn på en röd vante som sticker fram ur en lövhög. Jag springer fram och plockar upp den men skriker högt när lövhögen börjar röra på sig. Fram sticker hans blonda kalufs. Sedan huvudet. Sedan kroppen. Sedan benen. Och så står han där och ler.
– Var har du hållit hus, var? Jag har letat efter dig överallt, säger jag och kramar honom hårt samtidigt som tårarna börjar rinna längs kinderna.
– Jag har lekt igelkott, säger han. De går i ide om vintern.

En stund stirrar jag bara på honom. Sedan brister jag ut i skratt.
– Kom, säger jag. Igelkottar måste äta innan de går i ide.
Och i samma stund känner jag hur jag fryser.

Skriven av: Panjo

Tags: ,